Ekonomiska styrmedel – farligt

oktober 29, 2012

Vi borde ha en övergripande och mer principiell diskussion om vilka styrmedel som vi tycker är önskvärda. Det är förstås inte konstigt att de ekonomiska styrmedlen används flitigt i ett samhälle där företagens drivkrafter är största möjliga vinst. Men går vi tillbaka några decennier så var betydligt fler områden styrda i högre grad av andra principer så som till exempel demokrati eller solidaritet.

Den individuella lönesättningen har ökat kraftigt och godtas nu i varierande grad av de flesta fackliga organisationerna. (Arbetsgivarna har förstås alltid hejat på detta!) En del uppskattar förstås individuell lönesättning, troligen mest de som får mest men det är alldeles för lite debatt om den samlade effekten.

Hur påverkas verksamheten av att medarbetarna tänker mer på sin egen löneförhandling, kanske på bekostnad av annat som borde vara viktigt i verksamheten. Idag skriver DN om hur de så kallade superlärarna har haft svårigheter att komma ut i klassrummen. Det finns säkert flera och en del goda skäl till varför ”superlärarna” inte alltid välkomnas. Men tydligen gör den individuella lönesättningen att många lärare inte vill berätta för sin arbetsledning att de har svårigheter i klassrummen.

I artikeln är ordföranden i Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, intervjuad och ”Enligt Metta Fjelkner undviker många lärare att vända sig till skolledningen av rädsla för att stämplas som dåliga och få sämre påslag i den individuella lönesättningen.” För mig är detta tillräckligt för att vi inte ska använda individuell lönesättning! Men det finns fler skäl!

Varför är vi så naiva? Varför inser vi inte att de enkla ekonomiska styrmedlen har avgörande avigsidor? Och, varför tar vi oss inte tiden och kraften och tydligare beskriver alternativet?

 


Marknad eller demokrati?

oktober 26, 2012

Att förändra samhället så att demokratin sätter sin prägel på hela samhället har varit och borde vara den politiska vänsterns klassiska uppgift. Tyvärr har utvecklingen de senaste decennierna gått åt fel håll och istället har marknadskrafterna blivit ett allt starkare inslag på områden som tidigare varit en del av det demokratiska systemet.

Idag ger två statsvetare från Uppsala ett mycket intressant perspektiv på frågan på DN-debatt. Det huvudbudskap som jag uppfattar är att mer marknadsinslag inom välfärden kräver styrsystem som försämrar verksamheten. De skriver bland annat: ”ekonomernas dominerande ställning som uttolkare av kvalitet är här slående. Det har bland annat inneburit att utvärderingarna i regel koncentrerar sig på det som går att mäta, och man blir slav under metoden – det som inte går att mäta finns inte (samtal med äldre i vården, extra läxhjälp till elever med behov och så vidare).” Det här är en aspekt som uppmärksammats alldeles för lite, även om några röster förstås har hörts.

Det vi nu ser är resultatet av en långsiktig omstöpning av styrsystemen inom hela den offentliga sektorn, enligt recept från New public mangement (NPM). En omstöpning som började i slutet av 80-talet och som bland annat innebar att de förtroendevalda i kommunerna skulle få mindre inflytande och istället skulle makten övertas av chefer och andra tjänstemän. Det demokratiska inflytande skulle istället lösas med ”tydliga mål som skulle utvärderas”. Väldigt likt det vi nu ser inom alla de statliga kontrollmyndigheter som har bildats de senaste åren och för den delen också inom många kommuner, landsting och regioner.

Självklart leder de privata företagens inträde på det skattefinansierade välfärdsområdet till krav på kontroller och inspektioner. Därför hänger mer marknad och ökad byråkrati ihop mycket starkt. Just nu verkar förslagen om mer kontroll komma från alla politiska läger. Kanske kan man säga att det är väldigt ironiskt eftersom New public management till stor del var en reaktion på den byråkrati som växt upp i takt med den offentliga sektorns utbyggnad.

