Fastighetsskatt fungerar.

februari 21, 2013

17 eller kanske 25 miljarder beräknas en ny tunnelbanelinje kosta. Igår föreslog Socialdemokraterna i Stockholm just att en sådan, en lila linje, ska byggas. En ny linje ska minska trängseln och öka möjligheterna till bosstadsbyggande när nya områden får tillgång till bra kollektivtrafik.

DN Stockholm beskriver lite mer i detalj och olika reaktioner på förslaget. Kostnaderna och finansieringen blir förstås blir förstås en viktig fråga. Staten förutsätts vara med och betala. Kanske är det rimligt men i Socialdemokraternas egen presentation pekar de också på en annan finansieringsmöjlighet, som nämndes i DN:s första version av nyheten men nu inte getts utrymme.

Så här skriver Socialdemokraterna i Stockholms län på sin hemsida:

”Lila linjen beräknas bli 17 kilometer lång till en kostnad av cirka 17 miljarder. Vi vill se över finansieringsmodeller för hur stigande markvärden kan tas till vara. Fastighetsutveckling, statlig medfinansiering och intäkter från trängselskatten kan också bidra till utbyggnaden.”

Jag tänker framförallt på ”hur stigande markvärden kan tas till vara” och det låter väl ganska rimligt men hur tänker man sig göra. Det var ju så här som fastighetsskatten skulle fungera och till stor del också gjorde. Det problem som uppfattades alltför stort var att många blev miljonärer mot sin vilja! Tänk om omsorgen om de som blir fattiga mot sin vilja var lika stor som de borgerligas omsorg om de ”motvilligt” rika.

Om fastighetssatten inte används så kommer väl en större del av kostnaden att läggas på nyproducerade bostäder och därmed kommer priserna på befintliga bostäder att ytterligare öka. Ingen borde tycka att det är rimligt men kanske är styrkan och förmågan att bilda opinion ändå sådan att det orimliga får gälla.

Socialdemokraternas förslag omen ny tunnelbanelinje visar att det är dags att ta upp diskussionen om en ny form av fastighetsskatt. Vem vågar?

Annonser

Planera mera!

februari 20, 2013

Allt blir liksom mer och tydligare i Stockholm. Det har förstås med skalan att göra men också att nya trender och idéer slår igenom med större kraft på större orter. Jag har följt frågan om skolplanering i Stockholm och då i synnerhet i Årstadal under en tid. Det beror på att jag har barnbarn som ska gå i skola där om några år.

Det är sorgligt och bedrövligt att nedrustningen av den kommunala planeringen har gått så långt som det uppenbarligen har gjort. Skolbarnantalet har inte alls kommit upp på sin högsta nivå än men redan till hösten saknades skollokaler och förslaget att skjutsa eleverna till en gymnasieskola presenterades. I området fanns (egentligen) ingen mark kvar i kommunal ägo utan allt hade överlåtits till de som ville bygga och sälja bostadsrätter.

Efter starka protester kommer nu kanske en lösning genom att Stockholms kommun/stad försöker få fram mark i en skog som var tänkt att bevaras för fritid och rekreation. I behandlingen av detta ärende visar det sig då att stadsdelsnämnden, som är ansvarig för grundskolan i området, medvetet valde bort att bygga tillräckligt mycket skollokaler. Istället förlitade sig den borgerliga majoriteten i stadsdelsnämnden på att friskolor skulle etableras och lösa frågan. Men så blev det alltså inte. Kanske bedömde inte skolföretagen att lönsamheten skulle bli tillräckligt stor!

Protokollet från mötet i exploateringsnämnden är läsvärd: http://insyn.stockholm.se/exploatering/document/2013-02-07/Protokoll/15/protut15.pdf

Skeendet med skolan i Årstadal är just en särskilt tydlig illustration på en planering utan hänsyn till familjernas och barnens behov och där grundläggande behov lämnas till privata aktörer som helst räknar pengar. Men liknande effekter finns på olika sätt i de allra flesta kommuner i landet.

Den planering som kommunen borde göra för att det ska bli så bra som möjligt för alla barn är ersatt av ett mer marknadsliknande system där valfrihet är honnörsordet men där lönsamheten blir styrande. I Årstadal blev effekten mycket tydlig där det bor många barn och marginalerna är små. Områden i närheten som kanske skulle användas är effektivt avskurna av olika former av barriärer, framförallt trafiken.

På många andra håll blir kanske oftare effekten att skolan måste läggas ner när några väljer att ta med sig barnen till ”stan” där de jobbar. I andra fall blir skolan kvar men där skolvalen kraftigt ökar segregationen. Visst måste vi våga ifrågasätta den här formen av valfrihet!


Nej till lönsamhet

februari 17, 2013

För drygt 20 år sedan startade på allvar en privatisering av offentliga välfärdstjänster. Parallellt, och som en del av privatiseringsidéerna, genomfördes stora förändringar av de offentliga verksamheterna. Principerna för de nya styrsystemen betecknas ofta ”New public management” och handlar om konkurrens, kontrakt och kontroll. Det går att hitta i olika former och i olika omfattning inom stora delar av den offentliga sektorn. Störst uppmärksamhet kanske skolans kontrollsystem har fått.

Idag visar (DN-kultur) Maciej Zaremba några av de mest negativa effekterna av Newpublicmanagement-idéerna i sjukvården i Stockholms landsting. Knappast något överraskande egentligen. Självklart blir det orimliga mänskliga effekter när lönsamhetstänkandet ska införas i sjukvård, skola och annan verksamhet som handlar om våra viktigaste värden i livet. Men visst är det bra att det görs en ganska omfattande och samlad redovisning av hur skevt idéerna slår.

Men det är ändå något som skaver i Zarembas beskrivning. För mig är det uppenbart att det stora problemet beror just på att lönsamhetstänkandet förts in i sjukvården. Zaremba illustrerar detta bland annat genom att beskriva hur multissjuka personer numera får besöka läkaren en gång för varje sjukdom eftersom det gör större intäkter, men givetvis är det sämre för den sjuke. Samtidigt framhåller Zaremba att många länder har betydligt fler läkarbesök per person än Sverige, många mer än dubbelt så ofta. Detta beskrivs som negativt för Sverige. Men om antalet läkarbesök är negativt ena gången så kanske det inte utan vidare kan vara ett positivt mått den andra gången.

Det som skaver är att Zaremba verkar vara på jakt efter den politiska styrningen. En jakt som många verkar delta i nu och på många områden. Han beskriver ”den verkliga marknaden” som det positiva och de som vill styra sjukvården (kanske efter behov!) som planekonomer.

Jag håller med om att New public management ger en korkad styrning men det får inte ersättas av ingen styrning alls som nu verkar vara målet för en del aktörer och debattörer. Sedan tidigare är det väl känt att sjukvården, på detaljnivå, inte alls ges likvärdigt. Människor med hög inkomst och utbildning får mer påkostad vård, dyrare medicin och snabbare insatser. Mäns behov är bättre tillgodosedda än kvinnors. Detta är exempel på insatser som styrs av läkarna i den direkta kontakten med patienten och visar att sjukvården snarare måste styras mer!  En hel del av detta framgår av den här rapporten från socialstyrelsen: http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-126-72

Självklart måste demokratiska styrningen av sjukvården och andra verksamheter göras på ett väl genomtänkt sätt och kanske kommer det aldrig att lyckas fullt ut men knappast någon menar väl att läkarna/sjukvården ska få styra helt på egen hand och skicka räkningen till skattebetalarna. Någon vanlig marknad där var och en köper och betalar sin egen sjukvård är förstås helt utesluten!? Men i flera länder, bland annat USA, är försäkringslösningar en stor del av sjukvårdens finansiering. Det amerikanska systemet är dyrt, orättvist och byråkratiskt för ingen tror väl att försäkringsbolagen betalar utan kontroll.

