Finns en socialistisk bostadspolitik

december 5, 2017

Jag tror att bostadsfrågan är av stor strategisk betydelse men också en fråga som är akut just nu. Just nu är bostadsbristen fortsatt stor. De ”avmattningar” av priset som vi sett handlar mest om att de med god ekonomi snart är tillgodosedda men fortfarande är krisen stor för många. Samtidigt drivs hyrorna upp genom ökad marknadshyressättning av nyproduktionen och genom renoveringar som delvis görs just för att få upp hyresnivån.

Vänstern försöker givetvis agera och protestera och visst finns flera genomtänkta alternativa lösningar men finns verkligen ett sammanhållet program som redovisar lösningarna på den akuta situationen och tar siktet på ett långsiktigt mer jämlikt samhälle. Jag måste nog svara nej på den frågan, åtminstone om kravet är att det är ett program som har någorlunda bred förankring, alltså att det inte bara är någon/några som har en egen agenda.

Delvis beror det på att en hel del av aktiviteterna handlar om att motstånd mot utförsäljningar, lyxrenoveringar och en del annat som sticker ut lite extra till exempel andrahandshyror.

När det gäller nyproduktion är slagordet framförallt ”hyresrätt” och givetvis någorlunda rimliga hyror men det räcker givetvis inte för att flytta fram positionerna. Privatägda hyresrätter är väl knappast nåt steg mot ett jämlikare och mer demokratiskt samhälle. Då borde väl bostadsrätter vara ett bättre alternativ, där de boende själva äger och styr sitt område. Jo, jag inser problemet men ändå….

När det gäller renoveringar så blir det ofta motståndet mot alltför omfattande renoveringar som blir det som enar protesterna. Och givetvis görs säkert en del slentrianmässigt och en hel del som styrs av möjligheten att få upp hyran. Men en vänsterlinje kan väl knappast vara att acceptera att många människor inte ska bo i fräscha och väl fungerande bostäder.

Jag menar att vänstern också borde bli tydligare i hur vi ska klara nyproduktionen av bostäder. Det statliga investeringsstödet är absolut en bra idé och det ger också en del resultat, men det finns också en del märkliga inslag t ex att den som bygger billigt inte får något stöd eller reducerat stöd. Parallellt med det prövas också en del andra varianter, som kanske inte drivs fram av Vänsterpartiet men väl en del vänsterinriktade Socialdemokrater. Men jag är väldigt tveksam till flera av de förslagen. Det känns som lite social housing kombinerat med en ganska märklig finansiering.

Den märkliga finansieringen jag menar är att det bygger på en omfördelning av kostnaderna inom nyproduktionen. Framförallt genom att pengar från försäljning av nybyggda bostadsrätter förs över till hyresrättsprojekt. Det är ju väldigt svårt att motivera att just de som flyttar in i nya bostadsrätter ska betala och alla vi andra slippa.

Jag tänker då på Göteborg och Örebro som väl utvecklat sina förslag mest även om det verkar återstå en hel del innan alla frågor är lösta. Ibland förekommer också varianter där det mest verkar handla om att fasa in en högre hyresnivå men att det kan få ta lite tid.

Men ingen, nåja nästan ingen, ifrågasätter på allvar den allt högre vinstnivå som fastighetsbranschen anser sig ha rätt till. Om inte en bostäderna ger skaplig avkastning redan första året så måste fastigheterna skrivas ner, så är den ekonomiska logiken idag. Genom detta är en sak är säker: Fastighetsägarna kommer att bli förmögna, om inte någon omfördelning sker.

Här redovisar Hem&hyra en del om allmännyttans vinster. Och här om de privata fastighetsägarna i samma tidning.

I Vänsterpartiets förslag till valplattform beskrivs bostaden som nödvändig för ett bra liv och en plats att förverkliga sina drömmar, en lugn plats att göra läxor eller bara ta det lugnt efter jobbet. Jag håller med om att bostaden är unikt viktig men också en gemensam angelägenhet och inte bara för samhällets institutioner utan för oss alla. Jag ogillar därför slagord eller marknadsföring på temat ”hyr dig fri” eftersom det leder till tankar om bostäder, bostadsområden och stadsdelar utan folkligt engagemang. Men det handlar också om, åtminstone, till en del om hur vi ska kunna klara kraven på ”rimliga kostnader”.

Det är ingen tvekan om att eget ägda bostäder gynnas av dagens regler på olika områden. Rot, rut och ränteavdrag är kanske de tydligaste orättvisorna. Men det är också så att många som bor i eget ägda bostäder kan göra det genom stora egna arbetsinsatser och väldigt många fler gör åtminstone mindre insatser. Men i hyresrätten är det inte lika självklart, även om det förekommer. Som väl framgår räknar jag inte in städning av den egna bostaden.

Den eget ägda bostaden, villan eller bostadsrätten, är för många deras absolut största ekonomiska tillgång men ofta högt belånad. Det är en viktig förutsättning när politiken ska utformas, jag menar att det är varken möjligt eller rimligt att utforma en politik som riskerar att ruinera många av de som äger sin bostad trots att de köpt den med regler som är orättvisa. Några få har gjort det spekulativt men för de flesta har det helt enkelt varit ett bra och rimligt sätt att lösa sin bostadssituation.

Under några decennier var allmännyttan och bostadskooperationen de absolut starkaste aktörerna inom bostadsbyggandet. I flera kommuner var det bara dom som fick möjligheten att bygga på kommunalt anvisad mark, undantaget villor. Det fungerade relativt väl men var inget perfekt system. En av bristerna var att den demokratiska insynen i framförallt bostadskooperationen var för svag. Kooperationen lyckades heller inte hålla emot när värdestegringarna tog fart och många gärna ville utnyttja det för egen vinning, dvs kunna göra spekulationsvinster på sina bostadsrätter. Min bild är att detta tog verklig fart under 80-talet.

Delvis går det att söka bakgrunden till nedmonteringen av bostadspolitiken till kooperationens tillkortakommanden under 80-talet, ett 80-tal som var stärkt präglat av en nyliberal offensiv och en vänster som trängdes tillbaka.

Men nu när vi och alla har sett effekterna av nyliberalismens idéer med avregleringar och privatiseringar så borde väl en ny politik kunna få stöd?

Jag tror att det är tre grundläggande förutsättningar för en politik som skulle kunna kallas en socialistisk bostadspolitik:

Allmännyttan: Ett demokratiskt kommunägt bostadsföretag som inte ska ha som uppgift att ge vinst utan ska ha som syfte att tillgodose viktiga bostadsbehov.

En stark markpolitik som dels ska ha som syfte att förhindra markspekulation men också vara ett verktyg att verkligen klara av att få fram byggbar mark och inte minst att det byggs i rätt tid och för rätt behov.

Nyproduktionen är strategisk och eftersom den är en angelägenhet för hela samhället är det rimligt med en gemensam finansiering för att klara rimliga kostnader i nyproduktionen. Ett alternativ kan vara en omfördelning inom bostadsbeståndet till exempel genom en fastighetsskatt.

Men det finns många fler frågor som måste komma på plats som handlar om hyressättning, spekulationsvinster, finansiering, boendedemokrati, hållbarhet för att bara nämna några.

Jag gjorde ett försök tidigare som kan vara läsvärt, även om det nu är nästan 1½ år sedan.

