Är James Bond Säpos förebild?

augusti 28, 2012

Den personalfest för fem miljoner kronor för Säpos 1 000 anställda gör att många frågor om Säpos ledning och verksamhet borde ställas. Tyvärr verkar en av de minst viktiga komma i förgrunden. Frågan om hur upphandlingen gått till får nu oproportionerligt stort utrymme, till exempel toppade flera av sina nyhetssändningar igår med just detta. Det hade väl inte varit rimligt även om festen upphandlats!
Säpo ska ju skydda oss mot sådant som kan hota vår demokrati och därför har Säpo extraordinära resurser och rättigheter. Allt detta måste skötas med omsorg så att inte verksamheten får motsatt effekt, alltså snarare begränsar våra demokratiska möjligheter än att slå vakt om dom. Om detta förs ju till och från, också från Säpos sida, en någorlunda medveten diskussion.

Givetvis finns också inom alla verksamheter ett behov av att använda de tillgängliga resurserna på ett väl avvägt och effektivt sätt. Hur detta görs inom Säpo vet vi ju väldigt lite men vi har nu fått se ett exempel på Säpo-ledningens omdöme.
De anser att ett James Bond-tema ger en bra inspiration för Säpos personal i deras uppgift att alltid stå upp för demokratiska värden.

De anser att en det krävs 5 000:- kronor per person för att göra en lyckad fest.

 

Jag tycker att båda dessa besked är mycket illavarslande för hur de i övrigt bedriver sin verksamhet. Den ledning som beslutade om festen förtjänar inte det förtroende som vi måste ha för en säkerhetspolis som ibland hanterar känslig information, ibland gör stora ingrepp i människors liv och ofta ska bedöma vilka risker som finns för vår demokrati.

Säpos ledning måste förklara vad som gick snett i just detta fall och att ordningen är betydligt bättre för all annan verksamhet. Om de inte kan göras detta på ett trovärdigt sätt så måste hela ledningen bytas ut och kanske måste ännu större omprövningar göras.


Planera mer

augusti 27, 2012

Studio ett (P 1) gjorde idag (måndag) ett försök att ta upp frågan om hur bostadsbyggandet bättre ska kunna anpassas till behoven, jag tror i alla fall att det var det som var meningen. Tyvärr valde redaktionen ett enda perspektiv och det var byggföretagens. Frågan som ställdes blev därför i realiteten hur kommuner och andra i ännu högre grad ska anpassa sina beslut till hur byggföretagen vill ha det. Visst ställdes en del frågor när andra perspektiv redovisades men huvudinriktningen var ändå denna.

Utgångspunkten var till stor helt felaktig, nämligen att det alltför låga byggandet orsakas av brist på byggbar mark. Så är det kanske i något enstaka fall men i huvudsak beror det på att byggandet är alldeles för dyrt och att byggföretagen vill att det ska vara väldigt dyrt. De vinner nämligen på detta i båda ändar så att säga. Dels får de förstås större intäkter vid själva byggandet men framförallt så ökar värdet på deras befintliga fastigheter. Byggföretagen och förstås fastighetsägarna motsätter sig därför med alla medel varje tanke på olika former av stöd till nyproduktion, det skulle ju kunna hota de värdestegringar som de hoppas på.

Därför tycker byggföretagen, som fått alltför stort inflytande, att byggandet ska vara så begränsat att priserna och hyrorna i nyproduktionen kan hållas uppe.

I programmet, och kanske särskilt i påannonsen, redovisades att företag ibland kunde ”tvingas” äga mark i tio år innan den kunde bebyggas. Detta ansågs driva upp priset. Jag tycker att lösningen på detta borde kunna vara väldigt enkel. Låt kommunen behålla planmonopolet och se till att kommunerna har kommunal mark som kan planeras som därefter kan upplåtas till den som då verkligen vill bygga.

Genom att många byggföretag har köpt upp mycket mark så kan de behärska en stor del av byggandet och använder bland annat sin makt till att hålla igen byggandet, just för att begränsa utbudet.

Säkert kan en hel del av kommunernas planprocesser och bygglovhanteringar ses över men det är, i huvudsak, inte dessa som är problemet. Den lösning som finns i den (svenska) plan- och bygglagen ger dessutom bra möjlighet att ha god beredskap genom att göra så kallade detaljplaner även när trycket på att bygga inte är så stort. När det väl finns en detaljplan så vet alla ungefär hur det färdiga huset ska se ut och bygglovet kan ges ganska snabbt. Men detta förutsätter förstås att kommunerna använder sina planeringsinstrument och har tillgång till den mark som ska planläggas.

Istället för att följa huvudspåret från Studio ett och ytterligare öka företagens makt så bör vi gå åt andra hållet. Mer demokrati genom mer kommunal planering.

Det var helt enkelt inget vidare bra inslag i Studio ett. Troligen var det ett stort misstag att ta Berlin som jämförelse. Berlin har ju en mycket säregen historia och därför har till exempel bostadspriserna där skiljt sig från andra store europeiska men av andra skäl än som antyddes i programmet. Och när jag ändå håller på så; Vad tjänar det egentligen till att framhålla att byggandet ökade (i Berlin) med 20 procent under 2011? Från vad? Till vad? Det ligger ju en stor ekonomisk kris bara några år bort, en kris som (nog) påverkade byggandet i praktiskt taget hela Europa och då blir en lösryckt siffra på en upp- eller nedgång totalt meningslös!

Här kan du lyssna på inslaget i Studio ett! http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5246591


Många obesvarade frågor.

augusti 24, 2012

Är det hjulet som är uppfunnet igen eller är det tulipanaros? På Brännpunkt idag skriver Ingela Edlund, LO och Annika Lundius, Svenskt Näringsliv att partipolitiken ska läggas åt sidan för att ”sjösätta en offensiv reformagenda för att stärka Sveriges konkurrenskraft”. Artikeln innehåller flera förslag men väcker väldigt många frågor som först borde besvaras.

Det är inte förvånande att förslaget kommer just nu, även om sådana här tankegångar med jämna mellanrum dyker upp. Högern har uppenbarligen tappat en stor del av självförtroendet eter de senaste årens kriser för flera nyliberala idéer. Vänstern har ännu (?) inte lyckats formulera en genomtänkt linje som det borde finnas förutsättningar för. Trots denna villrådighet finns givetvis en grundläggande ideologisk skillnad som inte går att komma förbi och de är frågor om detta som måste besvaras.

Reinfeldts alliansregering har ju systematiskt ökat skillnaderna, orättvisorna och segregationen genom små eller stora förändringar på nästan alla politikområden. Skatterna. Bostadsbyggandet. Arbetsrätten. Trygghetssystemen. Välfärdstjänsterna. Regionalpolitiken. Skola och utbildning. Och dessutom fortsätter löneskillnaderna att öka.

Jag är övertygad om att alliansens partier gjort detta mycket medvetet och tror nog att deras politik är bra, åtminstone för de flesta. Med vad tycker LO och Socialdemokraterna? Svaret borde vara självklart men dessvärre är det inte så självklart.

Möjligen eller rentav troligen är det så att Lo hoppas att högre tillväxt ska minska arbetslösheten och det i sin tur ska minska orättvisorna. En sån tanke saknar inte grund men stöter åtminstone på två problem. Dels ligger nog de arbetslöshetstal som på ett avgörande sätt skulle ändra maktförhållandena på arbetsmarknaden långt borta. På 70- och 80-talet låg ju arbetslösheten på 1 – 2 procent och idag är väl 4 – 5 procent det som ligger inom möjlighetens gräns om det bara är ”ökad tillväxt” som är medlet.

Med tanke på den vikt som LO historiskt haft när det gäller arbetslösheten (av goda skäl) så är de exempel på tidigare ”breda uppgörelser” som varit framgångsrika förvånande. Där nämns ”budgetdisciplin” och ”en självständig riksbank”. Båda dessa beslut har med stor säkerhet gjort många LO-medlemmar arbetslösa och de borde snarare utgöra en varning.

Förutom den grundläggande ideologiska skillnaden som borde finnas så finns många frågor om miljön, klimatpolitiken och energifrågan som har stark påverkan på hur de framtida jobben och tillväxten ska klaras. Inte heller dessa frågor går att bortse från men de berörs inte alls i LO:s och Svenskt Näringslivs artikel. Det kan mycket väl bero på att de hoppas på någon tulipanaros och inte vill se hur mer begränsade naturresurser måste komma att påverka hela den ekonomiska politiken.


Återupprätta bostadspolitiken (2)

augusti 22, 2012

Hans Linds artikel (DN-debatt 22/8) är väl bara en i raden som visar att ”vanlig” marknadsekonomi inte klarar att lösa bostadsfrågorna på ett acceptabelt sätt. Men som en i raden så förslår han bara lite begränsade insatser som i det här fallet är att staten ska ta hela risken när bostäder i lite mindre attraktiva områden byggs. Den eventuella vinsten ska däremot hamna hos dom som råkar hamna bäst till.

