Demokrati viktig för skolan

För några veckor sedan kom Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” och den fick en del genomslag och det var lätt att få uppfattingen att det var en bred och gedigen genomgång av den svenska skolans förändring sedan 1990. Nu när jag läst den har jag fått en annan bild. Dessvärre visar det sig att det i hög grad är ett populistiskt svingande åt alla håll. Jag håller med om en hel del slutsatser, alla kan säker hitta något att sympatisera med, men några nya underlag eller fakta är svåra att hitta.

Men Per Kornhall redovisar också en märklig syn på demokrati och på hur ett bra samhälle kan byggas. Det är en syn som dessvärre hörs då och då i debatten och därför är det värt att reagera på.

I Per Kornhalls ögon hade den svenska skolan nått sitt högsta stadium 1990. En likvärdig skola som hade förmåga att kompensera för barns olika förutsättningar. Kornhall har valt benämningen ”enhetsskola” på grundskolan. Och det var på många sätt en bra skola men mycket arbete återstod för att uppnå en verkligt jämlik och demokratisk skola. Skolan 1990 var resultatet av flera decenniers politiskt arbete och kamp som i hög grad letts av arbetarrörelsen. Många av de reformer som succesivt genomförts för att ge fler tillgång till mer utbildning och för att arbetssättet i skolan skulle ske i alltmer demokratiska former hade mött motstånd, bland annat från många lärare som hellre ville jobba i en urvalsskola.

Men när Per Kornhall nu skissar på hur en reformerad skola skulle kunna se ut och byggas upp så underkänner han de metoder som hade lett till den goda skola som han själv hyllar. Nu är det professionen som ska styra och de politiska organen ska hålla sina fingrar borta.

Kanske är det därför logiskt att Per Kornhall i sin inventering över orsaker till dagens problem börjar med ”kommunaliseringen”, den var ju en del av en alltmer demokratisk skola.  Han påstår i sin bok att kommunerna ”plötsligt” fick ta över ansvaret ”för en verksamhet som de inte hade någon erfarenhet att driva” och att den oförmågan drabbade skolväsendet.  Sanningen är ju att kommunerna under lång tid hade varit huvudmän för både grundskolan och gymnasieskolan. Den statliga styrningen hade efterhand minskat och resulterat i det mycket goda system som vi, enligt Per Kornhall, hade dagen före ”kommunaliseringen”.

Kommunerna var ansvariga för lokaler, skolplanering (vilka skolor som skulle finnas), skolutveckling, fortbildningsinsatser, läromedel och annan utrustning, skolhälsovård, skolmat, skolskjutsar mm.

Per Kornhall påstår att staten före 1990 noga fördelade och styrde resurserna till de skolor som hade störst behov. Så var det inte. Besluten om den behovsstyrda resursfördelningen låg helt hos de kommunala skolstyrelserna. Statens beslut genom länsskolnämnderna om de så kallade basresurser skedde helt enligt en matematisk modell som snarast var ett problem när det gällde att åstadkomma en resursfördelning efter behov. Per Kornhall gör vidare ett stort nummer i sin bok av att kommunernas skolchefer var statligt tillsatta. Det innebar praktiskt taget ingenting. Skolchefen hade på inget sätt någon annan ställning än andra kommunala förvaltningschefer och statens medverkan i tillsättningsprocessen var högst formell.

 

Trots det stora kommunala inflytandet och ansvaret före ”kommunaliseringen” fanns goda skäl att genomföra också det steg som gjordes 1990. Dels var syftet att öka möjligheterna till samarbete med andra kommunala verksamheter men det gav också möjligheter styra resurserna mer ändamålsenligt när statens regler för just lärartjänsterna upphörde. Före 1990 kunde till exempel kommunerna inte spara på lokalkostnader för att kunna anställa fler lärare.

Men mycket av Kornhalls kritik handlar också om att staten lite senare tog bort en del styrande regler, till exempel krav på viss utrustning eller krav på att en del undervisning skulle ske i halvklass. Tanken var förstås att lokalt kunna bedöma vad som behövdes och fungerade bäst. Det är väl näst intill självklart att behovet av undervisning i halvklass inte är det samma i en klass med 18 elever som i en klass med 30 elever. Och inte med ett enda exempel visar Per Kornhall att kommunerna fattat dåliga beslut. Nåja, ett konkret exempel för gymnasieskolan nämns, men effekten av detta kan säkert diskuteras: Antalet lektorstjänster har minskat.

Orsaken till den svenska skolans negativa utveckling sedan början av 90-talet måste helt enkelt sökas någon annanstans än i kommunernas ökade inflytande. Och en del av Per Kornhalls svingar träffar rätt.

Det finns en mycket negativ dynamik i ett friskolesystem där skolorna konkurrerar om elevernas skolpeng. Alla skolor vill förstås ha mycket resurser som möjligt i förhållande till uppdraget. Fler elever som kan prestera bra utan att behöva så mycket stöd är förstås det mest lönsamma, både för friskolor och för kommunala skolor. Det är nästan oundvikligt att verksamheten i hög grad utformas just för de eleverna trots att skolans uppdrag egentligen är att ge mest till de som behöver mest stöd.  Därför är det bra att Per Kornhall förordar att skolvalet måste avskaffas men vägen dit går knappast genom att försvaga demokratin som faktiskt Per Kornhall föreslår.

3 kommentarer till Demokrati viktig för skolan

  1. […] Demokrati viktig för skolan […]

  2. […] Läs gärna också mitt inlägg som jag skrev 18 april som också tar upp ”kommunaliseringen”. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: