Debatt är inte ministerstyre

april 13, 2018

Vi behöver fler ledande politiker som aktivt deltar i samhällsdebatten. Just nu verkar Svenska Akademien vara ett viktigt ämne och några statsråd och riksdagsledamöter har redovisat sina åsikter, visserligen ganska återhållsamt.

Då kommer debatten om ”ministerstyre” och det är ju bland det fulaste som finns. Svenska Akademien är ju en helt fristående institution och visst finns ett värde med fristående institutioner just därför att de inte kan styras av regeringen eller nån annan. Men det betyder väl rimligen inte att de ska stå över kritik eller utanför samhällsdebatten – tvärtom menar jag.

Just för att de är oberoende har de ju verkligen möjligheten och, kan man tycka, skyldigheten att våga säga det obekväma till alla. Men av det följer givetvis att de också får räkna med mothugg och kritik. Vad är annars poängen med detta oberoende?

Så när Expressen och SVT:s Kulturnyheterna hävdar att det är konstitutionellt tveksamt av kulturministern och andra ministrar att visa sina åsikter så är det bara ytterligare ett försök att ifrågasätta att politiska idéer har en viktig plats i samhällsdebatten.

Tyvärr har de på politiskt valda instanserna under många år pressats tillbaka och makten har istället tagits av andra, till exempel företag och domstolar. Det har försvagat demokratin!

Just idag kom också högsta förvaltningsdomstolens utslag i ett viktigt mål om personlig assistans. Domstolen undanröjer den orimliga tolkning som försäkringskassan gjort och som inneburit en mycket pressad situation för många familjer, i flera år. Jag hade välkomnat ett ”politiskt inhopp” i denna fråga som inte borde vara en fråga för domstolen. Men regeringen har valt/tvingats välja att avvakta domstolens prövning, en prövning som om den lett till ett annat resultat hade lett en lagändring.

För att klara demokratin behöver vi inte inskränkningar vare sig av debatten eller de demokratiskt tillsatta instansernas möjligheter att agera.

 

 

Annonser

Granska elbranschen

mars 30, 2018

Det är nu drygt 20 år sedan elbranschen avreglerades. Alla förstår ju att för en sådan bransch kommer det alltid att finnas hundratals regler för att hela vårt sammankopplade elnät ska fungera och det tror jag vi alla vill. Så avregleringen gällde ju bara att vi som elanvändare skulle kunna välja att köpa elen från andra bolag än de äger elnätet där vi bor. Dessutom blev det nya regler också för elnätet.

Jag ska nu cirka 20 år efter avregleringen ge en enkel ögonblicksbild av hur det fungerar:

Vi har bytt elbolag igen! För att få ett någorlunda bra pris så ska man byta bolag, kanske lite svårt att förstå men så är priserna giorda. Nya kunder erbjuds nämligen lägre pris an tidigare kunder som vill förlänga. Dessutom har några bolag, alltid, kampanjpriser och just nu när vårt avtal löpte ut så ingick inte vårt bolag bland de kampanjande. Så var det också för tre är sen när vi bytte senast (vi brukar har treårsavtal).

Skillnaden i pris mellan att byta och förlänga var över 20 procent och det betyder över tusen kronor om året. Inte jättemycket pengar men ändå värt någon timmes insats och dessutom slippa känslan att ha blivit lurad (det är värt mer). Hur kan så stora prisskillnader förekomma när ”produkten” är exakt densamma och levereras till exakt samma plats (uttagen i väggen). Det är dessutom lätt att hitta priserna till alla bolag.

Det är väl ganska uppenbart att elbolagen spekulerar i att en hel del kunder slentrianmässigt förlänger sina avtal och då kommer mer pengar som kompenserar de lite lägre kampanjpriserna. Som jag påstått många gånger förr: Tro inte att en marknad fungerar särskilt bra!

Jag har bloggat om detta tidigare se länkar i slutet.