Visst kan det låta tjatigt men det som krävs är en genomstänkt och sammanhållen bostadspolitik. I mitt förra inlägg (igår) så föreslog jag några punkter som borde ingå i en sådan och i motsats till Hans Lind så anser jag att bostadsbyggandet måste motverka den ekonomiska segregationen och inte som han föreslår underkasta sig marknadens lagar.

Men visst finns det intressanta och tankeväckande resonemang i Hans Linds artikel. Ett är förstås hans förslag om at det måste gå att bygga bra bostäder till rimliga kostnader men då ska dessa givetvis byggas i alla områden och inte bara i de mindre attraktiva.

En annan viktig synpunkt som tas upp är problemen med infrastrukturen och vem som ska betala. Det är absolut ingen ny fråga men som blivit mer komplex och rentav explosiv framförallt i Stockholmsområdet. Det beror i hög grad på att skalan på Stockholm blivit så stor att kostnaderna för ny infrastruktur blir så enorma och med väldigt stor omgivningspåverkan. Dessutom finns insikten att ny infrastruktur och mer transporter/resor är ett centralt problem om vi ska klara klimatfrågan.

Bostadsfrågan borde, precis som Hans Lind föreslår, ses som ett riksintresse och därmed inte nödvändigtvis lösas genom fler bostäder och invånare i Stockholm. Den centralisering av makt, pengar och arbetstillfällen som skett de senaste 20 åren (det förstås pågått ännu längre) kan verkligen ifrågasättas och det borde ses som ett riksintresse att få en bättre balans med jobb, ekonomiska resurser och bostäder i hela landet.


Återupprätta bostadspolitiken

augusti 21, 2012

Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra visar i en artikel 20 augusti hur skev hyressättningen har blivit sedan så kallade presumtionshyror infördes. Presumtionshyror infördes (2007 tror jag) för att möjliggöra att både bygga dyra lägenheter och få avkastning redan första året. Några andra alternativ för att få till stånd nyproduktion prövades egentligen aldrig, i hög grad därför att bostadsbranschen för egen del inte är intresserad av nånting annat än avkastningsfrågan och därmed föll en del av bostadspolitikens idé. De mycket höga hyror i nyproduktion innebär ju en ”effektiv” ekonomisk segregation, nånting som tidigare bostadspolitiken försökt att hålla tillbaka.

Tanken, som delvis accepterades av Hyresgästföreningen, var att de nya dyra bostadskostnaderna inte skulle påverka hyrorna i det befintliga bostadsbeståndet. En viss cynism finns naturligtvis i det sättet att tänka. Det ger ju ett skydd åt dom som redan sitter skapligt till och de som helt saknar bostad (på rätt plats) får ta hela smällen. Men detta gäller givetvis bara på kort eller möjligen måttligt lång sikt.

Nu har systemet används så pass länge att de mycket höga presumtionshyrorna inte bara förekommer undantagsvis utan blir en del av bostadsmarknaden på allvar. Då kommer naturligtvis det orimliga i systemet att tydligt framgå och troligen leda till en kraftig press uppåt på hyrorna i de lägenheter som fick sina hyror satta före 2007.

Alternativet borde till presumtionshyror borde förstås ha varit en kombination av bland annat:

Ett rimligt stöd till nyproduktion av hyreslägenheter, minst motsvarande villaägarnas ränteavdrag
En viss omfördelning mellan gamla och nya lägenheter för att täcka en del av kostnadsskillnaden.
En nyproduktion som tar sikte på att bygga för alla och inte bara de ekonomiskt starka.
Marlupplåtelser till självkostnadspriser utan spekulationsvinster och medfinansieringar av idrottsarenor och annat som ska skattefinansieras.
Hård kamp mot byggföretagens orimliga priser. Kanske genom att kommunerna och de kommunala bostadsföretagen bygger i egen regi.

Kort sagt upprätta en bostadspolitik som säkert ska innehålla mer än dess punkter. En viktig grund i bostadspolitiken borde vara att erbjuda bra och hyreslägenheter till överkomliga hyror i alla delar av Sverige i varje kommun. Det skulle kunna vara ett viktigt bidrag mot den ökande segregationen. En sån målsättning borde lyftas fram istället för att använda argument för byggande av hyreslägenheter som mer handlar om att jobben finns på fel ställe och att hyreslägenheter därför är bra för tillväxten.

