Avsluta det 20-åriga fiaskot.

När det så kallade producentansvaret infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Tyvärr var det till stor del en återvändsgränd och nu är det viktigt att backa tillbaka en del. På dagens DN-debatt tar ett antal forskare upp frågan och framhåller att den avgörande frågan inte alls bara kan handla om vilken organisation som ska finnas, även om det nuvarande systemet allvarligt försvårat för goda idéer

(Och den 10 maj skriver företrädare för Avfallsverige en artikel i SvD om frågan).

Syftet med producentansvaret var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar. Därför skulle hela ansvaret läggas på producenterna och kommunerna skulle hålla sina fingrar borta.

 Som enskilda konsumenter har vi framförallt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, nästan 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt.

Producenterna organiserade sig snabbt i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade nån verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Istället blev materialbolagens uppgift att hitta kryphål i regelverket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknadslogik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

 Tyvärr har också den centrala tillsynsmyndigheten, Naturvårdsverket, hjälpt producenterna att slippa undan. Naturvårdsverket har framförallt varit alltför passivt men också aktivt bidragit till misslyckandet. Jag ska här bara nämna två tydliga exempel:

2004 började Naturvårdsverket redovisa plast som förbränns blandad med övriga hushållssopor som återvunnet genom energiutnyttjande. Detta var ett helt nytt synsätt som troligen inte föresvävade nån när producentansvaret infördes. Det innebär att de förpackningar som är sämst ur återvinningssynpunkt gynnas i systemet dvs tvärtemot själva syftet. (Numera har det ändrats igen).

Den förändring av insamlingen som riksdagen beslutade om 2003, med insamling mer nära de boende, struntade Naturvårdsverket i att försöka få producenterna att genomföra. Istället uteslöt Naturvårdsverket de organisationer som företrädde de boende ur det centrala kretsloppsrådet eftersom de hävdade riksdagens beslut.

 Och det är inte alls bara insamlingsorganisationen som inte fungerat. Det kanske rentav är det som fungerat bäst! Under den tid som producentansvaret gällt för förpackningar så har mängden förpackningar ökat med 75 procent. Under den tid som producentansvaret har gällt så har flera retursystem försvunnit och det som finns kvar fått en kraftigt minskat andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Ett tydligt exempel är retursystemen för drycker som 1994 utgjorde över 50 % av dryckesförpackningen (returglas + returPET). 2011 så är den andelen cirka 10 procent, nu bara returglas eftersom returPET försvann 2007.

 Kort sagt: Avfallshierarkin har inte fått något som helst genomslag. De två översta stegen, förbyggande av avfall och återanvändning har ju kraftigt gått tillbaka.

Gör om och gör rätt med följande utgångspunkter:

Inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor. Ta itu med hela frågan, inte bara insamlingen. Ge kommunerna en verklig chans att bygga in detta i en samhällsstyrd infrastruktur. Lägg inte några viktiga frågor hos Naturvårdsverket.

Men visst finns några positiva förslag i avfallsutredningens betänkande men det framgår ju också att utredaren varit klämd mellan olika målkonflikter eller som han själv uttrycker det ”Mellan dessa tre områden kan det uppstå målkonflikter. Ett mål eller en åtgärd som skulle vara den bästa för miljön kanske inte är det bästa för marknaden eller för medborgaren. En lösning som vore den bästa för medborgaren, t.ex. insamling av avfall i materialströmmar, är utifrån dagens förutsättningar kanske inte den bästa för marknaden. En generell målhierarki är därför, enligt min mening, inte möjlig att föreslå.”

 Lösningen borde naturligtvis vara att marknadens krav måste bli underordnade och det är orimligt att de ska likställas.

Trots denna grundläggande brist är det ett framsteg att utredningen föreslår att kommunerna tar över insamlingen av förpackningar och returpapper. Det är ju denna brist som de flesta av oss har kunnat se med skräpiga insamlingsstationer eller insamlingsstationer som ligger fel/för långt borta.

Just detta bör genomföras men i övrigt måste frågan i sin helhet ses över mer grundläggande.

 (Till stor del är det här ett remissvar som jag skickade till regeringen strax före jul, just inför det propositionsskrivande som nu pågår).

En kommentar till Avsluta det 20-åriga fiaskot.

  1. […] Avsluta det 20-åriga fiaskot. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: