Bostadsminister utan politik

september 1, 2016

Tidigare idag intervjuades bostadsminister Peter Eriksson i P 1. Det var sorgligt och bedrövligt att höra en så yrvaken och tomhänt minister. Efter många års avveckling av bostadspolitiken och därmed den bostadsbrist och segregation som nu breder ut sig så borde verkligen bostadsministern ha portföljen full med politiska förslag. Men hans huvudsakliga budskap var att det handlar om ”god vilja och engagemang”.

Alla vi som läst debattartiklar och insändare från Sveriges byggindustrier vet att de inte styrs av god vilja utan hårda krav på lönsamhet och vinst. Beskeden från Sveriges byggindustrier visar att det krävs en rejäl omläggning av bostadspolitiken, men så verkar inte regeringen tänka.

Några uttalanden från Peter Eriksson förtjänar att kommenteras.

På frågan om hur det ska kunna byggas till mer rimliga kostnader sa Peter Eriksson ”vi har ett investeringsstöd”. Det är inte sant! Det investeringsstöd som bostadsminister Kaplan aviserade i mars 2015 och riksdagen beslutade om i december finns ännu inte eftersom regeringen inte lyckats knåpa ihop en förordning som talar om reglerna. Detta är en verklig skandal och kanske har det inneburit att bostadsföretag avvaktat byggstart i väntan på ett beslut i regeringen som under snart ett år ”ska komma snart”.

Om ”social housing” sa Peter Eriksson att han ville ”inte utesluta” mer social housing. Kanske en bekräftelse på att regeringen håller på att helt ge upp en social bostadspolitik där det bland annat ingår att bekämpa segregation.

Nästan inget från det ”22-punktsprogram” som regeringen storstilat presenterade 21 juni. Det säger kanske en del om substansen i det programmet. Nåja, mer privatuthyrning tyckte Peter Eriksson och det fanns med i programmet. Däremot inget om att stärka hyresgästernas ställning, som ofta är svag vid olika former av ”privatuthyrning”. Varken ”social housing” eller investeringsstöd fanns med i regeringens 22-punktsprogram.

Visst det är kanske lätt att bara kritisera som jag gör i det här inlägget men läs gärna mitt inlägg från i somras där jag försökte utveckla ett brett program för bostadspolitiken.

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/07/08/program-for-en-rattvis-bostadspolitik/

 

Och här mina kommentarer om regeringens 22-punktsprogram.

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/06/21/det-behovs-en-ny-bostadspolitik/

Här bör det gå att lyssna på hela intervjun med Peter Eriksson.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6507645

 

 


Bostadspolitiken måste utmana marknadskrafterna

augusti 8, 2016

Den statliga bostadspolitiken avskaffades efter många års påtryckningar och propaganda från byggföretag och privata fastighetsägare. Förändringen av förutsättningarna för de allmännyttiga bostadsföretagen som beslutades 2010 startades av en anmälan av de privata fastighetsägarna till EU-kommissionen.

Gemensamt för förändringarna har varit att de minskat det demokratiska inflytandet och ökat företagens makt. Företagen inom bygg- och bostadssektorn har varit pådrivande och utlovat billigare byggande men resultatet har blivit precis tvärtom. DN:s kartläggning visar att företagens agerande för högre vinster har lett till mindre byggande eftersom det gjort att högre priser kunnat tas ut men också att värdet på befintliga fastigheter också ökar.

Visst går det att skylla allt på politiska beslut eller frånvaron av politiska beslut. (Som Sveriges Byggindustrier gör på DN-debatt 6 aug). Men lite märkligt blir det när byggföretagen som drivit på avregleringarna kommer med kritik mot just de besluten.

DN:s kartläggning visar samma sak som Stockholms länsstyrelse redovisade våren 2014. Företagen tar sig rätten att hålla tillbaka nyproduktionen av bostäder. Slutsatsen borde vara att styrningen av byggandet måste demokratiseras. Behoven av bostäder och inte marknadskrafterna och företagens vinstintresse ska styra byggandet.

Björn Wellhagen frågar retoriskt  ”Är det rimligt att någon företagsledning skulle vara beredd att ägna sig åt den sortens gambling?” som det innebär att avvakta med byggande för att värdet ska öka. Ja uppenbarligen, eftersom det är just det som sker. Det illustrerar ett av problemen med ett marknadsstyrt bostadsbyggande. Alldeles för många tjänar på bostadsbristen och därför behövs särskilt nya hyresrätter till rimliga kostnader.

Fler hyresrätter till rimliga kostnader skulle kunna åstadkommas genom ett statligt investeringsstöd. Och just ett sånt förslag finns men ”självklart” har byggföretagen och de privata fastighetsägarna agerat emot detta! Och det var just det förslaget som de borgerliga partierna angav som skäl att lämna de bostadspolitiska flerpartisamtalen.

En bostadspolitik som ger alla möjlighet till ett bra boende till rimliga kostnader måste helt enkelt utmana marknadskrafterna och den avreglering av bostadsbyggandet som drivits igenom de senaste 25 åren. Kommunerna måste bli bättre på markpolitik men behöver också bättre instrument för en kunna bedriva en bra markpolitik. Då skulle byggandet kunna styras mer demokratiskt. De allmännyttiga/kommunägda bostadsföretagen ska ges en tydligare bostadspolitisk roll bland annat genom att kravet på affärsmässighet, som infördes 2010, tas bort. Och som en tredje viktig åtgärd är att, som redan nämnts, införa ett investeringsstöd till hyresrätter med rimliga hyror.

Förutom dessa förslag som i hög grad handlar om nyproduktionen måste djungeln med andrahandshyror och liknande, typ korttidskontrakt, ses över.

Lars Bjurström, ordförande Vänsterpartiet Gotland

Texten skickades som replik till DN-debatt men ratades och publiceras nu därför här istället. (Parentesen ovan som hänvisar till debattartikeln är tillagd i denna version).

 

 


Bryr sig regeringen om verkligheten?

augusti 2, 2016

För en dryg månad (21 juni) sedan presenterade regeringen ett 22-punktsprogram för att öka bostadsbyggandet. Det var ett väldigt svagt program och jag skrev då på min blogg ” Men det är uppenbart att S-MP regeringen varken har viljan eller förmågan att driva fram den nya politik som behövs för att få bort bostadsbristen, minska segregationen och hålla bostadskostnaderna rimliga.” Det mest uppenbara var att regeringen inte vågar utmana marknadskrafterna och en förklaring verkar vara att regeringen inte ens verkar ha koll på verkligheten.

DN har i två artiklar, 1 och 2 augusti, uppmärksammat att byggföretagen ofta fördröjer byggandet för att pressa upp priserna.  Det är sannerligen ingen nyhet men bra att DN skriver om det. Men tydligen var det en nyhet för landets bostadsminister, Peter Eriksson som kommenterar byggföretagens agerande så här: Jag är inte förvånad över att det tar lång tid att bygga. Det har vi vetat om. Men jag är förvånad över att en så stor del av tiden handlar om att man från byggherrarnas sida väntar och delar upp det i etapper.”

Jag skrev om detta i en replik på DN debatt i december förra året: Med en bra kommunal markpolitik kommer det också att vara möjligt att sätta press på byggpriserna och givetvis se till att byggprojekten verkligen kommer igång. Stockholms länsstyrelse visade i en rapport för något år sedan att nästan 10 000 byggrätter senarelagts av byggföretagen i väntan på högre priser! Så ser marknadskrafterna ut!” (Rapporten från länsstyrelsen lämnades till regeringen våren 2014).

Hela repliken här: http://www.dn.se/debatt/repliker/vi-behover-okad-demokratisk-styrning-av-byggandet/

Här kan du läsa hela mitt inlägg om regeringens 22-punktsprogram. (Där finns också en länk till regeringens 22-punktsprogram).

