Sommarstängda vårdcentraler

Idag kom annonsen om att två vårdcentraler i Örebro har sommarstängt under några veckor. Landstinget i Örebro län har valt att stänga i vårdcentralerna i Brickebacken och Varberga. Egentligen vet jag inte tillräckligt om bakgrunden men det är ju ett väldigt uppkäftigt (eller?) val som landstinget gjort så därför väljer att skriva några rader ändå.

Om landstingsledningen som domineras av socialdemokrater tyckt att frågan är viktig så antar jag att de försett oss aktiva socialdemokrater med goda argument.

Om några vårdcentraler måste stängas under sommaren så ska man naturligtvis välja områden där:

• Hälsoläget är bättre än genomsnittet.
• Där invånarna har lätt (lättast) att transportera sig i en till nån annan vårdcentral till exempel i egen bil.
• Där de boende inte har några välgrundade tankar att de bor i ett område som makthavarna tycker är mindre viktigt.

Min kunskap är att för Varberga och Brickebacken gäller raka motsatsen! Hälsoläget är sämre än snittet. De ekonomiska resurserna, till exempel bilinnehav, är lägre än snittet. Utanförskapet och misstron mot makten är (välgrundat) högre.

Hur har landstingsledningen tänkt? Hur styrs egentligen landstinget?

Grönköping blir Blåstad

Under de senaste dagarna har jag försökt förklara hur systemet med utsläppsrätter för koldioxid har fungerat i Sverige och Europa under 2005 och 2006. Här kommer ett litet försök till liknelse:

 Grönköping har växt och blivit en stor stad. Det politiska klimatet har gjort att staden bytt namn till Blåstad. Men det är ändå i mångt och mycket Grönköping med en väldigt trång stadskärna och därför är det bara tillåtet med bussar och taxi i centralorten, dvs inga privatbilar men förstås cyklar.

Det är ändå lite trångt i staden, bland annat där taxi ska fylla sina bilar med bensin. Därför beslutar kommunen att införa ett tak för antalet tillfällen när bilarna får tanka och varje taxibil tilldelas gratis 750 tankningsrätter per år. Alla inser att det inte alls kommer att bli nån svårighet att efterleva eftersom man hittills bara tankat i genomsnitt 650 gånger per år.

Men taxiägarna börjar sälja rätterna till varandra och en och annan penningplacerare ger sig också in i spelet. Nu tycker man plötsligt att tankningsrätterna är värda pengar och höjer därför priset på taxiresor med 20 procent eftersom man måste använda tankningsrätterna om man ska köra sina bilar.

Den viktigaste trafiken sköts dock av bussarna som inte behöver tankningsrätter och heller inte får några sådana. Antalet bussar är begränsat eftersom det är lite trångt på gator och torg, ungefär som det är med kärnkraft och vattenkraft. Busstrafiken i Blåstad drivs marknadsmässigt och därför bestämmer bussföretagen att höja priset med 20 % nu när priset på taxiresor ökat.

Bussdirektörerna tycker att det där med tankningsrätter är en utmärkt idé. Det kommer alldeles säkert att påverka bonusen men knappast trängseln eller miljön eftersom det delades ut alldeles för många tankningsrätter. Det går ju förstås att minska antalet tankningsrätter och minska trängseln. Det kommer säkert att ge ännu bättre bonus!

Jo, jag menar på allvar att detta är ett rimligt sätt att beskriva hur handeln med utsläppsrätter har fungerat i Sverige under 2005 och 2006. Jag har skrivit en rapport som hyresgästföreningen region mitt beställt. Om du vill läsa rapporten så mejla mig! Du hittar adress under fliken ”Om mig”.

Utsläppsrätter

Sedan 1 januari 2005 måste stora anläggningar som släpper ut koldioxid ha sk utsläppsrätter. Systemet omfattar cirka 700 anläggningar i Sverige och 12 000 i EU-området.

För en dryg månad sedan levererade jag en rapport om hur dhandeln med utsläppsrätter fungerat under 2005 och 2006. Det var hyresgästföreningen region mitt som beställt rapporten. Nu har rapporten blivit offentlig och hyresgästföreningen har ställt ett antal frågor till beslutsfattarna om utsläppsrätterna.

Det är i hög grad motiverat att ställa många frågor om hur ett system kan bli så märkligt och, enligt min mening, så fel.

1. Det har kostat hyresgästerna och förstås andra elanvändare ganska mycket pengar.
2. Pengarna har framförallt hamnat hos ägarna till vattenkraft och kärnkraft.
3. Miljöeffekten är praktiskt taget ingen.

Visst kan ett nytt politiskt instrument behöva prövas och trimmas men det finns faktiskt stor anledning att tvivla på att det är möjligt att utforma ett rimligt system – åtminstone att döma av hur utfallet faktiskt blivit.

Det fördelades alldeles för många utsläppsrätter. Det är därför miljöeffekten uteblir. Priset blev betydligt högre under de två första åren än man förväntat. Prisgenomslaget på el blev också betydligt starkare. Var för sig kan man väl förstå och kanske till och med acceptera att det blir så men att det kan hända samtidigt verkar väl ganska märkligt.

Det borde åtminstone vara självklart att om för många utsläppsrätter delas ut så ska priset bli lägre än man räknat med. Syftet vid fördelningen var ju att minska utsläppen genom att ett begränsat antal utsläppsrätter skulle fördelas.

Den stora ekonomiska effekten inom elsektorn uppkommer genom att det finns begränsade möjligheter att producera billig el. När handeln med utsläppsrätter infördes så ökade priset på den dyraste elen och därmed kunde också vattenkraftselen och kärnkraftselen säljas dyrare. Ingen kan väl egentligen ha menat att det skulle ske!?

Det är ett ganska knepigt system att tränga in i och dessa rader är inte ett försök att beskriva hur det fungerar. Det har jag gjort i en rapport och i ett antal bilagor som blir cirka 30 sidor. Du som vill ha del av detta kan mejla mig. Du hittar adressen under fliken ”Om mig”.

Elitens projekt

Det känns nästan onödigt att karaktärisera EU som elitens projekt. Midsommarhelgens rådsmöte har ju på ett övertydligt sätt visat att statsledningarna inte ens försöker få en folklig förankring.

Fördraget har förkastats i folkomröstningar i Holland och Frankrike, jag tror det är de enda som folkomröstat i denna fråga. Nu är det ju samma fördrag som kommer igen och nu kommer inga risker med folkomröstningar att tas. Möjligen i nåt säkert land.

Den här gången hölls texterna hemliga in i det sista och har därför har en kritisk diskussion nästan omöjliggjorts.

Det var väl just den här utvecklingen som var väntad. Dvs marginella förändringar och ett mycket snabbt agerande. Så gör makten när den vet att den har rätt!

Det går knappast att påstå att det nya fördraget är nån katastrof, det finns både plus och minus. Men EU´s motor kommer också framöver att vara den inre marknadens välsignelse och det demokratiska underskottet är nog lika stort nu som tidigare.

Européernas misstro mot EU kommer troligen att öka, åtminstone på kort sikt. Risken är stor att misstron också stänker på andra politiska instanser. Det skulle försvaga demokratin och det är troligen den största risken med nya fördraget. Möjligen finns det alltför många som deltagit i beslutsfattandet som gärna ser att demokratin försvagas. Marknaden finns ju ändå…………….

Flumskola……..

Jag såg att Jan Björklund hyllade sin skoltid och menade att den var en viktig förklaring till att han lyckats bra i livet och i karriären (han uttryckte det inte exakt så). Jan Björklunds skoltid var alltså på 70-talet.

Min bild är att högerns kritik av skolan var väldigt lik den som Jan Björklund och högern i övrigt har fört fram de senaste cirka 10 åren (kanske mer). När jag blev ordförande i skolstyrelsen i Örebro 1980 så mötte jag många lärare som var bekymrade över minskad disciplin och ökad oro i skolan. Det var alltså den tid som Jan Björklund gick i skolan. Visserligen gick han inte i Örebro men jag menar att debatten var liknande i hela landet.

Den sk Kunskapsrörelsen hade bildats och drev krav på att skolan åter skulle satsa på kunskap och inte en massa flum. På sätt och vi tror jag att Kunskapsrörelsen hade mer rätt än Björklund. 70-talets skolpolitik präglades starkt av medvetna reformer för: 

• Att fler skulle få tillträde till högre studier
• Mer självständigt tänkande
• Mindre tilltro till auktoriteter
• Större ansvar i skolans arbete för hela elevens situation (kallades ibland lite slarvigt SIA-skolan).
• Ökade inslag av demokrati i skolans arbete

Listan kan göras längre men i stora drag så fångar nog de här punkterna inriktningen om inte bara gällde under 70-talet men 70-talet var en intensiv period. Nu hyllar alltså Björklund den här tiden.

På en del andra sätt har de senaste 10 åren inneburit större förändringar i skolan än 70-talet. Jag tänker framförallt på skolvalet och friskolorna. Högern har varit mer framgångsrik inom skolpolitiken de senaste 10 åren än man varit på mycket, mycket länge. Det är förstås väldigt svårt att göra såna här jämförelser eftersom förutsättningarna är så totalt annorlunda.

Jag tycker ändå man kan påstå: Samma höger då som nu. Högern gillar inte att fler utbildningar blir tillgängliga för fler. Högern gillar inte demokrati skolan. Högern gillar inte att ungdomar lär sig självständigt tänkande. Lyssna på dom! 

Ökade löneskillnader

Löneskillnaderna fortsätter att öka i Sverige. LO har just pekat på hur direktörslönerna rusat iväg och drar i viss mån med sig grupperna starx under. När jag började engagera mig politiskt (sent 60-tal) var det också mycket diskussion om löner och löneskillnader. De högst avlönade hade då ungefär 10 ggr en industriarbetarlön men i USA var skillnaden 1/100. Nu har Sverige närmat sig USA och motsvarande proportioner idag har angetts till 1/43. (Det känns väldigt exakt men ändå….).

 Tyskland hade länge en arbetsmarknad som var ganska lik den svenska, dvs starka fackföreningar (för de flesta), hygglig anställningstrygghet och ganska bra löner även för de längst ner i hierarkin. Sedan ett antal år har arbetsmarknaden förändrats i Tyskland och nu är låglönejobben på stark frammarsch. 5 euro i timmen är en vanlig lön men ännu lägre förekommer! Så låga löner går förstås inte att leva ett rimligt liv på och många heltidsarbetande måste få socialbidrag.

Flera av de förändringar som gjorts i Tyskland håller nu på att genomföras i Sverige. Lägre A-kassa, förstås. Stor satsning på ”hemservice” som trycker ner lönerna. Bemanningsföretagen kommer säkert att expandera även om det (dessvärre) inte är nån ny företeelse. Stor satsning på ”starta-eget”.

Jag känner mig inte alldeles övertygad om att socialdemokratin kommer att ta strid mot ökade löneskillnader med tillräckligt allvar. Mona Sahlin har varit tydlig när det gäller A-kassenivån men resten…?

Jag tror att ekonomernas argument att vi ”behöver” ökade löneskillnader för att marknadsekonomin ska vara effektiv har fått starkt genomslag. I viss mån håller jag med om detta argument även om jag är övertygad om att det inte är så enkelt. Min slutsats blir ändå inte att vi ska öka löneskillnaderna. Istället ska vi på allvar börja kritisera marknadsekonomin!

Debattklimat – privatiseringar

Sedan början av 90-talet har verksamheten med personliga assistenter till funktionshindrade byggts ut kraftigt. Det har utan tvivel betytt stora förbättringar för många. Det fanns en tydlig avsikt att andra än kommunen skulle driva en stor del av verksamheten – det var den borgerliga regeringen som drev fram beslutet.

 I ett antal omfattande reportage kan vi nu läsa i Nerikes Allehanda om hur delar av verksamheten drivs. Det är ett antal privata företag som ”skickligt” kunnat utnyttja ett regelverk som gjorts för att tillförsäkra den enskilde funktionshindrade en bra service. Vinsthungriga företag har använt alla de metoder som man kan vänta sig i den här typen av verksamheter. Det betyder

• Skattefiffel bland annat genom att utbetala sk trivselpengar där man uppenbarligen borde betalat lön.
• Pressa personalen och strunta i kollektivavtal.
• Köpa kunder genom att utnyttja ”kryphål” i regelverket, dvs ge kunderna förmåner som aldrig varit avsikten.
• Välja kunder som kan klaras så billigt som möjligt, dvs skumma marknaden.

Mycket mer kan sägas men Nerikes Allehanda gör detta mycket bättre och mitt syfte med dessa rader är inte att redovisa exakt hur det fungerat utan att peka på att det Nerikes Allehanda skriver inte alls är några nyheter. Det förtar inte alls förtjänsterna med Nerikes Allehandas artiklar men nog måste frågan ställas: Varför har (nästan) ingen, av de som under flera år sett detta, kraftfullt agerat för att få stopp på missbruket? Det är naturligtvis hundratals, kanske tusentals, ansvariga tjänstemän och förtroendevalda som sett detta! I kommunerna förstås men självfallet också i riksdag och regering.

Jag tror det finns två viktiga förklaringar.

1. Ingen har vågat ta risken att kritisera en reform som på många andra sätt varit positiv för många funktionshindrade. Man har helt enkelt varit rädd att kritik mot de osunda metoderna skulle uppfattas som en kritik mot den funktionshindrades rättigheter.
2. Det starka ideologiska inslaget med privata vårdgivare har gjort frågan svart-vit.

Om politikens möjlighet att ge ett budskap inskränker sig till 30 sekunder eller fyra rader så faller naturligtvis möjligheten att diskutera lite mer nyanserat och jag tror dessvärre det bidragit till att missförhållandena inom verksamheten med personliga assistenter gått så långt och fått hålla på så länge. Vi måste se till at även lite mer komplicerade frågor kan debatteras offentligt. Massmedialiseringen av politiken har gått för långt och kan bara delvis kompenseras av massmedia på egen hand tar upp såna här frågor.

Jag ska utan vidare medge att jag också för egen del ser privata utförare inom verkamheten med personliga assistenter som ett viktigt exempel på att vi bör undvika privata utförare inom vård och omsorg som betalas med skattemedel. Därigenom blir jag förstås lite medskyldig till att debatten ibland blir lite förenklad/förgrovad. Men jag har också hejat på de som jag vet har försökt röja lite i träsket med de värsta företagen. Det har uppenbarligen inte alls räckt.

På sikt kan förstås såna här missförhållanden allvarligt hota viktiga välfärdsreformer. Det är väl ganska självklart att många skattebetalare inte vill vara med och betala för generösa regler om de allvarligt missbrukas.

Entreprenader

Frågan om entreprenader av kommunal (och annan offentlig) verksamhet har under lång tid varit en stridsfråga. Jag har tidigare påstått att de borgerliga förslagen om entreprenader ingår i en långsiktig strategi som slutar i ett definitivt systemskifte (se gärna bloggen den 28 april).

Det första steget har hitills varit att föreslå entrepreander för att driva verksamheten billigare. I dag finns i Nerikes Allehanda en platsannons från ett företag i en traditionell entreprenadbransch. Det är Sandå Måleri i Örebro som söker målare. Jag tycker den annonsen är väldigt avslöjande.

Sandå Måleri söker ”den bästa målaren på ditt jobb?” ”Du som söker är (helst) mellan 25 0ch 50 år…”.

Jag har varit i kontakt med måleribranschen i mitt tidigare uppdrag som ordförande i Örebrobostäder. ÖBO handlade upp ganska mycket måleritjänster. ÖBO verkställande ledning var helt övertygad om att entreprenader var billigare än egen verksamhet och jag tror de har rätt. Det är alltså så här det går till:

Företag/kommuner handlar upp måleritjänster i stor konkurrens och de bästa, dvs billigaste företagen vinner. De som vinner anställer fler och de som förlorar säger upp eller lägger ner sin verksamhet. Dessa ständiga förändringar gör att anställningstrygghet knappast betyder nåt, åtminstone inte på sikt. De som ligger under genomsnittet åker ut, förr eller senare. Sandå vill ha de som är mellan 25 och 50 år. Kanske har de ”tagit ett jobb” från nån annan och de över 50 blir helt enkelt över.

Det kan nog stämma att entreprenader kan vara billigare än egen verksamhet om kalkylen görs väldigt begränsat, dvs inte tar hänsyn till kostnader som drabbar den arbetslöse. Men är det så här vi vill ha det? Är det ett rimligt sätt att hålla hög effektivitet. Jag tycker inte det och kanske borde jag gjort mer under min tid i ÖBO.

