Tro inte på rankning!

Igår var det dags igen att ranka kommunerna. Det var Miljöaktuellt som utsåg bästa och förstås mindre bra kommuner ur miljösynpunkt.

Dessvärre håller dessa rankningar nästan alldeles för dålig kvalité för att överhuvudtaget ge en bild av vilka kommuner som har en bra eller dålig miljöpolitik. Det gäller inte bara rankning av miljöpolitiken utan är tyvärr ett ganska generellt problem.

Men rankningar är ett väldigt enkelt sätt att få ”sina” frågor eller sitt varumärke att synas, framförallt i lokala media förstås som nästan alltid hänger på och berättar om sin eller sina kommuner. De utpekade hjältarna har förstås inget intresse av att ifrågasätta en god placering och de mindre framgångsrika vågar nog inte ens försöka då det självfallet bara skulle ses som en bortförklaring.

Visserligen skriver Miljöaktuellt/Miljöbarometern själva ”En rankning kan sällan ge en helt rättvis bild av läget i kommunerna, men vår ambition är att på bästa sätt ta temperaturen på kommunernas övergripande miljöarbete”, men den formuleringen har jag inte sett återgiven någonstans. Lättare då att ange en siffra mellan 1 och 284 och kanske jämföra med någon grannkommunen eller förra årets placering. Så ser bevakningen ut varje gång!

Men kolla själv vilka frågor som avgjort placeringen. Det handlar mest om att kommunen har rätt papper i pärmarna, dvs att det finns ett miljöprogram, att det finns klimatmål och att det finns ett miljöledningssystem men inget om innehållet. Några frågor finns faktiskt om kvalitén i kommunens beslut, till exempel om energikrav på byggnader men de drunknar i floden av pappersfrågor.

En av frågorna som kanske säger något om vad kommunen verkligen vill göra har levde dessutom bara förra året. Det var en fråga om det finns miljökrav vid nyetablering av handel. Men den finns alltså inte med i årets bedömning – kanske någon annonsör tyckte det var att gå för långt!

När kommunstyrelsens ordförande i ”årets vinnarkommun” intervjuas i DN så förklarar han framgången genom bland annat att kommunen sänkt priset på bussarnas månadskort. Positivt men sådant ger förstås inga poäng i miljöaktuellts förenklade rankning!

Lite Orwellskt i P1

Också idag finns anledning att förundras över hur nyhetsredaktionen i P1 väljer att vinkla viktiga nyheter. Idag beskrivs lite om hur lärarnas arbetsvillkor i friskolor kan vara ganska kärva. Mer arbetstid, lägre löner, inga kollektivavtal och kanske inte ens tjänstepension. Precis vad man kan förvänta att vinstdrivande företag försöker att åstadkomma helt enkelt.

Men påannonsen för inslaget och rubriken på Sveriges Radios webb är ”Lärarlöner inte bättre sedan friskolereformen”. Visst låter det som lite som Orwells nyspråk, försämringar kallas ”inte förbättringar”. Eller är det så att P1 helt och hållet valt privatiseringsivrarnas perspektiv att allt förväntas bli bättre när offentligdriven verksamhet privatiseras. Verkligheten har väl visat att så inte är fallet. Elpriserna, järnvägen, skolresultaten….

 Jag vill absolut inte privatisera P1 eller någon annan public-servicedriven mediaverksamhet. Men debatten om deras verksamhet, vinklingar, nyhetsurval och mycket annat borde bli intensivare.

Länken till inslaget: 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5153925

Hur granskas regeringen?

P1:s och Ekots vinklingar av viktiga politiska frågor blir allt obegripligare. Idag redovisas i flera omgångar att barnfattigdomen ökar i många kommuner men inte i alla. Det är en bra (?) och viktig redovisning men huvudansatsen blir att detta tydligen är en kommunal fråga och det är det som blir obegripligt.
Regeringen och riksdagsmajoriteten har sedan det borgerliga makttillträdet 2006 systematiskt ökat de ekonomiska skillnaderna genom sänkta eller frysta stöd till arbetslösa och barnfamiljer. Dessutom har reglerna för att kunna få stöden i många fall stramats åt hårt.

Den borgerliga regeringen och riksdagsmajoriteten har också kraftigt begränsat ambitionerna när det gäller en jämn ekonomisk utveckling i hela landet. Ett sådant exempel är att en nödvändig förändring av skatteutjämningssystemet har kraftigt fördröjts för att det kommer att drabba välbeställda, moderatstyrda kommuner. Den omfattande nedmonteringen av arbetsmarknadspolitiken innebär givetvis också stor risk att skillnaderna i landet ökar mellan landets olika delar beroende på hur olika arbetsmarknader drabbas.

Det saknas alltså inte möjligheter att ställa regeringen till svars för den ökande barnfattigdomen och att den är olika i olika delar av landet. Men P1 och Ekot väljer att i första hand göra detta till en kommunal fråga. Och visst kan kommunerna göra en del men huvudansvaret för den ekonomiska fördelningen av resurser i landet ligger förstås på centralmakten.

Märkligt nog pekas ofta just kommunerna ut som ett problem när olika samhällsproblem ska belysas. Ibland handlar det bara om den idiotiska vinklingen att kommunerna har valt lite olika lösningar men ibland väljer delar av media att se det kommunala huvudmannaskapet som ett problem i sig. Dessvärre har flera politiska partier fallit undan för detta och de senaste åren har vi flera förslag på att staten tar över uppgifter från kommunerna och några sådana förstatliganden har också genomförts av den borgerliga regeringen.

Den lokala djurskyddsinspektionen överfördes för flera år sedan till staten från kommunerna. Resultatet blev flera år med katastrofalt dålig verksamhet och jag tror ingen påstår att det blev en förbättring.

Nu senast kom en rapport från statskontoret som beskrev effekterna av att ansvaret för nyanlända invandrare flyttades från kommunerna till staten, i första hand arbetsförmedlingen. Så här långt är resultatet ett fiasko!

Jag anser att regeringen kommit alldeles för lindrigt undan när de genomfört stora reformer med kostnader och tempoförluster och resultatet blir en sämre verksamhet.

Jag kan inte befria mig från tanken att P1 och Ekot har ett alldeles för snävt stockholmsperspektiv när de betraktar verkligheten. Och det är ett gott argument för att en större del av public service bör produceras i andra delar av landet.

Men visst måste också kommunerna granskas men då med utgångspunkt från vad som är deras roll, uppgift och möjligheter.

Rofferi eller hållbarhet

Det är en ovanligt tunn och innehållslös artikel som Fredrik Reinfeldt, Gunilla Carlsson och Lena Ek har idag på DN-debatt. Ämnet är kanske vårt viktigaste – hur ska jordens resurser räcka till(?), men slutsatserna och förslagen saknas. Kanske är det så att också borgerliga företrädare börjar inse att deras ideologi och ekonomiska teser har spelat ut sin roll?

Visst klamrar sig de tre skribenterna fast vid marknadsekonomin men det går inte att förstå hur de menar att marknadsekonomi ska leda till hållbarhet. Marknadsekonomins grundläggande och inneboende förmåga är att åstadkomma stora ekonomiska skillnader mellan människor och regioner. Världen står inför en akut knapphet på flera av de viktiga resurser som vi alla behöver för ett drägligt liv, inte minst mat. Behovet av solidariska lösningar framstår väl som tydligare än någonsin och i det läget så innebär ministrarnas resonemang att ett ekonomiskt system som bygger på orättvisor ska behållas och deras enda konkreta förslag, om mer ekonomiska styrmedel, kommer dessutom att ytterligare förstärka orättvisornas effekter.

Jag är övertygad om att miljömässig och social hållbarhet endast kan åstadkommas genom mer rättvisa och en ekonomisk ordning som bygger på hushållning och inte gynnar slöseri och rofferi. Den hushållning som är nödvändig kommer inte att vara möjlig med företag som styrs av vinstintressen och mål att marknaden nästa år alltid ska vara större än förra året. En hållbar ekonomi kan inte drivas vare sig av giriga företag eller av våra egna önskemål om att ha större bil än grannen. Därför är det marknadsekonomins grundläggande fundament som vi måste våga ifrågasätta och det klarar förstås inte borgerliga ministrar. Därför är de också praktiskt taget tomhänta.

En liten intressant detalj är att DN-debatt just idag har två artiklar av borgerliga ministrar. Beatrice Ask och Annie Lööf  tar upp en av marknadsekonomins och rofferiets effekter; blufföretagen. Företag som försöker att tjäna pengar utan att göra någonting annat än att skicka påhittade fakturor i huvudsak till andra företag. Entreprenörsanda? Visst är det bedrövligt att bättre lagar och andra insatser bör stödjas men samtidigt visar förekomsten och ökningen av bluffakturorna hur svårt det är att hålla reglera hur företagen ska tillåtas tjäna sina pengar när det just är pengarna som är målet.

Samhällets hittills ganska misslyckade jakt på fakturaskojarna kanske kan får vara en illustration till hur svårt eller enkelt det kan vara att få företagen att acceptera regler och metoder för miljöns skull om de hotar att begränsa deras vinst. Rofferi och hållbarhet går inte att förena!

Vinst eller demokrati?

Precis så kan man nog beskriva hur alternativen till hur samhället ska styras ser ut. Är det företagens lönsamhet som ska styra vilka verksamheter som ska bedrivas i samhället och i så fall hur de ska se ut eller ska besluten tas i demokratisk ordning. Givetvis är en blandning fullt möjlig och i realiteten finns den blandningen i de flesta länder.

De senaste 150 åren politiska strider har i hög grad handlat om hur denna blandning av vinstdriven marknad och demokratins räckvidd ska se ut. Höger har stått mot vänster. Så när Åsa Moberg idag har en krönika i DN med rubriken ”Vinsten borde inte vara en ideologisk fråga” så är det nog bland det märkligaste jag har läst. Det är nog mer ett sätt för Åsa Moberg att för sig själv legitimera sin vandring från vänster till höger.

Men kanske finns det också en liten släng till den politiska vänstern som kanske inte alltid har lyckats förklara sina positioner tillräckligt tydligt och ibland inte ens själva konsekvent hållit fast vid sina idéer. En sådan brist är att det är sällan som hela vidden av profitintressenas effekter beskrivs. En sådan effekt är den segregation som ofta blir följden när vinstdrivande företag försöker göra som man lärt sig; ”att välja sin kund”. Ett mycket aktuellt exempel är förstås skolan där segregationen har ökat påtagligt. Men ännu tydligare är det förstås när bostadsföretagen har fått ta över alltmer av det som tidigare rymdes inom bostadspolitiken.

Åsa Mobergs krönika handlar mest om vårdföretagen och där tror jag faktiskt inte att vi ännu helt och hållet har sett vad som kan komma. Visst har en hel del fakturaskojerier kunnat uppdagas och visst är det lätt att se hur vårdresurserna i högre grad har hamnar hos de relativt friska i de stora tätorternas centralare delar när privata vårdföretag har etablerat sig. Och om företagen inom assistansverksamheten inkluderas så finns många exempel på bedrägerier på mycket stora belopp.

För några månader kom en liten mer utförlig forskningsgenomgång som var gjord av Inge Axelsson som är professor i medicinsk vetenskap vid Mittuniversitetet och överläkare i barnmedicin vid Östersunds Sjukhus. Den visar att vinstkrav försämrar och fördyrar vården men den är givetvis inte huvudsakligen gjord på svenskt underlag, det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket sådant.
Jag förstår att en del tjänar på mer privat vårdverksamhet men för oss allra flesta är det bara förluster.

 På en punkt har Åsa Moberg helt rätt. Vinstdrivande företag som går med stor vinst växer fortare än företag som har liten eller ingen vinst. Men är det verkligen det allra bästa sättet att använda samhällets resurser? Jag tror inte det och särskilt inte om vi tycker att jämlikhet och solidaritet är viktiga värden i ett samhälle.

Lite intressant är det också att Åsa Moberg i sin krönika i realiteten helt lyckas döma ut den politiska demokratin. I slutet beskriver hon hur meningslösa våra val till politiska församlingar är. Det skulle ha varit intressant att läsa hennes förslag till alternativ.
Och säkert behöver demokratin förstärkas och förbättras. Jag tror att en del av lösningen ligger i att de politiska församlingarna får möjlighet att påverka mer och inte mindre. En annan del av lösningen kräver nog politiska beslutsfattare med större självförtroende som verkligen vågar ta ledningen och styra verksamheterna. En tredje ingrediens skulle kunna vara mer av lokalt demokratiskt beslutsfattande av dem som är direkt berörda av verksamheten på skolan, vårdcentralen eller vad det kan vara.

”Det toppade YLE:s nyhetssändningar”

Det var så Sveriges Radio tidigare idag beskrev Nokias stora uppsägningar och nedläggning av fabriken i Salo. Det var inte enda beskrivningen men redan i starten framhölls hur den finska televisionen, YLE, hade uppmärksammat Nokias agerande och situation.

Idag har Sveriges Radio olika aktualitetsprogram tagit upp vilka som ska sommarprata, ja just det i Sveriges Radio. Igår hade SVT flera inslag om vilka artister som skulle medverka i Allsång på Skansen.
Det är väl väldigt tydligt att vi får mer och mer metatv och metaradio eller kanske rentav metamedia. Jag menar att massmedia alltmer handlar om vad andra massmedia handlar om. Och givetvis om andra massmedia tar upp en fråga så är det liksom nog för att frågan är tillräckligt viktig för att ta upp.

Visst kan det vara begripligt när utbudet blir allt större att möjligheterna att leta egna nyheter och perspektiv blir lite svårare. Men farorna som lurar runt hörnet är stora och självklara. Kan det rentav vara så att mycket massmedia snarare minskar mångfalden än ökar den om ingen orkar, eller ens vill, köra ett eget spår.
En annan stor risk är förstås att faktagranskningen blir lidande, det räcker med att någon annan skrivit om frågan. Håkan Juholts bidrag till boendet var nog ett sådant exempel där ingen egentligen kontrollerade hur reglerna såg ut, åtminstone inte innan ”affären” var på väg att avrundas.

Och visst kan man förstå att Sveriges Radio och Sveriges Television i sina nyhets- och samhällsprogram gärna vill framhålla sin egna program men någon särskilt kritisk granskning blir det väl knappast.

Just nu så rullas härva av olagligheter i Storbritannien upp. I den framkommer vilken enormt stark ställning som mediamagnaten Rupert Murdoch har haft. För inte så länge sedan hade Italien en premiärminister som hade byggt sin maktbas från några TV-kanaler som han ägde.

Den viktiga frågan om vem som granskar och ifrågasätter massmedias makt och agerande borde stå högt på den politiska dagordningen. Men så är det inte och det berör delvis på någon sorts beröringsskräck som jag tycker gått alldeles för långt. Men huvudsakligen beror det förstås på att knappast någon vågar riskera att framstå som mediakritisk.

Byråkrati eller demokrati?

Det är inte många som skulle föredra ett samhälle styrt av byråkrati framför ett samhälle styrt av demokrati. Men märkligt nog så kommer förslag om en starkare byråkrati med stor intensitet och från många olika håll. Några färska förslag om en förstärkning av demokratin kan jag inte direkt erinra mig.

Idag kom, det ganska väntade förslaget, om mer statlig inspektion av äldreomsorgen. Det var Moderaterna som kom med det utspelet, också det ganska väntat men samtidigt en väldig ironi. Efter flera års skattesänkningar och utarmningar av den offentliga verksamheten. Och efter mycket prat om behovet av mer mångfald och flera aktörer inom välfärdsproduktionen som dessutom ska kunna göra vinster på skattepengarna. Nu ska det styras upp av en ny myndighet. Ganska logiskt, men ändå helt fel väg att gå, tycker jag.

Jag tror att det är med välfärden som med demokratin. Den måste erövras av varje generation och välfärden måste vara väl förankrad i hela samhället. Det kan verka bekvämt att några byråkrater kommer med sina checklistor och kollar runt så alla program och åtgärdsplaner är på plats. Men det verkliga stödet för en bra välfärd måste komma från oss alla eller åtminstone de allra flesta.

Jag tror att finansieringen av välfärden, inte minst äldreomsorgen, kommer att ställa stora krav på det politiska systemet, ja hela samhället förstås. Den uppgiften kommer inte några byråkrater från Inspektionen att klara, den uppgiften måste det politiska systemet klara. Jag är övertygad om att försvaret för välfärden också hänger ihop med hur vi förvaltar välfärden. Min farhåga är helt enkelt att Inspektionen hotar det lokala inflytandet och därmed viljan att försvara finansieringen av verksamheten.

Det räcker inte med en lag och några inspektörer för att långsiktigt säkra så stora och viktiga verksamheter som till exempel äldreomsorgen. Därför ska vi stärka demokratin och inte byråkratin.

Den läxan har fackföreningsrörelsen fått lära sig. Under 70-talet stiftades flera viktiga lagar, den viktigaste var nog lagen om anställningsskydd. Men det fanns helt enkelt inte tillräckligt försvar för lagen när den började utsättas för kritik från de som förlorat sin rätt att välja och vraka anställda.

Lagen har försvagats i omgångar och genom framväxten av bemanningsföretag har lagen nästan spelat ut sin roll. I en färsk debattartikel i SvD pekar några företrädare för LO på att många får betala ett mycket högt pris genom användningen av bemanningsföretag. Det var u den insikten som en gång ledde fram till lagen om anställningsskydd.

Historien om LAS är en tragisk historia som bland annat visar att kampen inte är vunnen när en lag är stiftad.

 Länkar:

http://svt.se/nyheter/sverige/m-ny-myndighet-ska-granska-aldreboenden

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/uthyrd-personal-ar-var-tids-experiment_7263089.svd