Antikapitalistisk bostadspolitik

juni 9, 2019

Vi måste börja tala klartext om bostadspolitiken. Problemen med bostadspolitiken är så tydligt börknippade med ett kapitalistiskt synsätt att det är rimligt att kalla vår bostadspolitik för en ”antikapitalistisk bostadspolitik”.

De senaste decenniernas bostadspolitik har präglats av nyliberala avregleringar som lett till ökade kostnader, spekulationsvinster, ökande segregation och brist på bostäder.

Därför är det egentligen ganska märkligt att politiken nu verkar inriktad på att fortsätta på den inslagna vägen, till exempel genom att börja införa marknadshyror, som en del i uppgörelsen om regeringsbildningen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet.

Det borde istället vara självklart att istället börja driva en politik som i grunden ifrågasätter marknadskrafterna som utgångspunkten i bostadspolitiken, alltså en antikapitalistisk bostadspolitik.

Det är framförallt två frågor inom bostadspolitiken som, jag menar, präglas av ett ”kapitalistiskt” synsätt, alltså ett synsätt där det är vinst och avkastning som blivit alltmer styrande. Dessutom finns förstås frågan om vilka som ska äga strategiska tillgångar i ett samhälle.

Att tjäna pengar på mark och markspekulation är betraktas numera som helt legitimt men det har också en helt avgörande påverkan på våra möjligheter att planera ett bra samhälle för alla.

Priset på mark och därmed vinsterna av markspekulation har stadigt ökat som andel av kostnaden för att bygga nya bostäder. Under den tid när bostadsbristen i hela Sverige skulle byggas bort, alltså 60-tal och 70-tal då fanns en statlig priskontroll för marken just för att förhindra markspekulation, höga vinster och höga kostnader. Principen då var att nya bostäder skulle byggas på mark som kommunen ägde och gjorde en plan för. Tyvärr har lagarna sedan dess i allt högre skrivits för företagens och markägarnas intressen.

Sedan allmännyttans självkostnadsprincip avskaffades (2010) har krav på avkastning blivit ”självklara” och ifrågasätts knappast av någon. Ett exempel är de investeringsstöd för byggande av hyresrätter med något lägre hyra. De bidragen kan bara betalas ut om de ”behövs” för att klara de hyresnivåer som reglerna föreskriver men givetvis godtas en vinst som i många fall är rejält tilltagen.

Men egentligen handlar ju allt om de privata investerarnas/kapitalisternas drivkraft att tjäna mer pengar på sina pengar. Det är därför som fastighetsägarna nu är väldigt offensiva i sin strävan att höja hyrorna. Det sker genom ombyggnationer som ibland knappast alls behövs och som görs endast för att få upp hyresnivåerna. Och det sker givetvis genom att pressa upp hyrorna i nyproduktionen genom att mer eller mindre öppet hota med att annars avstå från att bygga och istället öka bostadsbristen med alla de problem det leder till med trångboddhet, hemlöshet svartkontrakt och höga andrahandshyror.

Dessvärre finns ju knappast nåt omfattande motstånd mot en bostadspolitik som alltmer riggats för fastighetsägarna. Det behövs en ökad medvetenhet om bostadsfrågan hos alla och det behövs en betydligt starkare hyresgäströrelse. Men det behövs också en kraft som pekar ut en möjlig väg hur en ny bostadspolitik kan se ut.

Jag tror att det är tre grundläggande förutsättningar för en politik som skulle kunna kallas en socialistisk bostadspolitik (taget från ett tidigare inlägg):

Allmännyttan: Ett demokratiskt kommunägt bostadsföretag som inte ska ha som uppgift att ge vinst utan ska ha som syfte att tillgodose viktiga bostadsbehov.

En stark markpolitik som dels ska ha som syfte att förhindra markspekulation men också vara ett verktyg att verkligen klara av att få fram byggbar mark och inte minst att det byggs i rätt tid och för rätt behov.

Nyproduktionen är strategisk och eftersom den är en angelägenhet för hela samhället är det rimligt med en gemensam finansiering för att klara rimliga kostnader i nyproduktionen. Ett alternativ kan vara en omfördelning inom bostadsbeståndet till exempel genom en fastighetsskatt.

Men det finns många fler frågor som måste komma på plats som handlar om hyressättning, spekulationsvinster, finansiering, boendedemokrati, hållbarhet för att bara nämna några.

Är det viktigt att rubricera vår bostadspolitik som antikapitalistisk? Ordvalet kan självfallet diskuteras men vi bör tydligt redovisa hur illa kapitalistiska, nyliberala, marknadsinriktade metoder fungerar om vi vill ha en bostadspolitik som är till för allas rätt till en bra bostad. Jag tycker att vi alltför ofta visar dåligt självförtroende och inte riktigt berättar att vår politik är just vänsterpolitik som bland annat har som syfte att förändra de grundläggande maktförhållande till nackdel för de som äger mycket men till fördel för alla andra och hela samhället.

Jag har skrivit om bostadsfrågandetta flera gånger tidigare, mest utförligt finns här i ett inlägg som fortfarande står sig:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/07/08/program-for-en-rattvis-bostadspolitik/

 

Annonser

Demokratikris

juni 1, 2019

Vi måste medge att de senaste årens politiska utveckling i Europa och USA är ett rejält bakslag för demokratin. Det är ju inte bara att partier och organisationer som fått ökat väljarstöd har en rad avskyvärda förslag utan det är ju också så att de krafter som stärkt sin ställning är kritiska till demokrati som idé. Därför har de inga problem med att skita ner det offentliga samtalet, att ge sig på massmedia och ifrågasätta fri debatt och yttrandefrihet.

Jag vet att jag inte kommer med några nyheter och jag vet att det finns en diskussion om hur vi kan vända utvecklingen men jag tycker att det saknas en hel del i vänsterns självprövning och självkritik. Jag ska göra ett litet försök att peka på nåt som jag tror bidragit till det bedrövliga läget.

En av de viktiga förklaringarna ligger i en minskad tilltro till demokrati som fundament i ett samhällsbygge. Eftersom det länge varit den nuvarande europeiska vänsterns ide så är det förstås allvarligt. Vi har försökt använda demokratiska metoder men också där ambitionen är ökad demokrati så att gemensamma, dvs allas, intressen blir avgörande för utvecklingen inom en allt större del samhället.

Jag ska ta ett konkret exempel, som dessvärre, fått ny stor aktualitet. Rätten till trygga jobb. I en kapitalistisk ekonomi är ett av fundamenten otrygga jobb och arbetsgivarna har inga problem med det, tvärtom. Otrygga anställda kan nog antas mindre uppkäftiga och krävande än om de skulle känna sig trygga i sin anställning. Daglönare och korta påhugg var vanligt när arbetarrörelsen var ung men succesivt minskade otryggheten men en kapitalistisk ekonomi bygger på att en del vinner och andra förlorar och arbetsplatser försvinner.

I mitten av 70-talet kom lagen om anställningsskydd (LAS) som reglerade att ingen kunde sägas upp från en anställning utan sakliga skäl och vad som anses vara sakliga skäl bestämmer inte arbetsgivaren själv utan det kan prövas i förhandlingar eller i domstol. Dock var det klart att ”arbetsbrist” är ett sakligt skäl men då ska anställningstiden avgöra vilka som sägs upp och arbetsgivaren får inte välja. Allt detta var viktiga framsteg men som vi nu kan se inte för alltid givna.

Tyvärr har de borgerliga partierna och arbetsgivarna fått igenom många försvagningar av lagen och i regeringsöverenskommelsen (januariavtalet) utlovas/hotas med ytterligare försvagningar.

Vi har inte med tillräcklig kraft och medvetenhet försvarat lagen om anställningsskydd. Istället har ”vi” godtagit alla möjliga kryphål och fler och fler har kommit att uppfatta lagen mest som en krånglighet där arbetsgivarna tillåtits kringgå syftet med lagen, till exempel genom att införa sk elvamånadersanställningar men förstås också genom bemanningsbranschens enorma expansion. Vi som borde försvarat lagen har inte slagit tillbaka trots att vi borde förutsett ett ihärdigt motstånd mot denna lagstiftning, det var ju en av kapitalismens grundläggande förutsättningar som ifrågasattes – arbetsgivarnas makt på arbetsplatsen.

Förhoppningsvis börjar nu en verklig strid om anställningstryggheten och LAS. En strid som borde tagits tidigare, egentligen hela tiden sedan lagen infördes eftersom arbetsgivarna och de borgerliga partierna varit väldigt ihärdiga i sin kritik av anställningstryggheten. Tyvärr är detta ett sorgligt exempel som visar betydelsen av att framgångar vårdas och värnas.

Jag upplever att den demokratisering som vänstern kämpat för alltför ofta lett till en byråkratisering och juridifiering som gjort att makten och maktutövandet har tappat perspektiv som är en viktiga i ett demokratiskt samhälle. Dessutom har det lett till att framgångarna inte försvarats tillräckligt, ibland inte alls. Jag tror att det är en förklaring till att högerpartier nu kan skörda framgångar, delvis med väljarstöd från underprivilegierade grupper, med förslag som skulle försvaga demokratin och urholka det som vi uppfattat som självklara rättigheter.

Istället för ett verkligt demokratiskt försvar av viktiga framgångar har ”staber av kontrollanter” byggts upp och inte sällan har det varit oklart på vilket sätt kontrollen och maktutövningen skulle komma att fungera. Jag tror att vi behöver hitta bättre och fler former för ”kontroll” och maktutövning. Former som har demokratin som idé som utgångspunkt.

Jag känner därför stort bekymmer inför krav från vänstern som går ut på att minska den lokala (kommunala) demokratiska påverkan och istället lägga fler beslut i statliga, byråkratiska instanser. Ett sånt exempel är kravet på att förstatliga grundskolan och gymnasieskolan. Besluten flyttar längre bort och det demokratiska inflytandet blir mer diffust när det ska gå genom riksdagsbeslut och regeringens styrning av myndigheter.

Jag tror inte att det är nån tillfällighet att den nationella högerns framgångar tidsmässigt sammanfaller med att inflytandet från EU har ökat. EU har flyttat många beslut längre bort och vem som egentligen fattar besluten är ännu mycket mer diffust än när riksdagen och regeringen beslutar. Hela formen med ett både mellanstatligt och överstatligt organ inbjuder dessutom till svårigheter att förstå beslutsgången.

Den alltmer utbyggda kontrollen och kontrollapparaten har också lett till att benägenheten att undvika fel och skyffla ifrån sig frågor har ökat. Jag inser att orimliga frågor ibland ställs men ändå.

Alltför ofta kan vi höra ministrar som vägra kommentera viktiga problem och händelser med hänvisning till att de inte ska lägga sig i. det är väl inte så konstigt om en del börjar tvivla på poängen med demokrati när de högst ansvariga som tillsatts demokratiskt flyr undan.

Och alltför ofta hör vi kommunalråd eller kommunala chefer som välkomnar anmälningar till statliga myndigheter av kommunala beslut så att det kan bli prövat om de gjort rätt eller snarare att de inte gjort fel. Det måste väl ändå vara ett misslyckande att bli anmäld, även om tillsynsmyndigheten inte hittar nåt fel. Det har skett en glidning i kommunernas agerande som gjort att det alltför ofta handlar om att inte göra fel blir det överordnade och det är inte samma sak som att göra rätt! Vi borde kunna ha högre ambitioner än att inte göra fel.

Just idag skriver Bo Rothstein på DN debatt om ungefär samma saker som detta blogginlägg tar upp. Jag håller inte med om särskilt mycket av det Rothstein skriver, mer än det allvarliga läget, men ett litet citat ska jag ändå ta från ett avsnitt där han kritiskt beskriver samhällsforskningen. på en punkt vill jag ändå

”Det andra problemet är att många kolleger, inte minst från spetsuniversiteten i USA, vittnar om hur yngre forskare väljer att forska om alltmer esoteriska och triviala problem som är av minimal samhällsrelevans för att kunna möta de allt starkare kraven på statistisk och metodologisk förfining.”

En lite tjusigare beskrivning av att inte göra fel men heller inte göra rätt!

Jag inser att den här texten inte är en av de tydligaste och klaraste jag skrivit – trots att jag har plitat på den flera dagar – men kanske kan den väcka några viktiga tankar och reaktioner. Och jag tror inte att det är nattsvart. Hela tiden väcks nya förslag på vad vi bör göra med gemensamma insatser, typ lagstiftning eller ekonomiska insatser. Bara de senaste dagarna har förslag om mer ”politiska” insatser mot barns övervikt, för att rädda pollinatörer (t ex bin), minskad nedskräpning. Jag påstår inte att det finns en bred folklig uppslutning bakom just dessa förslag visar ändå på att det finns fortsatt tilltro till gemensamma lösningar. Det bör vi ta fasta på men vi måste också ha en klarare strategi för hur ambitionerna kan genomföras för att stärka demokratin inte att försvaga den.

 

https://www.dn.se/debatt/svart-forsta-varfor-valjare-satter-populism-fore-valfard/

 

 

 


Kollektiva beslut och satsningar ökar den individuella friheten

maj 25, 2019

I dagens DN (25 maj) har Lena Andersson en intressant artikel med rubriken ”Vänsterpopulismens dilemma är att ekvationen inte går ihop”. Den handlar visserligen inte bara om vänstern men jag ska framförallt kommentera hennes slutsatser om vänsterns möjligheter att förena kollektiva intressen med individuella möjligheter. Det är ju inte nån ny diskussion men den ställs lite mer på sin spets när nationalistiska partier i olika ordalag pratar om kollektiva intressen.

Här finns Lena Anderssons artikel, kanske är den inte tillgänglig för alla.

Lena Anderssons slutsats om vänsterns ”dilemma” kan sammanfattas av följande:

”Men för vänsterpopulister går ekvationen inte ihop. Ty i rätten att råda över sig själv ingår rätten att råda över sina ägodelar. Friheten att forma sitt liv och sin identitet kan inte knipsas av från friheten att nyttja sina ekonomiska resurser.”

En ganska klassisk (ny)liberal bild alltså. Åtminstone två självklara frågor måste ställas med anledning av den bilden:

  1. Är det rimligt att den som äger samhällsviktiga tillgångar ska kunna använda, eller inte alls använda dem, helt efter eget intresse. Skulle det vara OK att de som äger vattenkraft eller livsmedelsindustrier drar ner sin produktion för att få upp priserna? Och ingen menar väl att den som äger ett stålverk eller pappersbruk själv ska få bestämma företagens miljöpåverkan.

Givetvis finns ”ägodelar” som har mindre samhällelig påverkan men exemplen visar ändå att den princip som Lena Andersson uttalar inte alls är rimlig. Det måste göras en avvägning.

  1. Om nu de ekonomiska möjligheterna är så viktiga, vad innebär det för de som saknar, eller nästan saknar, ekonomiska resurser? Vi är alla utsatta för en stark påverkan av ekonomiska skeenden som vi nästan inte alls kan påverka. Det är väldigt uppenbart för de som växer upp med små ekonomiska resurser men det är också uppenbart för de som bor på orter där ”ortens fabriksägare” bestämmer att flytta verksamheten till en annan del av världen.

De ”ekonomiska lagar” som gäller i ett kapitalistiskt samhälle innebär väldigt stora begränsningar för många att använda sina resurser, åtminstone utan en lång rad av utjämnande bidrag, försäkringar och skatter – sånt som nyliberalismen hatar.

Jag håller med om att vänstern behöver formulera sig tydligare i dessa frågor men svaren är egentligen inte alls särskilt svåra. Dagens ekonomiska orättvisor och de stora skillnader i makt som finns är en stor begränsning för väldigt många att ”forma sitt liv”. Svaret är mer tydlig vänsterpolitik.

Givetvis skulle en mer demokratisk styrning av bostadspolitiken gett många fler chansen att utnyttja sin potential och forma sitt eget liv. Detta även om en mer demokratisk styrning skulle inneburit restriktioner för de privata fastighetsägarna och andra företag som spekulerat bort många människors rätt till en bra bostad.

Givetvis skulle ett demokratiskt styrt bankväsende inneburit större möjligheter för många i glesbygd, för mer investeringar i miljöteknik och mindre pengar till spekulation. För bättre liv för de flesta, även om det begränsat de privatägda bankernas vinstmöjligheter.

Mycket finns att förbättra i den svenska välfärden men självklart innebär den stora kollektiva satsningen på barns och ungdomars uppväxt och utbildning stora ökade möjligheter för de många att utveckla sina möjligheter och forma sina liv. Det finns inget grundläggande dilemma att göra kollektiva satsningar och beslut med möjligheten att öka den individuella friheten.

Vänsterns ”dilemma” har snarast varit att framförallt rasismen, men också attacker på andra grupper, har blivit mer aggressiva det senaste årtiondet. Det har inneburit att vänstern med nödvändighet har behövt försvara grundläggande rättigheter och bekämpa diskriminering. Det har varit helt rätt men borde i högre grad ha kunnat kombineras med tydligare krav på ökad ekonomisk demokrati och ökad jämlikhet.

Jag ska medge att det finns en del problem förknippat med offentligt ägda verksamheter, problem som vi borde tagit itu med för länge sen. Framförallt finns risker för en byråkratisering, det är inga nya problem och under 80-talet gjordes en del insatser för att det offentliga ägandet skulle bli effektivare, öppnare och smidigare. Dessvärre förbyttes dessa ambitioner när new public management trängde sig in och helt nya ”byråkratiseringsmetoder” började användas.

Vänstern borde bli bättre på att visa hur ett bättre offentligt ägande kan utvecklas. Ett ägande som kan förena demokrati, öppenhet och effektivitet bättre än idag.

 

https://www.dn.se/ledare/lena-andersson-vansterpopulismens-dilemma-ar-att-ekvationen-inte-gar-ihop/

 

 


EU och bostadspolitiken

maj 21, 2019

Bostadspolitiken skulle kunna vara en del av valrörelsen in för EU-valet men så är det ju inte, tvärtom nämns den inte alls. Det är allvarligt av två skäl;

Dels har EU:s statsstödsregler använts för att kraftigt försämra bostadspolitiken, framförallt har allmännyttans möjligheter och roll förändrats och det kommer att kunna få stor betydelse på sikt om inget görs åt detta.

Men, att bostadspolitiken inte diskuteras är också ett symptom på att EU:s nyliberala karaktär knappast inte alls ifrågasätts. Det är ju absolut inte bara bostadspolitiken som påverkas av en stor mängd nyliberala regler som styr på en rad områden kanske framförallt genom att begränsa kommunernas möjligheter att sätta medborgarnas intressen främst. Läs gärna lite noga om när olika upphandlingsprocesser redovisas i massmedia – oftast handlar det om att något företag känner fel behandlat.

En bra bostadspolitik måste utmana marknadskrafterna och hur långt den privata äganderätten ska gå. Om marknadskrafterna styr kommer fastighetsägarna att satsa på välbeställda köpare/hyresgäster och samtidigt hålla tillbaka produktionen för att priser och hyror ska kunna hållas uppe. Om det privata ägandet av hyreslägenheter ska innebära att en enskild fastighetsägare fritt kan välja hyresgäster kommer det att leda till segregation. Därför måste nyliberalismens hela fundament utmanas när vi formulerar en bra bostadspolitik.

Det finns goda skäl för att prata bostadspolitik inför EU-valet. Ett skäl är att peka på hur EU lagt under sig alltfler politikområden och hur det påverkar möjligheten att driva vänsterpolitik. Inför folkomröstningen 1994 fanns ingen som tog upp bostadspolitiken, inte jag heller men såvitt jag minns så nämndes bostadspolitiken som ett område som inte skulle påverkas av ett svenskt EU-medlemskap. Det blev tvärtom men det är viktigt att framhålla att det tvistas om hur styrande EU:s regler behöver vara.


EU – några reflektioner

maj 18, 2019

Nu när det är en vecka kvar till EU-valet ska jag passa på och skriva om EU och i viss mån om EU-valet. Inte så mycket tvärsäkra åsikter utan snarare några reflektioner.

I grunden är jag kritisk till hela konstruktionen och det är jag i huvudsak av två skäl:

  1. Det är ett nyliberalt projekt där ”den fria marknaden” ska vara ett överordnat intresse. Det är inte självklart i vilken grad detta måste omsättas i nationell lagstiftning men för Sveriges del har det kraftigt kommit att påverka bostadspolitiken, kommunernas möjligheter att sätta medborgarnas intresse främst, alkoholpolitiken och dessutom kraftigt byråkratiserat offentliga upphandlingar, Inget av detta har bidragit till bättre samhälle för de flesta av oss – tvärtom!
  2. Beslutsfattandet är konstruerat så att det försvagar demokratin och tilltron till demokratiska institutioner. Det beror på ett ganska komplicerat beslutsfattande, på långt avstånd från de flesta medborgarna och dessutom finns egentligen ingen gemensam demokratisk arena för en levande debatt om de frågor som ska avgöras inom EU. Till detta måste också dessvärre läggas att EU-parlamentet och hela EU-byråkratin kraftigt bidrar till framväxte av det som måste rubriceras som en politisk klass som lever på villkor långt från de förhållanden som gäller för de flesta medborgare/väljare.

Men när detta är sagt så måste ju också läget just nu bedömas och kommenteras och då är det framförallt två förhållanden som måste framhållas.

Dels är det klimatfrågan och jag anser att EU:s ”miljöpolitik” i lite snävare mening har varit bättre än jag befarade. Inte så att jag är nöjd och problemet är förstås är förstås att det gäller just ”i lite snävare mening” och med avser jag de lagar och regler som tagits fram men samtidigt bidrar ju hela strukturen till den kraftiga ökning av transporter som är den sektor där utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka. Trots allt så tror jag att EU skulle kunna spela en viktig roll för att minska utsläppen av växthusgaser.

Därför är EU och EU-valet en viktig möjlighet som vi bör ta tillvara genom att rösta fram företrädare som har viljan och förmågan att starkt driva klimatfrågor i EU-parlamentet. Det kommer definitivt inte att räcka men kan komma att blir en del av den klimatomställning vi måste genomföra.

Förutom klimatfrågan så är förstås också den nationella högerns offensiv viktig och vi måste göra allt för att stoppa den och då kan EU och EU-parlamentet vara en del i detta. En stark vänster i EU-parlamentet är ett sätt att stoppa inflytande i parlamentet för den nationella högern.

Men, och det kan inte framhållas för mycket; både klimatfrågans lösning och stoppandet av den nationella högern kräver en bredare folklig förankring och det förutsätter en annan politik. En politik som drar undan grunden för den nationella högerns populism och en politik som visar att vi kan lösa klimatfrågan på ett rättvist sätt.

 

 


Vänsterpolitik för bra bostäder åt alla!

januari 29, 2019

Det är vinstintresset som måste bort! Vårt alternativ bör vara en riktig allmännytta för ett bostadsbyggande utan vinstintressen. Nej till vinstintressen vinstintressen innebär, bland annat, att de kalkylmetoder som numera används ska kastas på soptippen och en verklig självkostnad kommer att kunna ge lägre hyror.