Jag tror att en av de viktigaste förändringarna inom sjukvården är att få bort lönsamhetstänkandet. Tyvärr är det nog också så att för många söker sig till läkaryrket för statusen och inkomsterna. Det är en förklaring till att vi har för många stafettläkare, vårdcentraler som etablerar sig i områden och med mest friska och unga människor och scheman som inte alltid görs för vårdens bästa.


Skola för demokrati

februari 16, 2013

Skolan ser ut att bli ett av de närmaste årens stora debattämnen och kanske rentav ett slagfält i nästa års valrörelse. Jag tycker skolan, barnens uppväxt och utbildningspolitik är väldigt viktiga frågor som berör oss alla, som angår oss alla och där vi alla bör ha möjlighet att lägga oss i.

Jag tycker tyvärr att skolpolitiken under ganska lång tid gått åt fel håll och det verkar också som om resultaten går i fel riktning (åtminstone de som mäts mest). Friskolereformen var olycklig och har lett till flera mycket negativa effekter, direkt och indirekt. Framförallt så har den inneburit segregation men också svårigheter att styra resurser dit de behövs bäst.

Och nu är vi på nåt sätt inne i fasen att regeringen försöker städa upp i misstaget att släppa friskolorna så som de gjorde. Nu är det kontroller och mätande och vägande som ska genomföras. Några partier försöker nu att överträffa varandra i kontrollerandet och mätandet och för några dagar sedan kom Moderaterna med ett utspel om ännu tidigare betyg i grundskolan.

Kanske var det så att många trodde, och hoppades, att Björklund nu skulle stanna upp och se till att det förändringar som genomförts skulle få komma på plats innan några ytterligare stora, så kallade, reformer bli aktuella. Men då passade alltså Moderaterna på att försöka sno åt sig initiativet. Jag upplever att det blev en lite häftigare reaktion än vanligt från ”lärarhåll”. Hittills har nog en stor del av läraropinionen ställt upp på den borgerliga regeringens förändringar även om det förstås funnits kritik och invändningar.

Det är bra att lärarna och andra som är verksamma i skolan är med i debatten och visst gillar jag att de som nu debatterar är kritiska mot borgerliga förslag och tankar. Men när jag nu i helgen tog mig lite tid och läste igenom några kritiska artiklar tycker jag att det också finns en lite besvärande elitisk ton i inläggen.

Det här är två citat (i olika artiklar) som inte känns riktigt:

”Nu är det dags för politiker att släppa skolutvecklingsfrågan till oss som arbetar i och med skolan. Ekonomer och politiker får göra sitt jobb.”

”Låt vetenskapligheten även genomsyra utbildningspolitiken. Visa hederlighet och respekt för era barn och deras lärare. Det får räcka nu!”

Visst lösryckta citat som kanske kan tolkas lite olika men det är inte rimligt att lämna skolan eller ens huvuddelen av skolfrågorna till lärarna. Lika lite som försvaret kan lämnas till militären och brottsbekämpningen till polisen (i viss har vi gjort detta allt för mycket).

Frågan är om vi hade haft en grundskola i Sverige om skolfrågorna lämnats till lärarna. Det fanns och finns förstås olika åsikter men länge så led grundskolereformen av ett motstånd från många lärare. För det är klart att frågan om vad vi ska ha skolan till också måste få påverka hur arbetet i skolan bedrivs och många läroverkslärare ville inte anpassa sin undervisning till nya förutsättningar.

Erik Wallin numera avliden professor i pedagogik framhöll ofta att det inte finns någon pedagogisk metod med stort M som är bäst. Det beror helt enkelt på vad som är målet eller snarare målen med skolan.

För att uttrycka det väldigt förenklat:

Handlar det om att sortera fram ett fåtal begåvningar som ska väljas ut att styra och ställa. Handlar det om att ge många, väldigt många en bra grund för ett framgångsrikt yrkesliv som är till nytta för de själva och givetvis också alla andra. Eller handlar det också om att alla ska få möjlighet till lärande och utveckling som går utöver att ”bara” kunna klara ett arbete.

