Tragisk betygsdiskussion

november 30, 2011

Idag fortsätter den alltmer tragiska betygsdiskussionen som handlar om att betuygen måste sättas mer rättvist och därför behöv mer kontroll och centralstyrning. Idag är det Mikael Damberg som lanserar sitt och Socialdemokraternas förslag i fem punkter i SvD.Skoldebatten håller på att helt förfalla i en debatt som handlar om hur betygen ska bli millimeterrättvisa. Det påminner om hur debatten om rättvisa helt plötsligt kom att handla om skattesänkningar i förra valrörelsen. Det är inte genom mer betyg och mer betygskontroll som skolan bli bättre, mer rättvis och mer demokratisk. Det är inte genom mer skattesänkningar som vi bygger ett bättre samhälle.
Betygen och betygssättningen har många negativa effekter på skolans verksamhet men det verkar nästa helt glömmas bort i den tävlan som nu startat om hur betygsintrumentet ska förfinas.

Betygen leder till mer enkelt mätbara fakta i undervisningen
Betygen leder till studier inför provet snarare än lärande för livet
Betygen kan vara en morot men också ett sänke för de som inte lyckas så bra
Betygen minskar möjligheten till elevernas påverkan. ”Rättvisan” kräver ju centralstyre.

Jo det finns debattörer som tar upp detta. Per Acke Orstadius är en av dem men det är inte många.

Annonser

Farligt om skatter

november 29, 2011

Finansieringen av välfärdstjänsterna är en av de stora politiska utmaningarna som vi har de närmaste decennierna. Skatterna är naturligtvis helt avgörande om vi vill fortsätta att ha en någorlunda solidarisk finansiering. Därför var det lite oroande att många partier, även Socialdemokraterna, i det senaste valet och fortfarande tävlar om att utlova skattesänkningar i första hand till pensionärerna.
Orimligheterna i olika beskattning bör i första hand rättas till genom att skatterna höjs! Framtidens välfärd kräver ökade resurser, bland annat pga annan ålderssammansättning av befolkningen.
Men ännu värre än skattesänkningsracet i förra valrörelsen är nog ändå de uttalanden som några gotländska Socialdemokrater gjort under Gotlands kommuns budgetprocess. Det är en kärv budget som nu fastställts och givetvis har beslutsfattarna funderat på frågan om skattehöjning men valt bort detta alternativ. Höjd skatt i en kommun som redan ligger bland de högre i landet självklart ingen lätt väg och jag vill inte kritisera det ställningstagandet men det gäller ju ändå att hålla tungan rätt i munnen.
Först ut var kommunalrådet Hanna Westerén (S) i en artikel på Gotlands Folkblads ledarsida. Där beskrev hon en högre kommunalskatt ”som slår blint, till skillnad från en höjning av statsskatten”. I måndagens budgetdebatt menade kommunstyrelsens ordförande Åke Svensson (S) att en skattehöjning slår mot de sämst ställda. Faran med dessa beskrivningar är att stora delar av den offentliga sektorns skatteintäkter kommer i vanrykte och blir svåra att upprätthålla.
Jag förmodar att deras (Westeréns och Svensson) tanke är att den statliga inkomstskatten är bättre ur fördelningspolitisk synpunkt, den betalas ju bara av dem som tjänar över 32 000 kronor i månaden. Men; den statliga inkomstskatten står för mindre än 3 procent (cirka 40 miljarder) av den offentliga sektorns inkomster. Huvuddelen av den offentliga sektorns inkomster kommer från kommunalskatt (553 miljarder), arbetsgivaravgifter (435 miljarder) och moms (335 miljarder). Ingen av dessa skatter har någon inkomstutjämnande effekt, det är i själva verket så att det ”bara” är de 40 miljarder i statlig inkomstskatt som är inkomstutjämnande.
Skatternas stora fördel är istället att de är kostnadsutjämnande. Skolan är gratis. Sjukvården har bara symboliska avgifter. Avgifterna i äldreomsorgen är rimliga och tar hänsyn till inkomsten. Allt detta möjliggörs genom att verksamheterna i allt väsentligt är skattefinansierade.
Jag skulle nog vilja påstå att kommunalskatten är ett ganska rättvist sätt att finansiera viktig offentlig verksamhet, åtminstone mer rättvis än de andra alternativ som används, till exempel moms där det vanliga är att låginkomsttagare betalar en större andel av lönen i moms än höginkomsttagare.
En höjning av kommunalskatten skulle innebära att en inkomsttagare med en årslön på 400 000 kronor skulle betala 267 kronor mer i månaden och en inkomsttagare med en årslön på 200 000 kronor skulle betala 108 kronor mer varje månad. Men en höjning av skatten skulle förstås ge möjlighet till bättre och mer verksamhet lika för alla, oavsett inkomst.
Istället för att beskriva skatter som behövs i negativa ordalag måste nog dagens skatteintäkter vårdas väl och dessutom krävs troligen både nya och högre skatteintäkter. Jag är dessutom övertygad om att nedskärningar och dålig offentlig verksamhet slår mycket hårt mot de sämst ställda.
Många krafter är också på gång för att driva mer av egen finansiering av delar av välfärden. Redan köper många föräldrar läxhjälp därför att skolan inte riktigt räcker till. De privata vårdbolagen har långts framskridna planer på olika sorts tilläggstjänster och inom sjukvården finns redan ett antal privata sjukvårdsförsäkringar. En fortsatt sådan ”utveckling” slår definitivt mot de sämst ställda.


Bedrägligt och naivt av Attefall!

november 27, 2011

När Stefan Attefall idag (DN Debatt) skriver om bostadsbyggandet är det bedrägligt att han väljer att ”glömma bort” att en av alliansregeringen första åtgärder var att avskaffa det statliga investeringsbidraget till byggande av hyreslägenheter. Ett bidrag som i någon mån skulle minska orättvisan mellan de olika upplåtelseformerna när villaägare och bostadsrättshavare har möjlighet att drav av räntekostnader i deklarationen. Regeringens åtgärd drabbade byggandet av hyreslägenheter direkt.
Det är uppenbart att ”bostadsministern” har valt att lyssna på byggföretagen när han väljer hur frågorna om den bedrövliga bostadssituationen ska hanteras. Dessvärre är det naivt och helt fel och en viktig orsak till problemen är att den här regeringen och andra regeringar redan tidigare har lyssnat alltför mycket på byggföretagen.
Byggföretagen har länge krävt och fortsätter att kräva mindre regleringar och istället mer marknadskrafter inom byggsektorn. Resultaten har praktiskt taget blivit högre vinster till byggföretagen, högre kostnader för de boende och ännu mindre hänsyn till hushåll med svag ekonomi. Det tycks nu som om den linjen ännu mer ska befästas även om Attefall inte är alldeles tydlig med vart han vill komma.

Den stora avregleringen av bostadspolitiken gjordes av Bildt-regeringen i början av 90-talet. Det dröjer förstås ett antal år innan bristerna inom ett så trögrörligt område som bostadspolitiken visar sig men ganska snabbt framgick att nya bostäder i allt högre grad riktade sig till betalningsstarka och bostadssegregation började ta fart. De som styrde alltmer av byggandet, de stora byggföretagen verkade vara nöjda med ett ganska måttligt byggande. ”En viss brist ökar ju betalningsviljan” kan man nog säga var deras ledstjärna.

Nu verkar det alltså som om den här vägen ska förstärkas och kommunernas möjlighet att påverka byggandet ska minska och Attefall är förstås uppenbart naiv när han tror att kommunerna gör fel eftersom det saknas byggmöjligheter i ”attraktiva lägen”. Huvudskälet är förstås att alla vill bygga i de mest attraktiva lägena men de hundratusentals bostäder som måste byggas måste byggas på råmark i de stora tätorternas utkanter och där är inte marknadskrafterna så intresserade.

Och även om Attefall är ganska ny som ”bostadsminister” så var han förstås med och drev igenom lagen som kräver att de kommunala bostadsföretagen ska höja hyrorna för att öka vinsterna. Samma lag (från sommaren 2010) innebär också att skillnaderna i hyror ska öka mellan olika områden, det ska bli dyrare att bo i de ”attraktiva” områden, vilket i de flesta fall betyder de stora städernas centralaste delar. Detta tror Attefall ska öka byggandet. Hans tanke är att högre hyror ska öka lönsamheten att bygga och troligen har han inte helt fel i detta men det är väl knappast i städernas innerstäder som de flesta nya bostäder kan åstadkommas.

Istället för att lyssna på byggöretagen borde Attefall fråga och kanske utreda:

 

  • Varför ökade kostnaderna och framförallt priserna på bostäder när den förra stora avregleringen genomfördes?
  •  Hur ska segregationen i boendet minska? Vilka nya politiska instrument krävs för detta?
  •  Hur har avregleringen påverkat markpriserna? Hur kan markspekulationen försvinna?
  •  Vad måste göras för att få bort orättvisorna mellan upplåtelseformerna, hyresrätt, bostadsrätt och villaägande?

