Vilka ska styra?

I politiken är problemformuleringsförmågan bland det viktigaste, alltså det som debatten ska handla om. Vem styrde TV-debatten?

 Sex partiledare och ett språkrör har just debatterat i SVT. Debatten borde handla om vilket framtida samhälle vi vill ha och på kort sikt vilken politik de olika regeringsalternativen vill driva. Då är naturligtvis problemformuleringen väldigt viktig.

 Den möjligheten är så viktig att ordet ”problemformuleringsprivilegiet” ibland används när det beskrivs vem som vinner den kampen. Och vilka vann? Det var programledarna som tog på sig uppgiften eller privilegiet att avgöra vilka frågor som är de viktiga.

 Jag tycker det är fel, särskilt i en partiledardebatt. Värst var exercisen om i vilken årskurs som det ska börja sättas betyg, som förhindrade en vettig diskussion om skolan. Men fler exempel fanns men huvudsakligen handlar det om helheten, vilka frågor anser partierna är viktiga. 

Dessutom måste SVT och andra granska också det som partierna inte tycker är viktigt, men formen partiledardebatt fungerar inte för det.

 Bäst i debatten var Peter Erikssons engagerade attack på regeringens försämringar av sjukförsäkringar.

 Debattens underdrift stod Göran Hägglund för: Vi påstår inte att allt vi gör är perfekt in i minsta detalj.

Hur har de tänkt?

Bilbatteriladdare som bara får användas inomhus.

 Det är inte bara fötterna och humöret som påverkas av kylan. Jag såg en test av bilbatterier i morgontidningen och insåg att man aldrig riktigt kan veta när termometern är närmare 20 än 10.

 Jag tänkte att det kanske kunde vara en god idé att ladda lite så här på söndagen eller åtminstone vara beredd imorgon om det blir problem. Min gamla batteriladdare gick sin kos för flera år sedan och min nya låg kvar i kartongen oanvänd, med bruksanvisning och allt.

 Ibland undrar jag hur klyftigt det är att läsa bruksanvisningar, men egentligen borde frågan ställas till producenter och försäljare. Hur tänker ni, egentligen? Av bruksanvisningen till min batteriladdare framgick att den bara fick användas inomhus! Visst kan man montera bort ett urladdat batteri och ladda det inomhus men för många är den självklara användningen att ladda på plats i bilen. Sån här information som kraftigt begränsar användningsområdet borde givetvis tydligt framgå så man vet vad man köper. Tyvärr är batteriladdaren inget undantag.

 För några år sedan köpte jag en vedklyv som drivs av el men et är en hydralkolv som klyver veden. Den bruksanvisningen angav att den bara kunde användas om temperaturen översteg fem plusgrader. Under många av de vårtimmar som borde vara självklara för vedklyvning ska man alltså inte kunna använda vedklyven. Ingen information på kartongen eller nåt liknande, förstås.

Viktig debatt

Förhoppningsvis kan den viktiga debatten om sjukförsäkringen fortsätta.

 Det är bra att debatten om vårt sjukförsäkringssystem har fått en tung roll i den politiska debatten de senaste månaderna. Dessvärre är orsaken dyster eller rentav tragisk. Den borgerliga regeringen har bestämt sig för att var mycket brutal mot de sjukskrivna och inför årsskiftet framstod detta alltför tydligt. Det var då de brutala tidsgränserna slog till för många av de sjuka. Därför är det en viktig debatt.

 Men frågan ger också en bild av de politiska alternativens syn på samhället och människan. Kanske var det en nyupptäckt för många att den borgerliga politiken i grunden är väldigt cynisk. Därför är det här en viktig debatt.

•  I dagens DN har statsvetaren Björn Johnson en viktig artikel som beskriver sanningar och myter om sjukförsäkringen. Den borgerliga regeringen, livligt påhejad av DN:s ledarsida, har ju framhållit den stora ökningen av sjukskrivningar som ett viktigt skäl till att förändra sjukförsäkringsreglerna. Björn Johnson hävdar att förändringen i första hand beror på rehabiliteringen havererat. Jag tror det ligger väldigt mycket i hans beskrivning.

 Björn Johnson fördelar skulden för den dåliga rehabiliteringen på både den nuvarande och den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det stämmer förmodligen men jag tror att han missar de förändringar av arbetslivet och anställningsförhållandena som kraftigt förändrats under de senaste decennierna. Han nämner visserligen förändringar i kommunerna och deras vilja/möjligheter att klara nödvändiga omplaceringar men samma tendens men troligen ännu starkare finns inom andra sektorer.

 Jag tror alldeles bestämt att det krävs ganska stora förändringar i arbetslivet för att de som fått lite minskad arbetsförmåga ska kunna fortsätta jobba. Det är förändringar som troligen skulle kunna vara bra för alla, att vi får ett mänskligare arbetsliv alltså. Därför är det här en viktig debatt.

Farligt jobbskatteavdrag

Det är fler än pensionärer som inte har jobbskatteavdrag.

 Det finns väldigt många pensionärer och de är ganska välorganiserade. På något kommer därför den borgerliga alliansen att tvingas kompensera pensionärerna för det så kallade jobbskatteavdraget som  givetvis inte görs på pensioner.

 Men jobbskatteavdraget innebär ju också att andra beskattade inkomster har fått högre skatt än om motsvarande inkomst kommit från lön. Det gäller bland annat sjukförsäkringen och A-kassan.

 Det farliga med jobbskatteavdraget är att regeringen öppnat för en ganska godtycklig beskattning av olika inkomstslag. Uppgörelser om pensioner och besked om A-kassenivåer kan ju helt tappa sin betydelse om inkomsterna beskattas helt olika. Där är vi inte ännu men regeringen har, som sagt, öppnat denna möjlighet och principiellt blir det inte bättre om pensionärerna kompenseras helt eller delvis så länge andra grupper drabbas fullt ut.

 Den farlighet jag skriver om handlar om att vi gör systemen så komplicerade att de försvårar genomskinligheten och därmed den kritiska diskussionen. Risken för att makten kan använda sitt informationsövertag ökar!

 Visst har löntagare också tidigare haft avdrag som inte gällt pensioner och kanske inte heller vid sjukdom. Reseavdragen är ju ett sådant exempel som sett lite olika ut de senaste decennierna men då har avdragen ändå varit kopplade till en konkret kostnad och inte som nu helt schablonmässig.

Det är inte sänkt skatt som behövs

Det är alltför lätt för Fredrik Reinfeldt att gå med på skattesänkningar.

Man skulle nästan kunna tro att det var ett taktiskt genidrag av regeringen att införa olika skatt på löner och på pensioner. Och många gick i fällan och började kräva sänkt skatt på pensionerna. Det finns ju förstås en annan väg att uppnå samma skatt och troligen var det de rödgröna partiernas avsikt men de klarade inte riktigt att hålla emot ropen på sänkt skatt.

Och givetvis kommer beskeden från Reinfeldt. Det blir nog sänkt skatt för pensionärerna. De rödgröna partierna kommer inte att överträffa moderaterna i skattesänkning och det ska dom inte heller.

Jag är övertygad om att en rimlig välfärdspolitik kräver högre skatter. Det är i huvudsak en myt att välfärden kan klaras genom tillväxt. Jag utvecklade det i en ledare som jag skrev i ETC Örebro i oktober förra året – läs den.

Fördelningen avgörande (2)

Sammanbrottet i Köpenhamn beror på att Sverige var med och ”skapade en oöverstiglig klyfta mellan i- och u-länder”.

 Idag skriver förre socialdemokratiske miljöminister Lena Sommestad en viktig och intressant artikel i SvD. Hon pekar framförallt på klyftan mellan i- och u-länder och på Sveriges skuld i de misslyckade klimatförhandlingarna i Köpenhamn i slutet av förra året.

 Tyvärr var det väl ingen överraskning att förhandlingarna misslyckades. Ett skäl är att opinionen i den rika delen av världen inte är redo för de mycket stora förändringar som krävs i vår del av världen om vi ska klara klimatfrågan på ett rimligt rättvist sätt. Och det måste vi.

 Stora delar av etablissemanget har gett budskapet att tekniska framsteg ska lösa det mesta av klimatutmaningarna. Jag tror inte alls att det är så enkelt men jag är övertygad om att det finns fullt möjliga lösningar men vi måste bryta med tillväxtpolitiken, jag försökte uttrycka det i en ledare i ETC Örebro före klimatförhandlingarna.

Avgörande kommer att bli hur vi klarar fördelningen, både mellan och inom länder.

Lite för långsam

Bengt sägs upp efter 39 års anställning efter sorteringstest.

 Idag läser jag om 56-årige Bengt som sagts upp från posten i Umeå. En mindre del av posten måste sorteras manuellt och Bengt sorterar inte tillräckligt snabbt. Det är fredagens DN som skriver om detta men jag ligger lite efter med läsandet (tur att ingen testar mig). Hans fackförbund Seko tar nu strid och har säkert goda chanser att få framgång, men postens agerande visar hur trycket på arbetsplatserna har ökat.

 Jag tror att en av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter är att stoppa den ökande utsorteringen som redan håller på att drastisk påverka hela samhällsklimatet. Rädslan och underordningen ökar. Problemet har alltid funnits, alltså arbetsgivarnas vilja att göra sig av med dem som på något sätt inte presterar tillräckligt. Men det har inte varit accepterat och facken har varit tillräckligt starka och oftast kunna hålla emot, men tyvärr inte alltid.

 Möjligheterna att komma tillbaka efter en uppsägning eller en tids sjukdom har också blivit betydligt kärvare. Det visar en rapport från TCO som kom förra året, ”Jakten på superarbetskraften fortsätter”.

 Den typ av utsortering som Bengt nu riskerar att drabbas av har troligen väldigt svagt stöd men det finns en glidande skala. Det finns många som argumenterar för att det ska vara kompetensen som avgör vid uppsägningar när verksamheten måste minska. Det gör bland annat samtliga borgerliga ungdomsförbund. Det är nog så posten i Umeå tänkt sig, trots att det inte har stöd i nuvarande lagstiftning.

De rödgröna partierna borde presentera en helt annan syn på rätten till arbete som borde ta sin utgångspunkt i ”Av var och en efter förmåga”.

Håller inte ihop

När moderaterna påstår att de vill satsa på välfärden så är det skattesänkningar de menar.

Jag tycker att man ska välkomna moderaternas insikt om att de offentliga välfärdstjänsterna är grundläggande för kvalitén i vårt samhälle. Men de är givetvis inte beredda att dra konsekvenserna av denna insikt utan fortsätter driva sina verkliga hjärtefrågor om är skattesänkningar och ökade ekonomiska skillnader.

Idag skriver Reinfeldt och Schlingmann en artikel (DN) om just skattesänkningar och försöker få det att låta som en satsning på välfärden. Samtidigt tar de upp flera viktiga diskussioner som de fått med sig efter att ha träffat personal som jobbar inom förskola, skola, äldreomsorg och sjukvård. Den bild de förmedlar stämmer ganska väl medv de intryck som oftast ges. Orättvisa löner och liten möjlighet att påverka det egna arbetet.

 Tyvärr har moderaternas idéer om entreprenader och privatiseringar under lång tid satt de offentliga tjänsterna under stark press. Visserligen har flera partier, även de man kunnat förvänta sig mer av, hängt på de nyliberala tankarna. Därför är det knappast konstigt att många som jobbar inom offentligt drivna verksamheter är missnöjda med sin arbetssituation. Men lösningen är givetvis inte mer av samma politik utan trenden måste brytas genom en ny politik.

 Det är glädjande att de rödgröna partierna äntligen börjat tala tydligt om högre skatter, mer sånt behövs. En verklig satsning på bättre offentliga välfärdstjänster kräver just högre skatter, den som inte är beredd att säga det är inte trovärdig. Jag skrev om detta i en ledare i ETC Örebro i oktober förra året.

Inte förvånande.

Nästan hälften av de nationella proven i engelska och svenska hade fått för höga betyg.

 Skolpolitiken verkar alltmer inriktad på att det är betygen som ska bära upp skolan och därmed också komma att avgöra skolans innehåll och arbetsformer. Varje besked om att betygen är orättvist satta är därför förstås katastrofala. Idag berättar Ekot att en undersökning i Skaraborg (?) visar att hälften av de nationella proven var i engelska och svenska som gåtts igenom av en expertgrupp hade fått för höga betyg. Skolverket kom i november förra året med n rapport som pekade på liknande problem.

Trots detta så menar jag att skolan har värre problem. Det finns mer grundläggande orättvisor som dessvärre inte verkar tas på allvar. Jag skrev om det i min ledare i ETC Örebro strax före årsskiftet. En ledare där jag också försökte stimulera eller kanske snarare provocera fram en debatt. Det lyckades jag inte med.

Blir alla lika dåliga?

Idag kan vi köpa medicin i privata apotek. Vad gör vi när konkurrensen leder till att alla blir lika dåliga?

 Nu startar avregleringen och privatiseringen av apoteken. Det finns verkligen en övertro på konkurrensen välgörande effekt. Tanken att vi konsumenter ständigt ska kunna göra rätt val och företag ska glatt ställa upp på våra önskemål stämmer väldigt sällan eller aldrig med verkligheten. Medicin känns heller inte som en produkt vi avstår från och valet blir att välja mellan några alternativ som vi tycker är i stort sett lika dåliga.

 Idag redovisar DN att läkemedelsbolagens priser på vanliga receptfria läkemedel ökade kraftigt inför avregleringen av apoteken. Det är uppenbart att de statliga Apoteksbolaget under den här tiden inte brytt sig om sitt egentliga uppdrag utan förberett sig för avregleringen.  Och nu är det andra principer än konsumentens/patientens bästa som ska styra.

Det är nästan lite ödets ironi att apotekens avreglering startar just nu, när kritiken mot den avreglerade elmarknaden är starkare än någonsin. Igår skrev DN-ekonomi ” Man kan tycka att priset borde sänkas att vartefter marknaden utvecklas”. Vilken naivitet. Sanningen är ju att de första åren var ganska skapliga för konsumenterna, alltså innan marknaden hade utvecklats. Risken att samma vi kommer att se samma utveckling inom apoteksbranschen är uppenbar. Inga snabba förändringar men vinstkraven kommer och det är skattebetalarna och/eller vi vanliga konsumenter som kommer att få betala.

Sannolikt kommer den viktigaste förändringen bli att apotekens försäljning kraftigt kommer att öka. Det är säkert inte alls utan problem och då tänker jag inte bara på den enskildes plånbok. Läs gärna den här insändaren som vi haft i ETC Örebro.