Det är förstås en alldeles orimlig ordning, framförallt för de arbetslösa men också för skattebetalarna som står för ersättningen till företagen som bestämt sig för att utnyttja systemet. De kritiserade ”AMS-jobben” framstår som rena superlösningen i jämförelse med den lösning som den borgerliga regeringen tagit till. Allt tycks gå för sig om det ger vinster till privata företag.

Regeringens viktigaste linje tycks vara att det ska vara privata lösningar och därmed goda vinstmöjligheter till de företag som passar på. Coachningen har i omgångar fått välbefogad kritik och givetvis också systemet med Fas 3. Tyvärr framstår också arbetsförmedlingen i allt sämre dager, till stor del därför att också arbetsförmedlingen blivit fångade i ett system där privata lösningar ska vara huvudregeln.

Det var som sagt på Östnytt jag hörde nyheten och jag kan inte låta bli att undra hur de så lättvindigt beskrev den aktuella konkursen utan att tydligt beskriva det principiellt mycket märkliga med ett företag som ska leva på de så kallade Fas 3-placeringarna.

”Det finns ett kraftigt stöd bland väljarna för att låta staten ta över ansvaret för skolan från kommunerna”, skriver SVT på sin hemsida.

Men hur frågan, eller frågorna, är ställda finns ingen redovisning av. Sånt brukar vara skäl för massmedia att ifrågasätta publicering men här är det alltså ”massmedia” som beställt undersökningen men redovisar inte hur frågan formulerats.

I debatten och propagandan om skolan som public-service-företagen flitigt deltagit i har den så kallade kommunaliseringen ofta buntats ihop med friskolereformen men det var faktiskt två helt olika beslut som dessutom hade helt olika principiellt syfte. Kanske har en del som svarat haft svårt att skilja på de helt olika beslut som togs för drygt 20 år sedan. Ett beslut togs med vänstermajoritet i riksdagen och ett beslut med borgerlig majoritet i riksdagen.

En undran som inställer sig är förstås om tanken är att staten ska ta över och driva alla skolor, sköta skolbyggnader, skolskjutsar, skolmat (och mycket mera) och planera skolstrukturen i landets alla kommuner. Fram till den så kallade kommunaliseringen (1990) så hade kommunerna redan en mycket stor del av ansvaret för grundskolan och gymnasieskolan och hela ansvaret för förskolan.

Det är givetvis en viktig fråga om staten ska bygga upp lokala organisationer som ska diskutera skolfrågor med föräldrar och andra viktiga parter som har legitima intressen att påverka skolans organisation. Därför kunde det ha varit intressant att se hur SVT formulerat frågorna och vilken bakgrundsinformation som getts.

Jag vet ganska väl hur det fungerade före den så kallade kommunaliseringen och därför kan jag påstå att just kommunaliseringen inte var någon stor förändring. Det var däremot friskolereformen och systemet med det fria skolvalet som gjorde skolan till en marknad och där vi nu tydligt kan se effekterna till exempel i form av ökad segregation och ojämlikhet.

Läs gärna också mitt inlägg som jag skrev 18 april som också tar upp ”kommunaliseringen”.

Ikväll har Uppdrag granskning visat det (väl) alla visste; kontrollen är svår och bristfällig och det leder till att kostnaderna för rot- och rutsystemen ökar. Ska jag vara uppriktig så trodde jag nog kontrollen var lite bättre än skatteverket anser sig ha möjlighet att göra.

För någon vecka sedan beskrev P 1- programmet Kaliber att en stor del av rotjobben dessutom utförs av svart arbetskraft.

Och precis som väntat är det i första hand redan välbeställda som kan utnyttja avdragen.

Det borde vara självklart också för den här regeringen att noga fundera över om avdragen överhuvudtaget är rimliga och i så fall vilka förändringar som krävs. Tyvärr kommer nog ändå ingen sån omprövning. Rot- och rutavdragen ger helt enkelt borgarnas egna väljargrupper alltför stora fördelar.