Avregleringen fick ju också konsekvenser för den del som fortsatta att vara reglerad och styrd av tillstånd, alltså nätverksamheten. De senaste åren har vi ju märkt kraftiga höjningar av nätavgifterna och möjligen är det nu så att regeringen kommer att ingripa. Mönstret bakom prishöjningarna är ganska klassiska. Den första effekten av avregleringen, som innebar att elförsäljning och nätverksamhet separerades, var att antalet personer som skötte näten minskade och istället ökade marknadsavdelningar och administration. Den andra effekten var att bolagen började söka luckor i lagstiftningen som egentligen bygger på att nätavgifterna bara ska motsvara självkostnad. Till slut lyckades nätbolagen övertyga nån domstol att de borde ha rätt till avkastning och dammluckorna öppnades. Till detta ska läggas att riksdagen och den allmänna opinionen krävt ökad leveranssäkerhet som rimligen också kostar.

Jag har däremot sett väldigt lite av någon ordentlig granskning och debatt. Jo förstås, en del ifrågasätter tillstånden för näten och de monopol som de innebär. Jag tror att en uppluckring av det bara skulle försämra läget.

Trots allt så har delar av elförsörjningen gått åt rätt håll. Vind- och sol ökar och kärnkraften kommer att avvecklas. Jag gissar att marknadsförespråkare hävdar att detta delvis skett tack vare avregleringen men inte heller det har varit föremål för mycket debatt.

Det som skett är, enligt min mening, en mycket intressant marknadsmanipulation som inte är en följd av avregleringen utan är ett direkt inhopp av en lagstiftning. Det är de sk gröna certifikaten jag menar. Gröna certifikat som ”tvingar” oss alla att köpa en viss andel vind- eller solel. Certifikaten har varit viktiga för att öka elproduktionen och därigenom också satt lite press på priserna. Därför har inte heller priserna på el ökat särskilt mycket de senaste åren.

Jag tycker att stora delar av avregleringen visar hur illa marknaden fungerar men jag tycker ändå att det skull vara intressant med en bredare granskning av hela effekten.

Som sagt; jag har bloggat på detta tema tidigare och här några ganska gamla inlägg.

 

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2012/03/09/finns-det-lyckade-avregleringar/

 

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2014/02/19/avregleringar-och-skurkfasoner/

 

 


Vilka ska ha yrkesförbud?

mars 6, 2018

Eller kanske: Vilka ska kunna vara politiskt engagerade? Om vi menar allvar med att fler ska engagera sig politiskt så måste vi också fundera över vilka konsekvenser vi tycker att ett politiskt engagemang ska ”leda till”. Jag tänker närmast på diskussionen om Elin Segerlinds jobb på P 4 Värmland som nu samstämmigt (?) verkar ifrågasättas sedan det visat sig att Elin är aktiv i Vänsterpartiet.

Frågan är förstås betydligt större än så och handlar inte bara om hur fler kan engageras i politiskt arbete utan om hur vi ser på partipolitiskt engagemang överhuvudtaget. Jag skulle gärna se mångdubbelt fler partipolitiskt aktiva i alla(!) partier, eller nästan alla partier. Tyvärr är den långsiktiga utvecklingen att antalet politiskt aktiva minskar. Det gäller inte Vänsterpartiet men flertalet andra partiet även om det förstås går lite upp och ner i takt med opinionsläget.

Men om konsekvensen av ett politiskt engagemang är att många dörrar stängs, till exempel i yrkeslivet, så är det väl inte konstigt om många tvekar inför att engagera sig. Jag är medveten om att det finns fler skäl.

Vi behöver fler som aktivt och kunnigt deltar i den politiska diskussionen och ett medlemskap i ett parti är en bra sådan möjlighet. Vi behöver fler som är med och utformar partiernas politik. Vi behöver många som på ett ”kamratligt” sätt är med och diskuterar och ifrågasätter de ledande företrädarnas agerande och ställningstaganden.

I redovisningen av nyheten om Elin Segerlinds jobb (vikariat) på P 4 Värmland så framstod det som självklart att det varit ett misstag och de kritiska frågor som ställdes handlade om hur detta kunnat ske och varför det inte upptäckts tidigare. Ingen fråga togs om detta var principen var rätt eller rimlig! Det framgick att inga tveksamheter märkts men ”blotta misstanken”… Blotta misstanken om vadå, undrar jag. Nu gällde det public service men vilka fler områden skulle kunna bli aktuella?

Kan en rektor vara politiskt aktiv? En lärare? En domare? En åklagare? En polis? En dörrvakt? En arbetsförmedlare? En läkare? Jag inser att denna lista kan uppfattas lite skruvad men visar ändå ett problem som inte fullt ut kan lösas med yrkesförbud.

Förutom yrkesförbud har vi också ett samhällsklimat som i allt högre snarast stigmatiserar politiskt arbete. Jag är aktiv i två föreningar, en utvecklingsförening här i Klintehamn och ett politiskt parti. Det är ganska tydligt att det ena är fint och värt att uppskattas men det är andra är tveksamt och inget att gilla. Värst i detta avseende är nog massmedia!

Jag har under den tid, snart 50 år, jag varit politiskt aktiv blivit intervjuad ganska många gånger, ibland av journalister som jag känt till haft andra politiska sympatier. Jag har aldrig uppfattat det som ett problem, snarast har jag uppfattat att de verkligen bemödat sig om att hantera intervjun korrekt och inte försökt vinkla utifrån den egna politiska uppfattningen. Jag menar helt enkelt att det kan vara positivt att det finns en öppenhet om de politiska sympatierna för vi tror väl inte att journalister saknar politiska åsikter…

Här finns ett av inslagen om Elin Segerlind

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6899367


Finns en socialistisk bostadspolitik

december 5, 2017

Jag tror att bostadsfrågan är av stor strategisk betydelse men också en fråga som är akut just nu. Just nu är bostadsbristen fortsatt stor. De ”avmattningar” av priset som vi sett handlar mest om att de med god ekonomi snart är tillgodosedda men fortfarande är krisen stor för många. Samtidigt drivs hyrorna upp genom ökad marknadshyressättning av nyproduktionen och genom renoveringar som delvis görs just för att få upp hyresnivån.

Vänstern försöker givetvis agera och protestera och visst finns flera genomtänkta alternativa lösningar men finns verkligen ett sammanhållet program som redovisar lösningarna på den akuta situationen och tar siktet på ett långsiktigt mer jämlikt samhälle. Jag måste nog svara nej på den frågan, åtminstone om kravet är att det är ett program som har någorlunda bred förankring, alltså att det inte bara är någon/några som har en egen agenda.

Delvis beror det på att en hel del av aktiviteterna handlar om att motstånd mot utförsäljningar, lyxrenoveringar och en del annat som sticker ut lite extra till exempel andrahandshyror.

När det gäller nyproduktion är slagordet framförallt ”hyresrätt” och givetvis någorlunda rimliga hyror men det räcker givetvis inte för att flytta fram positionerna. Privatägda hyresrätter är väl knappast nåt steg mot ett jämlikare och mer demokratiskt samhälle. Då borde väl bostadsrätter vara ett bättre alternativ, där de boende själva äger och styr sitt område. Jo, jag inser problemet men ändå….

När det gäller renoveringar så blir det ofta motståndet mot alltför omfattande renoveringar som blir det som enar protesterna. Och givetvis görs säkert en del slentrianmässigt och en hel del som styrs av möjligheten att få upp hyran. Men en vänsterlinje kan väl knappast vara att acceptera att många människor inte ska bo i fräscha och väl fungerande bostäder.

Jag menar att vänstern också borde bli tydligare i hur vi ska klara nyproduktionen av bostäder. Det statliga investeringsstödet är absolut en bra idé och det ger också en del resultat, men det finns också en del märkliga inslag t ex att den som bygger billigt inte får något stöd eller reducerat stöd. Parallellt med det prövas också en del andra varianter, som kanske inte drivs fram av Vänsterpartiet men väl en del vänsterinriktade Socialdemokrater. Men jag är väldigt tveksam till flera av de förslagen. Det känns som lite social housing kombinerat med en ganska märklig finansiering.

Den märkliga finansieringen jag menar är att det bygger på en omfördelning av kostnaderna inom nyproduktionen. Framförallt genom att pengar från försäljning av nybyggda bostadsrätter förs över till hyresrättsprojekt. Det är ju väldigt svårt att motivera att just de som flyttar in i nya bostadsrätter ska betala och alla vi andra slippa.

Jag tänker då på Göteborg och Örebro som väl utvecklat sina förslag mest även om det verkar återstå en hel del innan alla frågor är lösta. Ibland förekommer också varianter där det mest verkar handla om att fasa in en högre hyresnivå men att det kan få ta lite tid.

Men ingen, nåja nästan ingen, ifrågasätter på allvar den allt högre vinstnivå som fastighetsbranschen anser sig ha rätt till. Om inte en bostäderna ger skaplig avkastning redan första året så måste fastigheterna skrivas ner, så är den ekonomiska logiken idag. Genom detta är en sak är säker: Fastighetsägarna kommer att bli förmögna, om inte någon omfördelning sker.

Här redovisar Hem&hyra en del om allmännyttans vinster. Och här om de privata fastighetsägarna i samma tidning.

I Vänsterpartiets förslag till valplattform beskrivs bostaden som nödvändig för ett bra liv och en plats att förverkliga sina drömmar, en lugn plats att göra läxor eller bara ta det lugnt efter jobbet. Jag håller med om att bostaden är unikt viktig men också en gemensam angelägenhet och inte bara för samhällets institutioner utan för oss alla. Jag ogillar därför slagord eller marknadsföring på temat ”hyr dig fri” eftersom det leder till tankar om bostäder, bostadsområden och stadsdelar utan folkligt engagemang. Men det handlar också om, åtminstone, till en del om hur vi ska kunna klara kraven på ”rimliga kostnader”.

Det är ingen tvekan om att eget ägda bostäder gynnas av dagens regler på olika områden. Rot, rut och ränteavdrag är kanske de tydligaste orättvisorna. Men det är också så att många som bor i eget ägda bostäder kan göra det genom stora egna arbetsinsatser och väldigt många fler gör åtminstone mindre insatser. Men i hyresrätten är det inte lika självklart, även om det förekommer. Som väl framgår räknar jag inte in städning av den egna bostaden.

Den eget ägda bostaden, villan eller bostadsrätten, är för många deras absolut största ekonomiska tillgång men ofta högt belånad. Det är en viktig förutsättning när politiken ska utformas, jag menar att det är varken möjligt eller rimligt att utforma en politik som riskerar att ruinera många av de som äger sin bostad trots att de köpt den med regler som är orättvisa. Några få har gjort det spekulativt men för de flesta har det helt enkelt varit ett bra och rimligt sätt att lösa sin bostadssituation.

Under några decennier var allmännyttan och bostadskooperationen de absolut starkaste aktörerna inom bostadsbyggandet. I flera kommuner var det bara dom som fick möjligheten att bygga på kommunalt anvisad mark, undantaget villor. Det fungerade relativt väl men var inget perfekt system. En av bristerna var att den demokratiska insynen i framförallt bostadskooperationen var för svag. Kooperationen lyckades heller inte hålla emot när värdestegringarna tog fart och många gärna ville utnyttja det för egen vinning, dvs kunna göra spekulationsvinster på sina bostadsrätter. Min bild är att detta tog verklig fart under 80-talet.

Delvis går det att söka bakgrunden till nedmonteringen av bostadspolitiken till kooperationens tillkortakommanden under 80-talet, ett 80-tal som var stärkt präglat av en nyliberal offensiv och en vänster som trängdes tillbaka.

Men nu när vi och alla har sett effekterna av nyliberalismens idéer med avregleringar och privatiseringar så borde väl en ny politik kunna få stöd?

Jag tror att det är tre grundläggande förutsättningar för en politik som skulle kunna kallas en socialistisk bostadspolitik:

Allmännyttan: Ett demokratiskt kommunägt bostadsföretag som inte ska ha som uppgift att ge vinst utan ska ha som syfte att tillgodose viktiga bostadsbehov.

En stark markpolitik som dels ska ha som syfte att förhindra markspekulation men också vara ett verktyg att verkligen klara av att få fram byggbar mark och inte minst att det byggs i rätt tid och för rätt behov.

Nyproduktionen är strategisk och eftersom den är en angelägenhet för hela samhället är det rimligt med en gemensam finansiering för att klara rimliga kostnader i nyproduktionen. Ett alternativ kan vara en omfördelning inom bostadsbeståndet till exempel genom en fastighetsskatt.

Men det finns många fler frågor som måste komma på plats som handlar om hyressättning, spekulationsvinster, finansiering, boendedemokrati, hållbarhet för att bara nämna några.

Jag gjorde ett försök tidigare som kan vara läsvärt, även om det nu är nästan 1½ år sedan.

