”Det toppade YLE:s nyhetssändningar”

Det var så Sveriges Radio tidigare idag beskrev Nokias stora uppsägningar och nedläggning av fabriken i Salo. Det var inte enda beskrivningen men redan i starten framhölls hur den finska televisionen, YLE, hade uppmärksammat Nokias agerande och situation.

Idag har Sveriges Radio olika aktualitetsprogram tagit upp vilka som ska sommarprata, ja just det i Sveriges Radio. Igår hade SVT flera inslag om vilka artister som skulle medverka i Allsång på Skansen.
Det är väl väldigt tydligt att vi får mer och mer metatv och metaradio eller kanske rentav metamedia. Jag menar att massmedia alltmer handlar om vad andra massmedia handlar om. Och givetvis om andra massmedia tar upp en fråga så är det liksom nog för att frågan är tillräckligt viktig för att ta upp.

Visst kan det vara begripligt när utbudet blir allt större att möjligheterna att leta egna nyheter och perspektiv blir lite svårare. Men farorna som lurar runt hörnet är stora och självklara. Kan det rentav vara så att mycket massmedia snarare minskar mångfalden än ökar den om ingen orkar, eller ens vill, köra ett eget spår.
En annan stor risk är förstås att faktagranskningen blir lidande, det räcker med att någon annan skrivit om frågan. Håkan Juholts bidrag till boendet var nog ett sådant exempel där ingen egentligen kontrollerade hur reglerna såg ut, åtminstone inte innan ”affären” var på väg att avrundas.

Och visst kan man förstå att Sveriges Radio och Sveriges Television i sina nyhets- och samhällsprogram gärna vill framhålla sin egna program men någon särskilt kritisk granskning blir det väl knappast.

Just nu så rullas härva av olagligheter i Storbritannien upp. I den framkommer vilken enormt stark ställning som mediamagnaten Rupert Murdoch har haft. För inte så länge sedan hade Italien en premiärminister som hade byggt sin maktbas från några TV-kanaler som han ägde.

Den viktiga frågan om vem som granskar och ifrågasätter massmedias makt och agerande borde stå högt på den politiska dagordningen. Men så är det inte och det berör delvis på någon sorts beröringsskräck som jag tycker gått alldeles för långt. Men huvudsakligen beror det förstås på att knappast någon vågar riskera att framstå som mediakritisk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: