Kampanjpartier försvagar demokratin

Det är dessvärre en mycket träffande beskrivning av partiernas utveckling som Svend Dahl och Hanna Hallin gör på DN-debatt idag (28/10). Partierna har inte bara färre medlemmar utan framförallt partier som utvecklats till kampanjapparater som ska vara på topp vart fjärde år när makten ska fördelas.

Åtminstone fram till mitten av 90-talet utgjorde partiorganisationerna en viktig del av den demokratiska kontrollen. Där var ledarna ständigt tvingade att stå till svars för beslut, maktmissbruk och egna tillkortakommanden. Inte så att det fungerade perfekt men det var åtminstone ytterligare en mycket tidigare kontrollinstans än vad vi har nu.

Massmedias allt starkare ställning är troligen en mycket viktig förklaring till partiernas omstöpning. Massmedias

• Krav på snabba besked om allt möjligt
• Ökade personfixering
• Egen dagordning

Är exempel på hur massmedia drivit på en utveckling som försvårar för partier med en bred demokratisk förankring.

Positionen som kampanjpartier har också förstärkts av att reklambyråer har tagit över alltmer av formuleringen av det politiska budskapet. Partierna tvingas anpassa sig till det som är gångbart i allt högre grad. De senaste åren har vi ju också kunnat se remarkabla politiska förändringar framförallt hos Centerpartiet och Moderaterna men praktiskt taget alla partier har blivit betydligt mer lättfotade. Det kallas pragmatism men riskerar lätt att bli enbart strävan efter makt.

Jag är övertygad om att allt detta har försvagat demokratin och det finns inga snabba och enkla lösningar mot detta även om jag tror att mer medlemsbaserad partiverksamhet borde vara den viktigaste ingrediensen. Risken är nog att det istället dyker upp olika former av pseudodemokrati med nätkontakter, medborgarundersökningar som istället bara ökar avståndet mellan den verkliga makten och medborgarna.

I Örebro (som jag fortfarande bäst känner till) genomförde Socialdemokraterna mycket framgångsrika dörrknackningskampanjer, både i det ordinarie valet (2010) och i omvalet i maj 2011. Det var en imponerande insats som också gav god utdelning, särskilt i omvalet. Men också dörrknackningen var väldigt ”kampanjartad”, dvs syftade till just snabba kontakter för att röstmaximera.

Lagarna privatiseras

Wikileaks hotas av nedläggning. Julian Assange hävdar att det beror på att de stora kontokortsföretagen blockerar de frivilliga bidrag som Wikileaks är beroende av.

Kontokortsföretagens agerande är inte alls unikt. Exakt nåt sånt här fall har troligen inte funnits tidigare men just idén att företag tillsammans bestämmer att tillämpa regler för att förhindra företeelser i samhället. Ofta får sådant applåder eftersom det kan handla om vidriga beteenden som vi troligen alla (nåja, nästan alla) vill få stopp på. Barnpornografi på nätet är ett sånt exempel där olika företag förutsätts agera eftersom polisen inte klarar av detta.

Ett annat exempel är banker som stänger av konton för företag som skickar falska fakturor.

Förre ministern Mats Odell, uppmanade när han var ”bostadsminister” bostadsföretagen att förbjuda kamphundar.

Företag uppmanas att stoppa MC-klubbar som vill hyra lokaler för sin verksamhet.

Jag är givetvis kraftigt emot barmpornografi och tycker också att de andra företeelserna måste bekämpas men frågan är om detta ska överlåtas till företagen att avgöra hur och vilka som ska omfattas av deras sanktioner eller blockader.

Wikileaks är ett exempel på när privat lagstiftning definitivt går fel. En slutsats borde vara att lagstiftningen ska skötas offentligt. En annan slutsats kanske är att den offentliga rättstillämpningen måste ses över. Skälen till att lagarna har privatiserats är ju bland annat att det varit svårt att få fram en fungerande lagstiftning.

Bemöt Moderaterna seriöst!

