Återvinningsindustrin skyller ifrån sig

juli 9, 2018

Miljöminister Karolina Skog har med rätta riktat skarp kritik mot ”återvinningsbranschen” som istället för att återvinna exporterar stora mängder plast till, bland annat Kina.

Nu slår branschen genom sin VD Lina Bergström tillbaka på ett häpnadsväckande sätt. Det framgår av en artikel i DN.

Bergström menar att miljöministern och regeringen bör göra mer på EU-nivå för att dels få till regleringar, men ännu viktigare: att återupprätta en europeisk återvinningsmarknad för att skapa rätt incitament för återvinningsindustrin.

– Vi tycker att ministern har en självklar position att driva på avfallsåtervinning på europeisk nivå, säger Bergström.

Till saken hör förstås att det är varje producent som är ansvarig för att använda plast och andra förpackningar så att det kan användas igen på ett resurseffektivt sätt. I första hand ska mängden förpackningar begränsas och i andra hand är det återanvändning, till exempel returglas, som ska användas. Men branschen har gjort precis tvärtom:

Förpackningsmängderna har ökat och returglasen håller på att försvinna helt! Det är beslut som producenterna fattat och självklart blir det då problem!

Producentansvaret beslutades 1993 – 1994 så branschen har haft 25 år på sig!

Tyvärr är producentansvaret ett enormt fiasko. Ett fiasko som i hög grad beror på att producenterna, som har ansvaret enligt lagen, och de företag som de valt att överföra ansvaret har satsat hårt på att slippa undan. Och det gäller allt:

Insamlingen har misskötts och producenterna har försökt lägga ansvaret på andra.

Ingen anpassning av produkterna har gjorts för att öka återanvändningen och minska resursslöseriet.

De insamlade produkterna har i hög grad gått till förbränning eller exporterats.

Jag har bloggat ganska många gånger om detta tidigare. Här några av inläggen:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/tag/producentansvaret/

 

 

 

 

 

 

 

https://www.dn.se/nyheter/politik/atervinningsindustrin-forvanad-over-miljoministerns-skarpa-kritik/

Annonser

Ny bostadspolitik

juli 4, 2018

Jag har under några dar i Almedalen deltagit i ett antal seminarier om bostads- och fastighetsfrågor och det är ganska uppenbart att det finns många att välja på men den är en väldig dominans av ägarnas och branschens perspektiv. Höga vinster och marknadsmekanismer verkar vara den patentmedicin som ska fortsätta att skrivas ut. Nytt är att många från fastighetsägarsidan förordar ett ökat ”konsumentstöd”, typ högre bostadsbidrag för att fler ska klara de högre hyrorna. Det kan ju låta anständigt men bakom detta finns förstås tanken att driva igenom marknadshyror och högre hyresnivåer och kunna skicka räkningen till staten.

Vi behöver förstås en ny bostadspolitik för att vi ska klara bostadsbristen, rimliga bostadskostnader och bekämpa segregationen. Tyvärr presenteras alldeles för få genomarbetade tankar om detta och det speglar till stor del styrkeförhållandena i Almedalen. Men det beror nog också till en viss del på en uppgivenhet efter riksdagens beslut 2010 som förändrade allmännyttan och hyressättningsreglerna. Uppgivenheten är troligen lite större eftersom förändringen 2010 gjordes med hänvisning till att EU:s regler tvingade fram detta och ingen har därefter riktigt på allvar gett sig i kast med detta.

Idag framkom att imorgon kommer ett underlag om hur Sverige kan utforma en ny (social(?)) bostadspolitik trots EU:s regler. Det är ”Bostad 2030” som ska presentera detta. Bostad 2030 är en delegation och ett projekt som initierats av Hyresgästföreningen.

Jag tycker det verkar hoppfullt. För nåt år sedan fick jag ett PM om detta, efter att jag deltagit i en mediedebatt. Jag hade då ingen kraft att driva detta vidare men jag bifogar detta PM (lite ”bearbetat/anonymiserat”).

Här en text om EU-rätten och bostadspolitiken.

Angående min bild av bostads- och fastighetsfrågorna så hörde jag Martin Hofvberberg beskriva ungefär som jag skrivit i inledningen så lite ”stöld” är det kanske men det stämmer väl med min bild och det är mina formuleringar.

 


Om seminarier och demokrati på Almedalsveckan

juli 3, 2018

Jag har hamnat på korta och ganska styrda seminarier och jag tycker det stämmer dåligt med tanken(?) att Almedalsveckan är en viktig demokratisk arena. Jag vet ju förstås inte hur alla andra seminarier har varit, förutom att de allra flesta är korta.

När jag skriver att det är styrda seminarier så är det två saker jag tänker på.