Avslutningsvis så avslutar bostadsministern med det mest bedrägliga:
”Den som inte har någon bostadspolitik förespråkar subventioner och kortsiktiga stöd. Jag tycker det är bättre att lösa problemen som marknaden brottas med.” Jag förmodar att han syftar på förslagen om investeringsbidrag till byggande av hyreslägenheter men han glömmer att nämna ränteavdragen och givetvis de generösa rot- och rutavdragen som framförallt går till villaägare och bostadsrättshavare.


Fastighetsägarna vill bli ännu rikare!

november 22, 2011

När Fastighetsägarnas VD, Christer Jansson, (Skriv i DN) tar till rättvisa som argument för att fastighetsägarnas vinster ska öka så är det ett hån mot alla som verkligen försöker ta rättvisefrågor och bostadssegregation på allvar.

Fastighetsägarna har bara ett mål och det är mer pengar till fastighetsägarna. Det är väl inget konstigt med att fastighetsägarna vill tjäna mer pengar, vi är många som förstått det sedan länge. Men i dagens DN är deras argumentation särskilt fräck och osaklig.

Deras enda förslag är extra hyreshöjningar i innerstan eftersom de tycker att det är ”orättvist” att hyrorna i närförorterna är nästan lika höga som i innerstan. Dessutom pekar de på att hushållsinkomsterna är högre i innerstan, och det är troligen helt sant.
De två självklara frågor som dyker upp är

  • Varför har ni hyrt ut mest till höginkomsttagare i innerstan?
  • På vilket sätt gynnas hyresgäster i till exempel Östberga om hyrorna på Östermalm ökar extra mycket? (Det finns ju numera ingen som helst omfördelning inom allmännyttan och har aldrig funnits hos de privata fastighetsägarna).

Man skulle ju kunna tänka sig att en annan hyressättning kan minska de verkliga inkomstskillnaderna men så blir det förstås när de ”extra” hyresinkomsterna helt tillfaller fastighetsägarna. Det kommer ju bara att öka de sammantagna inkomstskillnaderna i samhället. Dessutom så skulle förstås marknadshyror, som ju är fastighetsägarnas mål, kraftigt öka bostadssegregationen och orättvisorna och kanske särskilt effekterna av orättvisorna ökar ännu mer.

Fastighetsägarnas agerande visar med stor tydlighet att bostadspolitiken helt håller på falla ihop. Tyvärr har riksdagen verkligen hjälp till genom den nya lag som antogs sommaren 2010.

Istället för att avveckla bostadspolitiken och helt lämna över detta område till giriga fastighetsägare så borde en ny bostadspolitik formuleras. Fyra huvudpunkter borde ingå:

  • Slå fast att hyresrätten inte ska ingå det marknadsekonomiska spektaklet. Hyrorna ska sättas efter självkostnad och hyresrättens mål ska vara att alla områden/lägen ska vara tillgängliga för alla.
  • Inför obligatorisk och samhällskontrollerad bostadsföremedling till alla hyresrätter.
  • Skapa ekonomisk rättvisa mellan de olika upplåtelseformerna.
  • Se till att nyproducerade hyreslägenheter kan byggas till rimliga kostnader, en del pengar borde kunna komma fram när rättvisa mellan upplåtelseformerna skapas.

Löjligt nog försöker fastighetsägarna (och regeringen) få oss att tro att högre hyror på Östermalm ska öka byggandet av hyreslägenheter. Det kanske skulle vara sant om Stockholms bostadsbrist kunde byggas bort genom att bygga fler 1890-talshus på Östermalm.


Alltför positivt om marknaden

november 19, 2011

Det är en totalsågning av borgarnas privatiseringspolitik som Jesper Meijling gör idag på DN-debatt. Men det finns en uppenbar risk att de utvägar där fortsatta privatiseringar ingår kommer att leda till ännu större katastrofer för välfärden. Därför borde svaret på de redovisade bristerna bli att välfärden ska skötas helt utan inblandning av privata vinstintressen.

Mejling väljer i sin debattartikel istället att föreslå ”en läroprocess” och kanske leder den till att privatiseringar stoppas men risken är också att privatiseringarna tar ännu värre uttryck.

Riksdagen, på förslag av regeringen, har redan antagit lagstiftning som tvingar fram privatiseringar av bland annat vårdcentraler och borgarnas tanke är nu att gå vidare (LOV – Lag om valfrihetssystem). Då faller en del av Mejlings argumentation när han pekar på att äldreomsorgsentreprenader har ett ”fast och förutbestämt utrymme”. I skolan finns det här systemet sedan snart 20 år. Ökad segregation, fejkade betyg och större skillnader är några resultat.

I ett system med så kallad valfrihet så får företagen större utrymme att jaga egna kunder och att i en del fall styra behandling och insatser så att räkningen som skickas till skattebetalarna kan bli så stor som möjligt. Flera sådana exempel har redan uppmärksammats men det mesta är troligen helt omöjligt att hitta. Fler kontroller och begränsningar skulle kunna vara lösningen men är vi verkligen beredda att betala för och leva med sådana system. Vad kommer då marknaden att uppfinna?

Mer egen betalning ligger definitivt i farans riktning och flera vårdföretag har redan pekat på denna möjlighet i den just nu aktuella debatten. Den utbildning, vård och omsorg som erbjuds skattefinansierat klarar då bara det mest elementära och akuta och vi själva får skjuta till för att få bra mat, läxhjälp, enkelrum, utflykter, egen dator eller vad det nu kan komma att handla om. Vi ser redan sådana här tendenser trots att det är förbjudet med extraavgifter i skolan och trots att vård och omsorg ska täcka hela behovet.

Min poäng är att marknaden helt enkelt inte är lämplig att utföra uppgifter inom välfärdsområdena. Marknadslösningar kommer att ge oss stora problem på det ena eller andra sättet. Vinstintressena visar sig särskilt grymma just inom de här områdena helt enkelt. Därför är Jesper Meijlings fantastiska totalsågning av borgarnas hittills genomförda privatiseringspolitik också en alltför naiv förhoppning om att det finns en möjlig och god lösning genom en läroprocess.

Jag har skrivit på detta tema fler gånger tidigare bland annat 12 november, 7 september, 31 augusti, 18 februari och 7 december (2010).


Större omsorg om företagen än de sjuka

november 17, 2011

 Jag hörde just Jan Björklund avvisa Socialdemokraternas om att stoppa riskkapitalbolagens skatteflykt redan nästa år. Han menade att så kan snabbt inte lagstiftning göras. Det gällde inte när nya och hårdare regler för sjukersättningen skulle genomföras. Då skrevs lagen i stort sett under pågående slutdebatt riksdagen dagarna före jul.

Det var verkligen inte något föredömligt handlade och effekterna har förföljt den borgerliga regeringen och görs så fortfarande.

Nu är det ju flera veckor kvar och allt pekar på att de uppenbara luckor som finns i skattelagstiftningen skulle vara betydligt enklare att täppa till än att formulera nya sjukersättningsregler. Sanningen är givetvis att Björklund och hans kompisar i regeringen har betydligt lättare att klämma åt de sjuka än att genomföra en rimlig skattelagstiftning.

Det är bra att Socialdemokraterna äntligen kom med (ganska) konkret förslag med anledning av de stora brister i de privata företagens vård som beskrivits de senaste veckorna. Men det tog tid och inte var det några långtgående krav. Det finns väl knappast någon anledning att tro att lite högre skatt kommer att minska profithungern.


Ökar ROT-avdragen slöseriet?

november 17, 2011

 Jag tycker uppriktigt att det är ett problem att många tjänster är så dyra som de är. Många saker/prylar är alldeles för dyra att reparera och därför köper man nytt istället. P 1 hade häromdagen ett inslag som handlade om att många elprylar som borde kunna repareras eller rentav är fullt användbara slängs. Ett problem är att det inte går att få tag på reservdelar och det tror jag har ett samband med själva reparationskostnaden, just genom att efterfrågan har minskat.

 Jag tror att det skulle vara bra och rimligt om den här typen av tjänster skulle kunna bli billigare, kanske genom lägre moms eller nåt. Nu verkar det ju istället bli restaurangerna som får lägre moms. Kanske skulle ROT-avdragen kunna bidra till minskat slöseri men jag tror dessvärre att de snarare leder till ökat slöseri. De renoveringar som görs innebär oftast att hela utrustningen, spisar, kylskåp, duschar… byts ut och nu kan villaägare och bostadsrättshavare kosta på sig att göra detta lite oftare.

 Det borde vara självklart att de mycket generösa subventioner som ROT- och RUT-avdragen styrdes starkt till områden som är bra för miljö eller åtminstone inte ger försämringar.