Jag skulle vilja ha en skola som mer, mycket mer än idag, har demokrati och jämlikhet som utgångspunkter för arbetet. Det betyder inte bara att alla ska ha möjlighet att nå de högsta utbildningarna utan det betyder att utbildningen i sin helhet ska syfta till att förbereda för arbetsplaster och ett samhälle som präglas av demokrati och jämlikhet. Alla ske ges redskap och styrka att kunna driva sina egna intressen men också att kunna ”lägga sig i” lagstiftning, skattepolitik och givetvis skolfrågor. Därför känns det extra viktigt att de som jobbar i skolan verkligen ansluter sig till en demokratisk styrning av samhället.

Givetvis finns alltid en gräns för hur långt det demokratiska/politiska inflytandet ska gå när det gäller (till exempel) en sån verksamhet som skolan som å ena sidan är vital för hela samhället och å andra sidan verksamheten måste drivas av välutbildade och erfarna pedagoger.

Här är några av artiklarna som jag läst och hänvisar till. Viktiga synpunkter men jag skulle önska en tydligare demokratisyn.

http://www.dn.se/debatt/politikerna-maste-visa-respekt-for-forskningen

http://www.newsmill.se/artikel/2013/02/14/m-har-fel-i-att-forskningen-st-djer-tidiga-betyg


Centralismen tränger på

februari 15, 2013

Jag har under förmiddagen deltagit på ett boendeseminarium som i första hand handlat om äldres boende. Vi var ett antal gotlänningar som fick del av Luleås arbete och erfarenheter. Utan tvekan är det stora tal det handlar om. Många pensionärer. Många bostäder. Många äldre över 85 år. Delvis känns det igen, antalet äldre har ju ökat tidigare och larmet gick redan inför 90-talet.

Jag tänkte här bara ta upp en tråd som var uppe och där råden från Luleå var tydliga. Ansvaret för äldreboendefrågorna måste ligga på kommunledningen, och då handlar det om ett ganska konkret ansvar. De flesta nickade instämmande även om jag i gruppdiskussionen fick lite gehör för att det nog inte borde vara den universallösning som tas till när något verkligen ska bli gjort.

För det var precis så här det lät i skarven mellan 80 och 90-tal, fast då gällde det miljöfrågorna. Jag tyckte då och tycker fortfarande att det måste gå att organisera kommunerna så att nämnderna och deras förvaltningar ges rätt handlingskraft. En kommun har väldigt många viktiga frågor som måste skötas med hög förmåga och kapacitet och allt kan knappast ligga på kommunledningen.

Om frågor då och då läggs på kommunledningen är risken att det bara blir några enstaka frågor som verkligen drivs med full kraft också långsiktigt. Jag är dessutom övertygad om att det är bra för demokratin med en levande och bred demokratisk organisation i kommunerna och med många förtroendevalda. Jag tror att en förutsättning för en vital demokratisk organisation är att det kommunalpolitiska arbetet känns meningsfullt och då duger det inte att lägga alla viktiga beslut i de mest centrala beslutsfattarnas händer.

Jag tror inte centralism och storskalighet är så effektiv som den ibland påstås vara men framförallt har den ett högre pris än vad vi oftast vill inse. Centraliseringen i kommunerna har till stor del varit stark de senaste 20 åren. Delvis har det skett genom en mer centraliserad organisation men framför allt så har styrningen och kontrollen centraliserats. Mer strömlinjeformade styrsystem och mer omfattande centrala kontrollmekanismer har drivits fram, dessutom är det numera vanligt att det är kommundirektören som anställer förvaltningscheferna. (Jag tror aldrig att detta skulle ha accepterats på 80-talet).

Tyvärr tror jag att centraliseringen och byråkratiseringen av kommunerna har lett till att den demokratiska legitimiteten har försvagats. Politiken och därmed demokratin pressas tillbaka och mer är på väg att avgöras i juridiska processer och procedurer. Dessutom har en del av centraliseringen skett genom sådan byråkratiska styrsystem som leder till en utarmning av den mer lokala förmågan, kreativiteten och initiativkraften.


Är flugan över nu?

februari 12, 2013

Ett brev betyder så mycket hette det i en reklamkampanj från posten för väldigt många år sen. Idag kom ett brev och kanske googlebrev 003 (2)kan man uppfatta att det betyder mycket. Avsändare är Google. Ett brev utkört av en postens gula bilar alltså. Lite oväntat för mig är det att Google skickar reklam med posten.

Självklart har väl inte ens Google hävdat att Internet är lösningen är lösningen på allt men nog har det varit lätt att få uppfattningen att Google menar att mer och mer av information och kommunikationen kommer att ske elektroniskt. Men uppenbarligen är det inte tillräckligt för deras egen kommunikation även om brevet handlar om vilka fantastiska möjligheter nätet erbjuder, inte minst genom Googles tjänster.

Nä, jag tror inte att Internet är någon fluga som snart över. (Det var ju en komminaktionsminister som uttalade sig just så….). Det går givetvis inte att dra slutsatser av något enstaka exempel men jag tror och hoppas att världen utanför Internet ska fortsätta att kallas verkliga livet (IRL) och inte AFK (away from keyboard) som nu lanseras.


Vem äger vinden/vindkraften?

februari 10, 2013

Kaliber (P 1) gör idag en historia av att en del kommuner kräver att energibolag som bygger vindkraftverk ska kompensera skada eller bidra till den lokala utvecklingen genom en så kallad bygdepeng. Historien som Kaliber gör handlar om lagligheten och i några fall en liten tveksamhet i argumentationen från kommunsidan.

En aspekt som uppenbarligen inte fick plats i programmet var ett resonemang om och en belysning av markägarnas intäkter när ett vindkraftverk sätts upp. Min bild, men den är byggd på hörsägen och därför osäker, är att markägarna får god ersättning få ett ingrepp som i många fall är ganska begränsat. I många fall är det grannar och andra intressenter som påverkas minst lika mycket som markägaren.

För det är förstås en viktig fråga vem som ska kunna ta betalt för att vinden utnyttjas till elproduktion. Idag har vi ju ett system med elcertifikat som gör att vi alla är med och betalar för elen som kommer från vindkraften. Det kan ju knappast vara meningen att elcertifikaten ska göra det möjligt för markägare (eller grannar) att få orimlig ersättning för en energiproduktion som det finns starka önskemål att vi ska få mer av.

Det finns en hel del som talar för att markägare kommer att bli stora vinnare i den energiomställning som vi sedan en tid har inlett. Markpriserna på jord- och skogsbruksfastigheter har också stigit kraftigt, inte just de allra senaste åren men under en lite längre tidsperiod. Hur stora vinster ska en del enskilda tillåtas göra när energiomställningen på allvar tar fart. Den frågan borde diskuteras mer. Jag är övertygad om att det var den här insikten som gjorde att Centern kunde mobiliseras i ett starkt motstånd mot kärnkraften. Det fanns ett markägarnas egenintresse helt enkelt men säkert också en hel del andra som hade andra skäl.

Jag tycker det är rimligt att det lokala samhället får del av olika former av exploatering av naturresurser. En del av detta kan säkert kanaliseras via kommunerna. Men visst finns svårigheter att hitta en metod för detta. Ska en lönsam guldgruva ge mer än brytning av järnmalm? Ska en ekonomisk kompensation kunna ersätta hårda miljökrav?

Jag tycker att Vänsterpartiets förslag om en gruvskatt är ett bra steg på vägen men gruvskatten täcker ju inte heller hela frågan.

Tyvärr blir det ibland lite förenklade historier när en del programmakare ”granskar” som de kallar det. Så blev det nog den här gången men det är inte min främsta invändning. Min främsta invändning är massmedia förkärlek att döma ut lokala politiska instanser. Jag tror att de är en viktig del av en levande demokrati, därmed inte sagt att de ska få göra vad som helst men hellre lokala politiska avgöranden än mer beslut av domstolar.