Den 23 maj kom generaladvokatens yttrande som handlar om fackens rätt att ta till konflikt för att driva fram ett kollektivavtal. Bakgrunden till EU-domstolens behandling är bygget på en skola i Vaxholm där ett lettiskt byggföretag med lettiska byggarbetare skulle utföra jobbet.
Generaladvokatens yttrande betraktas nog som en halv seger för facken, i det här fallet det svenska byggnadsarbetarförbundet. En halv seger därför att det finns en del restriktioner i yttrandet som kan komma att innebära att (exempelvis) ett lettiskt avtal som ger 90 % av det svenska kan hindra rätten att ta till konflikt.
När EU beslutade om det sk tjänstedirektivet, det var ett halvår sen, så beskrev facken själva det som en framgångssaga/success story. Efter fler år av kubbande fanns rätten till nationella fackliga avtal kvar – det var alltså det som var framgångssagan.
Nog känns väl ”framgångarna” ganska begränsade. Framgångarna är ju att ”det blir inte sämre” eller kanske ”det blir inte så mycket sämre”. Vi ska naturligtvis uppskatta att det finns organisationer och företrädare som driver och bevakar de fackliga intressena men var finns visionerna och förhoppningarna.
Successivt har också den fackliga argumentationen ändrats. Den ursprungliga uppgiften att genom avtal driva medlemmarnas intressen har kompletterats med att det är bra för företagen att det är ordning och reda på arbetsmarknaden (genom avtalen alltså). Självfallet är fackens möjligheter starkt styrda av hel samhällets förutsättningar och hur starka andra krafter är. Facken är strakt pressade av en alltmer globaliserad ekonomi och då är det förstås lätt att bli defensiv. Men visst skulle det vara uppfriskande med en riktig diskussion om hur en offensiv facklig strategi kan se ut. En offensiv strategi som inte ser oförändrade villkor som en framgång.