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/06/21/det-behovs-en-ny-bostadspolitik/

Och läs gärna mitt försök till ett lite mer sammanhållet bostadspolitiskt program.

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/07/08/program-for-en-rattvis-bostadspolitik/

I början av året skrev jag en lite mer sammanhållen kritik mot marknadens påverkan på bostadspolitiken och som också tar upp den debatt som DN nu initierat.

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/01/15/svagt-fran-regeringen-om-bostadspolitik-igen/

Det är i första hand inte av lathet som jag hänvisar till tidigare inlägg utan för att visa att det som DN nu skriver om inte alls är några nyheter, utom möjligen för Peter Eriksson.

 

 

 

 


Program för en rättvis bostadspolitik

juli 8, 2016

Det är nästan lite plågsamt att summera den bild av den bostadspolitiska debatten som kom fram under Almedalsveckan. Det är marknadsanpassning och kryddat med nya satsningar på mer enskilt ägande av bostäder som dominerar. Men visst fanns nyanser och några bra förslag.

Bakgrunden är en mycket stor bostadsbrist och en ganska handfallen regering. Därför är fältet ovanligt fritt för snart sagt vilka förslag som helst. Dessvärre inte särskilt många med ett vänsterperspektiv – alltså förslag som minskar ojämlikheten och ökar det demokratiska inflytandet över samhällsbygget.

Till bakgrunden hör också att många, både stora företag och enskilda, tjänar mycket pengar på bostadsbristen. Det märks också på förslagen som läggs fram.

Jag ska inte gå igenom de förslag som redovisades, i allt väsentligt var det sedan tidigare kända förslag och idéer. Istället ska jag försöka skissa lite på hur ett vänsterinriktat politiskt program skulle kunna se ut. Jag har knåpat ihop tio punkter och tar gärna emot förbättringar och kompletteringar.

På kort sikt, dvs omedelbart, är det två saker som bör göras:

  1. Inför ett investeringsstöd till byggande av hyresrätter men höga miljökrav och rimliga hyror.
  2. Vässa markpolitiken och se till att inte stora pengar går till markspekulation. Kommunerna ska ges starkare instrument men kommunerna måste också sluta att sälja mark till bostadsbyggande till högstbjudande.

Syftet med dessa två punkter är att nu få fart på produktion av fler hyresrätter till rimliga hyror. För att få upp antalet bostäder måste fler kunna efterfråga och därför är hyresnivån viktig för att klara av att minska bostadsbristen på allvar. Dessutom är hyresnivån i nyproduktionen viktig för hur hela bostadsmarknaden fungerar. Höga hyror i nyproduktionen pressar upp bostadskostnaderna för alla, villapriser, bostadsrättspriser och hyror påverkas av nyproduktionshyrorna – därför är ett investeringsbidrag, med regler om hyrorna av stor betydelse.

Det är en stor skandal att regeringen inte redan löst detta. Utspelet kom i mars (2015), remisstiden gick ut i oktober och beslutet togs i riksdagen i maj men det saknas ett beslut i regeringen! Att beslutet dröjer betyder alls inte bara att effekten uteblir utan det är värre än så. Risken är att många väntar på beskedet – därför måste ett utspel (som gjordes i mars 2015) följas av ett snabbt definitivt beslut där alla regler är klara.

Det förslag som fanns redan i juli 2015 borde duga – där krävs hyror på mellan 1 300 och 1 450 kronor per kvadratmeter beroende på var i landet det byggs. För en trea betyder det cirka 7 800 – 8 700 i månaden.

Kostnaderna för mark är det kostnadsslag för bostadsbyggande som ökat mest under 2000-talet. Politiken som styr markpriserna är idag helt annorlunda jämfört med vad som gällde under miljonprogrammet. Då fanns en kostnadskontroll som var konstruerad för att förhindra markspekulation, idag är markspekulation snarast huvudregel.

 

Förstås ser det olika ut i olika delar av landet och olika kommuner men de i många fall orimliga markpriser som förekommer kommer att omöjliggöra en bra bostadspolitik. Priserna sätts ju så att de ska ”överträffa” kostnaderna i det befintliga beståndet och därför kommer inte nyproduktionen att bryta kostnadsutvecklingen. Till och med när kommunerna säljer mark försöker de ofta kräma ut så mycket som möjligt och Stockholms kommun har de senaste åren dragit in tre miljarder om året på höga priser. Det motsvarar 1,50 i kommunalskatt som istället hamnar på högre nyproduktionskostnader som dessutom underlättar för privata markägare att ta hem samma vinster. Det är helt improduktiva förtjänster som borde bekämpas på alla fronter.

 

  1. De allmännyttiga bostadsföretagen bör reformeras och lagstiftningen måste ändras. Viktigast är att ”affärsmässigheten” tas bort och istället allmännyttan sätts som främsta inriktning.

Det var onödigt och mycket olyckligt att en ny lagstiftning drevs igenom 2010, bara Vänsterpartiet röstade emot. En av de tydliga effekterna som nu märks är att alla orter utanför de starkaste tillväxtområdena har svårigheter att klara nyproduktion i tillräcklig omfattning pga hårda krav på stora nedskrivningar. (se mer på slutet om detta). Många anser att lagen övertolkas och det stämmer nog delvis men jag tror att andra problem, minst lika stora, finns med lagen, till exempel på hur avkastningskravet ska räknas på det lite äldre bostadsbeståndet. Det är troligen bara en tidsfråga innan den frågan kommer att prövas och det kan innebära kraftigt höjda hyror.

Men företagen behöver också demokratiseras och för att klara rimliga bostadskostnader och bra fungerande bostadsområden kommer att krävas mer aktiva hyresgäster. Tiden borde vara över för marknadsföring som ”Hyr dig fri”.

Allmännytta måste också definieras så att företagen har en uppgift att påverka hela bostadsmarknaden genom sitt sätt att agera, till exempel vi hyressättning. Allmännytta är förstås att erbjuda bra bostäder med rimliga hyror till de som är hyresgäster hos allmännyttan men det räcker inte. Det är, till exempel, inte allmännytta att sälja ut bostäder för att kunna erbjuda lite bättre villkor till de hyresgäster som ”blir kvar” eftersom det då blir de som säljs ut som får betala, på ett eller annat sätt. Det är heller inte allmännytta att anpassa hyressättningen efter de priser som marknaden sätter på motsvarande bostäder. Marknaden är per definition segregerande och allmännyttan måste eftersträva integration. Därför måste hyressättningen ses över.

  1. Reglerna för hyressättningen behöver ses över. Nya regler bestämdes i den usla lagen från 2010 och vi har ännu bara sett början på detta som annars riskerar att leda till ökade hyror och ökad segregation.

Bostadsmarknaden ska styras av ett bruksvärdessystem som garanteras genom kollektivt förhandlade hyror. Genom hyror som motsvarar bostadens standard och kvalitet är syftet att kunna ge alla hyresgäster, oberoende av inkomst, en bra bostad till en rimlig kostnad.

Allmännyttans hyresnormerande funktion bör återinföras.

Presumtionshyror bör bara tillåtas i undantagsfall och då bara för begränsad tid. Om ens då!

Tyvärr är hyrda bostäder numera ganska dyra i förhållande till andra boendeformer. Det finns skattemässiga orsaker som förstås ska ändras men det finns också andra skäl som bör diskuteras. Jag tror att den fullservice som nästan är det enda som erbjuds kan ifrågasättas. Ett lokalt engagemang kan ge viktiga kvaliteter och också påverka hyran.

  1. Hyresgästföreningen måste bli en folkrörelse som slåss för bra villkor för sina medlemmar men också för en bostadspolitik som är bra och rättvis.

