Jag tycker inte som Hamilton.

Jag tycker att SVT:s VD Eva Hamilton har missat många viktiga frågor i sin artikel/remissvar ang framtiden public service. Jag har (därför?) skickat ett eget yttrande som jag nu lägger på min blogg. Det är lite kortat men det är ändå mitt längsta blogginlägg någonsin:

En stark public serviceverksamhet i radio och TV har flera mycket viktiga uppgifter och en bra public service kan utan tvekan sägas utgöra ett av ett demokratiskt samhälles viktiga fundament. Givetvis är den oberoende granskningen och nyhetförmedlingen centrala men också produktion av nöje och underhållning som så långt möjligt görs oberoende av kommersiella aktörer. Till detta kommer flera andra viktiga uppgifter som jag inte går in på i detta yttrande.

Granskning och debatt

En stark granskning av samhällsföreteelser, maktutövning och i vilken riktning utvecklingen går är exempel på viktig journalistisk verksamhet som måste få stort utrymme i public service. Det gäller förstås både resurser som sändningsutrymme. Men det är givetvis viktigt att många röster får komma till tals i frågor som ofta inte har något självklart svar. Och det är viktigt att det material som public service grundar sina nyheter på finns allmänt tillgängliga (i rimlig omfattning).

För att public service-företagen ska kunna leva upp till en bred granskning, som inte i huvudsak baseras på pressmeddelanden, så måste verksamheten finnas och bedrivas i hela landet. Det är givetvis i hög grad medarbetarnas egna upplevelser och bedömningar som kommer att ligga till grund för nyhetsurval, resursanvändning och vinklingar. Därför är det viktigt att ha bredd i erfarenheter och levnadsförhållanden bland medarbetarna. Det gäller bland annat kön, bakgrund och ålder men också andra faktorer och jag tror att boendeort är en av de viktigaste.

Public service-företagen har stor makt

Så här långt är det väl till stor del ganska invändningsfria självklarheter som jag tagit upp, men den ställning och roll som jag, och många andra, anser att public service ska ha innebär en stark maktställning i samhället. En ställning som ställer en del särskilda krav på public service-verksamheten och där det säkert finns lite olika lösningar och strategier. Jag anser inte att lösningen är att begränsa uppdraget eller spridningsmöjligheterna för public service. Därför är det lite oroande att det görs begränsningar av hur verksamheten på internet ska kunna utvecklas. Istället måste makten hos public service balanseras på annat sätt, och det görs ju redan idag förstås, genom särskilda krav i avtalet, men jag tror att mer måste göras och utredningen är inne på ett viktigt spår genom den utökade roll som granskningsnämnden föreslås få, när de skriver:

”För att fortsatt värna en hög grad av självständighet och integritet för programföretagen är det angeläget med en tydlig skiljelinje mellan staten och programföretagen, så lite detaljreglering som möjligt och ett stort ansvar hos programföretagen själva. En av statens viktigaste uppgifter i relation till programföretagen är att ge företagen tydliga uppdrag samt långsiktiga och stabila förutsättningar. Det gagnar även andra aktörer på marknaden. Staten måste också följa upp att programföretagen fullgjort sina uppdrag i allmänhetens tjänst och att avgiftsmedlen använts effektivt. För detta ändamål krävs det att statsmakterna har de redskap som krävs, med de befogenheter, den kapacitet och de resurser som behövs, för att genomföra granskningen.

Programföretagens ansvar, å andra sidan, är att värna sitt oberoende både mot staten och mot andra aktörer i samhället. De ska leverera sitt utbud utifrån sina uppdrag och sin kunskap om publiken och inte utifrån en upplevd konkurrens om marknads-andelar. De har också ett stort ansvar för att öppet och transparent redogöra för hur man har tolkat uppdragen, vilken verksamhet man har bedrivit och till vilken kostnad. I längden menar vi att ett sådant förhållningssätt stärker programföretagens oberoende.”

Granskningsnämnden bör ha ett brett uppdrag vid sin granskning av företagens verksamhet. I uppdraget bör också ingå att redovisa materialet på ett sånt sätt att det stimulerar en offentlig debatt om public service och hur företagen fullföljt sitt uppdrag. Denna bör kunna handla om journalistikens utveckling, företagens och de anställdas villkor, företagens oberoende och neutralitet.