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/07/08/program-for-en-rattvis-bostadspolitik/

 

 

 

https://www.hemhyra.se/nyheter/annu-hogre-vinster-privata-vardar/

https://www.hemhyra.se/nyheter/sa-mycket-tjanar-din-vard/


Bryt bolagskulturen!

november 1, 2017

För några dagar sedan lämnade jag mitt styrelseuppdrag i Gotlandshem. Jag gjorde det efter att styrelsen beslutat om en försäljning av ca 900 lägenheter. Men framförallt gjorde jag det för att öppet och tydligt kunna kritisera beslutet och driva på för att regionfullmäktige ska avstyra försäljningen. Kanske hade jag kunnat göra det även om jag behållit mitt uppdrag men jag vågade inte pröva och riskera dra på mig en skadeståndsprocess.

Jag anser att det borde vara självklart med en öppen diskussion om den här och förstås många andra frågor som inom Gotlandshem. Men den arbetsordning som antagits av styrelsen har en skrivning som syftar till att tysta eventuell opposition i styrelsen; ”Styrelsens lojalitetsplikt innebär att ledamot är lojal med de beslut som styrelsen fattar.” Förstås inte alldeles glasklart och heller inte självklart att en sådan skrivning har nån giltighet utöver vad som framgår av aktiebolagslagen, alltså den sk vårdnadsplikten som inte handlar om lojalitet mor styrelsebeslut utan handlar om att man inte får skada bolaget.

Vänsterpartiet har agerat för att få bort skrivningen om lojalitet mot styrelsens beslut och vi anser oss numera ha stöd av ”nya” ägardirektiv från regionfullmäktige som föreskriver

”Utgångspunkten för styrningen av bolaget är densamma som för verksamhet i förvaltningsform vilket innebär öppenhet, debatt och politisk styrning.”

Men styrelsen, utom Vänsterpartiet, är enig om att försöka avstyra en kritisk debatt där styrelseledamöter/ersättare kan delta.

I det läget var det inte möjligt för oss vänsterpartister att vara kvar. Att vi valde att avgå nu handlar naturligtvis om att det är ett enormt stort beslut som vi tycker är helt fel. Kanske är detta ett av de allra viktigaste besluten för region Gotland på hela mandatperioden.

Nog om detta men frågan om hur offentligägda bolag ska styras och granskas måste nu upp till debatt. Det är inte någon rimlig ordning att den som opponerar mot ett beslut inte ska få berätta det och redovisa sina skäl för detta. Ett viktigt skäl att ha offentligt ägda bolag, till exempel bostadsbolag, är ju att öka det demokratiska inflytandet i boendet då är det naturligtvis orimligt att begränsa debatten och öppenheten.

Visst finns det lägen när det kan vara befogat att begränsa den insynen även om detta ofta överdrivs men ibland är det nödvändigt att skydda företagets intressen mot konkurrenter eller andra som skulle vilja utnyttja kunskap. Liknande lägen kan finnas även i kommuner och regioner, till exempel vid upphandlingar så det gäller sekretess tillfälligt.

Men det handlar förstås inte bara om öppenhet utan om hela syftet med offentligägda bolag och därmed styrelsens och ledningens uppgift. Alltför ofta framhävs ”bolagets bästa” utan att reflektera över att det egentligen handlar om medborgarnas bästa (som äger bolaget).

Jag blir mer och mer övertygad om att skulle vara bra med en särskild lag, eller särskilda lagregler, för offentligägda bolag. Vi har det redan delvis sedan offentlighetsprincipen kom att gälla även bolagen, en regel som trädde i kraft i mitten av 90-talet. Många bolag insåg inte vad det skulle kunna innebära och när massmedia började använda insynen så dök flera rejäla skandaler upp.

En viktig slutsats är förstås att vi inte ska bolagisera offentliga verksamheter om inte skälen är väldigt övertygande. Åtminstone måste det gälla tills nya regler finns och bolagskulturen får ge vika för demokratin.

 


Barnbidrag till alla (barnfamiljer).

oktober 16, 2017

Inte sällan kommer förslag om att begränsa vilka barnfamiljer som ska få barnbidrag och på senare tid har jag noterat att det inte bara är från högerhåll. Barnbidraget är ett effektivt sätt att förbättra ekonomin för de som allra bäst behöver det. Barnbidragen är också ett bra exempel på den generella välfärden som varit en väldigt framgångsrik metod att bygga ett bättre samhälle för alla och samtidigt stärka solidariteten i samhället.