Läs gärna mina tidigare bloggar, en av dem handlar faktiskt om just den frågan som Uppdrag granskning tog upp ikväll. Den skrevs i september 2011 så frågan är som sagt inte ny.

http://larsbjurstrom.wordpress.com/2011/09/30/gokungen-rot/

http://larsbjurstrom.wordpress.com/2012/11/30/rutavdraget-underminerar-valfarden/

Men Per Kornhall redovisar också en märklig syn på demokrati och på hur ett bra samhälle kan byggas. Det är en syn som dessvärre hörs då och då i debatten och därför är det värt att reagera på.

I Per Kornhalls ögon hade den svenska skolan nått sitt högsta stadium 1990. En likvärdig skola som hade förmåga att kompensera för barns olika förutsättningar. Kornhall har valt benämningen ”enhetsskola” på grundskolan. Och det var på många sätt en bra skola men mycket arbete återstod för att uppnå en verkligt jämlik och demokratisk skola. Skolan 1990 var resultatet av flera decenniers politiskt arbete och kamp som i hög grad letts av arbetarrörelsen. Många av de reformer som succesivt genomförts för att ge fler tillgång till mer utbildning och för att arbetssättet i skolan skulle ske i alltmer demokratiska former hade mött motstånd, bland annat från många lärare som hellre ville jobba i en urvalsskola.

Men när Per Kornhall nu skissar på hur en reformerad skola skulle kunna se ut och byggas upp så underkänner han de metoder som hade lett till den goda skola som han själv hyllar. Nu är det professionen som ska styra och de politiska organen ska hålla sina fingrar borta.

Kanske är det därför logiskt att Per Kornhall i sin inventering över orsaker till dagens problem börjar med ”kommunaliseringen”, den var ju en del av en alltmer demokratisk skola.  Han påstår i sin bok att kommunerna ”plötsligt” fick ta över ansvaret ”för en verksamhet som de inte hade någon erfarenhet att driva” och att den oförmågan drabbade skolväsendet.  Sanningen är ju att kommunerna under lång tid hade varit huvudmän för både grundskolan och gymnasieskolan. Den statliga styrningen hade efterhand minskat och resulterat i det mycket goda system som vi, enligt Per Kornhall, hade dagen före ”kommunaliseringen”.

Kommunerna var ansvariga för lokaler, skolplanering (vilka skolor som skulle finnas), skolutveckling, fortbildningsinsatser, läromedel och annan utrustning, skolhälsovård, skolmat, skolskjutsar mm.

Per Kornhall påstår att staten före 1990 noga fördelade och styrde resurserna till de skolor som hade störst behov. Så var det inte. Besluten om den behovsstyrda resursfördelningen låg helt hos de kommunala skolstyrelserna. Statens beslut genom länsskolnämnderna om de så kallade basresurser skedde helt enligt en matematisk modell som snarast var ett problem när det gällde att åstadkomma en resursfördelning efter behov. Per Kornhall gör vidare ett stort nummer i sin bok av att kommunernas skolchefer var statligt tillsatta. Det innebar praktiskt taget ingenting. Skolchefen hade på inget sätt någon annan ställning än andra kommunala förvaltningschefer och statens medverkan i tillsättningsprocessen var högst formell.

Trots det stora kommunala inflytandet och ansvaret före ”kommunaliseringen” fanns goda skäl att genomföra också det steg som gjordes 1990. Dels var syftet att öka möjligheterna till samarbete med andra kommunala verksamheter men det gav också möjligheter styra resurserna mer ändamålsenligt när statens regler för just lärartjänsterna upphörde. Före 1990 kunde till exempel kommunerna inte spara på lokalkostnader för att kunna anställa fler lärare.

Men mycket av Kornhalls kritik handlar också om att staten lite senare tog bort en del styrande regler, till exempel krav på viss utrustning eller krav på att en del undervisning skulle ske i halvklass. Tanken var förstås att lokalt kunna bedöma vad som behövdes och fungerade bäst. Det är väl näst intill självklart att behovet av undervisning i halvklass inte är det samma i en klass med 18 elever som i en klass med 30 elever. Och inte med ett enda exempel visar Per Kornhall att kommunerna fattat dåliga beslut. Nåja, ett konkret exempel för gymnasieskolan nämns, men effekten av detta kan säkert diskuteras: Antalet lektorstjänster har minskat.

Orsaken till den svenska skolans negativa utveckling sedan början av 90-talet måste helt enkelt sökas någon annanstans än i kommunernas ökade inflytande. Och en del av Per Kornhalls svingar träffar rätt.

Det finns en mycket negativ dynamik i ett friskolesystem där skolorna konkurrerar om elevernas skolpeng. Alla skolor vill förstås ha mycket resurser som möjligt i förhållande till uppdraget. Fler elever som kan prestera bra utan att behöva så mycket stöd är förstås det mest lönsamma, både för friskolor och för kommunala skolor. Det är nästan oundvikligt att verksamheten i hög grad utformas just för de eleverna trots att skolans uppdrag egentligen är att ge mest till de som behöver mest stöd.  Därför är det bra att Per Kornhall förordar att skolvalet måste avskaffas men vägen dit går knappast genom att försvaga demokratin som faktiskt Per Kornhall föreslår.

Till stor del har de två senaste decennierna inneburit just mer kontroll och regler i kommunerna, ofta på bekostnad av demokrati och öppenhet. Den linjen verkar inte har ökat förtroendet för de svenska kommunerna som nu har lägre förtroende bland sina medborgare än i övriga nordiska länder.

Istället behöver demokratin stärkas. De politiskt tillsatta styrelserna och nämnderna behöver stärkas och organisationen och besluten måste bli mycket mer öppna. Tyvärr har många delvis nya inslag i den offentliga verksamheten de senaste decennierna lett till både mindre öppenhet och minskad möjlighet att påverka stora delar av besluten. Jag tänker bland annat på de offentliga upphandlingarna som både blir alltmer omfattande men också alltmer svårpåverkbara.

Det är inte ovanligt att den politiskt ansvariga nämnden inte haft möjlighet att se hela upphandlingsunderlaget innan det är slutligt fastställt. För mig är det ganska obegripliga sekretessregler som i det här fallet kan stoppa en viktig öppen diskussion om vilka krav som ska ställa på bilar, sophämtning eller vad det nu är som ska upphandlas. För den politiskt ansvariga kan i slutändan bara återstå att klubba igenom ett anbud med ett innehåll som kanske stämmer dåligt med vad man önskat. Kanske är tanken att just minska risken för korruption och maktmissbruk men jag tror snarare att det leder åt motsatt håll och det ökar definitivt inte trovärdigheten för de demokratiskt tillsatta organen.

Lagstiftningen om offentliga reglerar också vilka krav som kan och inte kan ställas. En del lokala önskemål kanske helt enkelt blir omöjliga att formulera inför en upphandling.

Det finns många viktiga problem i de svenska kommunerna men det är också så att massmedias bevakning alltför ofta förstärker bilden av dåligt skötta kommuner. Ibland redovisas ickeproblem som stora problem. Jag tänker då på riksmedias återkommande redovisningar av att det är olika i kommunerna. Alltså det fungerar precis som det är tänkt, kommunerna försöker hantera de lokala frågorna utifrån egna förutsättningar och önskemål och då blir det lite olika i Bjurholm och i Stockholm.

Jag är övertygad om att en stark kommunal demokrati är en av hörnstenarna i ett samhälle där inte marknadskrafterna och ojämlikheten växer sig allt starkare. Därför är det verkligt viktiga varningssignaler som idag kommer genom de uppgifter som (delvis) publiceras idag.

(Och den 10 maj skriver företrädare för Avfallsverige en artikel i SvD om frågan).

Syftet med producentansvaret var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar. Därför skulle hela ansvaret läggas på producenterna och kommunerna skulle hålla sina fingrar borta.

 Som enskilda konsumenter har vi framförallt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, nästan 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt.