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/07/08/program-for-en-rattvis-bostadspolitik/

 

 

 

https://www.hemhyra.se/nyheter/annu-hogre-vinster-privata-vardar/

https://www.hemhyra.se/nyheter/sa-mycket-tjanar-din-vard/

Annonser

Bryt bolagskulturen!

november 1, 2017

För några dagar sedan lämnade jag mitt styrelseuppdrag i Gotlandshem. Jag gjorde det efter att styrelsen beslutat om en försäljning av ca 900 lägenheter. Men framförallt gjorde jag det för att öppet och tydligt kunna kritisera beslutet och driva på för att regionfullmäktige ska avstyra försäljningen. Kanske hade jag kunnat göra det även om jag behållit mitt uppdrag men jag vågade inte pröva och riskera dra på mig en skadeståndsprocess.

Jag anser att det borde vara självklart med en öppen diskussion om den här och förstås många andra frågor som inom Gotlandshem. Men den arbetsordning som antagits av styrelsen har en skrivning som syftar till att tysta eventuell opposition i styrelsen; ”Styrelsens lojalitetsplikt innebär att ledamot är lojal med de beslut som styrelsen fattar.” Förstås inte alldeles glasklart och heller inte självklart att en sådan skrivning har nån giltighet utöver vad som framgår av aktiebolagslagen, alltså den sk vårdnadsplikten som inte handlar om lojalitet mor styrelsebeslut utan handlar om att man inte får skada bolaget.

Vänsterpartiet har agerat för att få bort skrivningen om lojalitet mot styrelsens beslut och vi anser oss numera ha stöd av ”nya” ägardirektiv från regionfullmäktige som föreskriver

”Utgångspunkten för styrningen av bolaget är densamma som för verksamhet i förvaltningsform vilket innebär öppenhet, debatt och politisk styrning.”

Men styrelsen, utom Vänsterpartiet, är enig om att försöka avstyra en kritisk debatt där styrelseledamöter/ersättare kan delta.

I det läget var det inte möjligt för oss vänsterpartister att vara kvar. Att vi valde att avgå nu handlar naturligtvis om att det är ett enormt stort beslut som vi tycker är helt fel. Kanske är detta ett av de allra viktigaste besluten för region Gotland på hela mandatperioden.

Nog om detta men frågan om hur offentligägda bolag ska styras och granskas måste nu upp till debatt. Det är inte någon rimlig ordning att den som opponerar mot ett beslut inte ska få berätta det och redovisa sina skäl för detta. Ett viktigt skäl att ha offentligt ägda bolag, till exempel bostadsbolag, är ju att öka det demokratiska inflytandet i boendet då är det naturligtvis orimligt att begränsa debatten och öppenheten.

Visst finns det lägen när det kan vara befogat att begränsa den insynen även om detta ofta överdrivs men ibland är det nödvändigt att skydda företagets intressen mot konkurrenter eller andra som skulle vilja utnyttja kunskap. Liknande lägen kan finnas även i kommuner och regioner, till exempel vid upphandlingar så det gäller sekretess tillfälligt.

Men det handlar förstås inte bara om öppenhet utan om hela syftet med offentligägda bolag och därmed styrelsens och ledningens uppgift. Alltför ofta framhävs ”bolagets bästa” utan att reflektera över att det egentligen handlar om medborgarnas bästa (som äger bolaget).

Jag blir mer och mer övertygad om att skulle vara bra med en särskild lag, eller särskilda lagregler, för offentligägda bolag. Vi har det redan delvis sedan offentlighetsprincipen kom att gälla även bolagen, en regel som trädde i kraft i mitten av 90-talet. Många bolag insåg inte vad det skulle kunna innebära och när massmedia började använda insynen så dök flera rejäla skandaler upp.

En viktig slutsats är förstås att vi inte ska bolagisera offentliga verksamheter om inte skälen är väldigt övertygande. Åtminstone måste det gälla tills nya regler finns och bolagskulturen får ge vika för demokratin.

 


Barnbidrag till alla (barnfamiljer).

oktober 16, 2017

Inte sällan kommer förslag om att begränsa vilka barnfamiljer som ska få barnbidrag och på senare tid har jag noterat att det inte bara är från högerhåll. Barnbidraget är ett effektivt sätt att förbättra ekonomin för de som allra bäst behöver det. Barnbidragen är också ett bra exempel på den generella välfärden som varit en väldigt framgångsrik metod att bygga ett bättre samhälle för alla och samtidigt stärka solidariteten i samhället.

Jag vill därför framhålla betydelsen av att alla barnfamiljer får barnbidrag. Jag kan förstå ilskan när inkomster och förmögenheter hos de allra rikaste redovisas och att någon därför drämmer till med förslag om att rikaste inte borde få barnbidrag. Men det skulle vara en väg som kan leda till att fler delar av den generella välfärden börjar ifrågasättas och jag tror att högern snabbt skulle utnyttja detta.

När det gäller barnbidragen så är jag dessutom övertygad om att de relativt små besparingar staten skulle kunna göra snabbt skulle slukas av den administration som skulle behöva börja sköta inkomstprövade barnbidrag. Det skulle ju knappast kunna vara en tydlig gräns där barnbidrag utgår eller inte, utan en mer glidande övergång ner till noll. Barnbidraget är idag nästan 4000 kronor i månaden för en trebarnsfamilj och ingen tycker väl att det är rimligt att någon tusenlapp i lönehöjning skulle innebära att hela barnbidraget faller bort.

Jag tycker vårt partiprogram argumenterar bra för vår linje att alla ska få barnbidrag eller glasögonbidrag till barn, för att ta ett annat exempel. Alla betyder alla som anses behöva, dvs alla barn i det ena fallet och alla barn som ser lite sämre i det andra, men ingen inkomstprövning.

Här några klipp ur partiprogrammet (Strategiska huvudlinjer) som försöker sätta in den generella välfärden i ett strategiskt sammanhang:

”Progressiva samhällsförändringar förutsätter att breda lager av tjänstemannakollektivet solidariserar sig med arbetarklassen istället för med överheten. Detta kan uppnås genom mobilisering för politiska reformer som knyter samman intressen, till exempel sådana som slår vakt om och stärker den generella välfärdsmodellen.”

 

”Genom att finansieringen och inkomstutjämningen sker via ett progressivt skattesystem och inte individuella avgifter eller efter behovsprövning, betonas individernas rättigheter. Inkomstbortfallsprincipen innebär att nästan alla, inte bara de fattigaste, omfattas och gynnas av systemet. Därmed skapas en solidaritet även hos samhällets mellanskikt. Ett generellt välfärdssystem baserat på tillit till medborgarna ger en effektiv administration samt stor överblick och insyn.”

 

 


Ett ekonomipris i rättan tid….

oktober 10, 2017

”Den viktigaste insikten är att ekonomiska aktörer är människor”, det var ekonomipristagaren Richard Thalers beskrivning av sin forskning och resultat. Det kan låta väldigt självklart men bakom detta döljer sig en väldigt grundläggande kritik av ”nationalekonomins” grundläggande utgångspunkter. Såna utgångspunkter som att konkurrens och vinstjakt är bra för hela samhället för att bara nämna några exempel. Men det handlar också om de ”nationalekonomiska” räknemetoderna som kommer fram till att beskattning och regler är en samhällsekonomisk förlust eftersom det påverkar människors val och beteende och alltid i en felaktig riktning eftersom ”de fria valen” alltid är rätt.

Thaler pekar bland annat på vår begränsade möjlighet att välja när valmöjligheterna är mycket stora men också på att vi inte alls är så rationella som ”nationalekonomin” låtsas utgå från. Vi har, till exempel, svårt att vara tillräckligt långsiktiga.

Jag menar att allt detta pekar på insatser som på riktigt begränsar de marknadsekonomiska principerna. Det är bra att vi har en sorts tvångssparande inför pensionen, det är bra att sjukförsäkringen är obligatorisk, det är bra att en del konsumtion begränsas och rentav förbjuds.

Det är bra med höga skatter så att en ganska stor del av samhällets resurser kan satsat på det som är långsiktigt viktigt för oss alla.

Nyliberalismen var en sorts renässans för den klassiska nationalekonomin där vars och ens fria val och lägre skatter skulle vara vägledande. Vi har sett resultaten och de förskräcker. Många av oss är förstås inte alls förvånade men trots det finns mycket av den nyliberala ”reformer” kvar, inte minst här i Sverige. Skatterna har sänkts jämfört med 80-talet, vårdval och skolval påverkar kraftigt möjligheterna att nå en jämlik vård och jämlik skola.

Kanske kan Thalers forskning lite grann bidra till nya ifrågasättanden.

 


Bostadstillägg för att hyrorna ska kunna höjas?

september 11, 2017

Jo, jag tycker det är bra att bostadstillägget för pensionärer höjs men det är såväl intressant som illavarslande och kanske lite hoppingivande att läsa hur Annika Strandhäll (S), socialförsäkringsminister, motiverar förslaget: ”kapitalet höjer hyrorna, då måste staten höja bostadstillägget.”

Det är ju helt sant att hyrorna pressas uppåt av vinsthungriga bostadsbolag som kan utnyttja såväl bostadsbristen som ett allt svagare stöd i lagen för de som försöker hålla emot.

Och visst kan en del av detta lösas genom riktade bidrag, till exempel bostadstillägg till pensionärer. Jag har däremot inte sett någon motsvarande ökning för barnfamiljernas bostadsbidrag. Och samtidigt kan det väl inte vara rimligt att regeringen ser på hur kostnaderna ökar genom att vinsterna tillåts öka.

Men retoriken är intressant, det är inte alltför ofta som socialdemokratiska ministrar pekar ut ”kapitalet” på det sättet.

Men det är illavarslande att bara landa i ”då måste staten höja bostadstillägget”.

Men kanske är det ändå en liten svag signal om att den S-ledda regeringen kan våga börja bedriva en bostadspolitik som tydligt ifrågasätter vinstjakten.

Ett första steg borde vara att riva uppväsentliga delar av den lagstiftning som Reinfeldtregeringen drev igenom 2010. Den lagen försvagade kraftigt allmännyttans roll och position på bostadsmarknaden. Tyvärr var det bara Vänsterpartiet som röstade emot regeringens förslag!

Jag har skrivit tidigare om hyressättningen:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/05/13/vart-ar-hyrorna-pa-vag/

Och här ett lite bredare förslag om en ny bostadspolitik:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/07/08/program-for-en-rattvis-bostadspolitik/

Inlägget är över ett år men håller fortfarande, tycker jag.

 


Rättvisa genom demokrati

september 7, 2017

Det är med stärkt och utökad demokrati som vänstern ska möta högervridningen och alltmer av marknadsstyrning. Alltför ofta ramlar vänstern i fällan och använder ”valfrihetsargumentet” som ett sätt att öka demokratin och alltför sällan talar och agerar vänstern för att på riktigt utveckla demokratin. Framförallt tänker jag på minskade möjligheter eller försvagade möjligheter för den lokala demokratiska nivån. Kommunerna och den kommunala självstyrelsen har ingen framskjuten plats i vänsterns politiska agenda.

Nu senast redovisas att Vänsterpartiet och den rödgröna regeringen vill avskaffa det kommunala vetot mot vindkraft. Jag är mycket positiv till vindkraft men tycker ändå att ett starkt lokalt inflytande är viktigt. Dels därför att det stärker demokratin men utan tvekan så kan en stor vindkraftutbyggnad ha stor inverkan på hur en kommun kan utvecklas.

När det gäller just vindkraften går det möjligen att argumentera för att det är en mycket angelägen fråga ur nationell synpunkt men då borde givetvis också markägarnas ”veto” upphävas, men några sådana förslag verkar inte komma. Ägarmakten verkar viktigare än den lokala demokratin…

Andra frågor där jag tycker att Vänsterpartiet agerar utan tanke på lokal demokrati är förslagen om förstatligande och skolan och förslag om ett statligt bostadsbolag. I det senare fallet vore väl en rejäl uppryckning av regelverket för de kommunägda allmännyttiga bostadsföretagen en bättre väg.


Friskolor handlar om mer än vinst

september 2, 2017

Friskolesystemet har inneburit en rejäl omstöpning av den svenska skolan. De två viktigaste förändringarna är den ökade segregationen och många skolors sätt att betrakta elever, två effekter som är två sidor av samma mynt. Jag tror vi är väldigt många som ser detta och inser att utvecklingen är illa och dessvärre fortsätter att rulla åt fel hål.

Alla(?) skolor strävar förstås efter att kunna uppvisa så bra resultat som möjligt, det är kanske det bästa sättet att trygga en positiv utveckling av skolan framtid. Ett kraftfullt medel är förstås att attrahera elever med bra förutsättningar och små behov av extra stöd och andra insatser. Skolorna vill, i lite varierande grad välja sina elever men måste göra det med lite konster och knep för att inte bryta mot lagen som givetvis förbjuder detta.

Många föräldrar som har barn son är i behov av stöd kan vittna om många skolors bristande intresse och det är, anser jag en del av hela systemet. Det leder till att ett sorgligt sätt att betrakta elever och det ökar segregationen. Jag är medveten om att boendesegrationen påverkar segregationen i skolan i hög grad men systemet med friskolor som bygger på det ”fria” skolvalet gör segregationen ännu värre och inte minst så blir konsekvenserna av segregationen värre.

En politik för en skola för rättvisa, det som borde vara vänsterns politik, borde jobba för att avskaffa väsentliga delar av friskolesystemet – kanske rentav hela friskolesystemet och det ”fria” valet av skola. Men; så verkar det faktiskt inte vara utan det är lätt att få intrycket att det är raka motsatsen som gäller för vänsterns politik.

Enligt en artikel i Aftonbladet (1/9), som Ulla Andersson själv delat så framgår ”Nu kan Aftonbladet berätta att V och regeringen har förhandlat färdigt om en del av det kommande förslaget. Man är nu överens om att de idéburna organisationerna som finns inom välfärdssektorn helt ska undantas från de nya reglerna. Det kan bland annat handla om Svenska Kyrkan, välgörenhetsorganisationer eller mindre aktörer inom skolan som varken är kommunala eller privata.

– Den proposition som vi avser att lägga på riksdagens bord i mars 2018 om vinstreglering, där kommer de idéburna inte att ingå, säger Ulla Andersson (V).

Hon säger att en del av den utredning som regeringen tillsatte efter valet handlade just om att stärka de idéburna organisationernas möjligheter.

Jag tror knappt att det är på riktigt….håller Vänsterpartiet nu på att försöka öka Svenska Kyrkans möjligheter att driva skolor?

Vinstjakten i skolan har med rätta attackerats av Vänsterpartiet. Vinstjakten är väl det mest utstickande exemplet på hur sjukt hela systemet är men det är faktiskt inte det värsta och vi borde väl åtminstone kunna enas om att det i alla fall inte är den enda negativa effekten av friskolesystemet. Men av Vänsterpartiets agerande verkar det nu som om Vänsterpartiet håller på att bli friskolornas tillskyndare, bara de värsta avarterna försvinner.

Jag har skrivit mer utförligt i några tidigare blogginlägg, till exempel:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/07/05/elefanten-i-rummet-segregationen-och-skolvalet/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/04/22/demokrati-och-tillit-ska-vara-malet/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/03/17/fritt-val-av-skola-som-inte-finns/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/01/26/marknaden-och-skolvalet-okar-orattvisorna/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/11/01/yrvakna-reaktioner-pa-avslojanden/