Demokrati viktig för skolan

april 18, 2013

För några veckor sedan kom Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” och den fick en del genomslag och det var lätt att få uppfattingen att det var en bred och gedigen genomgång av den svenska skolans förändring sedan 1990. Nu när jag läst den har jag fått en annan bild. Dessvärre visar det sig att det i hög grad är ett populistiskt svingande åt alla håll. Jag håller med om en hel del slutsatser, alla kan säker hitta något att sympatisera med, men några nya underlag eller fakta är svåra att hitta.

Men Per Kornhall redovisar också en märklig syn på demokrati och på hur ett bra samhälle kan byggas. Det är en syn som dessvärre hörs då och då i debatten och därför är det värt att reagera på.

I Per Kornhalls ögon hade den svenska skolan nått sitt högsta stadium 1990. En likvärdig skola som hade förmåga att kompensera för barns olika förutsättningar. Kornhall har valt benämningen ”enhetsskola” på grundskolan. Och det var på många sätt en bra skola men mycket arbete återstod för att uppnå en verkligt jämlik och demokratisk skola. Skolan 1990 var resultatet av flera decenniers politiskt arbete och kamp som i hög grad letts av arbetarrörelsen. Många av de reformer som succesivt genomförts för att ge fler tillgång till mer utbildning och för att arbetssättet i skolan skulle ske i alltmer demokratiska former hade mött motstånd, bland annat från många lärare som hellre ville jobba i en urvalsskola.

Men när Per Kornhall nu skissar på hur en reformerad skola skulle kunna se ut och byggas upp så underkänner han de metoder som hade lett till den goda skola som han själv hyllar. Nu är det professionen som ska styra och de politiska organen ska hålla sina fingrar borta.

Kanske är det därför logiskt att Per Kornhall i sin inventering över orsaker till dagens problem börjar med ”kommunaliseringen”, den var ju en del av en alltmer demokratisk skola.  Han påstår i sin bok att kommunerna ”plötsligt” fick ta över ansvaret ”för en verksamhet som de inte hade någon erfarenhet att driva” och att den oförmågan drabbade skolväsendet.  Sanningen är ju att kommunerna under lång tid hade varit huvudmän för både grundskolan och gymnasieskolan. Den statliga styrningen hade efterhand minskat och resulterat i det mycket goda system som vi, enligt Per Kornhall, hade dagen före ”kommunaliseringen”.

Kommunerna var ansvariga för lokaler, skolplanering (vilka skolor som skulle finnas), skolutveckling, fortbildningsinsatser, läromedel och annan utrustning, skolhälsovård, skolmat, skolskjutsar mm.

Per Kornhall påstår att staten före 1990 noga fördelade och styrde resurserna till de skolor som hade störst behov. Så var det inte. Besluten om den behovsstyrda resursfördelningen låg helt hos de kommunala skolstyrelserna. Statens beslut genom länsskolnämnderna om de så kallade basresurser skedde helt enligt en matematisk modell som snarast var ett problem när det gällde att åstadkomma en resursfördelning efter behov. Per Kornhall gör vidare ett stort nummer i sin bok av att kommunernas skolchefer var statligt tillsatta. Det innebar praktiskt taget ingenting. Skolchefen hade på inget sätt någon annan ställning än andra kommunala förvaltningschefer och statens medverkan i tillsättningsprocessen var högst formell.

 

Trots det stora kommunala inflytandet och ansvaret före ”kommunaliseringen” fanns goda skäl att genomföra också det steg som gjordes 1990. Dels var syftet att öka möjligheterna till samarbete med andra kommunala verksamheter men det gav också möjligheter styra resurserna mer ändamålsenligt när statens regler för just lärartjänsterna upphörde. Före 1990 kunde till exempel kommunerna inte spara på lokalkostnader för att kunna anställa fler lärare.

Men mycket av Kornhalls kritik handlar också om att staten lite senare tog bort en del styrande regler, till exempel krav på viss utrustning eller krav på att en del undervisning skulle ske i halvklass. Tanken var förstås att lokalt kunna bedöma vad som behövdes och fungerade bäst. Det är väl näst intill självklart att behovet av undervisning i halvklass inte är det samma i en klass med 18 elever som i en klass med 30 elever. Och inte med ett enda exempel visar Per Kornhall att kommunerna fattat dåliga beslut. Nåja, ett konkret exempel för gymnasieskolan nämns, men effekten av detta kan säkert diskuteras: Antalet lektorstjänster har minskat.

