Löfvén ska ena partiet

januari 26, 2012

Stefan Löfvén är uppenbarligen den kandidat som Socialdemokraterna kan enas om. Jag tror inte att det är ett dåligt val, det är naturligtvis inte min sak eftersom jag anser att det endast är medlemmar i det socialdemokratiska som ska ha inflytande över vem som väljs till partiordförande. Däremot är det förstås tillåtet att diskutera vad det deras beslut betyder och hur man kan tolka det.

Det är säkert inget dåligt val att välja en etablerad facklig ledare till socialdemokratisk partiordförande men han är ganska oprövad i den rollen och han sitter inte i riksdagen vilket är en klar nackdel.

Det geniala med att välja Stefan Löfvén är nog just att både höger och vänster inom det socialdemokratiska partiet kan se det som en framgång. Löfvéns bakgrund som svetsare och facklig ledare understryker socialdemokraternas rötter som nog tilltalar mer vänsterorienterade socialdemokrater. Samtidigt har ledande metallare, inklusive Löfvén, länge stått för ett stort mått av intressegemenskap med de stora exportföretagen. Jag gissar att det ger partihögern hopp om en politisk linje mer åt mitten.

Men valet av Löfvén ger också en signal om att partiets analys handlar om att det nu gäller att behålla kärnväljarna. Det är väl knappast unga storstadsväljare som Löfvén i första hand kommer att tilltala.

Till stor del återstår vägvalet för Socialdemokraterna. Ska det bli en ännu mer mittenorienterad politik med rut-avdrag, privata utförare inom välfärden och låga skatter. Eller ska striden om arbetsrätten, orättvisorna och mot privatiseringarna bli partiets viktiga frågor.

För att Stefan Löfvén ska lyckas ena partiet lite mer långsiktigt måste Socialdemokraterna mer tydligt ta ställning i flera av de frågor som nu länge halkat runt i debatten.

Annonser

Det är väl inte fler fogdar vi vill ha!

januari 24, 2012

Det är kapitalismen som innebär att vi måste ha regleringar. Ingen betydelsefull politisk kraft förordar idag en helt avreglerad kapitalistisk ekonomi. Alla inser att det skulle leda till fruktansvärda följder.

När vänstern kritiserar de ”avregleringar” som gjorts så leder det lätt tanken till att vi är positiva till ”regleringar” men vi borde istället vända på perspektivet.

Vänsterns alternativ borde vara ett samhälle som bygger på allmännytta, solidaritet och rättvisa. Elbolag, skolor och sjukhus ska ha just ett sånt syfte och drivkrafterna ska vara att tillgodose medborgarnas behov på ett rättvist och rimligt sätt, inte att producera vinst. Då minskar behovet av regleringar och kontroll.

Just nu verkar nya idéer om att öka kontroll och tillsyn komma varje vecka. Visst går det att förstå den tanken när friskoleexperimentet, marknadsreglerna för elbolagen och riskkapitalbolagens exploatering av äldreomsorgen nu visat hur vinstintressena kan utnyttja viktiga samhällsverksamheter på ett alldeles orimligt sätt. Men jag tror ändå inte att den långsiktiga lösningen är ökad reglering och mer kontroll. Dels därför att det troligen är svårt att täppa till alla hål och dels därför att kostnaden kan bli väldigt hög.

Jag tror helt enkelt inte att statliga fogdar som åker runt och kontrollerar att regelboken följs är ett bra sätt att bedriva utbildning och omsorg och troligen inte heller energibolag. Jag tror heller inte att det är den typen av samhälle vi egentligen vill leva, alltså ett samhälle där kontroller alltmer blir ett inslag i vardagen.

Jag har tidigare hänvisat till den finske pedagogen Pasi Sahlberg som bland annat har sagt att ett av de viktigaste inslagen i den finska skolans framgång är tillit. Sahlberg avvisar därför de former av standardisering, provtagning och mätningar som just syftar till att öka kontrollen. Jag tror att han har helt rätt. Tillit borde vi ha mer av – inte kontroller. Tillit lägger grunden för trygghet och den kreativitet som vi borde släppa loss mer av. Jag tror inte att fler fogdar ökar kreativiteten.

Titta gärna på Pasi Sahlberg föredrag på UR:s hemsida.

Men jag menar givetvis inte heller att skolor och sjukvård inte ska granskas och diskuteras. Ingen verksamhet ska drivas utan insyn och debatt men det kan genomföras på helt andra sätt än de standardiserade kontrollapparater som nu håller på att alltmer ta för sig.


Provocerade ”eliten”

januari 21, 2012

Håkan Juholts avgång ställer en del viktiga frågor om hur vi vill att demokratin ska fungera. Det är ganska uppenbart att många som anser sig tillhöra den svenska eliten blev väldigt provocerade när en okänd gubbe med mustasch från Oskarshamn blev vald till ordförande för det största partiet.

Som en sista provokation så förlade Håkan Juholt sin sista presskonferens som partiordförande till ett köpcentrum i Oskarshamn. SVT blev tydligen så provocerade att de inte ens lyckades sända hans korta anförande i direktsändning utan studiosamtalet fick fortsätta.

Så här efteråt är det lite lättare att inse att Håkan Juholt nog kände sig väldigt ifrågasatt redan från början, trots att han gjorde en lysande start med ett anförande på partikongressen som jagade nytt mod i ett väldigt sargat parti. Troligen valde han en mycket hög profil redan från första dagen för att visa att han verkligen förtjänade sitt uppdrag. Men den ambitionen blev lite för hög med tanke på de resurser och den erfarenhet han hade. I hög grad beroende på den oförsonlighet som delar av etablissemanget visade mot Juholts misstag. Han förtjänar kritik för pengarna han erhållit för sin bostad och efter den ”affären” har det märkts att han tappat en hel del självförtroende.

Det tappade självförtroendet och alltför många otydligheter i partiets politik ledde till att han inte lyckades fullfölja den förnyelse som märktes så tydligt inledningsvis.

Istället har misstagen räckt  för att han skulle kunna målas ut som en tomte från Småland som inte hör hemma i Stockholms finrum, och så har det fortsatt. Han har dessvärre hjälpt till lite för mycket själv men han fick heller aldrig någon riktig chans och socialdemokratin missar därmed en intressant möjlighet till förnyelse.

Även Göran Persson hade en tung start som partiordförande, delvis av samma skäl som gav Håkan Juholt problem. Persson hade heller ingen given plats i de Stockholmska finrummen och fick utstå liknande omdömen. Men Persson hade flera års erfarenhet i regeringen och hade som statsminister resurser av en helt annan dignitet.

Och trots att Thorbjörn Fälldin gav den svenska borgerligheten hopp om att bryta den socialdemokratiska dominansen så var han också föremål för liknande förakt från ”eliten” som senare drabbat Persson och Juholt.

Parallellerna är naturligtvis inte alls perfekta men finns där ändå. Jag har inte tillgång till några arkiv men tvekar ändå inte om att de var föremål för en särskild sorts ”granskning” av massmedia. Persson vann till slut detta slag och var statsminister i tio år och efterhand blev han naturligtvis en annan person i massmedias beskrivningar.

Givetvis har många, praktiskt taget alla, politiska ledare av betydelse i Sverige blivit hårt granskade och sympatisörerna har tyckt att det varit orättvist. Men jag tycker att behandlingen av Håkan Juholt är av en helt annan dignitet. Frågan är vilka som överhuvudtaget är beredda att utsätta sig för en liknande behandling? Och vilken typ av politiska ledare vill vi ha? Och vilka tillsätta och avsätta politiska företrädare?

http://www.aftonbladet.se/ledare/article14248887.ab


Massmedia och högern vinner – den här gången

januari 19, 2012

Visst det blir ganska mycket gissning men; Juholts dagar som socialdemokratisk partiordförande är räknade. Han kunde ha gjort en hel del annorlunda men framförallt har han varit utsatt för en ganska exempellös jakt från massmedia. Den socialdemokratiska högerfalangen har hjälpt till med rykten men säkert också en del korrekta uppgifter om Juholts problem.

Juholt tog över ett skadeskjutet parti bland annat genom den splittring i synen på marknadskrafterna och välfärden. En splittring som hindrat ett kraftfullt agerande nä dess frågor varit i fokus under hösten 2011. En tid såg det ändå ut som om Juholt skulle kunna jaga mod i det socialdemokratiska partiet men efter några misstag som blåstes upp så började hetsjakten.

Ett av de mer uppseendeväckande inslagen var den uppenbara misstolkning som stora delar av massmedia gjorde efter Juholt utspel om att alla skulle ha rätt till mobiltelefontäckning. Snabbt började kalkylmaskinerna räkna ut kostnaderna för att nå ända in i varenda matkällare.

Men den bistra sanningen är väl att om journalistkåren enas om att vinkla en persons uttalanden till hans/hennes nackdel varje gång så är det kört. Om varje möte får rubriken krismöte så blir det en kris. Om namnet i rubriker föregås av prefix som ”ansatt”, ”pressad” och liknande när en partiledardebatt ska speglas så är slaget förlorat även om prefixet inta alls syftar på den aktuella debatten.

Tyvärr kommer väl resultatet att blir en ytterligare högervridning av socialdemokratin.

Delvis, men faktiskt bara delvis, så hoppas jag att även regeringens företrädare kan få smaka lite av massmedias medicin. De sjukförsäkringsregler som hastades fram på några veckor hade tjänat på en mer ingående granskning och inte minst de mycket motsägelsefulla besked som lämnades av ministrar och utskottsordföranden. Det uppseendeväckande dåliga underlag om ”RUT-avdragen” som användes inför riksdagsbeslutet skulle också tjäna på en kritisk granskning i stil med de kalkylmaskiner som startade efter Juholts mobiltelefonuttalande. Däremot ska inte snubblingar i uttalanden eller någon enstaka felsiffra bli huvudnyheter i den politiska rapporteringen.


Barnkultur är viktigt, men…

januari 18, 2012

Palatset gick i konkurs efter bara fyra månader. Det var en gigantisk satsning på barnkulturverksamheter i ett hus som ligger på Riddarholmen i Stockholm. I marknadsföringen betonades att det var privata pengar som skulle finansiera verksamheten, så har det nu inte blivit men mycket pengar har det varit.

Jag hann inte besöka Palatset men har läst om det och förstår att det varit ett stort utbud av aktivitetsmöjligheter med hög kvalité.

Men varför måste dessa stora satsningar ligga just där det redan finns ett så stort utbud av praktiskt taget allt. Varför inte Norsborg, Alby, Södertälje, Vingåker…. Det kanske ligger för långt bort men det beror förstås på var man börjar mäta.

DN visar idag att hälften av landets kommuner har tappat befolkning de senaste 30 åren och det är stora tal det handlar om för många kommuner. Det borde därför vara angeläget att pröva vilken lokalisering som är bäst ur olika synpunkter. I det här fallet valde ju initiativtagarna att betona det privata och kommersiella men det höll ju inte.

Statens fastighetsverk har satsat 200 mkr. Arvsfonden har betalat ut 8,5 mkr. Postkodlotteriet 14,5 mkr. Kommunen och landstinget 13,5 mkr. Men mest alltså ”nationella” pengar som väl ska ha nåt allmännyttigt syfte.

Nu ställs krav på att regeringen ska gå in. Jag tror, trots allt, inte att regeringen kommer att gå in så troligen blir det väl en eller flera konkurser som får rensa balansräkningen innan verksamheten kan rulla vidare. Möjligen hamnar därmed ändå en stor del av kostnaden på landets skattebetalare.


Klassisk högerpolitik

januari 14, 2012

Klas Eklund befäster sin position som en klassisk högerekonom när han konstruerar ”Kapitalism4.0”. Företagen ska styra och låginkomsttagarna ska betala, som i de tidigare versionerna alltså.

Eklunds tes (DN Debatt) är att ”kapitalismen som system är ohotad” och därför behövs bara några finjusteringar av systemet men också ytterligare försämringar för löntagarna. De få lite mer konkreta förslagen i Eklunds artikel kommer alla att öka ojämlikheten.

Men för att kunna presentera nånting som verkar nytt så skriver Eklund i sin första punkt att ”Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar”. Men det ska de göra utifrån en styrkeposition, enligt Eklund, och det ledet tanken snarast till forna tiders patroner som nog kunde vara lite allmänt välvilliga så länge ingen på allvar satte sig upp emot dom. Detta är egentligen det enda nytänk som Eklund presenterar.

Därefter rekommenderar han stor försiktighet när det gäller att styra finansmarknaden men istället välkomnar han sänkta löner för ungdomar.

Ökade löneskillnader återkommer han till, lite mer kryptiskt, mer när han beskriver framtidens jobb. ”Vi måste vara bra på spetskompetens…-men vi måste också ge utrymme för enklare tjänstejobb som inte kan flyttas”. Dessa enklare tjänstejobb exemplifierar Eklund med ”den sköterska som ska behandla liggsår och behandla den gamla”. Spetskompetensen är röntgenläkaren som kan sitta i Bangalore. Högerperspektivet kan väl knappast göras tydligare.
Men fler punkter i samma stil kommer och Eklund förordar mer ekonomiska styrmedel och incitament inom såväl vård/omsorg som inom miljöpolitiken. Inget konstigt med tanke på Eklunds utgångspunkter men det säger ändå en del om självförtroendet hos högerideologerna. Jag menar att presentera klassiska högeridéer som nån sorts nytänkande tyder förstås på att de bedömer att det inte finns något trovärdigt motstånd. Det hoppas jag att det finns!


Bara makten?

januari 11, 2012

Är det bara makten som är målet? Det går knappast att utläsa någon politisk vilja i Stefan Sterns artikel (DN Debatt 11 jan) men han ställer en viktig fråga.

Eftersom majoriteten av väljarna har röstat borgerligt så är uppenbarligen Stefans Sterns logik att Socialdemokraterna bör närma sig de borgerliga partiernas politik för att på nåt sätt åter komma till makten över statsapparaten. Partiets politik måste anpassas till läget och målet att få makten. I sin artikel redovisar Stefan Stern ingenting om hur jämlikheten ska öka, demokratin förbättras eller hur utsatta grupper ska få det bättre. Nej, det handlar om hur opinionen just nu är och hur det socialdemokratiska partiet ska kunna servera en aptitlig portion.

Sterns artikel är väldigt avslöjande för hur partibyråkraterna, som fått allt större makt i det socialdemokratiska partiet, tänker och diskuterar. Men det är väl inte för deras skull som Socialdemokraterna finns till eller…

Helt följdriktigt är det också en politik mer till höger som Stern förordar men i hög grad är det snarast en ickepolitik som tycks gälla. Det ska inte vara någon politisk ideologi som ska avgöra vilka förslag som partiet ska stå bakom utan just möjligheten att få de sista procenten över på sin sida.

Men jag tror att Stefan Stern har fel när han avfärdar huvudmannaskap och ägande av välfärden och välfärdens institutioner som oviktiga för väljarna. Många har sett problemen med privata vinstintressen och dragit slutsatsen att de bakomliggande drivkrafterna är viktiga för hur skolan, sjukvården och äldreomsorgen i verkligheten kommer att fungera.

Men han ställer en viktig fråga som borde diskuteras mer. Vad ska vara i samhällets ägo och styras demokratiskt? Eller som han formulerar sig när han ifrågasätter en ny linje ”Att de som tar fram läromedel ska uppmuntras göra vinst, men inte de som står för själva undervisningen?”

Det finns givetvis stora skillnader när man väljer en nioårig skolgång och några tryckta läroböcker som köps in av särskilt utbildade personer och därför är frågan på ett sätt lite naiv. Men visst måste vinstintressena i läromedelsproduktionen också ifrågasättas, nu kanske det inte var så Stefan Stern tänkte att nån skulle reagera. Varför blir läroböcker bättre om något företag tjänar pengar på detta?  Han nämner också medicinsk utrustning men inte läkemedel och det beror förhoppningsvis (?) på att även Stefan Stern har sett problemen med vinstintressen i läkemedelsindustrin.

Det finns många tveksamma beskrivningar i Stefan Sterns artikel när han försöker att beskriva orsakerna till Socialdemokraternas dramatiska nedgång från 2005 och fram till idag. Det finns inget stöd i beskrivningen att det var socialdemokraternas rådslagsarbete under förra mandatperioden som ledde till den borgerliga regeringens opinionssvängningar. Det var helt enkelt ett missnöje med den borgerliga politik som snabbt genomfördes efter valet 2006 som gjorde att regeringen verkade vara uträknad. Sen kom den ekonomiska krisen som faktiskt hanterades någorlunda skickligt av regeringen och tyvärr inte mötte någon egentlig opposition. Det var detta som räddade regeringen och det har knappast något samband med att ”rådslagsprocessen dog”.