Precis som väntat har inkomstskillnaderna ökat i Sverige. Väntat därför att den borgerliga regeringen understött alla de negativa tendenser som gällt sedan början av 90-talet när skillnaderna började ta fart. Dessutom har regeringen gjort flera direkt riktade insatser som gynnat de mest välbeställda och missgynnat de mest utsatta. Och det är just den effekten som märks tydligast i statistiken från 2010.
Den tiondel som har högst inkomster har ökat inkomsterna mest och den tiondel som har lägst inkomster har fått sänkta inkomster. Tydligast är det de statliga reglerna för sjuka och arbetslösa som slår igenom men ”satsningen” på att öka låglönejobben märks troligen också även om det ännu inte riktigt slagit igenom.
När finansminister Anders Borg beklagar utvecklingen så gör han det helt utan trovärdighet. Ökade inkomstskillnader är en direkt följd av en borgerlig politik och på detta område har vi sett detta sedan början av 90-talet när nyliberala idéer fick en allt starkare fäste även inom partier och organisationer där man kunnat förvänta sig mer.
Försämrad anställningstrygghet, försvagade kollektivavtal, mer individuell lönesättning, urholkning av A-kassa och sjukförsäkring, stora skattesänkningar och orimliga bonussystem och lönesättningar av de mest privilegierade. Till detta kommer en generell ökning av arbetslösheten som numera praktiskt taget aldrig ligger under fem procent som kan jämföras när 70- och 80-talen då arbetslösheten i stort sett aldrig låg över tre procent.
Det är till stor del ett paradigmskifte som skett och det vet förstås Anders Borg och jag tror mig veta att han gillar alla förändringar och helst skulle vilja ha mer av detta och därmed också ytterligare ökade inkomstskillnader.
Så kan jag inte låta bli att återkomma till årets knäppaste tankegång som kanske lite gran kan förklara hur vilse som borgerliga politiker kan gå, eller var det bara en bluff. Förslaget påstods nämligen minska skillnaderna men gick i helt motsatt riktning. Det var när Annie Lööf (då Johansson) skrev och föreslog att en del ränteinkomster skulle skattebefrias. Bakgrunden, enligt Lööf, var att 29 procent av svenskarna har mindre än 10 000 kronor i sparmedel. Genom att gynna alla som har pengar på banken tänkte sig alltså Lööf att öka jämlikheten, jo så menade hon på allvar i en DN-artikel 5 juni (kolla själv). Det var årets knäppaste tankegång, strax därpå blev hon ordförande i Centerpartiet och näringsminister.
Lars Bjurströms blogg 