Utsläppsrätter

maj 16, 2007

Sedan 2005 används ett nytt miljöpolitiskt instrument i Sverige och hela EU. Det är EU´s svar på Kyotoavtalet. Det nya är att de stora industrierna och energiproducenterna måste ha utsläppsrätter för att få släppa ut koldioxid. Det var stor optimism, för att inte säga entusiasm, när handel med utsläppsrätter skulle införas.

Igår redovisade naturvårdsverket och energimyndigheten resultatet av de två första årens handel med utsläppsrätter. För hela EU-området finns inte nån helt färdig sammanställning ännu, men det är ändå ingen tvekan om att det bara finns ett omdöme: FIASKO!

Handeln med utsläppsrätter har troligen inte alls haft den typ av effekt som var avsikten. Skälet är i huvudsak att det fördelades alldeles för många utsläppsrätter. I Sverige har utsläppen (inom den berörda sektorn) ökat med nästan 3 % från 2005 till 2006 och det finns ändå ett stort överskott av utsläppsrätter. Skulle alla utsläppsrätter som fördelades för perioden 2005 – 2007 till svenska anläggningar användas så skulle utsläppen under 2007 öka med över 40 %! För hela EU är bilden liknande men siffran för 2007 är något mindre.

Ägarna av de anläggningar som släpper ut stora mängder koldioxid fick utsläppsrätterna gratis men har ändå lyckats ta betalt av konsumenterna. Det har lett till ökade priser och förstås ökade vinster. Prisökningen har gett en del minskningar, vilket varit bra för miljön, men det var inte så det var tänkt.

Handel med utsläppsrätter bygger på en idé att marknaden kan lösa miljöproblemen. Det var nog skälet till den stora entusiasmen när besluten togs. Förhoppningarna var inte bara överdrivna utan troligen totalt felaktiga.

Det kan ju invändas att det bara är att minska utsläppsrätterna och då få den önskade miljöeffekten. Så är det förstås och det sker en liten sån minskning inför perioden 2008 – 2012. Men den politiska ambitionen måste väl vara något större än så. Problemet är ju att hela samhället kommer att påverkas och jag tror inte att marknaden är bäst lämpad att leda omställningen till ett mera energisnålt samhälle. Hur kommer det då att gå med välfärden? Med fördelningspolitiken? Med jobben? Med den regionala balansen?

Kyotoavtalet ger också vissa möjligheter för ”handel med utsläppsrätter” mellan rika och fattiga länder. Detta har egentligen inte kommit igång ännu men där är riskerna och problemen troligen ännu större. Mer om  det senare.

Annonser

Slopa betygen

maj 14, 2007

Jag tycker skolans fokusering på betygssättande är väldigt tragisk. Det innebär att inriktningen på det mätbara och därmed enkelt bedömda blir allldeles för stark. Alltså för mycket årtal, namn och definitioner. Men det ständiga mätandet som sägs ge stimulans, åtminstone till vissa, blir också en ständig påminnelse om tillkortakommanden. Det här räcker egentligen som skäl men:

Nu har några tjejer på medieprogrammet på Borgarskolan (!) i Gävle låtit lärare på fyra olika skolor betygssätta samma uppsatser (två stycken). En litet reportage finns på SVT Gävle Dala. På båda uppsatserna förekom åtminstone tre av de fyra betygsstegen och med plus och minus så var nästan hela betygsskalan inmutad på båda uppsatserna.

Det var inte sensationellt. Samma experiment gjordes (bland annat) på 60-talet med några studentskrivningar (innan studenten avskaffades 1968 (?)). Resultatet var detsamma, alltså nästan hela betygsskalan användes när olika lärare skulle bedöma.

Eleverna i Gävle kräver nu ett nytt betygssystem – alltså utan orättvisor. Jag tvivlar på att ett sånt är möjligt. Men skälen mot betyg är framförallt att de försvårar för skolan att göra det som är viktigt.

 Alltså att ge stöd till de som bäst behöver. Att stimulerar kritiskt och självständigt tänkande. Att framförallt satsa på att skapa förståelse om sammanhang. Att ge verktyg för sökande av kunskap.


Opportunism!?

maj 13, 2007

Det var opportunism som gjorde att jag inte skrev om melodifestivalen inför finalen i lördagskväll. Jag borde skrivit. När jag idag har tittat lite på några bloggar så inser jag att jag hade rätt. Jag tillhör en av de få som är kritiska. Många är visserligen kritiska till tävlingsresultatet men knappast till företeelsen.

Jag hade tänkt skriva men avstod. Min bild är att det är starka kommersiella intressen som driver denna cirkus och som ser till att den får så stark medieuppmärksamhet. Här ska säljas en livsstil med glamour och konsumtion. Men det skrev jag inte och kanske hade jag inte heller gjort det idag om Sveriges bidrag fått en framskjuten placering. Så opportun är jag!

Jag vill bli bättre och därför ska jag passa på att skriva att jag tycker att det fel att ge bidrag till miljöbilar! Jag vet att det inte är en opportun uppfattning och det är väl därför som ingen gör sig omaket att vara kritisk. Det har inte heller jag gjort förrän nu! Jag tycker det är fel att ge bidrag till miljöbilar – jag tänker alltså på bidraget på tiotusen kronor till de bilar som uppfyller en del miljökrav.

Jag menar att det är helt fel metod. Det är ju faktiskt inte en miljöinsats att åka omkring i en miljöbil – det är visserligen bättre än att åka i andra bilar men allra bäst är förstås att inte åka bil alls. Vad får cyklisterna? Möjligen hade det varit acceptabelt med ett bidrag till cyklar, men knappast. Förra året kom en rapport ”Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken”, det är Naturvårdsverket och Energimyndigheten som gett ut rapporten. Allt kanske inte är sant i den rapporten och vi ska vara försiktiga med att vara alltför ekonomistiska men ändå:

”Skatter är bättre än bidrag” är en av slutsatserna. Bakom detta finns gediget underlag och idén är att belasta oönskade verksamheter/beteenden med en kostnad och inte ge bidrag till alternativa verksamheter/beteenden. Miljöbilsbidraget faller solklart på denna teori men dessutom på att det faktiskt inte är det önskade utan bara det näst mest dåliga! Därför är jag emot och kanske är jag den ende.

Jag menar inte att frågan om opportunism är alldeles enkel. I veckan som gick kom Tony Blairs besked om när han ska avgå. I strömmen av omdömen framträder bland annat hans stora förmåga att avläsa opinioner och därigenom kunna utforma en möjlig politik. Steget till opportunism är inte alltid så långt. En framgångsrik politiker måste nog ha en viss opportunistisk förmåga. Då blir det förstås viktigt att veta var gränsen går och inte ge avkall på det som är grunden för den politiska övertygelsen.


Tomhetens triumf

maj 11, 2007

I onsdags föreläste Mats Alvesson, proffessor i företagsekonomi vid Lunds universitet, på universitetet här i Örebro. Han pratade om ”Tomhetens triumf” som också är namnet på en bok som kom förra året.

Tomheten består av nollsummespel, grandiositet och illusionsnummer. Hans bok är väl värd att läsa. Jag håller inte med om allt. Det är förstås inte möjligt att sammanfatta boken/föredraget här, men en liten del ska jag skriva nåt om.

Nollsummespelet. Det handlar bland annat om det som andra kallar positionsfördelar. Det handlar också om att vår konsumtion nått nivåer som gör att vi inte konsumerar sånt vi behöver utan sånt som gör att vi framstår som lyckosamma, glada….

Alla kan ju inte ha tjusigaste bilen i grannskapet men om det är ett av målen för många så blir det just ett nollsummespel. Den ena köper en tjusigare bil och vinner tills nån annan…. Reklammakarna vet ju mycket väl att en stor del av konsumtionen handlar just om detta och därför handlar marknadsföringen om löften om ett bättre liv, lyckligare dagar/nätter och allt vad man kan hitta på.

I bästa fall blir det ett nollsummespel. I sämsta fall kostar allt detta massa onödig miljöpåverkan, stress och andra uppoffringar som vi nog egentligen aldrig skulle vara beredda att betala om vi hade förmåga att föra en rationell diskussion. Mats Alvesson pekar på ett viktigt skäl att ifrågasätta tillväxten som överordnat mål i den ekonomiska politiken. Det finns fler skäl och jag ska återkomma till det vid tillfälle.

Jag har förresten just läst om André Gorz bok ”Arbetarrörelsen i överflödets samhälle”. Den kom ut på svenska 1965! På franska ett år tidigare. Snart 45 år sen och då pratade man alltså om överflödets samhälle. Sedan dess har BNP mer än fördubblats. Vilken slutsats man ska dra kan säkert diskuteras.


Arbetslöshetssiffror

maj 9, 2007

Färska siffror om arbetslösheten i Europa har publicerats, jag hörde det på radio. Holland och Danmark ligger bäst till med 2,7 respektive 3,3 % men även Irland ”ligger bra till med 4,6 %”. Sverige är på väg från 7 % till 6 % arbetslöshet.

På 80-talet betraktades nivåer på över 3 % som massarbetslöshet i den svenska debatten. Nu anses det vara ett strålande resultat. Det kan väl knappast sägas tydligare att det är helt andra mål som prioriterats i den ekonomiska politiken.

När låginflationspolitiken började dras igång på allvar, det var tidigt 90-tal, framfördes (ungefär) följande:

Det kommer att bli tufft under omställningsfasen. Arbetslöshetsnivåerna hänger inte ihop med inflationsnivån, bara vi kommit igenom omställningen. Hög inflation skapar orimliga vinster till ägare av realt kapital, dvs aktier, fastigheter mm.

Nu har vi nån sorts facit. Det var en tuff omställningsnivå – det är sant. Omställningen ledde definitivt till försämrade anställningsvillkor för många. Sämre anställningsskydd. Många korta anställningar. Mer deltider och oregelbundna arbetstider. Arbetslöshetsnivåerna har ökat i takt med att inflationen har skruvats ner. Kapitalvinsterna har ökat kraftigt.

Slutfacit är att det enda som var sant var det negativa men de positiva utfästelserna stämde inte.

Jag tycker absolut inte att hög inflation är nåt positivt men det borde bara vara en del av den ekonomiska politiken. Idag är inflationsmålet överordnat det mesta och det betalas bland annat genom hög arbetslöshet.

Man kan också fundera över hur inflationsmålen sätts. I Sverige är målet att inflationen ska ligga mellan 1 % och 3 %. Joseph Stiglitz, som tidigare varit chefsekonomom på världsbanken, har påstått att det inte finns några starka bevis för att en inflation under 40 % är skadlig. Alldeles tydligt är att deflation, dvs inflation under 0 är skadlig.

Visst måste man undra att säkerhetsmarginalen åt ena hållet är så oerhört stor och åt det andra så oerhört liten.

Klart är att en ekonomisk politik som sätter inflationen i förgrunden har lett till att viktiga tradtionella socialdemokratiska värden som jämlikhet, full sysselsättning, stark offentlig sektor har pressats tillbaka. Det var nog det som var syftet – men det lät inte tillräckligt tjusigt så argumenten fick formuleras annorlunda.


Konsult Persson

maj 8, 2007

Det känns inte bra. Det känns fel att en tidigare partiordförande för socialdemokraterna ska säljas på marknaden. Visst kan jag förstå att Göran Persson vill visa att han har ett högt värde men måste det ske genom att han blir konsult till de stora företagen.

Är det bara pengar som är måttet på framgång. Jag har svårt att tro att det är pengarna i sig som Persson behöver, det är snarare så att med mycket pengar, dvs hög lön, så ska han/man få ett gott anseende. Kanske blir det tvärtom.

Tänk om arbetarrörelsen hade fått möjlighet att ta tillvara Göran Perssons förmåga och kompetens. Tänk om han istället flyttat till Bommersvik och medverkat på SSU´s kurser och debattkvällar. Jag hade förmånen att delta på en sån kväll när Tage Erlander flyttat till Bommersvik. 1970 var det nog. Jag tror ingen ens tänkte tanken att Tage Erlander skulle ha nån ersättning för sin medverkan, allra minst han själv.

Göran Persson har under lång tid gjort stora insatser för socialdemokratin. Som SSU:are, som ABF-ombudman, som kommunalråd, som riksdagledamot , som skolminister, som finansminister, som statsminister, som partiordförande och säkert mycket mera. Det är lätt att förstå att han vill få möjlighet att göra nåt annat en tid, men jag önskar att han hittat på nåt annat.

Jag tycker Göran Perssons avgång och val att bli konsult aktualiserar frågan om hur uppdrag ska avvecklas, bytas och förändras. Det måste finnas bättre sätt än det vi nu sett exempel på.


FN´s klimatpanel, igen.

maj 7, 2007

Den 4 maj kom FN´s klimatpanel med nya eller snarare mer slutsatser om klimatpolitiken. Deras slutsatser den här gången har uppfattats som mer optimistiska än tidigare och synpunkter i stil med ”nu är det upp till politikerna att införa styrmedlen som anvisas”. Jag tycker det är lite svårt att läsa rapporten på det sättet, även om rapporten på flera sätt inger hopp.

 Det finns uppenbarligen ganska många åtgärder som ger stor effekt utan att kostnaden/uppoffringen behöver bli särskilt stor. Förutsättningen för detta är dock, enligt mitt sätt att läsa rapporten, att en samlad politik som bland annat beaktar fördelningspolitiska aspekter kan genomföras. Detta överlåts, naturligtvis, till poltiska avgöranden.

Lite oroande är att en myket stor del av minskningen, över hälften, ska ske i de länder som redan idag har de lägsta utsläppen av växthusgaser. Hälften av utsläppen sker i länder (exempelvis Sverige) med 20 % av befolkningen och den andra hälften i länder med 80 % av befolkningen. Denna ojämna fördelning av utsläpp är inte rimlig! Trots detta redovisas som det som måste uppfattas som huvudscenario att över hälften av reduktionen ska ske i de länder med de lägsta utsläppen.

Rapporten har räknat på den ekonomiska potentialen av minskade utsläpp om en avgift eller skatt skulle sättas på koldioxidutsläppen. Vid en kostnad på 80 öre per kg koldioxid så räknar man med en minskning på cirka 40 -50 % av dagens utsläpp. 80 öre per kg koldioxid innebär en bensinprishöjning på ungefär 2 kr per liter. En sådan måttlig höjning ger inga stora effekter i Sverige däremot kan det slå hårt i länder där inkomsterna är betydligt lägre. Det här inser givetvis de 2 500 forskarna i klimatpanelen och därför så förordas ett samlat program.

Jag menar inte att vi ska vänta med att göra åtgärder men jag menar att vi måste mycket mer diskutera de fördelningspolitiska aspekterna. Finns det nån vänster i miljödebatten?

Flera av mekanismerna i Kyotoprotokollet innebär stora fördelningspolitiska risker. Risken är att rika länder köper sig fria och minskningarna genomförs till stor del i länder med utsläpp som är relativt låga. Vi ska ju också komma ihåg att problemet med växthuseffekten grundlagts under årtionden  och då har utsläppen varit ännu er ojämnt fördelade. Jag tror vi behöver mer intelligenta system än de marknaden erbjuder.