Det kanske är naturligt att vi som ligger utanför de åldrar som önskas är mest vaksamma på såna här annonser och värst är det väl om man ligger på fel sida intervallet, dvs man är inte på väg in de önskavärda åldrarna utan…. Men det är naturligtvis också intressant att Sandå Måleri inte vill anställa de som kommer från gymnasieskolan utan vill vänta 5 – 6 år. Var ska de unga jobba under den tiden? Och, förstås, var ska de över 50 ta vägen?

Marknaden är en sinnrik konstruktion. Den har ett svar på nästan allt. Ibland är svaret så cyniskt att det inte sägs rakt ut men svaret på ovanstående frågor är: De under 25 år och de som är över 50 år och därför inte efterfrågas får helt enkelt sänka sina löneanspråk. Nånstans på vägen ner mot noll (i lön alltså) så dyker ett jobb upp!

Public service

Public service kallas SVT, SR och UR, dvs de etermedia som ska driva en verksamhet i allmänhetens tjänst. Nu ska detta utredas av Rose-Marie Frebran och utredningen ska vara klar om exakt ett år. Jag tror att public service är en av de mycket viktiga frågor som påverkar hur vårt samhälle kommer att utvecklas.

Att kunna producera radio- och TV-program med nyheter, kultur och nöje oberoende av kommersiella krafter kommer att utgöra viktiga motkrafter till ett alltmer kommersialiserat samhälle. En kommersialisering som också tydligt påverkar ”traditionella massmedia” på många sätt. Ytligare förstås men också genom direkt påverkan som kan kallas ”kreativt samarbete” vilket innebär att annonsörer och journalister gör gemensam sak. P1-programmet Medierna redovisade detta för bara några dagar sedan.

Regeringens direktiv till utredaren verkar ju inte innehålla några väldigt stora förändringar och det är troligen det bästa utfallet (under dessa politiska omständigheter). Det verkar dock finnas en tydlig avsikt att begränsa public service-företagens programutbud. I direktiven finns en skrivning som innebär att varje program ska kunna motiveras ur public service-synpunkt. Då finns förstås faran att det blir de kommersiella företagen som avgör vad som blir över till public service. Nuvarande principer är att utbudet som helhet ska stämma med public service-idén.

Jag tror att det är viktigt att även breda underhållningsprogram görs i en kommersiellt oberoende TV/radiokanal. Inte vill väl ha matprogram, hemmafixarprogram bara i kommersiella kanaler och därmed lämna fältet helt öppet för matproducenter, prylproducenter att styra vilka inriktningar som ska gälla. Inte vill väl ha musik- och sportprogram som läggs upp i första hand för att de kommersiella finansiärerna ska kunna få tillbaka pengarna. Idag är naturligtvis public service-utbudet återhållande på hur de kommersiella krafterna slår igenom också i de kommersiella kanalerna. Vi som tittare kan ju jämföra. Släpp inte den idén.

Det är ju SVT/SR/UR som ”lagt beslag” på beteckningen public service men självfallet är det många fler verksamheter som skulle kunna kallas detta, till exempel mycket som kommunerna gör. Där kan vi också se riskerna med att kommersiella företag får definiera vad kommunerna ska tillåtas göra. Reglerna för kommunal verksamhet har (dessvärre) succesivt stramats åt med avsikten att inte konkurrera med privat/kommersiell verksamhet. Det har inneburit att kommuner tvingats anpassa sitt utbud inom områden som tidigare varit självklara ”i allmänhetens tjänst” (public service) därför att det dykt upp privata exploatörer. Så har det varit med motionssimning/motionsgymnastik som tidigare var självklart icke-kommersiell men numera har kommersiella aktörer dykt upp och tvingat kommuner till kompromisser. Så har det varit med lokaluthyrning till föreningar och småföretag som önskat lite konferensservice där kommunera tidigare självklart kunnat upplåta lokaler (i allmänhetens tjänst) men också här har kommersiella aktörer pressat tillbaka kommunerna. Anmälan mot Alnängsskolan är ett sånt exempel.

Tänk om nån börjar driva kommersiella parker! Kommer kommunerna då att tvingas minska sin parkverksamhet? Det är faktiskt ganska bedrövligt att de kommersiella krafterna flyttat fram sina positioner så att kommunerna tvingas underordna sin verksamhet i allmänhetens tjänst. Låt inte public-service-företagen (SVT/SR/UR) hamna i samma situation. Slå vakt om verkligt oberoende public-service-företag.