Tyvärr har hyresgästföreningens folkrörelsekaraktär tunnats ut och heltidsanställda tagit över alltmer. En effekt har blivit att just förekomsten av förhandlingar har blivit ett överordnat mål – förhandlingsersättningen är en stabil inkomstkälla till hyresgästföreningen och en förutsättning för att behålla alla anställda. Flera orimligt långtgående kompromisser har därför gjorts från hyresgästföreningens sida, till exempel uppgörelsen med fastighetsägarna som banade vägen för den mycket dåliga lagstiftning som kom 2010. Men förhandlingsrätten säkrades.

Självklart ska vi slåss för ett förhandlingssystem men framförallt för att det ska stärka hyresgästernas ställning och bidra till bättre villkor för alla på bostadsmarknaden. Jag menar självklart att hyresgästföreningen ska styras av medlemmarna och inte av riksdagen eller partier, men hyresgästföreningen har idag en sådan ställning och roll att föreningens agerande måste få debatteras offentligt.

  1. Beskattning måste bli rättvis och stimulera nyproduktion.

Det är uppseendeväckande stora skillnader i hur olika bostadsformer beskattas och hyresrätten missgynnas nästan genomgående. Hyresgästföreningen visar att det kan skilja 3000:- kronor i månaden och det är nog den bästa siffran. Visst är det märkligt att det kan pågå!?

Orättvisorna måste rättas till men kanske kan det samtidigt ske ett rejält nytänk så att vi också kan bygga in ett system som stimulerar nyproduktion. Fastighetsskattens tidigare konstruktion hade lite sådana inslag. Elcertifikatssystemet är ett annat exempel på hur nyproduktion kan stimuleras.

Lite konstigt är det väl att så mycket av debatten handlar om reavinstskatten som många försöker kalla flyttskatt. De som betalar reavinstskatt har många tjänar enorma pengar på sitt boende och en skatt på 22 procent på detta är snarast för lite. De ganska begränsade undersökningar som gjorts visar dessutom att många äldre som bor kvar i sina villor inte alls skulle ändra sig om vinstskatten skulle sänkas – det är andra omständigheter som avgör.

  1. Renoveringar måste klaras

Stora delar av våra bostäder behöver nu och de närmaste åren ganska omfattande renoveringar. Det finns allmännyttiga bostadsföretag som har över 70 % av sina bostäder byggda under miljonprogrammet (1965 – 1975). Med en så ojämn fördelning av bostädernas ålder så blir det förstås en ekonomisk påfrestning att klara bra renoveringar utan orimliga hyreshöjningar men det måste vi klara.

Tre principer bör eftersträvas.

  • Bruksvärdeshyran behålls
  • Hyresgästen har stort inflytande över hur omfattande renovering som görs
  • Viktiga samhällsmål ska vara ett ansvar för hela samhället.

Det betyder att hyreshöjningar bara ska tas ut för verkliga förbättringar av boendet. Stambyten är inte en förbättring men ett moderniserat badrum är det troligen. När renoveringar görs så ställs delvis nya samhällskrav som är viktiga att leva upp till, det är till exempel energieffektiviseringar och förbättrad tillgänglighet. En del av dessa förbättringar är lönsamma för samhället men inte för den enskilda fastigheten, därför bör staten kunna finansiera en del av renoveringarna och ombyggnaderna.

Ett rimligt skäl för statlig medfinansiering till exempelvis hissinstallationer är att många byggnader inte alls ”drabbas” av det kravet. Villor slipper men också andra hus med mindre än tre våningar. Men även villaägare har förstås ett intresse av tillgängliga bostäder – nån gång.

Statens medfinansiering kan också möjliggöra att ombyggnader kan styras rent tidsmässigt så att den konjunkturkänsliga byggsektorn får lite utjämning – det skulle vi alla tjäna på.

  1. Bygg kompletta stadsdelar

Städer och en del andra tätorter blir alltmer hierarkiska och en del nya områden som byggs ses nästan mest som ett komplement till stadens mer centrala delar. En sådan uppbyggnad och synsätt leder till statusskillnader och segregation och dessutom, förstås, svårigheter att erbjuda bra bostäder åt alla. För att klara många nya och bra bostäder måste därför nya områden och stadsdelar byggas mer kompletta med service och arbetsplatser. Det är också ett sätt motverka en alltmer hierarkisk uppbyggnad.

  1. Regional balans

Den stora bristen på bostäder är mycket ojämn och värst i de stora kommunerna. Stora ansträngningar borde därför göras för att förbättra den regionala balansen genom att satsa på utveckling i hela Sverige. En viktig del i detta är förstås att regler och annat (t ex om nedskrivningar) är sådan att bostadsbyggande verkligen blir möjligt i hela landet men det räcker förstås inte. Staten måste satsa brett på regionalpolitik, till exempel genom att flytta jobb till mindre orter och förstås behålla statliga verksamheter.

  1. Stärkt skydd för hyresgäster

Hyresgästerna har inte tillräckligt stark ställning, jag har tidigare trott att skyddet varit starkt.

Tre saker bör göras:

  • Inför någon typ av obligatorisk bostadsförmedling av hyreslägenheter
  • Ta bort skyddet för de som hyr ut lägenheter med oskäliga andra hand. Reinfeldtregeringen försämrade andrahandshyresgästernas ställning avsevärt och släppte därigenom iväg hyresnivåerna.
  • Ta bort undantaget i hyreslagen som möjliggör korttidskontrakt. Jag har sett här på Gotland vilken skada den konstruktionen gör när giriga fastighetsägare kastar ut hyresgäster under sommaren och hyr ut till turister under sommaren.

 

Så lite om nedskrivningar (som jag skriver om i pkt 3  och 9):

När ett ”nytt hus” byggts färdigt så görs ska en marknadsvärdering göras. Marknadsvärderingen göra enligt modeller som värderingsinstitut (t ex Datscha ) utarbetat och med höga avkastningskrav (över fem procent) som, enligt min mening, är helt främmande för ett allmännyttigt företag. Dessutom kryddas dessa med höga riskpåslag på mindre orter. Om marknadsvärdet anses ligga under investeringskostnaden måste en nedskrivning göras genom en kostnad i företagets resultaträkning, en kostnad som kan uppgå till en miljon kronor per lägenhet, trots att bostäderna och ”huset” har en rimlig kalkyl. 100 lägenheter per år kan ”kosta” 100 miljoner om året och leda till flera års underskott.

 


Varning för nationalekonomi

juni 28, 2016

Under Mats Edmans tid som chefredaktör på Dagens Samhälle (SKL:s tidning) så blev tidningen en stark röst för privatiseringar av välfärden. Trots att Edman nu är borta så lyser varningslampor när Dagens Samhälle kommer med ”sanningar” privata företag i välfärden.

I senaste numret låter DS en ekonomiprofessor, Per Strömberg, berätta att dagens debatt är korkad och naiv: ”Politikerna pratar om att förbjuda vinster när det handlar om att alla marknader behöver sina specifika spelregler”. Och det är väl just det som inte är en sanning utan exakt det som det politiska vägvalet handlar om. Alltså: ”Ska välfärden styras av marknadskrafter”?  Men vi ska väl inte bli förvånade över att en ekonomiprofessor ser marknaden som den enda lösningen. Det är ju det ekonomi-ämnet handlar om på dagens universitet och högskolor. Hur marknaden fungerar. Hur konsumenter påverkar marknaden. Hur skatter förstör marknaden. Hur marknaden kan bli effektivare. Inte om hur allas rättigheter tas tillvara. Inte om hur demokratin ska vara stark.

Men eftersom vi inte förväntar oss att läkare och sköterskor ska sluta sina utbildningar och börja bekämpa förekomsten av sjukvård så kan vi väl inte förvänta oss att professorer i ekonomi ska ifrågasätta marknaden!

I artikeln diskutera Strömbergs ”objektivitet” eftersom hans professur betalas av företag med affärsintressen i välfärdssektorn. Strömberg avfärdar ifrågasättanden med ”Jag skulle vara totalt rökt om mina kolleger skulle uppfatta mig som något annat än objektiv”. Troligen ingen större risk – kollegerna har väl lärt sig samman teorier, ”marknaden framförallt”.

