Stärk demokratin

september 27, 2013

Under de senaste åren har förslag om mer expertstyre i viktiga samhällsfrågor lanserats från olika håll och med ganska varierande motiv. Oberoende centralbank/riksbank är ju numera en allmänt (?) accepterad form av expertstyre av ett vitalt samhällsområde. Mer domstolsprövningar av innehållet i kommunala beslut är en annan form av mer expertstyre (jag bloggade om det igår). Förstatligande av sjukvård och skola, som förordas av flera partier, är i realiteten också en form av ökat expertstyre.

Därför är det väldigt glädjande när två professorer som är aktiva inom klimatforskningen starkt understryker behovet av demokratin som metod för att ta itu med den allvarliga klimatfrågan. De skriver om detta på DN-debatt idag och skriver bland annat ”Ytterst innebär ett engagemang för en demokratisk samhällsstyrning att acceptera att makten ligger hos folket, och inte hos de sakkunniga.”

Många fler borde läsa och fundera noggrant över innehållet i artikeln. Och det är viktigt att understryka att ingenstans i artikeln försöker professorerna Björn-Ola Linnér och Roger Pielke Jr tona ner varken problemet eller behovet av samhällsförändringar. Tyvärr, eller kanske snarare ganska förväntat, valde en företrädare för det ”klimatskeptiska” Stockholmsinitiativet att göra en sådan tolkning.

Jag är övertygad om att vi står behöver göra ganska stora samhällsförändringar för att klara klimathotet. Många av de förändringarna kommer att kräva bred uppslutning från alla (nästan alla) och det är knappast möjligt att genomföra utan en rejäl debatt och dialog där alla känner delaktighet därför är demokrati troligen också en bra metod att klara uppgiften.

Det finns goda möjligheter att ett mer resurshushållande samhälle också kan öka livskvalitén i många avseenden men vi ska inte blunda för att det också kan innebära en del nödvändiga uppoffringar. Om det blir nödvändigt med uppoffringar så är de troligen möjliga att klara med rimliga sociala konskevenser bara om alla är med och delar på detta. Ett system då de med fet plånbok ska kunna köpa sig fria kommer knappast att kunna fungera långsiktigt. Mer jämlikhet och mindre av ekonomiska styrmedel borde därför ingå i en framgångsrik klimat- och miljöpolitik.


Bara toppen på isberget

september 26, 2013

Det är lätt att helt och hållet ställa sig bakom kravet på att LOU ska avskaffas. Det har blivit en byråkratisk koloss som framförallt försvårar för kommunerna att bedriva en bra och väl fungerande verksamhet. Dessutom finns, precis som framgår av artikeln på DN-debatt, mängder av avarter i agerandet från företag som har specialiserat sig på att driva processer som handlar om LOU.

Kanske var hela tanken med LOU att minska det demokratiska inflytandet och istället öka teknokraternas, framförallt juristternas, makt. Om det var syftet så har man verkligen lyckats men ingen, som jag har hör, har direkt sagt att syftet var att försvaga demokratin men jag kan mycket väl tänka mig att många starkt gillar den effekten.

Under många år har det skett en överföring av makt från demokratiskt tillsatta organ, till exempel kommunala nämnder, till framförallt domstolar. Jag är övertygad om att det är en dålig utveckling som långsiktigt skadar demokratin förstås men också våra möjligheter att verkligen upprätthålla ett välfärdssamhälle.

Jag tycker att det är tre utvecklingstendenser som sammantaget lett till en ganska stor samhällsförändring där, som sagt, LOU bara är toppen på isberget.

  1. Kommunerna har fått starka begränsningar i sina möjligheter, till förmån för kommersiella intressen.
  2. Olika former av rättighetslagstiftning har stärkts och ökat den enskildes möjligheter att få myndighetsbeslut överprövade.
  3. Massor av certifieringar och ”kvalitetssystem” har tagit fram som kräver mycket omfattande dokumentation och verifieringar.