En sådan ordning skulle innebära väsentliga skillnader gentemot hur det är i dagsläget. Gentemot vanliga lyssnare/tittare är det snarare en stöddighet och självgodhet som uppvisas idag. Kanske borde SR/SVT åläggas att på nåt sätt besvara den kritik som framförs – idag förblir förmodligen de flesta kritiska mejl obesvarade. Det är helt enkelt ingen självklarhet att public service-företagens verksamhet får debatteras och granskas.

Just rätten till och nödvändigheten av debatt är en grundläggande fråga som borde klargöras. Om konstruktionen mellan staten/regeringen/riksdagen och SR och SVT görs så att ingen styrning kan förekomma så borde istället möjligheten för riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar att debattera och kritisera SR/SVT och enskilda program tydligt slås fast. Idag finns en överdriven känslighet och räddhågsenhet för detta. Troligen är det också så att många är rädda för någon form av motåtgärd/repressalie om kritik framförs gentemot en aktör med stor makt att påverka partiernas, företagens och intresseorganisationernas möjlighet att göra sin röst hörd.

Det går åt fel håll – exempel

Eftersom de balanserande krafterna idag inte är tillräckliga så har en rad brister och avarter kunna utvecklas och spridas inom public service. För att understryka behovet av förbättringar ska jag redovisa ett antal exempel. Exempel som i ganska hög grad är hämtade från årets första veckor men jag vet att det är inte är några udda företeelser utan liknande finns att hämta varje månad under de senaste åren.

En av de allvarligare bristerna är ytlighet och snuttifiering. Det kan till exempel ta sig uttryck i att leta fel istället för att leta efter sanningen. Ett färskt exempel är förstås denna veckas Uppdrag Granskning om barnfattigdomen.

Programmakarna hittade framgångsrikt klara brister i några material som handlade om barnfattigdom/barns villkor, som producerats av barnrättsorganisationer. Huvudbudskapet blev att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige, men det visades absolut inte. Ytligheten bestod, bland annat, i att snabbt välja ett ganska traditionellt fattigdomsbegrepp. Dessutom användes vanliga metoder med inklippta åsikter/svar utan att det gick att förstå sammanhanget eller hur frågan formulerats.

Ofta yttrar sig ytligheten genom att programmakarna går i, det som kanske kan kallas, dramatiseringsfällan. Det blir en reporter som knallar omkring, eller åker bil, på jakt efter ”sanningen” och knackar på eller spejar i buskage. På nåt sätt sker detta förstås på bekostnad av att material eller intervjuer med substans som kunde ha redovisats. Det viktiga tycks bli reporterns ”ansträngningar” och ”hjältemodiga” uppträdande. Ibland blir bilden snarast att manus skrivits innan det journalistiska jobbet börjat och det mer handlar om att besätta de roller som manus innehåller.

Och tyvärr, den ansats som SR gjorde (några år tillbaka i tiden) när Studio ett startade (eller bytte namn från Kanalen(?)), genomfördes aldrig, mer än på försök. Den tanke som då redovisades var att flera röster skulle höras och som skulle få prata till punkt. En av dem var Bertil Torekull, som fick göra några inhopp, men jag kan inte komma ihåg någon mer än honom så det blev nog ett väldigt kort försök.

När Ring P 1 startades så redovisades tanken att de inringande skulle få lite motstånd. Det skulle inte bli alltför lätt med snuttifiering eller för opportunister. Några av de tidiga programledarna, Gunnar Eriksson, Boström(?), levde också upp till detta men ambitionen försvann. Nu med inhyrda programledare, ibland med lite kändisfaktor, är det alldeles för mycket förenklade resonemang som frodas.

Plus, det som tidigare var ett viktigt konsumentprogram, har istället blivit nån sorts julklappsTV-program. Många gånger är det ren maktutövning som gör att företag tvingas gottgöra missnöjda kunder, dvs den kund som Plus som har hittat.  Plus är ett tydligt exempel på att många bedömer att det ”kostar” mindre att pudla är att stå upp för det man tror på eller tycker är rätt.

Troligen finns många exempel på bristande öppenhet men de som är lättast att se/höra är när publiceringen kommer i ”omvänd ordning”. Det är nog vanligast i SR och bara i år (efter 18 dagar in på året) kan jag peka på tre relativt tydliga exempel

Publiceringen börjar i nyheterna/Ekot och trappas senare upp med någon intervju, också i Ekot, kanske lunchekot. Några dagar senare kommer en mer utförlig redovisning av frågan. Problemet blir ju att bara SR förfogar över alla fakta under flera dagar och den debatt som kan föras blir ju ganska återhållsam och SR kan förstås styra vilka delar av en större fråga som ska vara i fokus, i ännu högre grad än det som förstås alltid gäller.

