Viktig diskussion

januari 29, 2013

Idag uppmärksammar fyra professorer den ökande ojämlikheten i hälsa och livslängd i Sverige och i ”merparten av de utvecklade länderna” (DN Debatt). Det är bra och en viktig diskussion men det är knappast några nyheter som professorerna presenterar.  Möjligen ska det uppfattas som något nytt att välfärdsåtgärder inte räcker för att utjämna skillnader i ett samhälle som i övrigt bygger på ojämlikhet.

Men visst kan man tycka att forskningen borde ha lite mer svar, inom ett område som är väl beforskat, men tydligen inte utforskat. Kanske krävs en forskning som vågar mer och som också tittar på samhället med ett tydligt klassperspektiv. ”Skillnaderna har ökat kontinuerligt i både Finland, Norge och Sverige under tre eller fyra decennier” framhålls in artikeln. Ja, det var väl ganska exakt då som den reformistiska arbetarrörelsen slogs tillbaka och samhällsutvecklingen började ta en annan bana, med mer marknad och mindre jämlikhet som ideal.

Samtidigt som det går att önska mer forskning så går det förstås inte att förvänta att forskningen kommer med entydiga förslag om stora samhällsreformer eller andra insatser. Det krävs framförallt en mera djärv politisk diskussion om behovet av samhällsförändring. Jag tror egentligen inte eller att det är hälsofrågorna som ska vara i förgrunden för den diskussionen. Hälsofrågorna är bara ett av flera symptom på att vi behöver ett bättre samhälle.

Jag tror att kraven på resurshållning och nödvändigheten mer långtgående miljöhänsyn kommer att göra det nödvändigt med stora förändringar. Under lång tid har vi kunnat leva med illusionen att resurserna är oändliga och det är genom konsumtionsökning som många problem skulle lösas. Snart måste vi nog inse att det är en sprucken illusion. Exakt vad det innebär för problem och möjligheter har vi väl ännu inte riktigt konfronterats med.

Marknadskrafterna har visat sig kunna leverera svar på många fler frågor än vi räknade med för några decennier sedan. Marknadskrafterna har givetvis också ett svar på resursbristen och det är ökade priser och därmed kan vi kallt räkna med att effekterna av ojämlikheten kommer att bli än mer påtagliga. Miljöavgifter och miljöskatter är ju variant av detta och effekten blir ju precis detta. De med pengar kan fortsätta som förut och minskningen för de med tunn plånbok stå för. Visst innebär också ökade priser och skatter möjligheter till nya tekniska idéer men så fungerar det långtifrån alltid.

Svaret på resursbrist borde istället bli ett mer jämlikt och solidariskt samhälle. Ett samhälle där det inte är den företagens lönsamhet och den privata konsumtionen som ska styra. Vänstern borde prata mer om detta!

Trots att jag inte tror att forskningen kommer att leverera alla svar så är det värt att läsa hur de brittiska forskarna och författarna Marmot, Wilkenson och Picket för flera år sedan utförligt kunnat visa att ökad ojämlikhet har leder till ökade skillnader i ohälsa och livslängd. Bäst tycker jag boken Statussyndromet. De andra böckerna på svenska heter Tänk på avståndet och Jämlikhetsanden.

Annonser

Vinstförbud räcker inte!

januari 24, 2013

Segregationen är ett av de största hoten mot en bra skola för alla. En skola som lägger en bra grund för ett samhälle baserat på solidaritet och respekt för alla människors lika värde. Det som var en av de viktiga utgångspunkterna när den gamla urvalsskolan avskaffades och den svenska grundskolan byggdes upp. En modell som sedan varit förebild för skolreformer över stora delar av världen.

Senare års erfarenheter och utfärderingar visar också att resultaten, så som de nu mäts, blir sämre för de flesta i en mer segregerad skola. Men jag är övertygad om att de stora förlorarna är de som går i skolor där föräldrarnas utbildningsnivå, ställning i arbetslivet och inkomster ligger långt under genomsnittet. Tyvärr finns det alltför många sådana skolor. Skolor som många gånger gör ett fantastiskt jobb men som tvingas kämpa med mycket stora svårigheter.

En svårighet med en kraftigt segregerad skola är den svårigheten att fördela resurserna i tillräcklig omfattning efter de verkliga behoven. Ibland saknas också den politiska viljan.

Idag skriver DN om en ”Ny elitskola tar plats i historiska lokaler”. Nya lokaler som kan tas över när Manillaskolan flyttar från Djurgården. En skolhuvudman, stiftelsen Carpe Diem, som idag driver Fredrikhovs slotts skola på Östermalm. Carpe Diem har ett uttryckligt förbud mot vinster i skolverksamheten.

Det är lätt, mycket lätt, att inse att detta kommer att bli en starkt segregerad skola. Möjligen skulle en starkt styrd intagning kunna ändra på detta men självallet kommer inte något sådant att bli aktuellt. Det här är en minst lika allvarlig utveckling som när företag tar ut vinster från skolverksamheten. På sikt kanske skadan är ännu större.

Det är bra att de alldeles vinsterna i skolan, och på andra välfärdsområden, ifrågasätts men exemplet i dagens DN visar att det inte räcker. Det räcker inte med ett vinstförbud för att återupprätta en likvärdig skola, en skola som lägger grunden för ett demokratiskt och solidariskt samhälle.


Patenträtten måste ifrågasättas

januari 23, 2013

Det finns många goda skäl att ifrågasätta hur patenträtten ska tillåtas fungera. Under senare år har bland annat patentskyddet för läkemedel kraftigt ifrågasatts, eftersom som den ofta inneburit att sjuka människor i fattigare länder inte fått tillgång till de läkemedel som faktiskt finns och som skulle ha kunnat producerats till överkomliga kostnader. I mer spektakulära fall, till exempel aidsmediciner har det ibland kunnat träffas överenskommelser som i någon mån minskat lidandet.

En nästan ännu större fråga är förstås hur forskningen och utvecklingen av läkemedel styrs. Idag är det väl uppenbart att det är lönsamheten, lönsamheten och lönsamheten som styr. Några insatser görs förstås också för att behoven, också hos betalningssvaga, ska få lite utrymme.

Idag tar den moderata riksdagsledamoten Karl Sigfrid (i SvD) upp patenträttens mycket konstiga och oacceptabla effekter för mjukvarutent inom bland annat smartphoneområdet. Där går det till exempel att få patent på ”kvadratiska skrivbordsikoner med rundade hörn” och därmed kan andra hindras att använda just sådana ikoner. Karl Sigfrids poänger är att företagens ansträngningar i första hand blir att hindra andra att utveckla intressanta lösningar. Därmed stoppas också möjligheten att en naturligg utveckling som ofta sker i små steg förhindars eller åtminstone försvåras.

Jag tror att en utveckling i mindre steg och genom samhällets samlade resurser skulle förbättra utvecklingsmöjligheterna inom många områden. Högst troligt är det så att just nu prövar forskare möjligheter som redan har prövats av andra forskare men vars resultat inte offentliggjorts, helt enkelt därför att striden om de lönsamma patenten är det som styr.

Tyvärr har det lagliga skyddet av ”uppfinningar” och andra immateriella rättigheter stärkts under senare år. Jag tror inte att det gagnar en bra utveckling av samhället. Det försvårar tekniska och medicinska framsteg. Det begränsar ibland tillgången till viktiga fakta så att alla inte kan delta i samhällsdebatten på likvärdiga villkor. Och givetvis så stoppas spridningen av den allra bästa tekniken eftersom priset på patentskydda produkter sätts efter lönsamhet och inte efter behov.

 


Jag tycker inte som Hamilton.

januari 22, 2013

Jag tycker att SVT:s VD Eva Hamilton har missat många viktiga frågor i sin artikel/remissvar ang framtiden public service. Jag har (därför?) skickat ett eget yttrande som jag nu lägger på min blogg. Det är lite kortat men det är ändå mitt längsta blogginlägg någonsin:

En stark public serviceverksamhet i radio och TV har flera mycket viktiga uppgifter och en bra public service kan utan tvekan sägas utgöra ett av ett demokratiskt samhälles viktiga fundament. Givetvis är den oberoende granskningen och nyhetförmedlingen centrala men också produktion av nöje och underhållning som så långt möjligt görs oberoende av kommersiella aktörer. Till detta kommer flera andra viktiga uppgifter som jag inte går in på i detta yttrande.

Granskning och debatt

En stark granskning av samhällsföreteelser, maktutövning och i vilken riktning utvecklingen går är exempel på viktig journalistisk verksamhet som måste få stort utrymme i public service. Det gäller förstås både resurser som sändningsutrymme. Men det är givetvis viktigt att många röster får komma till tals i frågor som ofta inte har något självklart svar. Och det är viktigt att det material som public service grundar sina nyheter på finns allmänt tillgängliga (i rimlig omfattning).

För att public service-företagen ska kunna leva upp till en bred granskning, som inte i huvudsak baseras på pressmeddelanden, så måste verksamheten finnas och bedrivas i hela landet. Det är givetvis i hög grad medarbetarnas egna upplevelser och bedömningar som kommer att ligga till grund för nyhetsurval, resursanvändning och vinklingar. Därför är det viktigt att ha bredd i erfarenheter och levnadsförhållanden bland medarbetarna. Det gäller bland annat kön, bakgrund och ålder men också andra faktorer och jag tror att boendeort är en av de viktigaste.

Public service-företagen har stor makt

Så här långt är det väl till stor del ganska invändningsfria självklarheter som jag tagit upp, men den ställning och roll som jag, och många andra, anser att public service ska ha innebär en stark maktställning i samhället. En ställning som ställer en del särskilda krav på public service-verksamheten och där det säkert finns lite olika lösningar och strategier. Jag anser inte att lösningen är att begränsa uppdraget eller spridningsmöjligheterna för public service. Därför är det lite oroande att det görs begränsningar av hur verksamheten på internet ska kunna utvecklas. Istället måste makten hos public service balanseras på annat sätt, och det görs ju redan idag förstås, genom särskilda krav i avtalet, men jag tror att mer måste göras och utredningen är inne på ett viktigt spår genom den utökade roll som granskningsnämnden föreslås få, när de skriver:

”För att fortsatt värna en hög grad av självständighet och integritet för programföretagen är det angeläget med en tydlig skiljelinje mellan staten och programföretagen, så lite detaljreglering som möjligt och ett stort ansvar hos programföretagen själva. En av statens viktigaste uppgifter i relation till programföretagen är att ge företagen tydliga uppdrag samt långsiktiga och stabila förutsättningar. Det gagnar även andra aktörer på marknaden. Staten måste också följa upp att programföretagen fullgjort sina uppdrag i allmänhetens tjänst och att avgiftsmedlen använts effektivt. För detta ändamål krävs det att statsmakterna har de redskap som krävs, med de befogenheter, den kapacitet och de resurser som behövs, för att genomföra granskningen.

Programföretagens ansvar, å andra sidan, är att värna sitt oberoende både mot staten och mot andra aktörer i samhället. De ska leverera sitt utbud utifrån sina uppdrag och sin kunskap om publiken och inte utifrån en upplevd konkurrens om marknads-andelar. De har också ett stort ansvar för att öppet och transparent redogöra för hur man har tolkat uppdragen, vilken verksamhet man har bedrivit och till vilken kostnad. I längden menar vi att ett sådant förhållningssätt stärker programföretagens oberoende.”

Granskningsnämnden bör ha ett brett uppdrag vid sin granskning av företagens verksamhet. I uppdraget bör också ingå att redovisa materialet på ett sånt sätt att det stimulerar en offentlig debatt om public service och hur företagen fullföljt sitt uppdrag. Denna bör kunna handla om journalistikens utveckling, företagens och de anställdas villkor, företagens oberoende och neutralitet.

En sådan ordning skulle innebära väsentliga skillnader gentemot hur det är i dagsläget. Gentemot vanliga lyssnare/tittare är det snarare en stöddighet och självgodhet som uppvisas idag. Kanske borde SR/SVT åläggas att på nåt sätt besvara den kritik som framförs – idag förblir förmodligen de flesta kritiska mejl obesvarade. Det är helt enkelt ingen självklarhet att public service-företagens verksamhet får debatteras och granskas.

Just rätten till och nödvändigheten av debatt är en grundläggande fråga som borde klargöras. Om konstruktionen mellan staten/regeringen/riksdagen och SR och SVT görs så att ingen styrning kan förekomma så borde istället möjligheten för riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar att debattera och kritisera SR/SVT och enskilda program tydligt slås fast. Idag finns en överdriven känslighet och räddhågsenhet för detta. Troligen är det också så att många är rädda för någon form av motåtgärd/repressalie om kritik framförs gentemot en aktör med stor makt att påverka partiernas, företagens och intresseorganisationernas möjlighet att göra sin röst hörd.

Det går åt fel håll – exempel

Eftersom de balanserande krafterna idag inte är tillräckliga så har en rad brister och avarter kunna utvecklas och spridas inom public service. För att understryka behovet av förbättringar ska jag redovisa ett antal exempel. Exempel som i ganska hög grad är hämtade från årets första veckor men jag vet att det är inte är några udda företeelser utan liknande finns att hämta varje månad under de senaste åren.

En av de allvarligare bristerna är ytlighet och snuttifiering. Det kan till exempel ta sig uttryck i att leta fel istället för att leta efter sanningen. Ett färskt exempel är förstås denna veckas Uppdrag Granskning om barnfattigdomen.

Programmakarna hittade framgångsrikt klara brister i några material som handlade om barnfattigdom/barns villkor, som producerats av barnrättsorganisationer. Huvudbudskapet blev att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige, men det visades absolut inte. Ytligheten bestod, bland annat, i att snabbt välja ett ganska traditionellt fattigdomsbegrepp. Dessutom användes vanliga metoder med inklippta åsikter/svar utan att det gick att förstå sammanhanget eller hur frågan formulerats.

Ofta yttrar sig ytligheten genom att programmakarna går i, det som kanske kan kallas, dramatiseringsfällan. Det blir en reporter som knallar omkring, eller åker bil, på jakt efter ”sanningen” och knackar på eller spejar i buskage. På nåt sätt sker detta förstås på bekostnad av att material eller intervjuer med substans som kunde ha redovisats. Det viktiga tycks bli reporterns ”ansträngningar” och ”hjältemodiga” uppträdande. Ibland blir bilden snarast att manus skrivits innan det journalistiska jobbet börjat och det mer handlar om att besätta de roller som manus innehåller.

Och tyvärr, den ansats som SR gjorde (några år tillbaka i tiden) när Studio ett startade (eller bytte namn från Kanalen(?)), genomfördes aldrig, mer än på försök. Den tanke som då redovisades var att flera röster skulle höras och som skulle få prata till punkt. En av dem var Bertil Torekull, som fick göra några inhopp, men jag kan inte komma ihåg någon mer än honom så det blev nog ett väldigt kort försök.

När Ring P 1 startades så redovisades tanken att de inringande skulle få lite motstånd. Det skulle inte bli alltför lätt med snuttifiering eller för opportunister. Några av de tidiga programledarna, Gunnar Eriksson, Boström(?), levde också upp till detta men ambitionen försvann. Nu med inhyrda programledare, ibland med lite kändisfaktor, är det alldeles för mycket förenklade resonemang som frodas.

Plus, det som tidigare var ett viktigt konsumentprogram, har istället blivit nån sorts julklappsTV-program. Många gånger är det ren maktutövning som gör att företag tvingas gottgöra missnöjda kunder, dvs den kund som Plus som har hittat.  Plus är ett tydligt exempel på att många bedömer att det ”kostar” mindre att pudla är att stå upp för det man tror på eller tycker är rätt.

Troligen finns många exempel på bristande öppenhet men de som är lättast att se/höra är när publiceringen kommer i ”omvänd ordning”. Det är nog vanligast i SR och bara i år (efter 18 dagar in på året) kan jag peka på tre relativt tydliga exempel

Publiceringen börjar i nyheterna/Ekot och trappas senare upp med någon intervju, också i Ekot, kanske lunchekot. Några dagar senare kommer en mer utförlig redovisning av frågan. Problemet blir ju att bara SR förfogar över alla fakta under flera dagar och den debatt som kan föras blir ju ganska återhållsam och SR kan förstås styra vilka delar av en större fråga som ska vara i fokus, i ännu högre grad än det som förstås alltid gäller.

De inslag som kan exemplifiera detta är utlämningen till USA av ”somaliasvenskarna” från Djibouti, omständigheterna kring den nedlagda polisutredningen där Göran Lindberg var inblandad och hur HBV-hemmet fungerade för den utsatta flickan samt volontärarbete inom kultursektorn.  Alla dessa frågor togs upp i några av SR:s fördjupningsprogram några dagar efter Ekots nyhetsrapportering, och det hade framgått att det var ur dessa fördjupningsprogram som nyheten hämtats. Delvis kan man tänka sig att nyhetsinslagen ska fungera som trailers eller jinglar men så är inte presentationen gjord, och det är uppenbart att delar av debatten skulle starta, men utan att ha all den information som skulle komma någon dag senare. Det kan knappast kallas folkbildning.

Vanliga jinglar och trailers har ökat kraftigt i omfattning, troligen börjar de närma sig en gräns när de är direkt negativa för tittandet, men långt innan den gränsen borde en stark begränsning ske. Jag såg faktiskt Zlatans cykelsparksmål i jinglar 5 ggr på mindre än två timmar (27 dec), när jinglandet för årskrönikorna pågick

En tydlig utveckling som sker inom public service är också att programledarna blir allt viktigare, ofta får man intrycket att de uppfattas som viktigare är innehållet. Ett exempel är P 1:s så kallade talkshow fyra eftermiddagar i veckan Nordegren/Epstein i P 1 där programledarna ofta talar om ”mitt program”. Det verkar dessutom tydligt vara så att det är programledarnas mycket personliga intressen som får styra innehållet.

Nästan parodiska exempel på hur programledarna och deras kollegor uppfattar att de är själva programmet var några av årskrönikorna som jag såg. Det var Östnytts och Landet runts krönikor. Östnytt hade en lång intro om hur de pratade och flamsade om hur programmet borde/kunde göras, och det var inte något seriöst försök att visa hur nyhetsarbete kan gå till, utan det handlade just om vilket flams som kunde fungera. Landet runt visade hur de sprang (nåja) runt på en fotbollsplan i Falköping för att sätta upp alla vykort som kommit under året. Oklart varför men det blev mycket exponering av medarbetarna utan något vettigt sammanhang. Tänk om årskrönikorna istället hade kunnat kritiskt reflekterat över nyhetsarbetet och de egna sändningarna. Var det de viktiga nyheterna som speglades? Gjorde TV fel? Blev det några oönskade (?) effekter av TV:s inhopp? Hur gick det sen?

Underhållning och nöjen

Bra underhållning måste vara en av public service-företagens viktigaste uppgifter. Bra underhållning som ger intressanta upplevelser och möjlighet till reflektion och eftertanke. Mycket av detta finns idag men det finns också en tendens att flamsighet och kändisprogrammen är på väg att ta en allt större andel. Också på underhållningssidan tar programledarna/motssvarande en allt större roll, ofta på bekostnad av programmets verkliga möjligheter.

Tre inriktningar borde gälla:

  • Håll tillbaka de kommersiella krafterna.
  • Begränsa kändisprogrammen kraftig.
  • Stor försiktighet med serier som innebär att tittarna tvingas till regelbundna TV-vanor.

I huvudsak gäller mina synpunkter TV. Radions nöjesutbud ser (!) ju ganska annorlunda ut.

Teknikneutralitet

För att ta del av företagens utbud på webben så krävs, åtminstone i vissa fall, program som kostar pengar eller som bygger på annan nedladdning (av mediaspelare och sånt) från kommersiella aktörer. Ibland leder den så kallade gratisnedladdningen till ganska stora konsekvenser i den egna datorn som man först efterhand upptäcker.

Tjänsterna på webben bör inte bygga på nedladdning, gratis eller betald, från någon annan aktör.


Prata mer om marknadshyror!

januari 22, 2013

Marknadshyrorna borde debatteras mer, mycket mer. Det är ingen tvekan om att Fastighetsägarföreningen, Timbro och andra borgerliga debattörer tycker att det nu är läge att dra igång en verklig offensiv för marknadshyror. Och nyligen har en statlig utredning kommit med ett förslag om just detta.

Jag har bloggat om marknadshyror flera gånger men idag ska jag bara länka till några andra som skrivit viktiga artiklar i frågan.

Det är brittiske journalisten Anthony Lane som skrivit i SvD.

Och

Hyresgästföreningen ordförande Barbro Engman som skrivit i Arena.

Barbro Engman skriver nästan dagligen om bostadsfrågan på sin blogg om bostadsfrågan och hon har mer och mer börjat uppmärksamma hotet från mer marknadsinslag.

Mitt senaste inlägg om marknadshyror: https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/01/15/avsloja-marknadshyresbluffen/


Priset var det enda som var rätt!

januari 19, 2013

Jag ska erkänna att det tar emot lite att skriva det här. Hela den samlade vänstern, och många andra, har ju med stor frenesi kritiserat hur Stockholms stad och Stockholms läns landsting satte priset när 18 förskolor, 5 hemstjänstverksamheter och 5 vårdcentraler såldes ut 2006/2007. Men jag tycker att det enda som var rätt var just priset.

  • Det var fel att sälja ut!
  • Villkoren för den privatiserade verksamheten är fel!
  • Det är fel att de tillåts gå med vinst!
  • Det är orimligt att en del privatiserade verksamheter betalar mycket lägre löner!

Men jag kan inte förstå att priset var fel.

Jag menar så här:

Om en verksamhet inom välfärdsområdet som betalas av kommunen eller landstinget ska av drivas av någon annan utförare så ska det inte vara för att göra vinst. Vinstintresset skadar verksamheten, framförallt genom att helt nya avsikter läggs in i planering, fortbildning och i förekommande fall också marknadsföring. Dessutom är jag övertygad om att personalen också pressas lite extra av vinstintressena.

Därför måste det vara fel att sälja verksamheter och räkna med att de ska gå med vinst. De värden som nu sätts på verksamheterna är ju framförallt för good-will och befintliga ”kunder”. De materiella investeringar som togs över, möbler och sånt, har ju värderats (kanske lite lågt) och det är ju dessa man betalat för.

Problemet blir ju då att den som tycker att priset varit på tok för lågt därmed accepterar de vinster och andra orimligheter som finns i verksamheten och jag menar att det är just dessa som ska kritiseras. Visst kan man försöka sig på både ock men risken är uppenbar att man tvingas in i en argumentation som godtar felaktiga premisser.

För egen del är jag mycket tveksam till att förskolor och vårdcentraler ska drivas av andra huvudmän än landsting och kommun. Men anta att LO:s och Vänsterpartiets förslag om nästintill vinstförbud genomförs och det i något fall finns goda skäl att överlåta en verksamhet till ett personalkooperativ eller en brukarförening. Hur ska då priset sättas?

Jag tror att ett viktigt skäl till att kritikerna mot utförsäljningarna riktade in sig på just försäljningspriset var att det fanns vissa utsikter att vinna en domstolsprövning den vägen. Nu verkar det knappast som om det blir en framgång domstolsvägen och egentligen beklagar jag inte det heller. Vi får aldrig tro att det är genom domstolars ingripande som vi kan bygga ett bättre samhälle. Kampen mot privatiseringar kan vi bara vinna genom att visa att de offentliga verksamheterna är bra och att privata lösningar leder till orättvisor och segregation.

Idag kritiserar (DNDebattStockholm) Socialdemokraternas gruppledare i Stockholms stad och Stockholms läns landsting utförsäljningarna. Visst kan jag känna sympati för kritiken men jag är ändå rädd att det leder tankarna fel.


Avslöja marknadshyresbluffen.

januari 15, 2013

Regeringens utredare försöker få oss att tro att marknadshyror ska ge fler bostäder och idag skriver en moderat student samma sak i SvD. Men det är nåt helt annat som blir effekten. Marknadshyror kommer att göra fastighetsägarna rikare och öka boendesegregationen.

När Hyresbostadsutredningen kom med sitt förslag, den19 december, så visade det hur målet för alliansregeringens bostadspolitik ser ut. Det är marknadskrafterna som ska styra och alla andra mål får underordnas detta. Högre hyror, högre bostadspriser, ökade orättvisor och ökad boendesegregation och troligen också bostadsbrist är effekter som blir följden av marknadskrafternas ökade makt.

Alliansregeringen tog snabbt bort investeringsstödet till byggande av hyreslägenheter när de tillträdde 2006. Ett stöd som i viss mån kompenserade byggandet av hyreslägenheter för de ränteavdrag som ägare av villor och bostadsrätter har. Följden blev att byggandet av hyreslägenheter minskade kraftigt. Marknaden skulle istället fritt råda och nu ser vi detta i form av stor brist på hyreslägenheter, in praktiskt taget hela Sverige.

Alliansens företrädare hävdade att priserna för byggandet skulle minska när investeringsstödet togs bort men statistik från SCB visar att det blev precis tvärtom. Nyproducerade hyreslägenheter var 2011 dag nästan 30 procent dyrare att bygga (per kvadratmeter) än de var 2006, och det är en kostnadsökning som inträffat mitt under en internationell fastighetskris. KPI har under samma tid ökat med 10 procent. Alliansen hade helt fel!

Och nu planeras ändå nästa steg att stärka marknadskrafterna genom att hyran ska sättas friare av fastighetsägaren och hyran i mer attraktiva lägen ska bli mycket högre än i mindre attraktiva områden. Det kommer i första hand att betyda att hyreslägenheter i innerstäderna kommer att bli dyrare och fastighetsägarna kommer att blir rikare. Men ingen tror väl att det är där som hundratusentals nya lägenheter kan byggas. Högre hyror för lägenheter i innerstaden ger inga nya bostäder. Det är den stora bluffen som alliansens företrädare nu försöker få oss att tro på.

Redan med dagens regler om hyressättning är hyrorna i nyproducerade lägenheter så höga att de inte alltid är lätta att hyra ut, trots bostadsbristen. Högre hyror är därför ingen lösning på bostadsbristen. Möjligen är högre hyror ett sätt att få bort köerna eftersom många helt enkelt inte skulle ha råd att bo med en rimlig boendestandard.

Tyvärr har den borgerliga regeringen genom systematiska attacker avskaffat de sista resterna av statlig bostadspolitik och konsekvenserna är bedrövliga. Trots detta verkar regeringen vara inställd på att fortsätta på samma väg.

Istället borde en helt ny bostadspolitik börja genomföras. En politik som bygger på att tygla marknadskrafterna och istället utgå från behovet av att alla kan bo bra till rimliga kostnader. Ett investeringsstöd till byggande av nya hyreslägenheter skulle kunna införas och kosta betydligt mindre än villaägarnas ROT-avdrag. Men givetvis måste också kostnaderna för byggandet pressas. Sedan 1998 har produktionskostnaderna för bostadsrätter ökat med 150 procent och för hyresrätter är ökningen 87 procent. Man kan faktiskt påstå att lönsamheten att bygga bostadsrätter är ett problem för hela bostadsmarknaden eftersom ingen tycks ha intresse av att bygga billigt. Det är ju så marknadskrafterna fungerar.