Den första punkten känner jag överhuvudtaget ingen sympati med men med de två andra punkterna kan jag se vissa fördelar men problemet är hur de samlade effekterna kan hanteras och vad det innebär. Och krav på ännu mer rättighetslagstiftning finns levande, inte minst från vänsterhåll, men jag tror att det är ett misstag, av flera skäl.

LOU ingår som en del i den första av ovanstående punkter och det kanske är det område som en reformering borde börja. Där ingår också delar av ”konkurrenslagstiftningen” där förändringar gjordes 2010 som syftade till att just begränsa kommunernas möjlighet att på klokt sätt använda sina resurser och driva en bra verksamhet. Visst borde det vara självklart att en skolmatsal på en ort i glesbygd borde få servera luncher till pensionärer. Men så är det inte!

Om kommunerna ska vara den instans som ansvarar för huvuddelen av välfärdsproduktionen så måste också kommunerna ha möjlighet att utforma den efter lokala förutsättningar och önskemål. De möjligheterna håller nu på att snabbt tas bort. Genom strama ekonomiska förutsättningar och allt mer omfattande detaljkrav på hur verksamheten ska utföras så klarar snart kommunerna bara att genomföra det som är lagstiftat. Då tappar vi två viktiga inslag i den svenska demokratin. Dels, förstås, möjligheten till lokal anpassning men på sikt kommer vi också att tappa det engagemang för verksamheten som de kommunalt förtroendevalda står för.

Välfärden kan inte bara en gång för alla lagstiftas fram. Välfärdens verksamheter måste utvecklas men kostnaderna för välfärden måste också försvaras. De kommunalt förtroendevalda är, eller åtminstone har varit, viktiga delar av upprätthållandet av välfärden. Är det nån som tror att domarna i förvaltningsrätten kommer att åka ut på arbetsplatser, hembygdsgårdar och Folkets Hus och argumentera för en bra, helst ännu bättre välfärd som alla måste vara med och betala till?

För mig är det ju också så att skolan, förskolan och fritidsgården har ett större uppdrag än att bara ge var och en sina rättigheter till kunskap och omsorg. De borde vara en del i en större samhällsutveckling med en utvecklad demokrati, ökad jämlikhet och ett större samhällsengagemang. En ökad styrning av verksamheterna som utgår från enskilda domstolsprövningar kommer knappast att driva på en sådan utveckling.

Igår var jag på ett möte där vi kom in på den ökade byråkratin/administrationen/dokumentationen inom sjukvården. Det är ett område som jag inte kan men andra på mötet vittnade om detta och min kommentar var då att nästan ingen håller emot den ökade byråkratin. För 30 år sedan var det lite av en paradgren för Moderaterna (de gamla) men nu ställer allt färre de kritiska frågorna. Jag tror att det beror på att alldeles för många tjänar stora pengar på detta och har byggt sina karriärer på dessa nya byråkratiska system och nästan ingen som står helt utanför vågar sig på denna alltmer byråkratiska koloss. Jag hoppas det är dags för detta nu!


Nu kommer marknadshyror.

september 25, 2013

Rikare fastighetsägare och ökad segregation blir effekten men det redovisar inte regeringens utredare när han idag återkommer, i Svd, till sitt förslag från december förra året. I realiteten är det förstås marknadshyror som han förordar och visst kan man bygga in en del övergångsregler och skydd mot extrema effekter men den långsiktiga effekten blir marknadshyror.

Det kanske går att prata allmänt om möjligheter med en marknad i balans och skydd för de mest negativa effekterna men vi har rätt att se ett riktigt färdigt förslag. Under Almedalsveckan presenterades faktiskt ett embryo till ett sådant och då visar det sig att det bygger på att besittningsskyddet, rätten att bo kvar alltså, i realiteten krymps till femårsperioder, därefter måste ju bostaden hyressättas av marknaden igen. Känns det attraktaivt? (För hyresgästen alltså).