Artikeln i DS (#24) är till stor del en hyllning till Per Strömberg, dvs framförallt hans forskarinsatser och andra akademiska meriter. Den uppläggningen av artikeln bidrar starkt till att jag vakt att skriva en kritisk blogg. De nationalekonomiska utgångspunkterna måste granskas kritiskt även om det finns ett imponerande stort antal formler som anses styrka marknadens överlägsenhet.

Det är förstås tron på marknadens överlägsenhet som gör att Per Strömberg alldeles i slutet av artikeln oemotsagd får uttala ”det kommer aldrig att vara det offentliga som driver utvecklingen, utan företagen. Så har det alltid varit”.  En kan ju undra om han tänker han på demokrati, kortare arbetstid…rättvisare löner eller om är det fler smaker på Coca-cola som driver utvecklingen.

Och lite om min syn på ämnet nationalekonomi/economics: Sånt här kan man läsa på lärosätenas egen presentation av ämnet:

Delkursen syftar till att ge förståelse för de krafter som driver en marknadsekonomi. All ekonomisk teori handlar om knapphet; tillgången på varor och tjänster är inte oändligt stor och alla önskemål kan därmed inte tillfredsställas. Individen måste välja mellan olika alternativ; ett val som innebär en ekonomisk uppoffring. Mikroteorin handlar om detta val. Utgångspunkten för delkursen är en marknadsekonomisk lösning där individer och företag agerar utifrån de prissignaler som marknaden ger. (Lunds universitet)

Mikroekonomisk teori fokuserar på ekonomins beståndsdelar. Hur kan man förklara vad som sker på marknaden; vad styr utbud och efterfrågan, vad driver och förklarar beteendet hos konsumenter, företag eller myndigheter; hur samordnas dessa aktörers beslut? Varför fungerar inte alla marknader? (Handels)

Och, vi är väl ganska många som läst ”de där kurserna” och kan intyga att precis så är det. Det är marknaden som är utgångspunkten och lösningen. Just därför är det märkligt (eller inte?) att Dagens Samhälle väljer att låta en nationalekonomin oemotsagd recensera debatten och berätta hur det egentligen hänger ihop med privat välfärd och vinster i välfärden.


Det behövs en ny bostadspolitik!

juni 21, 2016

Men det är uppenbart att S-MP regeringen varken har viljan eller förmågan att driva fram den nya politik som behövs för att få bort bostadsbristen, minska segregationen och hålla bostadskostnaderna rimliga.

De 22 punkter som presenterats idag, 21 juni, är ett antal putsningar på regelverk och några eftergifter till marknadskrafterna. Det var tyst om hur det blir på riktigt med investeringsstödet som har legat och väntat på ett regeringsbeslut sedan årsskiftet!

Ett läpparnas nej till marknadshyror av Magdalena Andersson men en ytterligare ”förstärkning” av presumtionshyrorna (läs mer nedan) som därmed i praktiken blir alltmer lika marknadshyror. Presumtionshyrorna skulle vara tillfälliga, tio år, som utvidgades av Reinfeldtregeringen till 15 år och nu ska de tydligen bli eviga.

Inget om höga markpriser och ökad segregation! Regeringens politik är till väldigt stor del en anpassning till de krav som företagen ställer och det är svårt att se nåt som på allvar utmanar företagens vinstintressen och marknadskrafterna. Jo, investeringsstödet förstås men om det kom ju inget besked om idag heller!

Fanns det inget bra? Jo, bra att försöka göra det möjligt att reglera upplåtelseform i detaljplan. Och bra att statliga myndigheter får besked om att de ska medverka till bostadsbyggande, kanske lite pinsamt att det behöver sägas/beslutas. Och säkert är det en del av putsningarna på regelverket som kommer att göra nytta men samtidigt är det förstås besvärande att olika myndigheters processer tar så lång tid att det nuvarande systemet nästan kört fast.

Sämst: Den aviserade översynen av presumtionshyrorna, som enligt Magdalena Andersson görs för att ”öka tryggheten för bolagen”. Kan det sägas tydligare?

Presumtionshyror gör det möjligt att avtala om högre hyror för nyproducerade bostadslägenheter än vad som är tillåtet enligt bruksvärdesreglerna. Presumtionshyror får sedan inte användas som jämförelseobjekt vid förhandlingar när andra hyror ska sättas enligt bruksvärdet.

Jag tycker att det är självklart att hela idén blir en annan när tiden för presumtionshyror blir väldigt lång eller nästan ”evig”. Jag har redan från början varit kritisk och försökte på en Sabo-kongress förhindra att Sabo drev på presumtionshyror men givetvis har tiden betydelse.

 

Här finns regeringens 22 punkter: http://www.regeringen.se/globalassets/regeringen/dokument/finansdepartementet/pdf/2016/pm/sammanfattning-av-regeringens-forslag-22-steg-for-fler-bostader


Segregation och ”skolval” viktigare än vinstfrågan.

juni 10, 2016

Vänsterpartiet har på ett förtjänstfullt satt fokus på hur orimligt systemet med kundval, friskolor och privatisering av välfärden är. Det är vinstfrågan som fått illustrera orimligheterna och behovet att radikalt lägga om politiken. Men frågan om hur vi öka likvärdigheten, bryta segregationen och förbättra resultaten i skolan, och i andra verksamheter, handlar om mycket mer än vinstfrågan.

Därför är det positivt att partiets skolpolitiske talesperson, Daniel Riazat, i Flamman (# 20) pekade på problemen med friskolereformen och ett ”fritt” skolval när han kommenterade skolkommissionens delbetänkande.

Dessvärre finns det anledning att befara att vinstfrågan fått sådan symbolisk laddning att andra, viktigare frågor, tappas bort och rentav offras av Vänsterpartiet för att partiledningen ska kunna visa en tydlig framgång. Bland annat fanns starka inslag av detta i debatten inför och under kongressen som betonade behovet av att vi allierar oss med en del som har egna starka intressen av fortsatt drift av friskolor.

Den segregation som ”skolvalet” och friskolor leder till är ett helt grundläggande problem som måste åtgärdas om vi ska kunna bygga en jämlik skola och en skola som är bra för alla. Avskaffade vinstuttag är förstås rätt men minskar inte segregationen. Avskaffade vinstuttag kommer heller knappast inte lägga grunden för en skarpare politik mot segregation och orättvisor. Snarare tvärtom!

Friskolorna lider uppenbart av vinstuttagen, direkt, genom att resurser försvinner och genom att bilden, helt befogat, smutsas ner. Ett vinstförbud kan därför mycket väl leda till ett ökat intresse för friskolorna och ännu större segregation och försämrad likvärdighet. Särskild om vinstförbudet ska bygga på att vi allierar oss med krafter som driver friskolor och är beroende av ett ”fritt skolval”.

Skräckscenariot är att Vänsterpartiet går in i en uppgörelse som innebär att friskolesystemet och det fria skolvalet accepteras om vinstförbud/vinstbegränsning införs. När jag lyssnar på hur ledande partiföreträdare formulerar sig så låter dessvärre ett  sådant scenario fullt möjligt.

Friskolornas intresse att i första hand rekrytera elever som kan nå goda skolresultat utan särskilda insatser från skolan upphör inte ”bara” för att vinstmöjligheten försvinner. Önskemål om mer pengar till personal, lokaler, fortbildning och läromedel kommer skolorna alltid att ha. Dessvärre är det ju också så att många friskolor rekryterar elever genom bortval av offentligdrivna skolor eller snarare bortval av en elevsammansättning som inte anses önskvärd. Mekanismerna bakom den ökade segregationen i skolan kommer inte att försvinna om vinstutdelning tas bort.

Vår politik mot vinster i välfärden är en viktig symbolfråga men den måste vara en del av en samlad politik mot segregation och för jämlikhet i skolan.