Producenterna organiserade sig snabbt i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade nån verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Istället blev materialbolagens uppgift att hitta kryphål i regelverket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknadslogik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

 Tyvärr har också den centrala tillsynsmyndigheten, Naturvårdsverket, hjälpt producenterna att slippa undan. Naturvårdsverket har framförallt varit alltför passivt men också aktivt bidragit till misslyckandet. Jag ska här bara nämna två tydliga exempel:

2004 började Naturvårdsverket redovisa plast som förbränns blandad med övriga hushållssopor som återvunnet genom energiutnyttjande. Detta var ett helt nytt synsätt som troligen inte föresvävade nån när producentansvaret infördes. Det innebär att de förpackningar som är sämst ur återvinningssynpunkt gynnas i systemet dvs tvärtemot själva syftet. (Numera har det ändrats igen).

Den förändring av insamlingen som riksdagen beslutade om 2003, med insamling mer nära de boende, struntade Naturvårdsverket i att försöka få producenterna att genomföra. Istället uteslöt Naturvårdsverket de organisationer som företrädde de boende ur det centrala kretsloppsrådet eftersom de hävdade riksdagens beslut.

 Och det är inte alls bara insamlingsorganisationen som inte fungerat. Det kanske rentav är det som fungerat bäst! Under den tid som producentansvaret gällt för förpackningar så har mängden förpackningar ökat med 75 procent. Under den tid som producentansvaret har gällt så har flera retursystem försvunnit och det som finns kvar fått en kraftigt minskat andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Ett tydligt exempel är retursystemen för drycker som 1994 utgjorde över 50 % av dryckesförpackningen (returglas + returPET). 2011 så är den andelen cirka 10 procent, nu bara returglas eftersom returPET försvann 2007.

 Kort sagt: Avfallshierarkin har inte fått något som helst genomslag. De två översta stegen, förbyggande av avfall och återanvändning har ju kraftigt gått tillbaka.

Gör om och gör rätt med följande utgångspunkter:

Inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor. Ta itu med hela frågan, inte bara insamlingen. Ge kommunerna en verklig chans att bygga in detta i en samhällsstyrd infrastruktur. Lägg inte några viktiga frågor hos Naturvårdsverket.

Men visst finns några positiva förslag i avfallsutredningens betänkande men det framgår ju också att utredaren varit klämd mellan olika målkonflikter eller som han själv uttrycker det ”Mellan dessa tre områden kan det uppstå målkonflikter. Ett mål eller en åtgärd som skulle vara den bästa för miljön kanske inte är det bästa för marknaden eller för medborgaren. En lösning som vore den bästa för medborgaren, t.ex. insamling av avfall i materialströmmar, är utifrån dagens förutsättningar kanske inte den bästa för marknaden. En generell målhierarki är därför, enligt min mening, inte möjlig att föreslå.”

 Lösningen borde naturligtvis vara att marknadens krav måste bli underordnade och det är orimligt att de ska likställas.

Trots denna grundläggande brist är det ett framsteg att utredningen föreslår att kommunerna tar över insamlingen av förpackningar och returpapper. Det är ju denna brist som de flesta av oss har kunnat se med skräpiga insamlingsstationer eller insamlingsstationer som ligger fel/för långt borta.

Just detta bör genomföras men i övrigt måste frågan i sin helhet ses över mer grundläggande.

 (Till stor del är det här ett remissvar som jag skickade till regeringen strax före jul, just inför det propositionsskrivande som nu pågår).

Bostadsbristen har den senaste tiden uppmärksammats i massmedia bland annat DN och SR. Särskilt problematisk är den stora bristen på hyreslägenheter som på många orter, också utanför storstadsområdena, är direkt akut.

Bristen på hyreslägenheter är en av effekterna av många års avreglering av en social bostadspolitik där människors behov av bostäder sattes i förgrunden. Bostadsbristen är en logisk följd av att företagens vinstintresse tagit över styrningen av bostadsbyggandet och där bostadsbristen blivit ett instrument för företagen att kunna genomföra prishöjningar som vida överträffar vad som varit möjligt i andra branscher.

De kostnader som företagen tar ut för nyproducerade bostadsrätter har under åren 1998 – 2011 ökat med 150 procent och i storstadsområdena är ökningen ännu större. De markpriser som kan tas ut, när det byggs bostadsrätter har ökat med 435 procent under samma tid och också här är det ännu värre i storstadsområdena. Och ingen verkar protestera! Även kostnaderna för hyreslägenheter har ökat kraftigt men är långtifrån de nivåer som företagen lyckats få igenom för bostadsrätter.

Troligen är det så att alltför många av de som borde reagera mot de orimligt ökade kostnaderna för nyproduktionen redan sitter i attraktiva bostäder och anser att värdet på dessa ökar som en följd av höga nyproduktionskostnader. Därför uteblir ett agerande från kommuner, statliga myndigheter och konsumentorganisationer och inte heller massmedia har i någon större omfattning uppmärksammat kostnadsexplosionen.

Ett av regeringen Reinfeldt första beslut efter valet 2006 var att ta bort investeringsstödet till hyreslägenheter. Därefter har flera beslut som ökat marknadens makt genomförts men den inriktningen kommer inte att öka möjligheten att få en bra bostad till rimliga kostnader. Tvärtom leder ytterligare spelrum för marknaden att bostadskostnaderna kommer att fortsätta att öka och segregationen kommer att bli ännu tydligare. Regeringen verkar ju också vara väl medveten om detta och gör vad den kan för att högre hyror ska accepteras. De nya reglerna för andrahandsuthyrning är ett sådant exempel.

När avregleringen inleddes av Bildtregeringen så var det bland annat efter en högljudd kritik från byggbranschen mot den politiska styrningen. Byggbranschen utlovade att en friare marknad skulle ge billigare byggande och visade upp så kallade fribyggen som skulle kunna genomföras om företagen gavs större frihet. Inget av detta har infriats. Tvärtom har företagen i sin vinstjakt valt att inrikta sin produktion, som nu är fri från politisk styrning, på köpstarka grupper och de med svagare ekonomi får ta smällen.

Bostäder är en nyttighet som lämpar sig mycket illa för att överlåta till marknadskrafterna. Dels är boendet och våra boendemönster en viktig förutsättning för hela samhällsplaneringen, hur väl vi lyckas med integration, hur vi ska planera våra kommunikationer och den offentliga servicen. Dels är de priser som är möjliga att ta ut på en marknad beroende av så mycket mer än bara själva lägenheten. Därför krävs starka balanserande krafter där bra hyreslägenheter till rimliga kostnader är en av de viktigaste motkrafterna mot en bostadsmarknad där pengarna ska styra allt.

Bra hyreslägenheter till rimliga kostnader måste finnas överallt, inte minst i de mest attraktiva områdena. Om inte den ekonomiska förmågan blir helt avgörande kan segregationen minskas och fler grupper får möjlighet att efterfråga bostäder överallt. Bostäder till rimliga kostnader kommer också att ha en återhållande effekt på priset av den typ av bostäder, villor och bostadsrätter, som säljs till rena marknadspriser.

För att återupprätta en bostadspolitik värd namnet krävs förstås flera insatser. En grundsten måste vara att göra det möjligt att bygga fler hyresrätter till kostnader som kan betalas av för människor med vanliga inkomster. De så kallade presumtionshyrorna ska avskaffas och hyrorna för nyproduktionen förhandlas som vanligt och med måttlig påverkan av läget för att begränsa den ekonomiska segregationen. Lagen från 2010 om att de kommunägda bostadsföretagen ska drivas med affärsmässighet avskaffas och istället återinförs allmännyttan.

Investeringsstödet till byggande av hyresrätter, som Reinfeldtregeringen avskaffade, var ett sätt att till viss del kompensera för de ränteavdrag som villaägare och bostadsrättsägare kan utnyttja. Investeringsstödet bör därför återinföras och urformas så att det leder till att hyrorna kan hållas nere. Genom ett succesivt avskaffande av ROT-avdragen, som 2012 kostade nästan 15 miljarder, finns gott om utrymme i statens budget till ett investeringsstöd.

Helt andra krav på kostnadspress och konsumentintressen måste ställas vid byggande av nya bostadsrätter så att kostnaderna pressas. 1998 var produktionskostnaden för bostadsrätter och hyresrätter på i stort sett samma nivå, cirka 15 000 kronor per kvadratmeter. Men 2011 var produktionskostnaden för bostadsrätter 46 procent högre än för hyresrätter. När så stora kostnader, och därmed vinster, accepteras vid byggande av bostadsrätter så försvåras också byggande av hyresrätter till rimliga kostnader. Nya krav vid byggande av bostadsrätter är därför en viktig del av en ny bostadspolitik.

(Den här texten är en något modifierad version av en text som publicerades på Newsmill 17 mars).

Det ligger förstås nära till hands att tro att det helt enkelt saknas underlag och argument. Det är också mycket anmärkningsvärt att debattörerna konstaterar att friskolereformen och skolvalet infördes bara något år efter kommunaliseringen men inget, absolut inget, försök görs i artikeln att sortera vilka av de problem som nämns i artikeln som kan ha påverkats av kommunaliseringen respektive friskolereformen.

Jag har tidigare, på den har bloggsidan, hänvisat till Skolverkets stora genomgång av läget i skolan från hösten 2009 och där finns inget stöd för att kommunaliseringen har orsakat problemen, snarare tvärtom. En av undertecknarna till dagens upprop var generaldirektör på Skolverket hösten 2009 och borde förstås veta. Uppropsförfattarna nämner decentraliseringen som ett problem men den decentralisering som Skolverkets material kritiserar är decentraliseringen till skolorna som ju var en (nästan) nödvändig följd av skolvalet och konkurrensen. Det är inte decentraliseringen till kommunerna som kritiseras.

Sedan kommunaliseringen (och friskolereformen förstås) har klasskillnaderna i Sverige ökat. Arbetslösheten har bitit fast på en betydligt högre nivå än på 70- och 80-talet. De regionala skillnaderna har ökat. Den offentliga sektorns verksamhet, som helhet, har varit utsatt för en hård ekonomisk press, bland annat efter skattereformen och alliansregeringens stora skattesänkningar. Dessutom har friskolereformen/skolvalet spätt på segregationen och kanske framförallt pressat skolorna att satsa en allt större del av resurserna på de resursstarka eleverna som annars har möjlighet att byta skola.

Det finns många, väldigt många, tänkbara förklaringar till att skolresultaten har blivit sämre i en del avseenden. Men de som idag undertecknar uppropet i DN verkar veta att det beror på kommunaliseringen, utan att på en enda punkt försöka visa detta.

Troligen har också idéer om individualiserad undervisning och eleverna eget ansvar för lärandet gått fel och inneburit att många elever inte alls fått det stöd som de behövt.

Tanken med kommunaliseringen var bland annat att skolan på ett bättre sätt skulle kunna samverka med kommunens övriga arbete för barn och ungdomar. Möjligheterna att se till helheten skulle bli bättre. Det är väl knappast någon som säger emot att förskolan/barnomsorgen eller socialt förebyggande insatser är av stor betydelse för skolans möjligheter att bedriva sin verksamhet. Tyvärr hindrade eller försvårade det dubbla huvudmannaskapet ibland ett samarbete med andra viktiga verksamheter, därför var en kommunalisering helt rätt tänkt. Men den konkurrens mellan skolor som kom några år senare slog sönder de mesta av de idéerna.

Jo, det är verkligen en uppseendeväckande dålig text som publiceras idag på DN-debatt. Trots att de utger sig för att värna en bra och likvärdig skola för alla så ingenting om de ökande klassorättvisorna, ingenting om bostadssegregation, ingenting om de ökande regionala obalanserna, ingenting om det förenklade mätandet och vägandet, ingenting om skolvalets segregerande effekter, ingenting om vinsterna som företagen tar ur skolpengarna, ingenting om offentliga sektorns besparingar.

Sen kan man ju undra vad de tänkt sig för huvudmannaskap egentligen. Ska staten sköta lokaler, skolmat och skolskjutsar? Ska staten bestämma vilka skolor som ska finnas? Ska staten återta besluten om exakt hur många platser varje program (linje hette det då) som ska få finnas på gymnasieskolan? Eller är det någon sorts återgång till dubbelt huvudmannaskap?

– Problemet med ökad segregation bland befolkning har börjat visa sig, det finns stora faror med detta över tiden, det är under en mycket långsam process som samhällen bryts isär, säger Henry Levin

Och snart publiceras i  Urban Geography att 5 000 svenska familjer fått svara på en brevenkät om motivet bakom sina skolval. Svaren visar, enligt forskarna att valen skapar segregation eftersom den resursstarka medelklassen ofta numera bort de skolor som har en blandad social och etnisk sammansättning.

Och för några dagar sedan skrev Anna Dahlberg, ledarskribent i Expressen, om friskolorna: ”Lokalerna är undermåliga. De är ständigt underbemannade och vikarier sätts i princip aldrig in. Lärarna förvandlas till allt-i-allo-personal som ska sköta allt från vaktmästeriuppgifter till själavård. Elever som behöver särskilt stöd hinns inte med. Det saknas pengar till skolmateriel.”

Det var uppgifter som lärare lämnat till henne under strikta anonymitetskrav.

Men egentligen är kritiken inte alls ny. Redan 2009 kom Skolverket med en rapport som borde varit ett grundskott mot friskolesystemet och den typ av skolval som vi har. Läs den gärna! Tyvärr var huvuddelen av massmedia alltför lata för att läsa rapporten och vinklingen blev därför den som Jan Björklund önskade, en stor del av skulden lades på kommunaliseringen av skolan men det har inte stöd i rapporten, inte alls!

Givetvis måste nu också borgerliga politiker reagera och trots den förödande kritiken finns fortfarande starka krafter som fortfarande stödjer det nuvarande systemet, till exempel satsar Svenskt Näringsliv på att behålla systemet. (Läs gärna min tidigare blogg om detta).

Så risken är att det nu håller på att konstrueras en kompromiss där bara de sämsta egenskaperna från olika system tas. Alltså att skolvalets segregerande effekt behålls men samtidigt införs alltmer kontroller och centralstyrning. Inslagets i P1 idag antyder också en sån lösning genom att peka ut det svenska systemet som extremt och menar att många länder har mer kontroll över friskolorna.

Men en lösning på den alltmer prekära situationen i skolan kan aldrig få bli att bara få bort de värsta avarterna. Lösningen måste vara en skola som är bra för alla och som motverkar segregation och orättvisor. Jag är också övertygad om att lärandet, eleverna, skolorna och lärarna tjänar på att det finns ett betydande friutrymme för hur den lokala verksamheten ska bedrivas. Mindre kontroller och betyg alltså!

Men samtidigt andas hela artikeln en önskan om att hitta den där blåklintsrosen som förenar alla de politiska önskemål som förts från höger till vänster under de senaste åren i debatten om den alltmer privatiserade och vinstdrivna vården. Däremot vågar de egentligen göra ett enda tydligt ställningstagande i artikeln. Inte ens vågar de av avstånd från vinsten som möjlighet inom skattefinansierad skola och vård.

Lösningen som alltfler nu ropar efter är mer detaljerade regler om hur verksamheterna ska bedrivas. Inom skolan så märker bland annat lärarna hur detaljregleringen alltmer tagit över verksamheten och inte minst deras arbetstid. Maciej Zaremba har tydligt visat problemen att styra sjukvården när starka vinstintressen måste balanseras på nåt sätt.

Jag tror att det behövs en mycket tydligare politisk linje för att komma framåt i frågan om hur välfärden ska organiseras. Här några uppslag för vilka grundläggande principer som borde gälla:

• Resurser ska fördelas efter behov
• Verksamheterna ska sträva efter att minska segregationen och absolut inte bidrar till en ökad segregation.
• Vinster ska inte tillåtas.
• Huvudsakligen bör verksamheterna drivas av kommuner, regioner och landsting.
• Enskilda organisationer som ska driva verksamheter ska ingå i en samlad service som erbjuds medborgarna. Skolor och vårdcentraler ska finnas där de bäst behövs, dvs i alla delar av kommunen/landstinget. Valfriheten ska inte vara den överordande principen för vilka skolor och vårdcentraler som ska finnas.
• Verksamheterna ska bedrivas öppet och under demokratisk kontroll men samtidigt ha stor självständighet att välja de lösningar som passar just deras verksamhet.