Jag bloggade om Bergendahls förslag i december och den texten håller fortfarande så här kommer den igen:

Idag blev det tydligt. Marknadshyror ska införas. Det är kanske ingen överraskning men visst hade det varit hederligare om den borgerliga alliansen gjort detta tydligt redan när de första attackerna mot bostadspolitiken sattes in.

Men idag kom alltså den så kallade Hyresbostadsutredningen. Där tydliggörs att det är marknadshyror som ska införas dels genom att läget ska få en avgörande betydelse när hyran sätts och dels genom att Hyresgästföreningens förhandlingsmöjlighet minskar eller rentav försvinner. Hyrorna i de mest attraktiva områdena kommer givetvis att öka, troligen blir det en dubblering inom några år.

Två direkta effekter är självklara:

Rikare fastighetsägare och ökad segregation.

Jag förmodar att de borgerliga allianspartierna gillar båda dessa effekter som väl stämmer ganska bra med en borgerlig samhälls- och människosyn. De rika ska bli rikare och de med lägre inkomster får bo i särskilda områden.

Den borgerliga regeringen har agerat mycket systematiskt för att pressa fram mer och mer marknadslösningar.  Men samtidigt har deras politik varit lätt att genomskåda så nog borde debatten och protesterna vart tydligare.

Nu används till och med bostadsbristen som ett skäl att höja hyrorna framförallt på de bostäder som byggdes för ganska länge sen, i de stora städernas mest centrala delar. Deras argument är faktiskt så märkligt som det låter. De menar på fullt allvar att genom att höja hyrorna på gamla hus på Södermalm och på Östermalm så ska det bli lättare att bygga nya bostäder.

Det finns förstås många problem med den argumentationen, ett är att det knappast är på Södermalm och Östermalm som det finns plats för de över 100 000 nya bostäder som behövs i Stockholmsområdet. Så ser det ut på många fler platser och absolut inte bara i Stockholm även om läget där är lite extra tydligt.

Ökade hyror kommer inte avskaffa bostadsbristen men kanske kommer köerna att kortas när många inte längre kommer att ha råd efterfråga en bra bostad. Det är ju så marknaden är tänkt att fungera. Den så kallade konsumetmakten ger ju förstås mest makt åt de som har mycket pengar.

Alternativet till en mer och mer marknadsanpassad bostadspolitik är att staten och kommunerna återtar planeringsinitiativet inom bostadsektorn. Vi måste sluta att anpassa oss till vinstintressen som spekulerar i ökade markpriser och bara vill bygga dyrare och dyrare bostäder. Ett exempel på effekterna av vinstintressenas framfart är att produktionskostnaden (per kvadratmeter) för bostadsrätter har ökat med 141 procent under tiden 1998 – 2010. (Under samma tid har KPI ökat med 18 procent).

Ett direkt stöd till produktion av hyreslägenheter bör också införas. Ett stöd som motsvarar villaägarnas och bostadsrättsägarnas ränteavdrag. Ett sånt stöd fanns tills regeringen Reinfeldt avskaffade det direkt efter valet 2006. Stödet kompenserade inte fullt ut men efter stödets avskaffande så rasade nyproduktionen av hyreslägenheter snabbt.

De allmännyttiga företagens uppdrag måste också förändras så att de återfår uppgiften att bygga bra bostäder åt alla och inte efterlikna de privatägda vinsdrivande bostadsföretagen.

Här kan du läsa mer om frågan:

Sveriges radios nyhetsinslag:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5385458

En artikel i DN:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/hyror-kan-hojas-om-nagra-ar

Vänsterpartiet på Gotland som visar bostadspolitiken effekter de senaste åren:

http://gotland.vansterpartiet.se/2012/11/23/bostadsbyggandet-har-havererat-ateruppratta-bostadspolitiken/

Och här hela utredningen som kom idag:

http://www.sou.gov.se/


Ökade orättvisor minskar inte orättvisan

september 20, 2013

Ökade vinster till fastighetsföretagen är Fölsters recept på ökande skillnader i förmögenhet. Visst är det oerhört märkligt att när avregleringar misslyckas så föreslås ännu mer avregleringar.