Orsaken till den svenska skolans negativa utveckling sedan början av 90-talet måste helt enkelt sökas någon annanstans än i kommunernas ökade inflytande. Och en del av Per Kornhalls svingar träffar rätt.

Det finns en mycket negativ dynamik i ett friskolesystem där skolorna konkurrerar om elevernas skolpeng. Alla skolor vill förstås ha mycket resurser som möjligt i förhållande till uppdraget. Fler elever som kan prestera bra utan att behöva så mycket stöd är förstås det mest lönsamma, både för friskolor och för kommunala skolor. Det är nästan oundvikligt att verksamheten i hög grad utformas just för de eleverna trots att skolans uppdrag egentligen är att ge mest till de som behöver mest stöd.  Därför är det bra att Per Kornhall förordar att skolvalet måste avskaffas men vägen dit går knappast genom att försvaga demokratin som faktiskt Per Kornhall föreslår.

Annonser

Svaret måste vara mer demokrati och öppenhet

april 9, 2013

Det är alarmerande att tilltron till de svenska kommunerna är så dålig som framgår av en artikel idag på DN-debatt. Artikeln innehåller inte mycket om hur det verkligen ser ut i kommunerna men till SR säger en av artikelförfattarna, Andreas Bergh, att ”varannan svensk tror att kommunpolitiker beter sig korrupt”. Framförallt handlar artikeln om hur mer kontroller kan göras, och det kanske behövs, men jag är övertygad om att det inte är den bästa lösningen.

Till stor del har de två senaste decennierna inneburit just mer kontroll och regler i kommunerna, ofta på bekostnad av demokrati och öppenhet. Den linjen verkar inte har ökat förtroendet för de svenska kommunerna som nu har lägre förtroende bland sina medborgare än i övriga nordiska länder.

Istället behöver demokratin stärkas. De politiskt tillsatta styrelserna och nämnderna behöver stärkas och organisationen och besluten måste bli mycket mer öppna. Tyvärr har många delvis nya inslag i den offentliga verksamheten de senaste decennierna lett till både mindre öppenhet och minskad möjlighet att påverka stora delar av besluten. Jag tänker bland annat på de offentliga upphandlingarna som både blir alltmer omfattande men också alltmer svårpåverkbara.

Det är inte ovanligt att den politiskt ansvariga nämnden inte haft möjlighet att se hela upphandlingsunderlaget innan det är slutligt fastställt. För mig är det ganska obegripliga sekretessregler som i det här fallet kan stoppa en viktig öppen diskussion om vilka krav som ska ställa på bilar, sophämtning eller vad det nu är som ska upphandlas. För den politiskt ansvariga kan i slutändan bara återstå att klubba igenom ett anbud med ett innehåll som kanske stämmer dåligt med vad man önskat. Kanske är tanken att just minska risken för korruption och maktmissbruk men jag tror snarare att det leder åt motsatt håll och det ökar definitivt inte trovärdigheten för de demokratiskt tillsatta organen.

Lagstiftningen om offentliga reglerar också vilka krav som kan och inte kan ställas. En del lokala önskemål kanske helt enkelt blir omöjliga att formulera inför en upphandling.

Det finns många viktiga problem i de svenska kommunerna men det är också så att massmedias bevakning alltför ofta förstärker bilden av dåligt skötta kommuner. Ibland redovisas ickeproblem som stora problem. Jag tänker då på riksmedias återkommande redovisningar av att det är olika i kommunerna. Alltså det fungerar precis som det är tänkt, kommunerna försöker hantera de lokala frågorna utifrån egna förutsättningar och önskemål och då blir det lite olika i Bjurholm och i Stockholm.

Jag är övertygad om att en stark kommunal demokrati är en av hörnstenarna i ett samhälle där inte marknadskrafterna och ojämlikheten växer sig allt starkare. Därför är det verkligt viktiga varningssignaler som idag kommer genom de uppgifter som (delvis) publiceras idag.