Tyvärr saknas uppenbarligen det politiska intresset för att försöka ta fram en bostadspolitik. De borgerliga tror förstås på marknaden och kommer att fortsätta nedmonteringen och avregleringarna. Oppositionen verkar till stor del ha gett upp, troligen för att branschens aktörer så systematiskt avvisar politisk intervention och det gäller beklagligtvis också Hyresgästföreningen som tycks nöja sig med att få behålla förhandlingsrätten och därmed sina ekonomiska resurser.


Demokrati är lösningen på Euro-krisen!

augusti 9, 2012

Det borde väl vara tydligt för alla att Euro-projektet (den gemensamma valutan alltså) var felkonstruerat. Framförallt för att konstruktionen inte tar nån hänsyn till de olika ländernas/regionernas olika förutsättningar och dessutom saknar ekonomiska resurser att utjämna skillnader. EU:s budget är ju bara cirka en procent av BNP. Det var istället låg inflation och en självständig centralbank som stod i förgrunden när politiken las fast.

Det var samtidigt en lösning som bakband de folkvalda i EU och i EU:s medlemsländer. Makten att hålla inflationen nere hamnade istället hos centralbankens direktörer.

Idag visar Lars Calmfors (på DN:s ledarsida/kolumnen) att en annan typ av centralbank och med andra ekonomiska mål skulle kunna lösa Eurokrisen och åter få ekonomin att någorlunda komma igång. Lars Calmfors skriver inte detta rent ut men det framgår ändå av hans artikel. Någon gratislösning finns givetvis inte, men allt (nåja, nästan allt) borde vara bättre än att fortsätta resan med ökad arbetslöshet och ytterligare nedskärningar.

Det som krävs är givetvis stora delar av de nyliberala idéerna i penningpolitiken överges. Ett viktigt fundament i den politiken är att de folkvalda ska ha alltmer begränsade möjligheter att påverka ekonomin. Misstag och katastrofer ska istället kosta väldigt mycket för de inblandade, oavsett om de har någon skuld eller inte. Den politiken måste överges och istället ersättas av en demokrati med självförtroende. En demokrati som vågar hävda välfärd och rättvisa istället för att tvingas underordnas marknadens krav.

 


20-årigt fiasko

augusti 1, 2012

När det så kallade producentansvaret infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Producentansvaret omfattande inledningsvis förpackningar och tidningspapper och har sedan utökats något.

Syftet var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar. Därför skulle hela ansvaret läggas på producenterna och kommunerna skulle hålla sina fingrar borta.

Som enskilda konsumenter har vi framförallt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, nästan 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt.

Producenterna organiserade sig snabbt i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade nån verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Istället blev materialbolagens uppgift att hitta kryphål i regelverket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknadslogik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

Tyvärr har också den centrala tillsynsmyndigheten, Naturvårdsverket, hjälpt producenterna att slippa undan. Naturvårdsverket har framförallt varit alltför passivt men också aktivt bidragit till misslyckandet. Jag ska här bara nämna två tydliga exempel:

2004 började Naturvårdsverket redovisa plast som förbränns blandad med övriga hushållssopor som återvunnet genom energiutnyttjande. Detta var ett helt nytt synsätt som troligen inte föresvävade nån när producentansvaret infördes. Det innebär att de förpackningar som är sämst ur återvinningssynpunkt gynnas i systemet dvs tvärtemot själva syftet. (Numera har det ändrats igen).

Den förändring av insamlingen som riksdagen beslutade om 2003, med insamling mer nära de boende, struntade Naturvårdsverket i att försöka få producenterna att genomföra. Istället uteslöt Naturvårdsverket de organisationer som företrädde de boende ur det centrala kretsloppsrådet eftersom de hävdade riksdagens beslut.

Och det är inte alls bara insamlingsorganisationen som inte fungerat. Det kanske rentav är det som fungerat bäst! Under den tid som producentansvaret gällt för förpackningar så har mängden förpackningar ökat med 75 procent. Under den tid som producentansvaret har gällt så har flera retursystem försvunnit och det som finns kvar fått en kraftigt minskat andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Nu verkar det finnas en chans att det kommer en utredning som kommer att föreslå en förändring av producentansvaret och det är verkligen på tiden. DN rapporterar kort om detta idag. Det är bara att hoppas att förändringen blir tillräckligt omfattande genom att:

Inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor.
Ta itu med hela frågan, inte bara insamlingen.
Ge kommunerna en verklig chans att bygga in detta i en samhällsstyrd infrastruktur.
Lägg inte några viktiga frågor hos Naturvårdsverket.