De inslag som kan exemplifiera detta är utlämningen till USA av ”somaliasvenskarna” från Djibouti, omständigheterna kring den nedlagda polisutredningen där Göran Lindberg var inblandad och hur HBV-hemmet fungerade för den utsatta flickan samt volontärarbete inom kultursektorn.  Alla dessa frågor togs upp i några av SR:s fördjupningsprogram några dagar efter Ekots nyhetsrapportering, och det hade framgått att det var ur dessa fördjupningsprogram som nyheten hämtats. Delvis kan man tänka sig att nyhetsinslagen ska fungera som trailers eller jinglar men så är inte presentationen gjord, och det är uppenbart att delar av debatten skulle starta, men utan att ha all den information som skulle komma någon dag senare. Det kan knappast kallas folkbildning.

Vanliga jinglar och trailers har ökat kraftigt i omfattning, troligen börjar de närma sig en gräns när de är direkt negativa för tittandet, men långt innan den gränsen borde en stark begränsning ske. Jag såg faktiskt Zlatans cykelsparksmål i jinglar 5 ggr på mindre än två timmar (27 dec), när jinglandet för årskrönikorna pågick

En tydlig utveckling som sker inom public service är också att programledarna blir allt viktigare, ofta får man intrycket att de uppfattas som viktigare är innehållet. Ett exempel är P 1:s så kallade talkshow fyra eftermiddagar i veckan Nordegren/Epstein i P 1 där programledarna ofta talar om ”mitt program”. Det verkar dessutom tydligt vara så att det är programledarnas mycket personliga intressen som får styra innehållet.

Nästan parodiska exempel på hur programledarna och deras kollegor uppfattar att de är själva programmet var några av årskrönikorna som jag såg. Det var Östnytts och Landet runts krönikor. Östnytt hade en lång intro om hur de pratade och flamsade om hur programmet borde/kunde göras, och det var inte något seriöst försök att visa hur nyhetsarbete kan gå till, utan det handlade just om vilket flams som kunde fungera. Landet runt visade hur de sprang (nåja) runt på en fotbollsplan i Falköping för att sätta upp alla vykort som kommit under året. Oklart varför men det blev mycket exponering av medarbetarna utan något vettigt sammanhang. Tänk om årskrönikorna istället hade kunnat kritiskt reflekterat över nyhetsarbetet och de egna sändningarna. Var det de viktiga nyheterna som speglades? Gjorde TV fel? Blev det några oönskade (?) effekter av TV:s inhopp? Hur gick det sen?

Underhållning och nöjen

Bra underhållning måste vara en av public service-företagens viktigaste uppgifter. Bra underhållning som ger intressanta upplevelser och möjlighet till reflektion och eftertanke. Mycket av detta finns idag men det finns också en tendens att flamsighet och kändisprogrammen är på väg att ta en allt större andel. Också på underhållningssidan tar programledarna/motssvarande en allt större roll, ofta på bekostnad av programmets verkliga möjligheter.

Tre inriktningar borde gälla:

  • Håll tillbaka de kommersiella krafterna.
  • Begränsa kändisprogrammen kraftig.
  • Stor försiktighet med serier som innebär att tittarna tvingas till regelbundna TV-vanor.

I huvudsak gäller mina synpunkter TV. Radions nöjesutbud ser (!) ju ganska annorlunda ut.

Teknikneutralitet

För att ta del av företagens utbud på webben så krävs, åtminstone i vissa fall, program som kostar pengar eller som bygger på annan nedladdning (av mediaspelare och sånt) från kommersiella aktörer. Ibland leder den så kallade gratisnedladdningen till ganska stora konsekvenser i den egna datorn som man först efterhand upptäcker.

Tjänsterna på webben bör inte bygga på nedladdning, gratis eller betald, från någon annan aktör.

En kommentar till Jag tycker inte som Hamilton.

  1. […] Public service borde diskuteras och jag skrev ett blogginlägg (långt) för någon månad sedan om …. Samma text som jag skickade till public service-utredningen. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: