Bostadstillägg för att hyrorna ska kunna höjas?

september 11, 2017

Jo, jag tycker det är bra att bostadstillägget för pensionärer höjs men det är såväl intressant som illavarslande och kanske lite hoppingivande att läsa hur Annika Strandhäll (S), socialförsäkringsminister, motiverar förslaget: ”kapitalet höjer hyrorna, då måste staten höja bostadstillägget.”

Det är ju helt sant att hyrorna pressas uppåt av vinsthungriga bostadsbolag som kan utnyttja såväl bostadsbristen som ett allt svagare stöd i lagen för de som försöker hålla emot.

Och visst kan en del av detta lösas genom riktade bidrag, till exempel bostadstillägg till pensionärer. Jag har däremot inte sett någon motsvarande ökning för barnfamiljernas bostadsbidrag. Och samtidigt kan det väl inte vara rimligt att regeringen ser på hur kostnaderna ökar genom att vinsterna tillåts öka.

Men retoriken är intressant, det är inte alltför ofta som socialdemokratiska ministrar pekar ut ”kapitalet” på det sättet.

Men det är illavarslande att bara landa i ”då måste staten höja bostadstillägget”.

Men kanske är det ändå en liten svag signal om att den S-ledda regeringen kan våga börja bedriva en bostadspolitik som tydligt ifrågasätter vinstjakten.

Ett första steg borde vara att riva uppväsentliga delar av den lagstiftning som Reinfeldtregeringen drev igenom 2010. Den lagen försvagade kraftigt allmännyttans roll och position på bostadsmarknaden. Tyvärr var det bara Vänsterpartiet som röstade emot regeringens förslag!

Jag har skrivit tidigare om hyressättningen:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/05/13/vart-ar-hyrorna-pa-vag/

Och här ett lite bredare förslag om en ny bostadspolitik:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/07/08/program-for-en-rattvis-bostadspolitik/

Inlägget är över ett år men håller fortfarande, tycker jag.

 

Annonser

Rättvisa genom demokrati

september 7, 2017

Det är med stärkt och utökad demokrati som vänstern ska möta högervridningen och alltmer av marknadsstyrning. Alltför ofta ramlar vänstern i fällan och använder ”valfrihetsargumentet” som ett sätt att öka demokratin och alltför sällan talar och agerar vänstern för att på riktigt utveckla demokratin. Framförallt tänker jag på minskade möjligheter eller försvagade möjligheter för den lokala demokratiska nivån. Kommunerna och den kommunala självstyrelsen har ingen framskjuten plats i vänsterns politiska agenda.

Nu senast redovisas att Vänsterpartiet och den rödgröna regeringen vill avskaffa det kommunala vetot mot vindkraft. Jag är mycket positiv till vindkraft men tycker ändå att ett starkt lokalt inflytande är viktigt. Dels därför att det stärker demokratin men utan tvekan så kan en stor vindkraftutbyggnad ha stor inverkan på hur en kommun kan utvecklas.

När det gäller just vindkraften går det möjligen att argumentera för att det är en mycket angelägen fråga ur nationell synpunkt men då borde givetvis också markägarnas ”veto” upphävas, men några sådana förslag verkar inte komma. Ägarmakten verkar viktigare än den lokala demokratin…

Andra frågor där jag tycker att Vänsterpartiet agerar utan tanke på lokal demokrati är förslagen om förstatligande och skolan och förslag om ett statligt bostadsbolag. I det senare fallet vore väl en rejäl uppryckning av regelverket för de kommunägda allmännyttiga bostadsföretagen en bättre väg.


Friskolor handlar om mer än vinst

september 2, 2017

Friskolesystemet har inneburit en rejäl omstöpning av den svenska skolan. De två viktigaste förändringarna är den ökade segregationen och många skolors sätt att betrakta elever, två effekter som är två sidor av samma mynt. Jag tror vi är väldigt många som ser detta och inser att utvecklingen är illa och dessvärre fortsätter att rulla åt fel hål.

Alla(?) skolor strävar förstås efter att kunna uppvisa så bra resultat som möjligt, det är kanske det bästa sättet att trygga en positiv utveckling av skolan framtid. Ett kraftfullt medel är förstås att attrahera elever med bra förutsättningar och små behov av extra stöd och andra insatser. Skolorna vill, i lite varierande grad välja sina elever men måste göra det med lite konster och knep för att inte bryta mot lagen som givetvis förbjuder detta.

Många föräldrar som har barn son är i behov av stöd kan vittna om många skolors bristande intresse och det är, anser jag en del av hela systemet. Det leder till att ett sorgligt sätt att betrakta elever och det ökar segregationen. Jag är medveten om att boendesegrationen påverkar segregationen i skolan i hög grad men systemet med friskolor som bygger på det ”fria” skolvalet gör segregationen ännu värre och inte minst så blir konsekvenserna av segregationen värre.

En politik för en skola för rättvisa, det som borde vara vänsterns politik, borde jobba för att avskaffa väsentliga delar av friskolesystemet – kanske rentav hela friskolesystemet och det ”fria” valet av skola. Men; så verkar det faktiskt inte vara utan det är lätt att få intrycket att det är raka motsatsen som gäller för vänsterns politik.

Enligt en artikel i Aftonbladet (1/9), som Ulla Andersson själv delat så framgår ”Nu kan Aftonbladet berätta att V och regeringen har förhandlat färdigt om en del av det kommande förslaget. Man är nu överens om att de idéburna organisationerna som finns inom välfärdssektorn helt ska undantas från de nya reglerna. Det kan bland annat handla om Svenska Kyrkan, välgörenhetsorganisationer eller mindre aktörer inom skolan som varken är kommunala eller privata.

– Den proposition som vi avser att lägga på riksdagens bord i mars 2018 om vinstreglering, där kommer de idéburna inte att ingå, säger Ulla Andersson (V).

Hon säger att en del av den utredning som regeringen tillsatte efter valet handlade just om att stärka de idéburna organisationernas möjligheter.

Jag tror knappt att det är på riktigt….håller Vänsterpartiet nu på att försöka öka Svenska Kyrkans möjligheter att driva skolor?

Vinstjakten i skolan har med rätta attackerats av Vänsterpartiet. Vinstjakten är väl det mest utstickande exemplet på hur sjukt hela systemet är men det är faktiskt inte det värsta och vi borde väl åtminstone kunna enas om att det i alla fall inte är den enda negativa effekten av friskolesystemet. Men av Vänsterpartiets agerande verkar det nu som om Vänsterpartiet håller på att bli friskolornas tillskyndare, bara de värsta avarterna försvinner.

Jag har skrivit mer utförligt i några tidigare blogginlägg, till exempel:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/07/05/elefanten-i-rummet-segregationen-och-skolvalet/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/04/22/demokrati-och-tillit-ska-vara-malet/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/03/17/fritt-val-av-skola-som-inte-finns/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/01/26/marknaden-och-skolvalet-okar-orattvisorna/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/11/01/yrvakna-reaktioner-pa-avslojanden/

 

 

 

 


När optimism betyder ökade orättvisor!

augusti 21, 2017

”Det finns en stor optimism kring bostadsmarknaden och hur den utvecklas framöver.” Detta enligt SBAB:s chefsekonom Tor Borg. ”Optimism” betyder i det här fallet ökade bostadspriser de närmaste åren. Chefsekonomens uppfattning återges, okritiskt, i flera massmedia, till exempel DN och HelaGotland.

Ökade bostadspriser betyder fortsatt ökad segregation och fortsatta svårigheter för de med svag ekonomi att få en bra bostad. George Orwells ”nyspråk” har fått en ny användning.

Dessvärre är den här typen av uttalanden och artiklar vanliga i den svenska debatten och svensk massmedia och nästan aldrig ifrågasätts den vinklingen. Ibland heter det ”bostadsmarknaden blomstrar” och ibland ”fortsatt uppgång på bostadsmarknaden” men alltid är det de som äger sin bostad som ska fortsätta att gynnas och de som behöver få en bättre eller sin första bostad som drabbas.

Eller tror vi att prisuppgången som lett till tusentals nya miljonärer i Sverige inte behöver betalas av någon? Mest betalar de som måste köpa en ny dyr bostad och som gör det på en plats där marknaden snart kommer att svaja. Men givetvis betalar alla som inte sitter tryggt i en ägd bostad. Trycket på hyresökningar fortsätter och riskerna för en bubbla ökar. I grunden betalar hela samhället men ganska många kan fortsätta dra fördelar av den bostadsbrist som är en förutsättning för stigande priser.

Tyvärr är det alldeles för många som anser sig ha ett intresse av att bostadspriserna fortsätter att öka. Vi är många som behöver bli mer aktiva när det gäller att påpeka sambanden och kanske går det att hoppas på en lite mindre naiv hållning från massmedia.

 

 

 


Avsluta det mer än 20-åriga fiaskot

augusti 19, 2017

För ett tag sedan uppmärksammade jag att FTI grovs missköter en återvinningsstation i Klintehamn. Här några bilder.

 

 

 

 

 

 

 

 

Men genom det här inlägget vill jag understryka att det handlar inte om någon enstaka händelse eller nåt sommarfenomen i en turistkommun. Det är en del av ett sätt att agera som präglat FTI och deras samarbetspartner sedan de bildades för drygt 20år sedan.

När det så kallade producent­ansvaret för förpackningar infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Den grundläggande idé som presenterades var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar.

Som enskilda konsumenter har vi framför allt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, över 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt. Producenterna/materialbolagen har inget emot att det fungerar dåligt eftersom det sätter press på bostadsföretag och andra att göra egna lösningar så att kostnaden en gång till hamnar på hyresgästerna/konsumenterna.

Och den grundläggande idén fick inget genomslag alls. Företagen började inte alls att anpassa sina produkter som det påstods att de skulle göra.

Istället organiserade sig producenterna i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade någon verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Material­bolagens satsade istället på att hitta kryphål i regel­verket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknads­logik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

Under den tid som producent­ansvaret gällt för förpackningar har mängden förpackningar ökat med över 50 procent. Dessutom så har flera retursystem med återanvändning försvunnit och det som finns kvar har kraftigt minskat sin andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Ett tydligt exempel är återanvändningen av förpackningar för drycker som 1994 utgjorde över 50 procent (returglas + returpet). 2011 var den andelen cirka 10 procent, nu bara returglas eftersom returpet försvann 2007. (Jo, siffrorna är några år gamla men det beror på att ingen ordnad statisk över detta redovisas och inget pekar på att utvecklingen vänt, tvärtom fortsätter minskningen av returglas.

Styrande för producent­ansvaret ska vara den så kallade avfallshierarkin, som finns bland annat i EU:s avfallsdirektiv men som fanns med i riktlinjerna redan 1994. Avfallshierarkin syftar till största möjliga miljöhänsyn och innebär att i första hand ska förpackningsmängden minska och i andra hand ska förpackningar återanvändas. Men utvecklingen har gått åt helt fel håll på båda dessa punkter. Först i tredje hand ska sortering för materialåtervinning bli aktuell men för producenterna och tydligen för vissa debattörer verkar det vara enda möjliga lösningen. Och inte ens det klarar producenterna.

Hela systemet bör göras om och framförallt måste vi inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor. Tills systemet ändrats är det inte fel att sortera på, men det räcker inte.

2012 kom en lovande utredning som föreslog ett ökat ansvar för kommunerna. Det räcker inte men det är ett bra och helt nödvändigt första steg. Men i mars 2016 beslutade en riksdagsmajoritet av blåbruna partier (C, L, M, KD och SD) om ett sk tillkännagivande till regeringen att utredningens förslag till kommunalisering och demokratisering inte ska genomföras. Detta efter krav från företagen, till exempel FTI som ”sköter” insamlingen.

I februari i år deklarerade miljöminister Karolina Skog att regeringen ska göra ett försök med en ny lagstiftning. Då talades om blocköverskridande samtal som skulle ske i april. Nåt resultat har ännu inte redovisats, jag förmodar att de blåbruna kommer att fortsätta att gå företagens ärenden.


Sverige är bäst men….

juli 18, 2017

Den fattigdomsbekämpande organisationen Oxfam har tillsammans med Development finance institution undersökt och rangordnat hur 152 länder försöker minska ojämlikheten genom politiska insatser. Det handlar om beskattning, satsningar på välfärd och villkoren för arbetare.

Sverige bedöms vara bäst i denna politiska gren och ändå ökar klyftorna i Sverige, faktiskt snabbast i hela OECD-området. Det går säkert att diskutera detaljer i undersökningen men troligen skulle Sverige ligga bra till när det gäller att bekämpa ojämlikhet även om mätningen skulle gjorts annorlunda.

Slutsatsen är nog inte helt given men den rimligaste slutsatsen är att Oxfams och OECD:s siffror pekar på att de mer traditionella politiska instrumenten är väldigt otillräckliga. Globaliseringen och avregleringarna har lett till en allt kapitalism som både är råare och som innebär allt större vinster när marknaderna utvidgats. Tuffare för de längst ner på samhällsstegen och mer pengar till de som drar vinstlotterna och precis detta kan vi ju se när siffror över inkomster och förmögenheter redovisas.

När de ” traditionella politiska instrumenten är väldigt otillräckliga” behövs nya och jag är övertygad om att det handlar om att attackera klassamhällets själva grundvalar. Ägandet och vinstintressena handlar det förstås om. Socialdemokratin, eller åtminstone delar av socialdemokratin har nog insikten men har hittills (nästan) aldrig haft modet och därför behöver socialdemokraterna hjälp. Den hjälpen borde komma från andra delar av den politiska vänstern, till exempel Vänsterpartiet…

Dessvärre finns knappast någon tydlig linje ens hos Vänsterpartiet. Det går lätt att samla vänstern när det finns något att var emot men betydligt svårare när det gäller att formulera en verklig politisk strategi.

Jag kan inte låta bli att återkomma till förra årets Vänsterpartikongress som skulle anta ett partiprogram som skulle innehålla en tydligare socialistisk strategi. Förslaget var inte fullgånget men uppseendeväckande nog strök kongressen ett av de mer tydliga förslagen som handlade just om ägandet. Det var skrivningen ”Samhällets infrastruktur i bred bemärkelse, till exempel järnväg, energiförsörjning, bankväsende och välfärd, ska ägas och drivas i offentlig regi.”  Motivet som redovisades var att programkommissionens förslag ansågs inskränka möjligheten till kooperativa driftsformer inom välfärden och skulle därmed försvåra Vänsterpartiets arbete mot vinster i välfärden. En mycket märklig strykning tycker jag och jag utvecklat detta i ett blogginlägg för drygt ett år sedan. Du kan läsa det här: https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/05/12/funderingar-efter-en-kongress/

Här finns mer att läsa om Oxfams rapport (och hela rapporten).

https://www.oxfam.se/blog/sverige-bast-varlden-att-bekampa-inkomstojamlikhet

 

 


Summa seminarium Almedalen

juli 8, 2017

Det är individualistiska idéer som dominerar i Almedalen. Högern är stark! Jag medger utan vidare att mitt underlag har sina brister, cirka 15 seminarier men också en ganska noggrann genomläsning av seminarieutbudet.

Idéer om jämlikhet lyser i stort sett helt med sin frånvaro. Tankar om nya kollektiva/demokratiska lösningar nämns knappast alls. När det gäller de stora negativa effekter av ett mer segregerat samhälle, till exempel för skolan och inom stadsplaneringen saknas nästan helt en vilja och kraft att försöka minska segregationen, en segregation som i grunden håller på att kraftigt förstärka klyftorna i samhället.

Jag ska försöka utveckla lite och försöka ta några exempel på hur jag kommit till mina slutsatser.

Vänsterns visioner om ett (mer) jämlikt samhälle och hur det ska kunna åstadkommas verkar knappast leva. Jag är medveten om att de som har mest resurser att sätta agendan (särskilt) i Almedalen är de ekonomiskt starka företagen och deras lobbyorganisationer men de är inte helt själva så det borde finnas plats för några andra perspektiv än företagens. Sorgligt men sant är det att vänstern är på defensiven, tycker jag.  ”Jämlikhet” finns förstås som sökord men jag anser inte att beskrivningen av något av dessa seminarier har handlat om förslag till lösningar för mer jämlikhet. Möjligen har några handlat om att undvika ökad ojämlikhet. Närmast var kanske ”Vad är jämlikhet och varför är det viktigt?” som ordnades av LO. Bedöm själva hur offensivt det låter…

Visst har många uppmärksammat problemet med ökande klyftor och risker för utslagning redan i skolan men det har inte handlat om förslag för mer jämlikhet utan om hur klyftorna ska ”hanteras”, vilket i första hand har betytt att förhindra utslagning. Liberalernas förslag ” Mindre klyftor – mera frihet” innehöll flera förslag som skulle öka skillnaderna och jag tror dessvärre att deras program är ganska representativt för vad som presenterades i Almedalen 2017. Jag förväntar mig inget annat från Liberalerna men inte att nästan alla andra skulle ha samma recept. Jag skrev om detta för någon dag sedan.

Mycket av ”vänsterns diskussion” har handlat om hur vi ska slå vakt om uppnådda framgångar där kollektiva/demokratiska lösningar har använts framgångsrikt.  Jag syftar framförallt på välfärdens verksamheter som betytt så oerhört mycket för minskade klyftor, ökad trygghet och stor frihet för väldigt många. En välfärd som nu är pressad av privatiseringar och nedskärningar. Därför är den defensiva uppgiften viktig men förstås otillräcklig som vision om ett bättre samhälle. Jag är övertygad om att flera av de viktiga problem/utmaningar vi har nu och framöver behöver mer kollektiva lösningar.