Avsluta det 20-åriga fiaskot.

april 1, 2013

När det så kallade producentansvaret infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Tyvärr var det till stor del en återvändsgränd och nu är det viktigt att backa tillbaka en del. På dagens DN-debatt tar ett antal forskare upp frågan och framhåller att den avgörande frågan inte alls bara kan handla om vilken organisation som ska finnas, även om det nuvarande systemet allvarligt försvårat för goda idéer

(Och den 10 maj skriver företrädare för Avfallsverige en artikel i SvD om frågan).

Syftet med producentansvaret var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar. Därför skulle hela ansvaret läggas på producenterna och kommunerna skulle hålla sina fingrar borta.

 Som enskilda konsumenter har vi framförallt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, nästan 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt.

Producenterna organiserade sig snabbt i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade nån verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Istället blev materialbolagens uppgift att hitta kryphål i regelverket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknadslogik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

 Tyvärr har också den centrala tillsynsmyndigheten, Naturvårdsverket, hjälpt producenterna att slippa undan. Naturvårdsverket har framförallt varit alltför passivt men också aktivt bidragit till misslyckandet. Jag ska här bara nämna två tydliga exempel:

2004 började Naturvårdsverket redovisa plast som förbränns blandad med övriga hushållssopor som återvunnet genom energiutnyttjande. Detta var ett helt nytt synsätt som troligen inte föresvävade nån när producentansvaret infördes. Det innebär att de förpackningar som är sämst ur återvinningssynpunkt gynnas i systemet dvs tvärtemot själva syftet. (Numera har det ändrats igen).

Den förändring av insamlingen som riksdagen beslutade om 2003, med insamling mer nära de boende, struntade Naturvårdsverket i att försöka få producenterna att genomföra. Istället uteslöt Naturvårdsverket de organisationer som företrädde de boende ur det centrala kretsloppsrådet eftersom de hävdade riksdagens beslut.

 Och det är inte alls bara insamlingsorganisationen som inte fungerat. Det kanske rentav är det som fungerat bäst! Under den tid som producentansvaret gällt för förpackningar så har mängden förpackningar ökat med 75 procent. Under den tid som producentansvaret har gällt så har flera retursystem försvunnit och det som finns kvar fått en kraftigt minskat andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Ett tydligt exempel är retursystemen för drycker som 1994 utgjorde över 50 % av dryckesförpackningen (returglas + returPET). 2011 så är den andelen cirka 10 procent, nu bara returglas eftersom returPET försvann 2007.

 Kort sagt: Avfallshierarkin har inte fått något som helst genomslag. De två översta stegen, förbyggande av avfall och återanvändning har ju kraftigt gått tillbaka.

Gör om och gör rätt med följande utgångspunkter:

Inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor. Ta itu med hela frågan, inte bara insamlingen. Ge kommunerna en verklig chans att bygga in detta i en samhällsstyrd infrastruktur. Lägg inte några viktiga frågor hos Naturvårdsverket.

Men visst finns några positiva förslag i avfallsutredningens betänkande men det framgår ju också att utredaren varit klämd mellan olika målkonflikter eller som han själv uttrycker det ”Mellan dessa tre områden kan det uppstå målkonflikter. Ett mål eller en åtgärd som skulle vara den bästa för miljön kanske inte är det bästa för marknaden eller för medborgaren. En lösning som vore den bästa för medborgaren, t.ex. insamling av avfall i materialströmmar, är utifrån dagens förutsättningar kanske inte den bästa för marknaden. En generell målhierarki är därför, enligt min mening, inte möjlig att föreslå.”

 Lösningen borde naturligtvis vara att marknadens krav måste bli underordnade och det är orimligt att de ska likställas.

Trots denna grundläggande brist är det ett framsteg att utredningen föreslår att kommunerna tar över insamlingen av förpackningar och returpapper. Det är ju denna brist som de flesta av oss har kunnat se med skräpiga insamlingsstationer eller insamlingsstationer som ligger fel/för långt borta.

Just detta bör genomföras men i övrigt måste frågan i sin helhet ses över mer grundläggande.

 (Till stor del är det här ett remissvar som jag skickade till regeringen strax före jul, just inför det propositionsskrivande som nu pågår).