Idag visar Reforminstitutets (!) chef Stefan Fölster på DN Debatt flera negativa effekter som uppkommit när marknadskrafterna fått ökat utrymme för att tillgodose våra behov av bra bostäder. Fölster pekar framförallt på de orättvisa förmögenhetstillskott som många hushåll fått bara genom att bo.

Att den orättvisan ökat är en direkt följd av att tre faktorer:

  1. Den stora avreglering som gjordes av Bildtregeringen i början av 90-talet. Beslutet handlade i hög grad om att ta bort det statliga stödet till bostadsbyggandet men effekten blev också att kommunernas roll försvagades. Tidigare fanns en stark styrning för att hindra markspekulation men eftersom den var kopplad till det statligta bostadsstödet så blev förutsättningarna på flera sätt helt annorlunda.
  2. När styrningen av byggandet hamnade i händerna på bygg-och bostadsföretagen så blev det en tydlig inriktning på att bara bygga för köpstarka och gärna lite extra dyrt för att det skulle framstå som exklusivt. Hos byggföretagen var löftena om att kunna bygga billigare om staten inte styrde så mycket helt bortglömda.
  3. En starkare regional obalans som gjort att det finns stora bostadsbehov på många orter men samtidigt har det periodvis varit bostadsöverskott på andra.

Men i Fölsters m fl artikel tas ingen av dessa faktorer upp. Inte ens tar de upp de ökade markpriserna som följt av avregleringen. Under en lång följd av år hade markpriserna ganska marginell påverkan på kostnaderna för bostadsbyggande men nu är läget annorlunda efter många stora prisökningar kan markspriset rentav motsvara uppåt halva slutkostnaden. Det är uppseendeväckande att Fölster inte tar upp detta eftersom det borde vara självklart att nya bostäder kan hålla tillbaka förmögenhetsökningen bara om de nya bostäderna kan byggas till rimliga kostnader. Men det resonemanget saknas helt i Fölsters artikel.

Det är väl alldeles uppenbart att Fölster bara är intresserad av förslag som ökar företagens makt och vinster på bekostnad av demokratiskt inflytande och rimliga ekonomiska villkor för alla. Och deras enda konkreta förslag är att hyresregleringen tas bort. Det skulle förstås innebära stora hyresökningar framförallt i de stora städernas centrala delar. Stora vinstökningar för fastighetsbolagen. Ökad segregation. Givetvis. Och troligen ännu högre priser på de bostadsrätter som ligger centralt.

Det är däremot tveksamt om det alls skulle öka byggandet. Vi
måste väl inse att det inte är möjligt att bygga alla nya bostäder i de mest attraktiva (?) lägena. Det är knappast möjligt att ta ut högre hyror än de hyror som är möjliga att ta ut redan med dagens regler så det Fölster föreslår är inte någon lösning på bristen på bostäder utan bara ytterligare ett i raden av förslag för mer högerpolitik. För ännu större vinster. För ökad segregation.

Det som behövs är istället en återupprättad bostadspolitik. En politik som på allvar tar itu med orimliga priserna, bland annat genom att stoppa markspekulation. Men också en politik där staten ger investeringsstöd för att möjliggöra mer byggande av hyresrätter till rimliga kostnader. Investeringsstödet utformas så att det ger samma förutsättningar att bygga hyreslägenheter som ränteavdragen innebär för eget ägda bostäder. Rättvisa helt enkelt!

