Dags för bostadspolitik – släck inte bränder med bensin.

mars 29, 2013

Bostadsbristen är en logisk följd av att företagens vinstintresse tagit över styrningen av bostadsbyggandet.  Byggföretagen har kunnat genomföra orimliga prishöjningar genom bostadsbristen och ändå kommer förslag om att ge företagen ännu mer makt. Idag föreslår DN i en ledare att hyrorna ska sättas  friare, alltså i högre grad av företagen.

Bostadsbristen har den senaste tiden uppmärksammats i massmedia bland annat DN och SR. Särskilt problematisk är den stora bristen på hyreslägenheter som på många orter, också utanför storstadsområdena, är direkt akut.

Bristen på hyreslägenheter är en av effekterna av många års avreglering av en social bostadspolitik där människors behov av bostäder sattes i förgrunden. Bostadsbristen är en logisk följd av att företagens vinstintresse tagit över styrningen av bostadsbyggandet och där bostadsbristen blivit ett instrument för företagen att kunna genomföra prishöjningar som vida överträffar vad som varit möjligt i andra branscher.

De kostnader som företagen tar ut för nyproducerade bostadsrätter har under åren 1998 – 2011 ökat med 150 procent och i storstadsområdena är ökningen ännu större. De markpriser som kan tas ut, när det byggs bostadsrätter har ökat med 435 procent under samma tid och också här är det ännu värre i storstadsområdena. Och ingen verkar protestera! Även kostnaderna för hyreslägenheter har ökat kraftigt men är långtifrån de nivåer som företagen lyckats få igenom för bostadsrätter.

Troligen är det så att alltför många av de som borde reagera mot de orimligt ökade kostnaderna för nyproduktionen redan sitter i attraktiva bostäder och anser att värdet på dessa ökar som en följd av höga nyproduktionskostnader. Därför uteblir ett agerande från kommuner, statliga myndigheter och konsumentorganisationer och inte heller massmedia har i någon större omfattning uppmärksammat kostnadsexplosionen.

Ett av regeringen Reinfeldt första beslut efter valet 2006 var att ta bort investeringsstödet till hyreslägenheter. Därefter har flera beslut som ökat marknadens makt genomförts men den inriktningen kommer inte att öka möjligheten att få en bra bostad till rimliga kostnader. Tvärtom leder ytterligare spelrum för marknaden att bostadskostnaderna kommer att fortsätta att öka och segregationen kommer att bli ännu tydligare. Regeringen verkar ju också vara väl medveten om detta och gör vad den kan för att högre hyror ska accepteras. De nya reglerna för andrahandsuthyrning är ett sådant exempel.

När avregleringen inleddes av Bildtregeringen så var det bland annat efter en högljudd kritik från byggbranschen mot den politiska styrningen. Byggbranschen utlovade att en friare marknad skulle ge billigare byggande och visade upp så kallade fribyggen som skulle kunna genomföras om företagen gavs större frihet. Inget av detta har infriats. Tvärtom har företagen i sin vinstjakt valt att inrikta sin produktion, som nu är fri från politisk styrning, på köpstarka grupper och de med svagare ekonomi får ta smällen.

Bostäder är en nyttighet som lämpar sig mycket illa för att överlåta till marknadskrafterna. Dels är boendet och våra boendemönster en viktig förutsättning för hela samhällsplaneringen, hur väl vi lyckas med integration, hur vi ska planera våra kommunikationer och den offentliga servicen. Dels är de priser som är möjliga att ta ut på en marknad beroende av så mycket mer än bara själva lägenheten. Därför krävs starka balanserande krafter där bra hyreslägenheter till rimliga kostnader är en av de viktigaste motkrafterna mot en bostadsmarknad där pengarna ska styra allt.

Bra hyreslägenheter till rimliga kostnader måste finnas överallt, inte minst i de mest attraktiva områdena. Om inte den ekonomiska förmågan blir helt avgörande kan segregationen minskas och fler grupper får möjlighet att efterfråga bostäder överallt. Bostäder till rimliga kostnader kommer också att ha en återhållande effekt på priset av den typ av bostäder, villor och bostadsrätter, som säljs till rena marknadspriser.

För att återupprätta en bostadspolitik värd namnet krävs förstås flera insatser. En grundsten måste vara att göra det möjligt att bygga fler hyresrätter till kostnader som kan betalas av för människor med vanliga inkomster. De så kallade presumtionshyrorna ska avskaffas och hyrorna för nyproduktionen förhandlas som vanligt och med måttlig påverkan av läget för att begränsa den ekonomiska segregationen. Lagen från 2010 om att de kommunägda bostadsföretagen ska drivas med affärsmässighet avskaffas och istället återinförs allmännyttan.

Investeringsstödet till byggande av hyresrätter, som Reinfeldtregeringen avskaffade, var ett sätt att till viss del kompensera för de ränteavdrag som villaägare och bostadsrättsägare kan utnyttja. Investeringsstödet bör därför återinföras och urformas så att det leder till att hyrorna kan hållas nere. Genom ett succesivt avskaffande av ROT-avdragen, som 2012 kostade nästan 15 miljarder, finns gott om utrymme i statens budget till ett investeringsstöd.

Helt andra krav på kostnadspress och konsumentintressen måste ställas vid byggande av nya bostadsrätter så att kostnaderna pressas. 1998 var produktionskostnaden för bostadsrätter och hyresrätter på i stort sett samma nivå, cirka 15 000 kronor per kvadratmeter. Men 2011 var produktionskostnaden för bostadsrätter 46 procent högre än för hyresrätter. När så stora kostnader, och därmed vinster, accepteras vid byggande av bostadsrätter så försvåras också byggande av hyresrätter till rimliga kostnader. Nya krav vid byggande av bostadsrätter är därför en viktig del av en ny bostadspolitik.

(Den här texten är en något modifierad version av en text som publicerades på Newsmill 17 mars).


Var är analysen?

mars 26, 2013

Några, så kallat, namnkunniga debattörer kräver idag i ett upprop på DN-debatt att staten återtar ansvaret för skolan. Det är just ett upprop och inte en debattartikel. För att det ska kallas debattartikel krävs underlag och argumentation som stödjer slutsatsen och något sådant finns inte i dagens text på DN-debatt.

Det ligger förstås nära till hands att tro att det helt enkelt saknas underlag och argument. Det är också mycket anmärkningsvärt att debattörerna konstaterar att friskolereformen och skolvalet infördes bara något år efter kommunaliseringen men inget, absolut inget, försök görs i artikeln att sortera vilka av de problem som nämns i artikeln som kan ha påverkats av kommunaliseringen respektive friskolereformen.

Jag har tidigare, på den har bloggsidan, hänvisat till Skolverkets stora genomgång av läget i skolan från hösten 2009 och där finns inget stöd för att kommunaliseringen har orsakat problemen, snarare tvärtom. En av undertecknarna till dagens upprop var generaldirektör på Skolverket hösten 2009 och borde förstås veta. Uppropsförfattarna nämner decentraliseringen som ett problem men den decentralisering som Skolverkets material kritiserar är decentraliseringen till skolorna som ju var en (nästan) nödvändig följd av skolvalet och konkurrensen. Det är inte decentraliseringen till kommunerna som kritiseras.

Sedan kommunaliseringen (och friskolereformen förstås) har klasskillnaderna i Sverige ökat. Arbetslösheten har bitit fast på en betydligt högre nivå än på 70- och 80-talet. De regionala skillnaderna har ökat. Den offentliga sektorns verksamhet, som helhet, har varit utsatt för en hård ekonomisk press, bland annat efter skattereformen och alliansregeringens stora skattesänkningar. Dessutom har friskolereformen/skolvalet spätt på segregationen och kanske framförallt pressat skolorna att satsa en allt större del av resurserna på de resursstarka eleverna som annars har möjlighet att byta skola.

Det finns många, väldigt många, tänkbara förklaringar till att skolresultaten har blivit sämre i en del avseenden. Men de som idag undertecknar uppropet i DN verkar veta att det beror på kommunaliseringen, utan att på en enda punkt försöka visa detta.

Troligen har också idéer om individualiserad undervisning och eleverna eget ansvar för lärandet gått fel och inneburit att många elever inte alls fått det stöd som de behövt.

Tanken med kommunaliseringen var bland annat att skolan på ett bättre sätt skulle kunna samverka med kommunens övriga arbete för barn och ungdomar. Möjligheterna att se till helheten skulle bli bättre. Det är väl knappast någon som säger emot att förskolan/barnomsorgen eller socialt förebyggande insatser är av stor betydelse för skolans möjligheter att bedriva sin verksamhet. Tyvärr hindrade eller försvårade det dubbla huvudmannaskapet ibland ett samarbete med andra viktiga verksamheter, därför var en kommunalisering helt rätt tänkt. Men den konkurrens mellan skolor som kom några år senare slog sönder de mesta av de idéerna.

Jo, det är verkligen en uppseendeväckande dålig text som publiceras idag på DN-debatt. Trots att de utger sig för att värna en bra och likvärdig skola för alla så ingenting om de ökande klassorättvisorna, ingenting om bostadssegregation, ingenting om de ökande regionala obalanserna, ingenting om det förenklade mätandet och vägandet, ingenting om skolvalets segregerande effekter, ingenting om vinsterna som företagen tar ur skolpengarna, ingenting om offentliga sektorns besparingar.

Sen kan man ju undra vad de tänkt sig för huvudmannaskap egentligen. Ska staten sköta lokaler, skolmat och skolskjutsar? Ska staten bestämma vilka skolor som ska finnas? Ska staten återta besluten om exakt hur många platser varje program (linje hette det då) som ska få finnas på gymnasieskolan? Eller är det någon sorts återgång till dubbelt huvudmannaskap?


Dra rätt slutsatser av den förödande kritiken.

mars 20, 2013

Idag redovisar P1 (SR) ny förödande kritik av det svenska skolvalet och friskolesystemet. De intervjuar bland annat Henry Levin som är amerikansk professor som följt effekter av skolval internationellt i flera decennier, och han varnar för effekterna av det fria skolvalet

– Problemet med ökad segregation bland befolkning har börjat visa sig, det finns stora faror med detta över tiden, det är under en mycket långsam process som samhällen bryts isär, säger Henry Levin

Och snart publiceras i  Urban Geography att 5 000 svenska familjer fått svara på en brevenkät om motivet bakom sina skolval. Svaren visar, enligt forskarna att valen skapar segregation eftersom den resursstarka medelklassen ofta numera bort de skolor som har en blandad social och etnisk sammansättning.

Och för några dagar sedan skrev Anna Dahlberg, ledarskribent i Expressen, om friskolorna: ”Lokalerna är undermåliga. De är ständigt underbemannade och vikarier sätts i princip aldrig in. Lärarna förvandlas till allt-i-allo-personal som ska sköta allt från vaktmästeriuppgifter till själavård. Elever som behöver särskilt stöd hinns inte med. Det saknas pengar till skolmateriel.”

Det var uppgifter som lärare lämnat till henne under strikta anonymitetskrav.

Men egentligen är kritiken inte alls ny. Redan 2009 kom Skolverket med en rapport som borde varit ett grundskott mot friskolesystemet och den typ av skolval som vi har. Läs den gärna! Tyvärr var huvuddelen av massmedia alltför lata för att läsa rapporten och vinklingen blev därför den som Jan Björklund önskade, en stor del av skulden lades på kommunaliseringen av skolan men det har inte stöd i rapporten, inte alls!

Givetvis måste nu också borgerliga politiker reagera och trots den förödande kritiken finns fortfarande starka krafter som fortfarande stödjer det nuvarande systemet, till exempel satsar Svenskt Näringsliv på att behålla systemet. (Läs gärna min tidigare blogg om detta).

Så risken är att det nu håller på att konstrueras en kompromiss där bara de sämsta egenskaperna från olika system tas. Alltså att skolvalets segregerande effekt behålls men samtidigt införs alltmer kontroller och centralstyrning. Inslagets i P1 idag antyder också en sån lösning genom att peka ut det svenska systemet som extremt och menar att många länder har mer kontroll över friskolorna.

Men en lösning på den alltmer prekära situationen i skolan kan aldrig få bli att bara få bort de värsta avarterna. Lösningen måste vara en skola som är bra för alla och som motverkar segregation och orättvisor. Jag är också övertygad om att lärandet, eleverna, skolorna och lärarna tjänar på att det finns ett betydande friutrymme för hur den lokala verksamheten ska bedrivas. Mindre kontroller och betyg alltså!


Finns blåklintsrosen?

mars 8, 2013

Tio socialdemokratiska debattörer föreskår idag att Socialdemokraterna börjar forma sina egna lösningar om hur de viktiga samhällsverksamheterna vården och skolan ska bedrivas. Förslaget och en analys pressenteras i en artikel i SvD. Och visst det är hög tid och artikeln tar upp ett antal viktiga problem med ”att bygga in marknadsstrukturer i en sektor, som per definition inte ska styras av marknadens fördelningsmekanismer.”

Men samtidigt andas hela artikeln en önskan om att hitta den där blåklintsrosen som förenar alla de politiska önskemål som förts från höger till vänster under de senaste åren i debatten om den alltmer privatiserade och vinstdrivna vården. Däremot vågar de egentligen göra ett enda tydligt ställningstagande i artikeln. Inte ens vågar de av avstånd från vinsten som möjlighet inom skattefinansierad skola och vård.

Lösningen som alltfler nu ropar efter är mer detaljerade regler om hur verksamheterna ska bedrivas. Inom skolan så märker bland annat lärarna hur detaljregleringen alltmer tagit över verksamheten och inte minst deras arbetstid. Maciej Zaremba har tydligt visat problemen att styra sjukvården när starka vinstintressen måste balanseras på nåt sätt.

Jag tror att det behövs en mycket tydligare politisk linje för att komma framåt i frågan om hur välfärden ska organiseras. Här några uppslag för vilka grundläggande principer som borde gälla:

  • Resurser ska fördelas efter behov
  • Verksamheterna ska sträva efter att minska segregationen och absolut inte bidrar till en ökad segregation.
  • Vinster ska inte tillåtas.
  • Huvudsakligen bör verksamheterna drivas av kommuner, regioner och landsting.
  • Enskilda organisationer som ska driva verksamheter ska ingå i en samlad service som erbjuds medborgarna. Skolor och vårdcentraler ska finnas där de bäst behövs, dvs i alla delar av kommunen/landstinget. Valfriheten ska inte vara den överordande principen för vilka skolor och vårdcentraler som ska finnas.
  • Verksamheterna ska bedrivas öppet och under demokratisk kontroll men samtidigt ha stor självständighet att välja de lösningar som passar just deras verksamhet.

Satsa på UR

mars 1, 2013

Det är väldigt lätt att instämma i allt som skrivs på DN-debatt idag. Låt bildningen få större utrymme i public service.

Behovet av UR:s folkbildande verksamhet känns verkligen större idag än på länge. Dessutom medger ju tekniken nu en mycket större och kanske enklare spridning av UR:s produktioner. En satsning på UR skulle dessutom vara en viktig signal till alla public service-företagen att det är mer av seriösa program som ska produceras och sändas. Detta bör sägas rent ut, annars finns det kanske en risk med mer pengar till UR?

Det är ju väldigt viktigt att SVT, och inte heller SR, inte uppfattar en ökad satsning på UR som att SVT och SR kan öka flamsigheten och ytligheten och peka på att UR ska stå för det seriösa. För tyvärr går inte utvecklingen av SVT och SR åt rätt håll. En allvarlig tendens är att det också i seriösa samhällsprogram blir mer och mer av dramatik som tar över. Det är runtspringande reportar (till fots eller i bil) som visas på jakt efter sanningen. En sanning som vrids och vänds på tills det passar ett lite dramatiskt förlopp som speglas, oftast i rutan men också i radio.

Kommer det att vara möjligt att föra resonerande samtal i TV och radio om utvecklingen fortsätter? Eller är det enkla budskap av personer med lite skådespelartalanger som kommer att vinna kampen om opinionen. Utfallet av italienska valet inger onekligen en hel del farhågor, även om Grillo körde sin kampanj via andra kanaler. Men det säger väl en hel del om debattklimat och diskussionsmöjligheterna att två högerpopulister samlar över 50 % av väljarna!

Public service borde diskuteras och jag skrev ett blogginlägg (långt) för någon månad sedan om detta. Samma text som jag skickade till public service-utredningen.

Jag tror att en viktig del i en sådan debatt skulle kunna vara en ökad öppenhet från public serviceföretagen om hur licensmedlen används. Det handlar ju ändå om cirka 8 miljarder per år och visst skulle det vara intressant att lite mer i detalj kunna se vart pengarna går. Idag gör företagen en ganska grov redovisning som knappast ger underlag för vad man tycka är värt pengarna. Mer öppenhet – det borde väl SVT och SR gilla!