Visst är det kul att skoja om politiska motståndare. Det ökar sammanhållningen och ger nog också ett annat viktigt bidrag till den viktiga debatten. Men det räcker inte att skoja. Samtidigt som fantasin och energin verkar vara stor när det gäller att skoja om moderaternas historia så är verkar förmågan att verkligen bemöta politiken vara mycket liten.

Jag tycker det är bra att moderaterna säger sig vilja slå vakt om välfärden. Det är också bra att moderaterna säger sig vara för rättvisa och jämlikhet. Det är ju faktiskt en fantastisk framgång för i första hand Socialdemokraterna att Moderaterna försöker ta över deras retorik.

Utmaningen för vänstern i svensk politik (för den finns väl) är istället att redovisa förslag som bättre utvecklar välfärden, som i högre grad ger rättvisa och jämlikhet än Moderaternas förslag. Då krävs förstås en politik som tydligt skiljer sig från Moderaternas!

Givetvis ska Moderaternas dubbelspel med stora skattesänkningar och försämrad trygghet avslöjas och kritiseras men först måste den egna politiken redovisas. Allt annat är att underskatta såväl Moderaterna som väljarna.

Nu kommer marknadshyror

För drygt ett år sedan ändrades lagstiftningen om de kommunala/allmännyttiga bostadsföretagen. Istället för självkostnad och allmännytta är det nu affärsmässighet som gäller. Det är beklagligt och märkligt att riksdagens beslut togs utan någon särskilt omfattande debatt. (Det vara bara Vänsterpartiet som röstade emot). Nu börjar effekterna att märkas.
Idag redovisar DN att kommunägda Stockholmshem kräver höjda hyror med i snitt över fyra procent och i de mest centrala delarna 6,5 procent. Det här är bara början! Lagstiftningen kräver att de kommunägda ger affärsmässig avkastning och det innebär bland annat att hyran ska betala ränta på hela värdet av de fastigheter som bolagen äger. Hittills har det varit räntan på lånen som skulle ha betalats men genom amorteringar och värdehöjningar så är skillnaden mellan lån och värdering i många fall väldigt stor och det kan komma att handla om hyreshöjningar på över 30 procent innan det glappet är borta.
Givetvis innebär så stora hyreshöjningar en rejäl omstöpning av hela bostadsmarknaden. Stora vinnare är troligen de som redan äger bostadsrätter och villor i de mest attraktiva områden eftersom högre hyror skruvar upp priset på boendet och därmed ”betalningsviljan”.

Segregationen kommer att öka när de hyreslägenheter som hittills till ganska rimliga kostnader har kunnat hyras i områden där priserna på bostadsrätter varit helt omöjliga för vanliga inkomsttagare. Snart kommer hyrorna att vara lika omöjliga.

Tyvärr så var försvaret av hyresrätten alldeles för svagt. Hyreslägenheter borde ha försvarats bland annat för att de motverkar en alldeles orimlig utveckling av övriga bostadspriser. Visst kan man tycka att priserna redan är orimliga men det skulle ha varit ännu värre om det helt saknats alternativ som hyrs ut till självkostnad (eller nåt åt det hållet).

Nu behövs en helt ny bostadspolitik där boendeformer utan vinstintressen (och utan affärsmässighet) ska ha en viktig roll.

Satsa på demokratin

Stora ansträngningar ska nu satsas för att rädda en fortsatt privatisering och konkurrensutsättning av välfärden. En intensivt debatterad forskningsrapport från SNS har tidigare slagit fast att det saknas belägg för att konkurrensutsättningen har lett till några förbättringar däremot pekar rapporten på flera risker. (Jag har bloggat om det tidigare, 7 september).

Idag skriver den dåvarande forskningschefen på SNS, Laura Hartman, åter på DN-debatt hur konkurrensutsatt välfärd ska fås att fungera bra. Det borde väl ha varit vänstern som tagit initiativet och inte lämna till högern att putsa på fasaden. Vänstern borde redovisa demokratins förtjänster och säga tydligt nej till konkurrensutsättning.

Det är samma, ganska anmärkningsvärda, förslag som återkommer i dagens artikel som i artikeln från början av september. Det är en översyn av reglerna som tydligen både måste skärpas och lindras, det låter enkelt. Det är ännu mer tillsyn från staten som ska sluka de offentliga resurserna och slutligen mer informerade kunder. Hur detta ska lösa problemen med segregation (som de själva pekat på) eller felaktiga drivkrafter så som betygsinflation är svårt att se. Det handlar ju om mycket svårbedömda verksamheter med en väldigt komplex verksamhet så en rimligare slutsats är förstås att vinstintressen och konkurrens inte hör hemma här!

Vi har ju också erfarenhet av en privatisering och marknadsutsättning av en annan verksamhet som borde vara mycket, mycket lättare att få att fungera bra. Jag tänker på elmarknaden som styrs av marknaden, betalas direkt av kunderna och har dessutom en väldigt lätt definierad produkt. 220 V, 50 Hz i två hål i väggen. Den avregleringen har väl inte precis varit en succé.

 Men visst fanns problem i skola och äldreomsorg också innan konkurrensen sattes in som ”problemlösare”. Vänsterns synd då var att inte tillräckliga resurser sattes in för att med demokratin som metod försöka förbättra styrning, funktionssätt, metoder och effektivitet. Istället gav alltför många efter när borgarna, näringslivet och lycksökande konsulter förordade mer affärsmässiga metoder inom stat och kommun.

Vad erkände Juholt?

Visst har det varit ett märkligt och mäktigt mediadrev mot Håkan Juholt. Nu börjar dessutom många hävda att Juholt inte alls brutit mot några regler eftersom det knappast finns någrav regler om den här typen av lägenhetsbidrag. En centerpartist som också fått liknande bidrag uppger att han frågat riksdagsförvaltningen och då fått beskedet att bidrag kan utgå till hela hyran.

 Men då inställer sig förstås frågan vad det var Juholt erkände för fel och vad han bad om ursäkt för. Kanske var det så att han genom att erkänna ett fel rentav gav nån sorts klartecken för detta mediadrev. Möjligen var det så att Juholt på lite tveksamma grunder valde att följa krishanteringens råd nummer ett; erkänn att du gjort fel! Därmed trodde han kanske att frågan skulle vara över och kanske hade den varit över om inte så många ville bli av med Juholt av helt andra skäl.

Det verkar alltmer uppenbart att faktakollen i frågan varit dålig.  Se gärna denna blogg (Sjunde statsmakten!) som har några bra länkar, bland annat till åklagarens bedömning.

 Eller kanske är det så att kritiken mot Juholt framförallt handlar om att en riksdagsledamot inte ska utnyttja reglerna om utfallet blir orimligt. Så var det i det här fallet och Håkan Juholt borde ha sett till att han bara fått bidrag till halva hyran, högst. Den omsorgen om statens pengar och därmed om trovärdigheten för demokratin har vi rätt att förvänta oss av varje riksdagsledamot.

Lönerna är en politisk fråga

De senaste 20 åren har löneskillnaderna ökat kraftigt och inget tyder på orättvisorna är på väg att minska. De stora och ökande löneskillnaderna är en viktig fråga som påverkar hur hela vårt samhälle fungerar och det är därför självklart att de politiska partierna har åsikter om löner och löneskillnader.

 Idag framför det medlingsinstitutets generaldirektör Claes Strååth (Ekot i P1) att det är ”olämpligt att politiker driver dessa frågor” alltså lönefrågor. Den konkreta bakgrunden till hans åsikt denna gång är att ledarna i Folkpartiet och Centerpartiet framfört att ungdoms- och ingångslönerna bör sänkas. Jag håller inte alls med om detta men det hindrar inte att jag tycker att det är rimligt eller rentav bra att företrädare för partierna framför sina åsikter och försöker bilda opinion för sin uppfattning. En viktig uppgift för ett politiskt parti är ju att bilda opinion till stöd för den samhällsutveckling som partiet eftersträvar.

 Centerns och Folkpartiets åsikter avslöjar ju vilket typ av samhälle de eftersträvar. Ännu större löneskillnader krävs alltså, enligt deras åsikt. Jag hoppas att andra partier ger sig in ni debatten och kräver mindre löneskillnader.

 De politiska partierna har givetvis möjlighet att påverka de ekonomiska förutsättningarna för personer och familjer med hjälp av skatter, bra offentlig verksamhet och olika former av bidrag men om löneskillnaderna är mycket stora så blir denna omfördelning alldeles otillräcklig.

Lönerna är en politisk fråga

 De senaste 20 åren har löneskillnaderna ökat kraftigt och inget tyder på orättvisorna är på väg att minska. De stora och ökande löneskillnaderna är en viktig fråga som påverkar hur hela vårt samhälle fungerar och det är därför självklart att de politiska partierna har åsikter om löner och löneskillnader. 

Idag framför det medlingsinstitutets generaldirektör Claes Strååth (Ekot i P1) att det är ”olämpligt att politiker driver dessa frågor” alltså lönefrågor. Den konkreta bakgrunden till hans åsikt denna gång är att ledarna i Folkpartiet och Centerpartiet framfört att ungdoms- och ingångslönerna bör sänkas. Jag håller inte alls med om detta men det hindrar inte att jag tycker att det är rimligt eller rentav bra att företrädare för partierna framför sina åsikter och försöker bilda opinion för sin uppfattning. En viktig uppgift för ett politiskt parti är ju att bilda opinion till stöd för den samhällsutveckling som partiet eftersträvar.

 Centerns och Folkpartiets åsikter avslöjar ju vilket typ av samhälle de eftersträvar. Ännu större löneskillnader krävs alltså, enligt deras åsikt. Jag hoppas att andra partier ger sig in ni debatten och kräver mindre löneskillnader.

 De politiska partierna har givetvis möjlighet att påverka de ekonomiska förutsättningarna för personer och familjer med hjälp av skatter, bra offentlig verksamhet och olika former av bidrag men om löneskillnaderna är mycket stora så blir denna omfördelning alldeles otillräcklig.

Hägglund borde läsa Marx

 Göran Hägglund (DN debatt 8 oktober) hoppas på mer etik i samhället i allmänhet och i det ekonomiska livet i synnerhet. Men Hägglund borde begripa bättre. Och i den praktiska politiken visar han att han faktiskt gör det men tyvärr drar han ändå fel slutsatser.

 Sedan början av 90-talet när Kristdemokraterna (då KDS) definitivt valde samarbete med de andra borgerliga partierna har partiets ekonomiska politik handlat om att tillgodose den kapitalistiska ordningen. De privata företagens strävan efter vinst ska utgöra ryggraden i den ekonomiska politiken. Enskilda människors val av utbildning, yrke, bostadsort och annat ska i högre grad styras av olika ekonomiska incitament.

 Sänkta skatter för höginkomsttagare, försämrade villkor för sjuka och arbetslösa, privatiseringar och andra ”stimulanser” till privata företag att tjäna pengar är självklara inslag i Kristdemokraternas (och de andra allianspartiernas) ekonomiska politik. Självklart leder detta till att ekonomiska överväganden kommer att spela en allt större roll för individers och företags agerande och det påverkar dessutom hela vårt tänkande om hur vi bör göra och när vi värderar andra och andras insatser. Denna insikt och beskrivningen av detta var en av Karl Marx viktigaste insatser, alltså när han beskrev hur hela samhället präglades av den ekonomiska ordningen.

 Så när Göran Hägglund hoppfullt pratar om värden som ”ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet” så deltar han samtidigt i en regering som driver en politik som driver utvecklingen åt ett annat håll där rofferi, girighet, egoism och kortsiktighet gynnas.

 För att nå de värden som Hägglund påstår sig eftersträva så skulle politiken istället behöva gå i en riktning med mer jämlikhet, rättvisa och demokrati. En politik som inte anpassar sig efter företagens villkor och marknadsekonomiska principer.