Jag vill därför framhålla betydelsen av att alla barnfamiljer får barnbidrag. Jag kan förstå ilskan när inkomster och förmögenheter hos de allra rikaste redovisas och att någon därför drämmer till med förslag om att rikaste inte borde få barnbidrag. Men det skulle vara en väg som kan leda till att fler delar av den generella välfärden börjar ifrågasättas och jag tror att högern snabbt skulle utnyttja detta.

När det gäller barnbidragen så är jag dessutom övertygad om att de relativt små besparingar staten skulle kunna göra snabbt skulle slukas av den administration som skulle behöva börja sköta inkomstprövade barnbidrag. Det skulle ju knappast kunna vara en tydlig gräns där barnbidrag utgår eller inte, utan en mer glidande övergång ner till noll. Barnbidraget är idag nästan 4000 kronor i månaden för en trebarnsfamilj och ingen tycker väl att det är rimligt att någon tusenlapp i lönehöjning skulle innebära att hela barnbidraget faller bort.

Jag tycker vårt partiprogram argumenterar bra för vår linje att alla ska få barnbidrag eller glasögonbidrag till barn, för att ta ett annat exempel. Alla betyder alla som anses behöva, dvs alla barn i det ena fallet och alla barn som ser lite sämre i det andra, men ingen inkomstprövning.

Här några klipp ur partiprogrammet (Strategiska huvudlinjer) som försöker sätta in den generella välfärden i ett strategiskt sammanhang:

”Progressiva samhällsförändringar förutsätter att breda lager av tjänstemannakollektivet solidariserar sig med arbetarklassen istället för med överheten. Detta kan uppnås genom mobilisering för politiska reformer som knyter samman intressen, till exempel sådana som slår vakt om och stärker den generella välfärdsmodellen.”

 

”Genom att finansieringen och inkomstutjämningen sker via ett progressivt skattesystem och inte individuella avgifter eller efter behovsprövning, betonas individernas rättigheter. Inkomstbortfallsprincipen innebär att nästan alla, inte bara de fattigaste, omfattas och gynnas av systemet. Därmed skapas en solidaritet även hos samhällets mellanskikt. Ett generellt välfärdssystem baserat på tillit till medborgarna ger en effektiv administration samt stor överblick och insyn.”

 

 


Ett ekonomipris i rättan tid….

oktober 10, 2017

”Den viktigaste insikten är att ekonomiska aktörer är människor”, det var ekonomipristagaren Richard Thalers beskrivning av sin forskning och resultat. Det kan låta väldigt självklart men bakom detta döljer sig en väldigt grundläggande kritik av ”nationalekonomins” grundläggande utgångspunkter. Såna utgångspunkter som att konkurrens och vinstjakt är bra för hela samhället för att bara nämna några exempel. Men det handlar också om de ”nationalekonomiska” räknemetoderna som kommer fram till att beskattning och regler är en samhällsekonomisk förlust eftersom det påverkar människors val och beteende och alltid i en felaktig riktning eftersom ”de fria valen” alltid är rätt.

Thaler pekar bland annat på vår begränsade möjlighet att välja när valmöjligheterna är mycket stora men också på att vi inte alls är så rationella som ”nationalekonomin” låtsas utgå från. Vi har, till exempel, svårt att vara tillräckligt långsiktiga.

Jag menar att allt detta pekar på insatser som på riktigt begränsar de marknadsekonomiska principerna. Det är bra att vi har en sorts tvångssparande inför pensionen, det är bra att sjukförsäkringen är obligatorisk, det är bra att en del konsumtion begränsas och rentav förbjuds.

Det är bra med höga skatter så att en ganska stor del av samhällets resurser kan satsat på det som är långsiktigt viktigt för oss alla.

Nyliberalismen var en sorts renässans för den klassiska nationalekonomin där vars och ens fria val och lägre skatter skulle vara vägledande. Vi har sett resultaten och de förskräcker. Många av oss är förstås inte alls förvånade men trots det finns mycket av den nyliberala ”reformer” kvar, inte minst här i Sverige. Skatterna har sänkts jämfört med 80-talet, vårdval och skolval påverkar kraftigt möjligheterna att nå en jämlik vård och jämlik skola.

Kanske kan Thalers forskning lite grann bidra till nya ifrågasättanden.