För oss vänsterpartister är det självklart att säga nej till marknadshyror och det räcker en bit men vi måste också kunna ge ett mer genomarbetat svar på hur vi vill klara bostadsbyggandet och hyror så att alla kan bo bra.

Därför är ett återupprättande av allmännyttan, alltså av de kommunägda företagen, en oerhört viktig fråga. Och det ska vara en allmännytta som utmanar marknadskrafterna och istället utveckla en bostadspolitik utan vinstänkande och för att alla ska kunna erbjudas en bra bostad. Inte minst måste sättet att kalkylera och sätta hyror radikalt omprövas. Kanske några befarar att det bara är att fuska, dvs strunta i att inkomster och utgifter måste balansera men jag menar att det inte alls är det som det handlar om. Istället är det dagens system som är att fuska, det är ett system som kräver att investeringar som ska återbetalas på 40 – 50 år ska ge ett överskott redan första året – det skapar orimliga hyror och förmögna fastighetsägare.

Det var mycket bra att Jonas Sjöstedt, i webbsändning den 23 januari, framhöll att Vänsterpartiet måste ge en sammanhållen bild av vad vi vill med bostadspolitiken och bostadsbyggandet, där nej till marknadshyror är ett givet, men otillräckligt inslag. Jonas pratade också om ”Vänsterhyror”, dvs hyror som ligger lägre än dagens hyror, det är bra men Vänsterpartiet måste bli mycket tydligare på denna punkt. Det räcker inte med några tillfälliga rabatter utan det måste handla om att ifrågasätta hela sättet att kalkylera, alltså det sätt som vi har idag och som mest leder till allt rikare fastighetsägare.

Vi måste återerövra självkostnad som princip för allmännyttan och rimligen bör också allmännyttans hyresnivåer vara normerande för alla hyror av bostäder. Så var det i hög grad fram till 2010.

Därför måste vi vara beredda att driva på för en mer radikal omprövning av hyressättningssystemet. Vänsterpartiet röstade ju emot förändringen 2010 men vår senaste bostadsmotion i riksdagen ger ett intryck av att vi accepterat den försvagning av hyressättningen som genomfördes då. Kanske känns det lite obekvämt att ifrågasätta Hyresgästföreningens ställningstagande men det menar jag att vi måste.


Politikens innehåll avgörande

januari 12, 2019

Det är värre om en socialdemokratiskt ledd regering driver igenom en borgerlig politik än om borgerlig regering gör det. Genom att Socialdemokraterna leder en regering som genomför en mycket nyliberal politik så får nyliberalismen starkare legitimitet och inte minst kommer kritiska synpunkter från stora delar av arbetarrörelsen att utebli.

Därför är den väldigt nyliberala regeringsöverenskommelsen ett väldigt allvarligt bakslag för alla oss som är övertygade om att vi behöver mer vänsterpolitik för rättvisan, för tryggheten, för klimatet och givetvis för att slå tillbaka Sverigedemokraterna och andra nationalistiska och rasistiska krafter.

Vi behöver en vänsterpolitik som visar att det finns en demokratisk och rättvis lösning på de utmaningar vi har. Klimatfrågan, integrationen, ökade ekonomiska orättvisor, ökad otrygghet och bostadsbristen för att nämna några. Jag måste säga att jag nog inte hittar något som går i den riktningen bland de 73 punkter som nu ska vara grunden för regeringen.

Värst är förstås försvagningen av arbetsrätten och införande av marknadshyror. Den tydliga skrivningen om att behålla det ”fria skolvalet” och liknande valsystem är givetvis också väldigt illa liksom stora skattesänkningar för framförallt välbeställda. Den kraftiga utökningen av RUT-avdraget är ytterligare ett exempel på vilken politik vi har att vänta.

Visst går det att hitta skrivningar som uttrycker en inriktning som känns rimlig men de flesta avslutas med en nyliberal slutsats som gör att politiken ska leda till lägre ingångslöner, privatiseringar och ökad makt för fastighetsägare och skogsägare. Alltså en helt annan politik än den som varit så framgångsrik för arbetarrörelsen; minskade löneskillnader (så var det under lång tid), utbyggd offentlig sektor och en stark demokratisk makt som kan sätta villkor för hur företag och skogsägare ska kunna använda sin makt (strandskyddet är ett sånt exempel som nu ska luckras upp).

Vad är det egentligen för samhällssyn som ligger bakom en försämring av arbetsrätten? För det handlar ju huvudsakligen om en försämring som ska underlätta för företagen att byta ut lite äldre arbetskraft mot nya unga krafter. Visst har vi en snabb förändring av kraven i arbetslivet men knappast så snabb att företagen inte har möjlighet att ge de anställda möjlighet att växa med de nya kraven genom kompetensutveckling och andra insatser. Men istället ska de kastas ut och ersättas av andra med färskare utbildning(?). Det är inte ett sånt arbetsliv vi vill ha! Vi måste ha förmåga att hitta bättre lösningar på arbetslivets förändringar och det är också många arbetsgivare som klarar det och som måste klara det. Ingen tänker sig väl att sjuksköterskor eller läkare ska bytas ut när nya medicinska metoder utvecklas. Försämringen av arbetsrätten ett tydligt exempel på vems intressen den här regeringen tänker slåss för!

Kanske är ändå införandet av marknadshyror det allra värsta eftersom det kan bli väldigt svårt att skruva tillbaka. Det finns dessutom bara dåliga skäl att införa marknadshyror och det sämsta har just de som drivit frågan starkast, alltså fastighetsägarna som helt enkelt vill tjäna mer pengar på hyresgästernas bekostnad. Byggföretagen har under flera år ransonerat byggandet för att kunna hålla uppe priserna och det intresset kommer inte att minska med marknadshyror. I regeringsöverenskommelsen ingår också att ytterligare försvaga kommunernas inflytande och de privata byggintressena ska istället få ännu mer makt. Marknadshyror kommer att kosta!

Jag har tidigare nämnt investeringsstödet till hyresrätter som ett positivt inslag i regeringsöverenskommelsen och kanske finns någon möjlighet där men; efter att ha läst hela dokumentet lite mer noga så befarar jag att det snarare kan handla om ett litet nischat stöd som kommer att handla av olika former av social housing.

Ett av de områden där det glädjande nog finns positiva ambitioner är miljöpolitiken och det är förstås ingen överraskning. Men även här lyser det nyliberala tänket igenom och de flesta förslag handlar om olika former av ekonomiska styrmedel som ju innebär en uppenbar risk att det blir de med svag ekonomi som får stå för hela uppoffringen medan de med tjockare plånbok kan fortsätta som förut. Ett lite provocerande exempel är att borttagandet av värnskatten ska finansieras av miljöskatter. Det var nästan exakt så den franska regeringen gjorde och som ledde till ett stort folkligt uppror där. Vänsterpartiet skriver i ”ekoeko-programmet”: ”För att lyckas att vinna folkligt stöd måste omställningen ha ett tydligt rättviseperspektiv och förena det gröna perspektivet med ett rött.” Jag tror det är väldigt sant men nåt sånt finns (givetvis) inte regeringsöverenskommelsen.

Ännu saknar jag många kommentarer om regeringsöverenskommelsen, inte minst från socialdemokratiskt håll. Men en som uttalat sig är (i SR) Centerns andre vice ordförande, Fredrick Federley: ”Kanske det största liberala genombrottet på många år i svensk politisk historia. Det är många reformer som Centerpartiet inte lyckades få igenom under tiden med alliansår, inte ens under tiden vi hade egen majoritet, i form av förändring av arbetsmarknadsregler, hyresregleringar och så vidare.

Jag har tidigare skrivet ett inlägg om marknadshyror som kan vara läsvärt: https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/11/13/cynismen-pa-boverket/

(inte helt färskt men ändå aktuell)

 

Här finns regeringsöverenskommelsen:

https://www.socialdemokraterna.se/aktuellt/2019/Utkast/