För det första: Inget eller nästan inget utrymme för ifrågasättanden från deltagarna/publiken. Någon enstaka fråga ibland är den uppläggningen som verkar gälla – jag har bara stött på ett undantag.

För det andra så verkar panelerna vara väldigt noggrant utvalda, vilket innebär att det finns stor samstämmighet bland de som medverkar i panelen, även om de kan ha lite olika infallsvinklar.

Jag har varit på två seminarier som handlat om akademi-skola eller vetenskap-praktik. Många paneldeltagare på båda som verkade ense om det mesta – och det finns givetvis ingen anledning att söka konflikter men; på det ”andra” seminariet fanns en paneldeltagare från det ”första” och hen var klart upprörd över delar av innehållet (på det andra seminariet) men hon fick inte komma till tals – det ingick inte i uppläggningen.

Min poäng är att det verkar finnas nån konflikt i denna fråga som inte tilläts komma upp på bordet. Hela frågan handlar ju om hur skolan ska utveckla sin verksamhet och bra metoder att nå de uppsatta målen så det är ju nog inte nån liten intern akademisk träta det gäller.

En annan iakttagelse jag gjort är att det handlar väldigt mycket om former, t ex vilka roller olika aktörer ska ha eller hur samarbete/samverkan kan läggas upp och väldigt lite om vad som verkligen kan göras för ökad likvärdighet i skolan, mer förebyggande hälsoarbete eller bättre integration som jag tror (!) att det egentligen handlat om.

Jag har svårt att tro att en bred demokratisk diskussion bara kan handla om former och det har också varit uppenbart att seminarierna inte syftat till ”en bred demokratisk diskussion”, snarare tvärtom. Jag får absolut en känsla av att det finns en stark rörelse som handlar av avpolitisering eller kanske rentav om avdemokratisering.  Jag tror att det är en tveksam väg att gå i ett läge när demokratin behöver stärkas.


Seminarium för jämlikhet.

juli 1, 2018

Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson Ulla Andersson beskrev på söndagen stora förändringar av skattesystemet för att skatterna ska blir mer rättvisa och för att välfärden ska få ökade resurser. Men framförallt så redovisade Ulla Andersson växande orättvisor i Sverige sedan 1991 och varför det blivit så.

Här kan du hitta hela underlaget:

https://www.vansterpartiet.se/sverige-behover-en-jamlik-skattereform/

Det är en besvärande utveckling som framförallt borde få Socialdemokraterna att ompröva viktiga delar av politiken. Skattereformen 1991 var framförallt underfinansierad och har bidragit till att minska skattekvoten och därmed möjligheterna att ha en stark välfärd. De besparingar som gjordes har i hög grad drabbat socialförsäkringarna, dvs sjukförsäkring och A-kassa. Självklart ökar det de ekonomiska skillnaderna.

Efter skattereformen har dessutom förmögenhetsskatten, arvsskatten och gåvoskatten avskaffats. Och därefter har också, i realiteten, fastighetsskatten avskaffats. Dessutom bidrar rot- och rutavdragen till ökade skillnader. Jobbskatteavdragen ökar ytterligare den ekonomiska skillnaden mellan sjuka och friska och arbetslösa och de som har jobb. Det är både socialdemokratiska och borgerliga regeringar som drivit fram skattebeslut som ökat skillnaderna.

Därför är det utmärkt att Vänsterpartiet nu redovisar ett omfattande förslag till förändringar av skatterna. Men jag tror det krävs mer för att vi ska öka jämlikheten. Det handlar om trygga jobb med anständiga löner men det handlar också om bostadspolitik.

Löneskillnaderna har ökat kraftigt och nån vändning syns inte. Visst kan ett rättvisare skattesystem bidra men det kommer inte att räcka.

Det kan mycket väl vara så att hyresrätten håller på att förändras kraftigt och att ett politiskt avgörande måste komma de närmaste åren. Marknadshyror håller på att införas och det kommer att förändra läget på bostadsmarknaden kraftigt. I Vänsterpartiets finns några förslag som berör bostadsfrågorna men mer behövs!

Ulla Anderssons presentation var på ett seminarium som nog ”egentligen” var en presskonferens. Därför blev det ingen diskussion och inga frågor, förutom från media, var planerade. Om Almedalen ska vara en demokratisk arena krävs en annan form!

 

 


Almedalen – arena för speed-dating!?

juli 1, 2018

Jag håller nu på att fördjupa mig i programmet för årets Almedalsvecka. Det omfattande programmet kom i en papperskatalog redan igår….

Tre saker är väldigt uppenbara:

Det är ett stort utbud av ”rubriker”.

Det är starka organisationer och företag som kraftigt dominerar.

Tendensen med väldigt korta ”seminarier” är väldigt stark. Det är få seminarier som är över 60 minuter”! Jag fick ser, till exempel, ett seminarium ”För en attraktiv skola på vetenskaplig grund – forskning i nära samverkan mellan skola och akademi”. 60 minuter! På programmet finns 10 medverkande redovisade, några professorer, några lektorer, en generaldirektör, en universitetsrektor för att nämna några exempel.  Det är ett samarrangemang mellan fyra universitet.

Jag tror säkert att det går ”att glutta” lite på frågan men varför inte redovisa och diskutera rejält när så många kvalificerade medverkande är på samma plats för just detta syfte. Tanken med ett offentligt seminarium måste väl vara att vi som inte är inne i denna värld också ska få en insikt, åtminstone liten, om vad som sker och vad det kan betyda. Min känsla är att fler och fler nöjer sig med att bara visa sig och jag tror inte att detta seminarium är värre än andra – kanske tvärtom men antalet medverkande beskriver, enligt min mening, den ytlighet som sprider sig.


Marknadskrafterna måste utmanas om den sociala bostadspolitiken ska återupprättas!

juni 16, 2018

Socialdemokraterna vågar inte på allvar ifrågasätta den starka marknadsorientering som ersatt den tidigare sociala bostadspolitiken. Det betyder att det förslag till ”En ny social bostadspolitik” till stora delar saknar de förslag som krävs för att genomföra en verkligt ny bostadspolitik.

Framförallt saknas förslag om hur hyresrätten och allmännyttan ska kunna få den roll som krävs i en ”ny social bostadspolitik”. Det är genom en bra hyresrätt som vi kan tillgodose alla bostadsbehov och under olika skeden i livet. Men det är också genom en väl fungerade hyresrätter som är tillgängliga för alla som vi kan balansera de starka marknadsmekanismer som finns inom den del av bostadsmarknaden där överlåtelserna är väldigt styrda av marknaden.

Jag kan förstå och delvis sympatisera med delar av förslaget som syftar till att underlätta för fler att äga sitt eget boende, själva, eller tillsammans med andra. Men alla sådana förslag till satsningar gör kravet på balanserande åtgärder ännu mer angelägna, och sådana finns inte i förslaget.

Därför innebär den socialdemokratiska arbetsgruppens förslag att spekulationsvinster, segregation och stora ekonomiska skillnader kommer att fortsätta.

Men det finns också en del ansatser som det finns anledning att stödja och försöka utveckla. Framförallt behövs en politik som bättre än idag gör det möjligt för alla att

Det är också viktigt att tydligare klara ute statens och kommunernas roll och möjligheter. Kanske räcker inte förslagen och framförallt borde allmännyttans roll ingå i detta, men det är åtminstone en viktig ansats.

Gruppen föreslår en bredare diskussion om vad en framtida socialdemokrati egentligen vill och det finns nog anledning att välkomna, av väldigt många skäl. Gruppen skriver själv ”att socialdemo­kratin idag saknar en sammanhängande politisk vision som ger svar på vad partiet vill på tjugohundratalet.”  Det är dessvärre en beskrivning som nog många skriver under på och det förklarar givetvis varför att de 15 (?) konkreta förslagen inte alls räcker för att nå upp till de förhoppningar som ingår i en ”ny social bostadspolitik”.

Dessutom finns en del märkliga förslag och formuleringar. På skatteområdet vill gruppen inte lägga fram nåt förslag men aviserar ändå tydligt att reavinstskatten bör sänkas. Dessutom den överdrivna hyllningen till marknadsekonomin och marknadskrafterna eller vad sägs om:

Marknadsekonomin har alldeles uppenbart fördelar när det gäller att sätta pris på risker och styra resurser dit de gör störst nytta.

”Anledningarna till överskattningen av nyproduktions-behovet är flera men viktigast är att efterfrågan har sammanblandats med behov.”

Det är också helt nödvändigt att föra en mer offensiv diskussion om vad bruksvärdeshyran är för att den verkligen ska betyda nåt. Det räcker inte med att beskriva det som ”tanken med bruksvärdessystemet (är) att hyres­sättningen ska återspegla en marknad i balans”. Frågan om nyproduktionshyrorna måste tas med i diskussionen men framförallt så saknas ju den riktpunkt för bruksvärdeshyrorna som bara kan återtas genom att allmännyttan får den rollen samtidigt som självkostnadsprincipen återinförs.

Det görs också ett försök att lite mer övergripande ta upp ”samhällsplanering” och ”livsmiljöer” och där uttrycks några hyfsade ambitioner men det är praktiskt taget tomt på verkningsfulla förslag. Till exempel förslag om hur den lokala servicen skulle kunna klaras. Direkt pinsamt känns det med förslaget ”Utsatta områden ges status som frizonsområden för att möjliggöra undantag från PBL och miljöbalken när det gäller angelägna förändringar av den fysiska miljön.” Givetvis kan det finnas angelägna förändringar av den fysiska miljön men om två så grundläggande lagstiftningar som PBL och miljöbalken förhindrar detta då har vi ett problem som knappast ska lösas med nån typ av frizonsområden. De förändringar som krävs borde då gruppen redovisa och föreslå ändringar av eftersom de rimligen har betydelse för all bostadsplanering.

Jag tycker ändå att det är positivt att Socialdemokraterna gör ett allvarligt försök och där det finns flera goda avsikter men det krävs mycket större djärvhet, framförallt när det gäller att utmana marknadskrafterna.

Här kan du hitta det socialdemokratiska förslaget!

https://www.socialdemokraterna.se/globalassets/aktuellt/rapport_ny_social_bostadspolitik.pdf


Det är en social bostadspolitik som behövs.

juni 11, 2018

Replik på Martin Ådahls debattartikel i DN den 7 juni. DN sa nej till att ta in repliken:

När Martin Ådahl beskriver krisen i byggandet så är det en kris som kommer efter drygt 25 års avreglering som satt negativa spår hela tiden men blommar ut för fullt när bostadsbehoven ökat lite snabbare. Dessutom gjorde Reinfeldtregeringen några rejäla attacker mot bostadspolitiken som eldat på krisen.

En följd av avregleringen har markspekulationen tilltagit. I tidigare regelverk fanns kraftfulla medel mot den markspekulation som är en av orsakerna till ökande kostnader men som också bidrar till att planlagd mark inte byggs i en takt som tillgodoser bostadsbehovet utan istället tillgodoser vinstintressena.

Men marknadskrafterna har fått ökat utrymme genom många beslut, till exempel: Försvagning av skyddet för andrahandshyresgäster, förlängning av sk presumtionshyror som är ett sätt att ”slippa” bruksvärdeshyror, borttagande av investeringsstöd för byggande av hyreslägenheter (2006), försvagning av bruksvärdessystemet och nya regler för allmännyttan som begränsar allmännyttans roll på bostadsmarknaden.

I Stockholm har dessutom den tidigare borgerliga majoriteten gjort omfattande utförsäljningar av allmännyttans hyreslägenheter som nu blivit bostadsrätter.

Bostadsbristen har tilltagit och priser och hyror pressas uppåt.

Det är förstås inte särskilt konstigt att priserna på bostäder ökat så kraftigt som Martin Ådahl redovisar i sin artikel. Däremot är det knappast mer av borgerliga marknadsinriktade förändringar som behövs – den vägen är ju prövad med nästan katastrofalt resultat.

Svaret borde istället vara en social bostadspolitik där allas rätt till bostad och inte företagens vinstintresse ska vara styrande. Tre områden borde prioriteras:

  1. Stärk allmännyttan och återge allmännyttan ett bostadspolitiskt uppdrag utan krav på att vara kommersiella företag. Ett bra och brett utbud av bostäder med rimliga hyror har påverkan på hela bostadsmarknaden, bland annat genom det är återhållande på priserna. Det förklarar varför just detta attackerats av den borgerliga politiken.
  2. Skärp markpolitiken, framförallt för att hindra spekulationsvinster men också för att bättre kunna styra utbudet genom demokratiska beslut.
  3. Håll nere kostnaderna i nyproduktionen och sätt hyror utan orimliga vinstkrav. Idag är det alltför många som vill tjäna pengar direkt på nyproduktionen men också många andra, som redan äger, som också tjänar på en dyr nyproduktion.

Dessutom måste hyresförhandlingssystemet med bruksvärdeshyror återupprättas, så som det var före 2010. Just nu ser vi kraftiga hyreshöjningar genom sk konceptrenoveringar som är möjliga både genom bostadsbristen och ett försvagat hyresförhandlingssystem.

Martin Ådahl förstår att hans förslag kommer att leda till stora vinster för fastighetsägarna och ökade kostnader för alla andra. Därför har han till ett förslag till ”social housing” som han kallar nåt annat. Tydligen är det så att det är nyproduktionen som ska betala dessa ”billiga” bostäder, alltså den nyproduktion som Martin Ådahl säger sig vilja få ner kostnaderna för. Allt för att ”de som redan har” ska skyddas. Men eftersom förslaget är otydligt kan det ju betyda lite vad som helst, men generellt är det en tveksam metod att peka ut vissa bostäder till hushåll med svag ekonomi. Det är inte den generella välfärd som gjort Sverige till ett av världens minst ojämlika länder.

 

Här finns artikeln i DN:

https://www.dn.se/debatt/svenska-bostadsbyggen-ar-30-40-procent-for-dyra/