Den politiska vänstern borde ha ett utmärkt läge att nu formulera ett radikalt alternativ till de senaste decenniernas marknadsexperiment. Det handlar om vinsterna förstås men också mycket annat. Mer demokrati borde vara arbetsnamnet på en sådan kampanj.

Jag har tidigare bloggat ”Demokrati, byråkrati eller marknad eller” (den 27 mars). Kanske en uppdaterad version borde heta ”Demokrati eller byråkrati och marknad”.

Ett annat blogginlägg på temat gjorde jag den 29 maj.

 


Äpplen och päron! Omöjligt?

oktober 24, 2012

Åpplen och påronJag hörde det idag igen. ”Det är som att jämföra äpplen och päron.” Den självklara slutsatsen ska förstås var att någon sådan jämförelse är inte möjlig. Idag gällde det kommunala Stadsteatern och statliga Dramaten.

Men nu är ju trädgården full med äpplen och päron och jag kände mig lite ”wild and crazy” och tänkte; Kanske ska man jämföra, provsmaka och ta ställning, fast det egentligen inte går.

Visst går det, och visst måste det gå att göra betydligt svårare jämförelser än så. Hur ska vi annars kunna ta ställning till betydligt svårare frågor än vilka som är effektivast av Stadsteatern och Dramaten. Det kan väl inte bara vara helt endimensionella frågor vi kan ställning till.

Och, det var äpplena som var bäst, enligt min mening. Men absolut inget fel på päronen.


Vems är public serviceprogrammen?

oktober 22, 2012

Jag tror att bra public servicemedia är ett viktigt inslag i en väl fungerande demokrati. Där ska finnas ett programutbud som är fredat från reklam, produktplaceringar och, så långt det är möjligt, sponsring. SR, SVT och UR ska se till hela publikens behov och intressen. De ska ha ett brett uppdrag och en mångfald i det egna programutbudet, men samtidigt ta ett särskilt ansvar för de områden kommersiella bolag inte täcker. Public service ska också ha förmåga att granska makten, missförhållanden och andra viktiga företeelser i samhället utan att vara orolig för att det kan komma att påverka verksamhetens ekonomi.

Men i takt med att massmedias makt har ökat, särskilt tv, har också behovet av en granskning av public serviceföretagen ökat. Tyvärr finns det utan tvekan en del bekymmerssamma inslag i public serviceverksamheten och jag tycker att dessa förtjänar en rejäl debatt, en debatt där alla måste välkomnas att ha synpunkter.

Jag ska återkomma mer till detta men tänkte i det här inlägget ta upp den kraftigt ökade personifieringen i radio och tv. När programledaren för P1-morgon i morse ”lämnade över” till nästa program, Ring P 1, så gjorde hon det med orden ”ditt program” till Täppas Fogelberg. I ”pratshowen” kl 15 så pratar programledarna återkommande om ”mitt” program och det stämmer väl med deras självupptagenhet som de inte gör något för att försöka dölja. Jag menar att det finns en risk för att hela perspektivet för programverksamheten förskjuts och att programledarna på allvar börjar tro att public service är till för deras skull och att de missuppfattar ”oberoendet” som att de inte ska behöva bry sig om något annat än sina egna intressen. Så ska det inte vara, tycker jag.

Tyvärr förs ingen riktigt bra debatt om public service och också det är delvis ett utslag av ett missförstånd av vad oberoendet innebär. Jag tycker att det i kommande beslut om public service, som nu förbereds genom en remissomgång som just börjat, borde formuleras ett önskemål om att alla borde delta i en kritiskt granskande debatt om public service, alltså även riksdagsledamöter och även medlemmar i regeringen. Med rätt regelverk och en kapabel ledning för SR, UR och SVT så hotas inte oberoendet av att statsråd och riksdagsledamöter framför sina åsikter om programurval, vinklingar och annat.

Nu när remissomgången startar har förslaget om ett slopande av licensen som finansiering lyfts bort. Jag hoppas att det inte innebär att debatten läggs ner utan tvärtom ger möjlighet att fokusera debatten på public serviceverksamheten innehåll,styrning och granskning. Det finns en hel del mycket bra förslag i utredningen, jag tänker bland annat på att granskningsnämnden får en delutökade uppgifter som syftar till att bredda granskningen av public service. Men mycket saknas. Här finns utredningen som nu skickas på remiss, dock med undantag för finansieringsförslaget. Alla kan skicka in svar och synpunkter!

Jag har skrivit om detta tidigare och kommer att skriva mer senare.


Vinsten hotar!

oktober 16, 2012

Det var utan tvekan en viktig och efterlängtad förbättring som genomfördes när rätten till bidrag för personliga assistenter beslutades av riksdagen tidigt under 90-talet. För många med funktionshinder blev det en mycket stor förbättring. Men lagens utformning innebar också risker för missbruk och stora möjligheter för skrupelfria företag och personer att tjäna stora pengar.

Redan tidigt kom varningstecknen och många försökte larma men det tog lång tid innan regeringen valde att börja täppa till de värsta luckorna. Då hade det gått över tio år och efter ytterligare några år har försäkringskassan gjort en stor granskning av anmälda bedrägerier. Försäkringskassans arbete beskrivs idag i DN och bland annat följande citat säger en del om läget.

– Inte ens i min vildaste fantasi hade jag trott att vi skulle se denna sörja som vi nu hittar under de stenar som vi vänder på, säger Svante Borg, som är ansvarig för kontrollen som Försäkringskassan gör av företag som ordnar personliga assistenter till brukare.

Tyvärr tror jag att detta är en illustration till vad som kan hända när offentligfinansierade verksamheter privatiseras för det är just det som skett när det gäller personliga assistenter. Jag är mycket väl medveten om att många av brukarna är väldigt angelägna om att nuvarande system i huvudsak bibehålls men frågan måste ändå ställas om det kommer att gå att få rimlig kontroll över hur pengarna används.

Just nu är det stort fokus på de vinster som vård- och skolföretag redovisar. Det är en viktig diskussion men jag tror faktiskt att det är en större fråga att diskutera hur verksamhetens inriktning påverkas när det finns möjligheter till privata vinster. Vilka elever försöker skolorna att rekrytera? Hur blir fördelningen av våra gemensamma vårdresurser när de privata vårdcentralerna kan välja själva var de vill etablera sig? Vilka verksamheter tar ansvaret för de som kräver allra mest insatser och resurser?


Ett M för mycket.

oktober 13, 2012

För en dryg månad sedan kom en statlig utredning om hur bland annat förpackningar bättre ska kunna produceras, återvinnas och samlas in. Det är på tiden att snarast möjligt avsluta det 20-åriga fiasko kallat producentansvaret som startades av Bildtregeringen. Visst fanns en del viktiga och intressanta tankar bakom förslaget men samtidigt baserades hela idén på att företagen och marknaden skulle åstadkomma förbättringarna. Så har det inte blivit.

Producenterna organiserade sig snabbt i så kallade materialbolag som till stor del är ett direkt sätt att kringgås lagens tankar men framförallt så gjorde materialbolagen nästan allt för att smita undan ansvaret. Tyvärr har många års socialdemokratiskt regeringsinnehav och mycket kritik som framförts av de som drabbats av materialbolagens smitande inte lett till att systemet har ändrats särskilt mycket.

Nu är det åter borgerlig regering och nu när den ska se över systemet så gör de förstås samma grundfel som tidigare. Det är inte miljön som prioriteras uran marknaden eller som utredaren själv uttrycker det när han beskriver målbilden miljön, medborgaren och marknaden.

”Mellan dessa tre områden kan det uppstå målkonflikter. Ett mål eller en åtgärd som skulle vara den bästa för miljön kanske inte är det bästa för marknaden eller för medborgaren. En lösning som vore den bästa för medborgaren, t.ex. insamling av avfall i materialströmmar, är utifrån dagens förutsättningar kanske inte den bästa för marknaden. En generell målhierarki är därför, enligt min mening, inte möjlig att föreslå.”

Lösningen borde naturligtvis vara att marknadens krav måste bli underordnade och det är en provokation att de ska likställas.

Trots denna grundläggande brist är det ett framsteg att utredningen föreslår att kommunerna tar över insamlingen av förpackningar och returpapper. Det är ju denna brist som de flesta av oss har kunnat se med skräpiga insamlingsstationer eller insamlingsstationer som ligger fel/för långt borta. Men minst lika allvarligt är förstås att de övergripande miljömålen inte alls har nåtts. Mängden förpackningar har inte minskat. De förpackningar som är bäst ur miljösynpunkt har trängts tillbaka och inte ökat, jag menar i första hand returglas och i andra hand andra retursystem.

Så mycket finns att diskutera och nu har remissomgången startat. Alla kan skicka in synpunkter, inte bara de särskilt inbjudan remissinstanserna som var kallade till möte i fredags. Jag lovar(?) återkomma.

Jag har skrivit tidigare: https://larsbjurstrom.wordpress.com/2012/08/01/20-arigt-fiasko/

Här kan du hitta utredningen: http://www.regeringen.se/sb/d/7183/a/197877/pressitem/197877#anc197877

 

 


Hotet från konkurrensen

oktober 11, 2012

Konkurrensen, helst den ”fria”, har gjorts till överordnat värde i samhället. När välfärdssystemen utformas, när miljöpolitiken slås fast och när trygghetsregler ska bestämmas så är det den fria konkurrensen som i allt högre grad blivit utgångspunkten.

Jag är övertygad om att det försämrar välfärden, gör miljöpolitiken svagare och direkt hotar tryggheten. Ändå är det ett förvånansvärt svagt ifrågasättande av konkurrensen som norm. Istället kan ”konkurrensargumentet” tas till när fackföreningar kräver kollektivavtal och när skatteverket beskriver varför alla ska betala skatt. Det är en tveksam argumentationslinje.

Idag (DN-Stockholmsdebatt) går Flygbussarnas VD, John Strand, till attack mot en förbättrad kollektivtrafik i Stockholmsområdet. En förbättrad kollektivtrafik kan nämligen komma att ”hämma” konkurrensen. Det är väl snarare Flygbussarnas vinster som John Strand menar, det är ju den som är hans jobb att slåss för.

Kanske kommer det rentav att bli så att Flygbussarna kommer att få rätt när Konkurrensverket prövar frågan. Sedan 2010 gäller hårdare regler för kommunernas verksamhet. Hårdare regler som är utformade för att företagens vinster ska komma i första hand och inte medborgarnas behov och intressen. En bedrövlig lag som givetvis aldrig borde ha antagits.

Lagen öppnar ju just för det som John Strand argumenterar för. Privata företag ska få diktera villkoren för vilken kommunal verksamhet som ska få drivas. Om ett privat företag vill konkurrera ska inte kommunen ägna sig åt detta eller åtminstone inte till de låga priser som oftast är poängen när kommunen driver en verksamhet som ska vara tillgänglig för alla.

Den konkreta frågan just nu är trafiken till Arlanda och dit åker jag nästan aldrig men däremot så åker jag ofta pendeltåg till Nynäshamn för att åka vidare med Gotlandsfärjan. Men även till Gotlandsfärjan kör Flyg(!)bussarna. För mig och för många andra gotlänningar är det givetvis intressant att få veta om även pendeltågstrafiken till Nynäshamn kan komma att ifrågasättas av Flygbussarna. Kanske också befolkningen i Nynäshamn har intresse av detta?

Länken till artikeln i D: http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/sund-konkurrens-ska-galla-aven-i-arlandatrafiken