Troligen är en viktig förutsättning för att kunna öka bostadsbyggandet till en rimlig nivå att helt nya områden i de stora orternas utkanter börjar bebyggas. Då ställs förstås krav på att både bostäderna och områdena blir tillräckligt attraktiva. Därför måste kommunernas vilja och möjligheter att styra samhällsplaneringen starkare öka. Det borde vara självklart att skolornas, förskolornas och vårdcentralernas lokalisering och verksamhetsansvar är en del av den kommunala planeringen. Tyvärr har dessa områden blivit alltmer vinst- och marknadsstyrda och det förvårar givetvis den utbyggnad som är nödvändig. Men även annan viktig service bör kunna ingå i den planering som görs av kommunen.

Läs gärna också:

http://badlandshyena.wordpress.com/2013/09/20/folster-rasar-mot-de-rika/


Regeringen backar in i framtiden

september 18, 2013

Under några veckor har regeringen försökt mata väljaropinionen med väl utvalda smakbitar som ingår i statsbudgeten för 2014, som i sin helhet blir offentlig idag. Det är nu väldigt tydligt att det är två huvudingredienserna i budgeten. Dels den moderata paradgrenen skattesänkningar, och då menar jag de gamla riktiga moderaterna, skattesänkningar som är utformade så de konsekvent ökar orättvisorna och de sociala spänningarna. Dels också ett antal förslag där de river upp en del av sina egna beslut och visar på vilken lös grund politiken har stått.

Finansministern, Anders Borg, skriver idag på DN-debatt om budgeten och väljer att lyfta fram att det finns ett väldigt begränsat reformutrymme och det är väl inte konstigt när den moderatledda regeringen istället valt att sänka skatterna med bortåt 150 miljarder. Alltså de statliga inkomsterna för 2014 är så mycket mindre än de varit utan alla de skattesänkningar som den moderatledda regeringen gjort till höginkomsttagare, till bolagen och för RUT- och ROT-avdrag, för att ta några exempel.

Men regeringens svar nu som tidigare är ytterligare skattesänkningar som precis som tidigare går till de som har mest. Dels jobbskatteavdraget som kostar 12 miljarder och dels höjs brytpunkt för statlig inkomstskatt som kostar 3 miljarder. Dessutom förstärks hushållens ekonomi med ytterligare 5 miljarder med bättre fördelningspolitisk profil.

Det är alltså de här 20 miljarderna som är regeringens framtidssatsning. De påstår sig helt enkelt mena att mer pengar till hushållen är bästa sättet att satsa på de viktiga framtidsjobben. Mer konsumtion ska ge fler jobb. Det är ett samband som stark kan ifrågasättas och alldeles klart är att samma miljarder skulle kunna ge betydligt fler jobb om de satsades på skolan, på vården, på omsorgen och på en förbättrad och mer miljöriktig infrastruktur.

I regeringens förslag finns några viktiga exempel på hur deras väldigt ekonomistiska tänkande har misslyckats. Med ekonomistiskt så menar jag den förenklade tanken att det går att locka och hota med pengar hit och dit och då ändrar man människors beteende. Regeringen föreslår ju nu att de starkt differentierade och orättvisa avgifterna till A-kassan tas tillbaka. Det var ett av regeringens första beslut och tanken var att de fackliga organisationerna skulle tvingas sänka sina lönekrav för att hålla nere avgifterna till A-kassan. Det fungerade förstås inte alls och nu backar regeringen.

Det andra exemplet är den så kallade SFI-bonusen som betalas till de som snabbt kunde lära sig svenska i SFI-undervisningen. Det är förstås helt andra omständigheter som styr detta och nu tas denna bonus bort.

Ett annat intressant exempel är att regeringen nu vill att skolan ska förbättras och undervisningen ska bli bättre genom att lärarnas tid för administration och dokumentation ska kunna minska. Det känns lite som en parodi eftersom den ökade administrationen är en följd av regeringens politik för ökat mätande och vägande i skolan och till ganska stor del också en följd av den ökade kontroll som är nödvändig när skolan har tillåtits privatiseras i allt högre grad.

Men trots mängder av exempel på hur Borgs (och andras?) förenklade sätt att tänka har misslyckats så fortsätter regeringen denna politik. Jag gissar att det beror på att det väl ansluter sig till Moderaternas paradgren: Skattesänkningar!

Budgetdebatten och debatten inför borde handla om vad vi ska ägna oss åt och vad vi ska konsumera. Är det mer prylar, kläder, restaurangbesök och resor som är viktigt? Eller är det viktigare med bra och trygga skolor och en högklassig och säker vård till alla? Svaret borde vara enkelt och då är inte lösningen skattesänkningar.


Låt inte betygen styra

september 3, 2013

Varje gång det kommer en rapport om orimligheter i betygssättning och i nationella prov så kommer förslag på en lång rad åtgärder som mest skulle öka betygens styrning av skolan. Slutsatsen borde istället vara att minska betygens roll och minska skolans mätande och vägande.

SVT beskrev igår Skolinspektionens rapport att friskolorna har ”generösare” betygssättning på de nationella proven än kommunala skolor. Absolut inte oväntat, det är väl näst intill självklart att skolor som drivs av vinstgivande företag använder höga betyg, som är gratis för skolan, som ett sätt att rekrytera elever. Så visst måste betygssystemet trovärdighet ifrågasättas.

Idag beskriver DN i en läsvärd ledare en hel del av problemen med betygssättning och fler prov i skolan men några rimliga slutsatser verkar de inte vara beredda att dra. Den rimliga slutsatsen av dagens ledare i DN och gårdagens rapport från Skolinspektionen borde vara att betygens och betygssättningens roll i skolan kraftigt måste minska, kanske helt avskaffas.

Framförallt så menar jag att betygen ska avskaffas för att de styr skolans arbete i en olycklig riktning och dessutom leder till en negativ sortering av barnen. Ett av problemen är det numera nästan ständigt återkommandet mätandet och vägandet och vad det betyder för hela sättet att tänka och arbeta i skolan.

Betygsanhängarna anför i första hand två skäl för att betyg och prov behövs. Dels att de ska motivera barn och ungdomar att anstränga sig i skolarbetet och dels att betygen är ett rimligt urvalsinstrument till högre studier. Dessutom påstås ibland att betyg ger viktig information till föräldrar och på klass- och skolnivå också till andra intressenter i samhället.

Jag tycker inte att det utan vidare går att bortse från några av dessa argument men jag är övertygad om att det finns bättre lösningar. Troligen är det knappast en och samma lösning på alla dessa fyra uppgifter som betygen idag anses klara.

Den viktigaste utmaningen är troligen att få till stånd ett arbetssätt i skolan som inte bygger på betygen som morot för eleverna. Den forskning som finns visar att elever behöver bra återkoppling i skolarbetet men knappast den form som betygen är. Återkopplingen är snarare nånting som mer eller mindre sker kontinuerligt och i anslutning till att olika arbetsuppgifter görs, alltså det som kallas formativ bedömning. Det är en bedömning som utformas för var och en och innehåller också vägledning om fortsatt arbete och inlärning. Det är inte en jämförelse med andra och därför gynnar den i första hand de som inte har de högsta betygen. Men jag är övertygad om att alla skulle vara vinnare i en skola utan betyg.

Med en gymnasieskola där alla får plats och nästan alla kan beredas på den studieinriktning som de valt så borde intagningen kunna göras helt utan betyg. Det finns ett antal mer hantverksinriktade utbildningar, till exempel frisörutbildning, där antalet platser inte räcker och jag tror att är relativt enkelt att utforma nån typ av prov som skulle säga betydligt mer om möjligheten att klara utbildningen bra än dagens betygsintagning gör. Men säkert finns en del ytterligare att fundera över och det är tankearbetet som borde börja på allvar nu.

Även gymnasieskolan skulle må bra av att vara betydligt mindre styrd av betyg än dagens gymnasieskola men mest angeläget är nog ändå att göra förändringen i grundskolan.