Det är vinsten som är problemet.

När de höga bolåneräntorna får kritik är det några banker som försöker förklara sig medan andra håller käften. Med tanke på vad som sägs så är jag osäker på vad som är bäst. Men hittills har bankernas dimridåer lyckats förvånansvärt bra.
Bankernas vinster är orimligt stora. Swedbanks vinst för 2011 är så stor att banken inte har råd att behålla vinsten, enligt kommunikationschefen skulle ”det drabba kunderna” och därför delas istället vinsten ut till ägarna. Så logiskt är den här världen!

Jag hörde Swedbanks kommunikationschef, Peter Borsos, i Studio ett den 17 februari där han gjorde några anmärkningsvärda uttalanden. Sen blev jag sjuk och ”orkade” inte följa upp detta men framförallt trodde jag nog att andra skulle göra det. Så idag skulle God morgon världen ta upp frågan och jag räknade med en ordentlig genomgång men det blev bara någon sorts metadiskussion, alltså om varför bankerna diskuteras och vad det betyder.

Så tillbaka till Swedbanks påståenden den 17 februari.

• Swedbank hävdar att räntemarginalen för bostadslån är 0,3 procent.
• Swedbank hävdar att det är bra för kunderna att aktieutdelningen mer än fördubblas.

En liten titt i Swebanks bokslut, som är ganska färskt, visar att Swedbanks räntenetto 2011 var drygt 19 miljarder kronor, varav drygt 12 miljarder i Sverige. Bokslutet visar också att utlåningen var 1211 miljarder kronor (den sista december), någon siffra för Sverige finns inte särredovisad. 19 miljarder är 1,6 procent av 1211 miljarder. Allt är förstås inte bolån men banken borde väl förklara och visa bättre om deras påståenden ska kännas trovärdiga. Och hur höga räntor tvingas annars andra att betala?

Högern gillar piskan

Högerregeringen tycker att det är bra när bara 36 procent av de arbetslösa har rätt till A-kassa. Högerns så kallade arbetslinje består framförallt av den ekonomiska piskan och tydligare än så går det nog inte att beskriva en borgerlig människosyn.
Efter valet 2006 var försämringen av A-kassan ett av de främsta målen för Reinfeldts regering. I stor hast och trots många tekniska brister genomfördes en lång rad försämringar och självklart går det nu att utläsa effekterna för de arbetslösa. Pengarna som sparades, bland annat genom kraftigt höjda avgifter, använde regeringen till skattesänkningar. Men framförallt handlade politiken om att med hot och tvång få arbetslösa att acceptera allt sämre villkor på arbetsmarknaden.

Enligt en ny redovisning som framgår att bara 36 procent av de arbetslösa har rätt till A-kassa. När regeringen tillträdde var motsvarande siffra 70 procent, redan det en låg siffra tycker jag. Det är framförallt det så kallade arbetsvillkoret som har skärpts samtidigt som arbetsmarknaden har försämrats och summan blir att allt fler ställs utanför och tvingas leva på närstående eller försörjningsstöd. Både statsministern och arbetsmarknadsministern klargjorde igår att de tycker att nuvarande regler och utfall är bra.

Det finns en allvarlig cynism i högerns synsätt som framstår som särskilt tydlig när arbetslösheten är så hög som den är just nu. För de allra flesta finns inga rimliga möjligheter så inga piskor i världen kan ge effekt. Troligen hoppas högern på att en riktig låglönemarknad ändå ska börja ta form. Men högerns cynism innebär också att arbetslösheten blir värre än den borde.

A-kassan är förstås i hög grad en solidaritetsförsäkring så att de som drabbas ska klara sin försörjning. Men A-kassan är också ett sätt att hålla hjulen igång när konjunkturen sviktar. Den typ av samhällsekonomisk stimulans som en bra A-kassa kan vara tillhör det som kallas ”automatiska stabilisatorer”. Eftersom A-kassan till stor del är skattefinansierad så stimulerar staten med automatik konsumtionen sär arbetslösheten ökar. Snabbt och smidigt och med bra träffsäkerhet. Men detta håller nu alltmer på att offras för högerns kärlek till piskan.

Ny organisation räcker inte!

Knappast någon verkar tycka att polisen är effektiv och har en bra förmåga att klara sina uppgifter. Säkert har polisen en mycket svår uppgift men när det varit möjligt att skrapa på ytan har misstag och tillkortakommanden visat sig vara mycket vanliga. Simpla styrsystem på poäng/pinnar och ”kötider” har ofta visat sig leda åt helt fel håll. Ett sånt exempel är att anmälningar mer eller mindre stoppas för att antalet liggande ärenden inte ska bli för många.
Men polisen skulle framförallt behöva en betydligt större öppenhet och mer av samarbete med andra myndigheter och verksamheter. Jag är övertygad om att kårandan har en stark negativ påverkan på polisens arbete och på allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Jag tror inte att kommunalisering av polisen är möjlig men ett starkt kommunalt/lokalt inflytande skulle säkert vara bra för polisens arbete och, inte minst, sin syn på sig själv.
Föga sensationellt så förordar riskpolischefen, Bengt Svensson, idag på DN-debatt att landets polisväsende blir en myndighet istället för en i varje län. Med rikspolischefen som chef förstås. Vid en noggrann genomläsning av Svenssons artikel går det möjligen att hitta ett, ett dessvärre märkligt, argument för en centralisering. Svenssson skriver ”En viktig del i svaret på hur resultatet kan förbättras, är att nya arbetsmetoder och verktyg som tagits fram måste användas fullt ut överallt. Så är inte fallet i dag. Det finns skillnader mellan polismyndigheterna när det gäller i vilken takt nya rutiner införs. Dessa skillnader visar sig sedan i att utredningsresultatet varierar mellan myndigheterna.”
Rikspolischefen hävdar alltså, på fullt allvar, att enda sättet att få poliserna att jobba med de bästa metoderna är att genom en starkt centraliserad organisation kommendera fram hur poliserna ska jobba. Jag tycker att det säger det mesta om tillståndet inom polisen. Det borde väl vara självklart för varje polis att ta till sig de bästa metoderna och använda nya erfarenheter och ny teknik så fort detta finns tillgängligt. Kanske har Svensson rätt, men då är det snarare helt andra insatser som krävs. Då måste insatser göras för att alla poliser verkligen ställer upp för genomföra sina uppdrag så bra man kan. Det är kanske ingen enkel uppgift men betydligt viktigare än om högsta befälet sitter i Göteborg, Örebro eller i Stockholm.

Helt vilseledande siffror

Några gånger om året dyker de upp. Siffrorna som lätt kan leda oss helt vilse. Kanske är det de så kallade återvinningsföretagen som är de mest utstuderade manipulerarna. Istället för att få diskussionen att handla om resurshushållning så blir det fokus på att lämna tillbaka så mycket förbrukade(eller oförbrukade) varor som möjligt. Bäst vore förstås om varorna höll några år till men den tanken får inte något utrymme!

Idag kom ”båda mina tidningar”, DN och GT med samma nyhet men vinklat utifrån Stockholm respektive Gotland förstås. Underlaget är hämtat från samma källa, El-kretsen. Som positiv nyhet berättas att 82 miljoner föremål har lämnats in och att antalet inlämnade TV-apparater ökade med 30 procent.

Ingenting redovisas, förstås, om hur mycket som ”försvinner” på vägen och det kanske inte är alldeles lätt att räkna på men det hör naturligtvis till den här frågan. För visst är det viktigt att elektronikprodukter som innehåller både skadliga och värdefulla ämnen inte kommer på avvägar men avvägarna verkar vara missade i redovisningen och den journalistiska bevakningen.
Till det kanske mest absurda i redovisningen hör den tävlan mellan län och kommuner som redovisningen inbjuder till. ”Gotland är bäst” och ”Stockholmarna sämst” var de rubriker som tidningarna valde. Bäst är flest antal kilogram per (folkbokförd) invånare som lämnas inom länsgränsen. Gotland nådde22 kg under 2011. En lite närmare granskning visar att siffran för Danderyds kommun var0,44 kg och Täby hela55,13 kg. Såna siffror borde väl få vem som helst att ifrågasätta värdet av såna lokala siffror. Det är väl uppenbart att skrotet rör sig över gränserna och i Gotlands fall så drar naturligtvis sommargotlänningarna upp siffran.

Tyvärr riskerar hela denna siffercirkus till att huvudfrågorna nästan helt försvinner. Huvudfrågorna måste handla om hur vi får verklig resurshushållning, med produkter som håller och där vi vet att återvinningen kan göras ordentligt, inte bara att vi lämnar in 82 miljoner prylar.

Bilarna regerar på Hornsgatan

Sedan någon veckar passerar jag dagligen Hornsgatan i Stockholm vid ett signalreglerat övergångsställe, eller snarare en rödgubbe. Det är uppenbart att det är bilarna som regerar och fått den mesta tiden.

Regeringen försvarar olagliga ockerhyror

I framförallt Stockholm förekommer ett grovt utnyttjande av bristen på bostäder. Genom orimliga andrahandshyror pressa de som har stort behov av en bostad att betala stora överhyror. Men även vid andrahandsuthyrning gäller bruksvärdeshyran och avtal och redan betalda hyror kan ändras.
Nyss redovisades att hyresnämnden i Stockholm har fällt många som har hyrt ut sina bostäder för ockerhyror. De allra flesta som betalt för mycket och klagar hos hyresnämnden får pengar tillbaka. Problemet är att långtifrån alla vågar klaga och tvingas därmed fortsätta att betala för mycket.
Eftersom bostadssituationen i Stockholm är så prekär och gäller så många så kanske man kan tycka att regeringen borde agera för att få bort ockerhyrorna. Men det verkar som om regeringen tänker göra precis tvärtom och istället förlita sig på marknaden. När Sveriges Radio frågade Gustav Gellerbrandt, politiskt sakkunnig på justitiedepartementet, så försvarade han till stor del ockerhyrorna och hävdade ”att det inte finns något som hindrar sådana avtalsuppgörelser” och framhöll också ”huruvida hyrorna är rimliga eller inte, där tror jag marknaden och bruksvärdessystemet inte är överens”.
Gellerbrandt upplyste också att det pågår ett arbete inom regeringskansliet men det verkar alltså som om siktet är inställt på att fullt ut legitimera marknadshyror.

Anställningstrygghet minskar långtidsarbetslösheten

När Lagen om anställningsskydd (LAS) kom på 70-talet var den ett viktigt framsteg. Dessvärre har lagen försvagats i omgångar och dessutom har facken pressats att genom avtal försvaga skyddet för den enskilde.

Trots alla försvagningar så anser Centerpartiets ordförande Annie Lööf att lagen måste försämras ytterligare.
I en liten radiodebatt tidigare idag mellan Annie Lööf och Ylva Johansson om den mycket höga långtidsarbetslösheten så var det ett av få konkreta förslag som Annie Lööf presterade. Jag tycker arbetarrörelsen borde gå till rejäl motoffensiv mot detta, särskilt som numera till och med moderaterna har upptäckt några av anställningsskyddets fördelar.

Jag är övertygad om att just de som har svag ställning på arbetsmarknaden och som vid en uppsägning skulle ha allra svårast att komma tillbaka i jobb tjänar på de turordningsregler som åtminstone delvis gäller fortfarande. En ytterligare uppluckring skulle naturligtvis innebära att de som sägs upp i första hand skulle vara de som har svårt att få nya jobb och det skulle drabba hårt, både den enskilde och hela samhället. Det här borde vara en utgångspunkt för en offensiv för att ta tillbaka åtminstone något av lagens grundidéer.

Dessutom borde reglerna för bemanningsföretag stramas upp oerhört mycket. Bemanningsföretagen, som i princip var förbjudna tidigare, har tagit över en allt större del av arbetsmarknaden och sätter stora delar av det kvarvarande anställningsskyddet ur spel. Det förekommer till exempel att bemanningsföretag driver hela godsterminaler och när en ny upphandling genomförs så kan trotjänare, som jobbat på terminalen i tiotals år, helt plötsligt vara tvungen att acceptera en provanställning. Så nog borde det finnas läge för en offensiv för ett bättre anställningsskydd och mot det alltmer nyliberala Centerpartiet.

Så tänker greker

Idag ska Grekland på nytt tvingas presentera nedskärningar och utförsäljningar. Det är sannerligen ingen enke uppgift som den grekiska regeringen har och folket protesterar. När journalisten Mikael Kirjakivdis uttalar sig för Sveriges Radio så beskriver han att grekerna har svårt att förstå hur fler arbetslösa och ännu fler stängda butiker kan vara rätt åtgärder.

Ja, vem kan förklara det? Men kanske man kan säga att vi måste göra allt vi kan för att rädda kapitalismen.

Mer makt och pengar till forskarna?

För något decennium sedan ansågs demokratin var en sorts överideologi i det svenska politiska landskapet. Sedan dess har alltfler specialister som anser sig tillhöra eliten försökt att hitta argument för att just deras verksamhet inte ska omfattas av vanliga demokratiska principer. Tyvärr gäller detta också forskning och universitet. Idag uttrycker sju professorer på DN Debatt att forskningen ska räddas genom mer makt och pengar till forskarna själva. Eller vad sägs om de två första punkter som professorerna föreslår: 

• Den individuella forskningsledaren ska stå i centrum för forskningen.
• Forskarinitierade projekt ska dominera statens forskningssatsningar, inte regerings- och universitetsstyrda program.

 Visst inser jag att forskningen kan vinna mycket på stor frihet och att ingen på förhand kan veta vilka resultat som blir de intressanta men det får aldrig hindra ett demokratiskt samtal om vilka områden som är viktigast. Klimatfrågan? Missbruksfrågor? Ekonomiska kriser? Arbetslöshetsbekämpning? Alzheimermedicin? Malariabekämpning? Detta kan inte vara upp till forskningssamhället att avgöra men dessvärre verkar frågan alltmer gå i den riktningen.

Gårdagens bistra besked, om att Astra Zeneca lägger ner sin forskning i Södertälje, har framförallt lett till en diskussion om hur forskare ska kunna behållas i Sverige och hur forskningen påverkar företagens verksamhet. Men visst borde diskussionen mest handla om vilken forskning som är viktig och hur eventuellt de alzheimersjuka påverkas av Astra Zenecas beslut.

I professorernas debattartikel är det mycket tydligt att forskarna ska ha mer, kanske rentav all, makt men de efterlyser också bättre materiella villkor för forskarna, även om det inte är så tydligt. Det kanske är befogat men jag tvivlar på att det mest verkningsfulla insatsen för mer och bättre forskning.

Vem har sålt?

Vem ska tjäna på idrotten och vem ska betala? Den frågan blir väldigt aktuell när 23 idrottsledare idag på DN Debatt kräver att staten ska ingripa för att garantera att viktiga TV-sändningar från kommande OS ska bli tillgängliga för de flesta av oss här i Sverige.

Jag tycker att kravet är väldigt rimligt. Idrott på TV är viktiga för många och snöda penningintressen bör inte få styra hur som helst. Artikeln tydliggör också idrottens eget stora intresse av att få synas i TV, det gäller inte minst de små idrotterna, såna som kanske nästan bara finns på TV.

Men MTG som köpt TV-rättigheterna och säkert betalat väldigt mycket hoppas förstås att få tillbaka pengarna och kanske tjäna en hacka. Om förtjänsten blir störst i betalkanaler så hamnar många sändningar troligen där.

En viktig undran är förstås om det bara är MTG som styrs av snöda penningintressen. Det är väl nån som sålt TV-rättigheterna och därmed gett de grundläggande villkoren för oss TV-tittare? Vi vet förstås alla att det är idrotten själv som förfogar över sina arrangemang även om det bland är flera led innan signalerna når våra vardagsrum.

Idrotten har sedan länge valt att samverka med allt mer kommersiella intressen och stjärnglansen innebär miljardintäkter som hamnar hos många utövare, agenter, tränare och många andra som jag inte kan etiketten på. Men nu inser idrottens företrädare att exklusiviteten kan gå för långt och om den folkliga förankringen försvinner så riskerar idrotten att förlora sin ställning i samhället som samlingspunkt, underhållare och penningmaskin. Kanske borde idrotten själv diskutera dessa motsättningar och inte helt lämna över till andra aktörer att fixa frågan.

Från det lite mindre perspektivet kan många kommunala företrädare berätta om idrottens allt högre krav på arenastorlek, standard och ljus (för TV förstås). Kostnaden ska helst hamna hos skattebetalarna och intäkterna hos idrottsklubbarna.