Demokrati, byråkrati eller marknad?

mars 27, 2012

När styrningen och huvudmannaskapet för de svenska skolorna diskuteras borde frågan ställas just så; Ska skolorna styras demokratiskt, byråkratiskt eller genom marknadsmekanismer? Just nu verkar det byråkratiska alternativet få ökat stöd. Ett förstatligande leder ju just åt det hållet.
Idag framträdde en lärare i P1 och beskrev hur han utsatts för påtryckningar av olika rektorer för att sätta högre betyg och därmed förbättra skolans statistik och förmåga att attrahera fler elever. Lärarnas riksförbund uppger att var femte lärare har utsatts för sådana påtryckningar och många har gett efter. Det är bra illustration till hur marknadsmekanismerna fungerar eller snarare inte fungerar i en skola. Men jag tror det finns värre effekter.

De senaste dagarna har anställda och tidigare anställda vi skolverket deltagit på DN Debatt, senast i söndags genom förre generaldirektören Per Thullberg. Per Thullberg förordar (bland annat) ett förstatligande av grundskolan. Per Thullberg menar att utvecklingen i den svenska skolan de senaste 15 åren visar att kommunaliseringen var ett misslyckande. Min undran är vad skolverket egentligen vet. I deras egen stora forskningsgenomgång som publicerades hösten 2009 går det inte att utläsa att kommunaliseringen ens till någon del är en orsak till de sämre resultaten. Snarare tvärtom kanske, så här skriver skolverket (sid 25):

Sammantaget finns det betydande skillnader mellan kommuner när det gäller resurstilldelningen till skolan. Frågan är om skillnaderna har ökat. Två svenska studier har belyst effekter av decentraliseringsreformerna och kommer fram till motsatta resultat. Ahlin och Mörk (2005) analyserade förändringar i kommunernas resursallokering till skolan under tidsperioden 1989–2005. Fokus i undersökningen var om decentraliseringsreformerna medfört en större variation i resurser till skolan.
Resultaten visade att kommunvariationen i de totala resurserna och i lärartäthet minskade som en följd av decentraliseringsreformerna, vilket kan ses som ett oväntat resultat.

Bilden är väl snarast just den motsatta, alltså att kommuner med god ekonomi har satsat och kommuner med svagare har sparat på skolan, tvärtemot hur behoven ser ut men skolverket dementerar detta.

I skolverkets rapport är det fyra områden som pekas ut som förklaring till de försämringar som skolverket anser har sketts sedan början av 90-talet:

 Segregering, decentralisering, differentiering och individualisering.

Och den decentralisering som pekas ut är i första hand en decentralisering till den enskilda skolan.  ”Sedan mitten av 1990-talet har skolornas handlingsfrihet ökat kraftigt när det gäller att prioritera och besluta om hur tilldelade resurser ska användas.” skriver skolverket.

Ungefär samtidigt med kommunaliseringen så genomfördes friskolereformen och elevernas rätt att välja skola. Det betydde, i realiteten, att besluten om skolorna förflyttades, inte till de demokratiskt utsedda nämndledamöterna, utan till den enskilda skolan och rektorerna. Nu handlade det ju om att locka elever till just ”sin” skola och de som misslyckades skulle ju inte få finnas kvar. Jag var oppositionsråd i Örebro för Socialdemokraterna de här åren i början av 90-talet och tvingades se på när skolorna började ”profilera”, marknadsföra och därmed till stor del stöpa om sin verksamhet. Kampen om ”skolpengen” hade börjat.

Vi i den socialdemokratiska oppositionen gjorde en lite undersökning om hur arbetet gick till och vilka diskussioner som förekom på skolorna, bland rektorer och lärare i första hand. Vi kunde då lätt se att de långsiktiga effekterna inte alls fanns med i några diskussioner och jag tror att det är den naiviteten vi nu ser resultatet av.

Självklart ville alla skolor ha mer skolpengar men också ”rätt” elever. Elever som kostar mindre än skolpengen och elever som drar upp resultat/betygsstatistiken på skolan var förstås önskvärda och de andra eleverna mindre önskvärda. Detta sägs förstås inte rakt ut men hur det skulle det annars fungera när pengarna och marknaden ska styra? Men naiviteten var som sagt mycket stor.

I början av 2000-talet gjorde Timbro en undersökning av betygen i de kommuner som hade stor andel friskolor. Timbros undersökning visade att både friskolor och kommunala låg över de tidigare betygsnivåerna. Inte ens då ringde larmklockorna för alla utan mätningen sas visa att allt blev bättre med konkurrens. Nu inser vi alla att det var betygsinflationen som tog fart när konkurrensen skärptes.

Det ökade demokratiska inflytandet fick aldrig någon chans när kommunaliseringen genomfördes, istället var det marknaden som tog över. Nu när resultaten framstår som katastrofala borde det väl vara marknadens makt som ifrågasätts och inte idén med en mer demokratiskt styrd skola.

När jag hörde Per Thullberg argumentera för ”sin sak” i P 1 så var det också ”valfriheten” som han kritiserade och bara väldigt krystat fick han ihop det med kommunaliseringen. När kommunaliseringen genomfördes 1991 så fanns en lång erfarenhet av statligt/byråkratiskt styre och praktiskt taget alla som deltog i den lokala skoldebatten såg problemen med det statliga styrsystemet.

Den debatt om förstatligandet som nu pågår är lite märklig på två sätt:

  1. Ingen redovisar hur ett statligt huvudmannaskap ska se ut. Ska staten sköta allt? Eller ska det bli, som tidigare, ett dubbelt huvudmannaskap där kommunerna står för lokaler, skolmat och en del annat? Ska skolverkets generaldirektör bestämma vilka skolor som ska få finnas kvar eller läggas ner?
  2. Nästan ingen av de tusentals kommunalt förtroendevalda, som alltid annars, försvarar kommunernas lokala beslutsmöjligheter träder fram i debatten. I kommentarer och bloggar till Per Thullbergs artikel fanns en ”lokalpolitiker” som skrev nåt. 

 Jag skrev om detta också 1 februari och flera inlägg hösten 2009.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.