Jag tänker på arbetslösheten som just nu beskrivs som en stor framgång men där sanningen att arbetslösheten ligger högt över de nivåer vi accepterade(?) på 80-talet och där antalet otrygga anställningar ökar och där dessutom kraven på större löneskillnader blir allt mer intensiva… Senaste statistiken från arbetsförmedlingen redovisar att 7,3 % är arbetslösa.

Jag tänker också på utarmningen av servicen på landsbygden och mindre orter som, det är en utveckling som understödjer inflyttningen till större orter. Jag menar förstås också att staten och kommunerna (åter) måste ta/få en starkare roll för att lösa bostadsfrågan på ett rimligt sätt. Men inga nya tankar om mer demokrati och kollektiva lösningar utan riktningen fortsätter i en riktning som styrs av marknaden och marknadens krav.

Jag tror också att miljöfrågorna kräver mer av kollektiva och demokratiska lösningar men det är absolut inte där fokus ligger nu och många av de statliga beslut som finns handlar om hur vi individuellt ska göra men utan att ha en lösning hela vägen. Jag ska bara ta ett exempel: Just nu finns ganska bra stöd för att installera solpaneler på enskilt ägda hus. Med det stödet är det lönsamma investeringar på 15 – 20 års sikt men vad kan den enskilde konsumenten egentligen om solpanelernas förmåga på några års sikt och vem som står för eventuella garantier om löftena inte infrias.

Och så lite om elefanten i rummet – segregationen. Där den verkliga elefanten är att nämna möjliga lösningar. Hur kan vi ”acceptera” ett skolval med de följder det ger? Varför hörs så få protester mot den allt orättvisare bostadsmarknaden där framförallt de unga i storstäderna drabbas av mycket kärva förutsättningar och ganska ofta helt orimliga förhållanden i ett alltmer utbrett andrahandsboende. Ett andrahandsboende där reglerna ändrades av Reinfeldtregeringen så den som hyr i andrahand är ganska rättslös. Regler som S/MP-regeringen låtit ligga kvar och som nu, bland annat, lett till att alltfler köper bostadsrätter för att hyra ut med skamliga hyror.

På detta tema ordnades några seminarier (4 st, dvs cirka en promille), varav 2 av Nöjesguiden(!) ordnade två som de kallade ”Andrahandsboenden från helvetet”. Bra, och oväntat, av Nöjesguiden men nog hade detta helvete förtjänat att ytterligare några aktörer utan direkta partsintressen också uppmärksammat detta. (De andra två seminarierna ordnades av Samtrygg AB, som vill öka andrahandsboendet och Jagvillhabostadnu, som kämpar för trygga lösningar för ungdomar).

Värst tycker jag nog ändå att diskussionen (eller bristen på diskussion) om skolan är. Skolan som har ett kompensatoriskt uppdrag, dvs skolan ska utjämna skillnader mellan barn med olika förutsättningar. Det ska ske genom resursfördelning och genom att välja arbetsmetoder som är kompensatoriska. Men den svenska skolan/skolsystemet är nu ett av dom som har störst skillnader inom hela OECD-området. Och de skillnader mellan barnens förmåga som beror på föräldrarnas utbildningsbakgrund ökar under skoltiden. Var uppmärksammas detta? Vilka riktiga förslag finns för att ändra på detta. Alldeles uppenbart är det att diskussionen om detta inte alls har den kraft och omfattning som den hade på (t ex) 80-talet.

Lärarnas riksförbund hade ett viktigt seminarium om ”utslagningen” i skolan, där problemet att en tredjedel av ungdomarna inte tar en gymnasieexamen men någon koppling till skolans bristande kompensatoriska förmåga gjordes inte.  (Tidigare inlägg om detta).

För mig är Almedalens seminarier ett enormt gratissmörgåsbord om viktiga frågor och med inslag som annars kostar tusentals kronor att få del av. Trots skevheten i innehåll är det en möjlighet för många som inte har tillgång till ett frikostigt ”fortbildningskonto” men seminarierna blir allt tunnare och alltmer propagandainriktade. Seminarier på 30 minuter helt utan möjlighet för publikfrågor eller oväntade inlägg. Få seminarier är över en timme. ”Almedalsveckan” har en hel del att fundera över framöver och till den listan vill jag lägga ”Hur säkra en rimlig kvalité på seminarierna”.