Arbetslösheten har medvetet drivits upp

oktober 29, 2014

Nån gång i mitten av 70-talet hörde jag den tidigare LO-ekonomen PO Edin säga att det effektrivaste sättet att kväsa fackföreningsrörelsen var att driva upp arbetslösheten. Därför, menade Edin, att låg arbetslöshet var mycket viktigt för att alla ska ha rimliga arbetsvillkor. Vi kan nu lätt se att han hade rätt!

Givetvis är den höga arbetslösheten ett resultat av en medveten politik och den har förstås starkt bidragit till ökade orättvisor, ökad otrygghet och en kraftig försämring av arbetsvillkoren för de, ganska många, få betala mest för det som flexibilitet.

Och när Staffan Ingves bedyrar att riksbankens senaste räntesänkning, från 0,25 % till 0 %, kommer att öka den ekonomiska aktiviteten så är det någon annan han hoppas på, för inte ens han kan väl tro på det. Och det är förstås så att riksbankens arsenal har varit uttömd sedan något år. Riksbanken prioriterade också hög arbetslöshet högt! Det är statens budget som kan ändra nåt! DN:s huvudledare idag beskriver detta bra.

Det finns ljuspunkter i regeringens budgetproposition men någon radikal omläggning av den ekonomiska politiken är det inte. Snarare tvärtom, finansministern har kraftigt betonat att den ekonomiska politiken ligger fast även om det kommer att ta lite längre tid att få överskott i statens budget.

Men någon mer allmän konsumtionsstimulans känns ju inte heller som rätt sätt att vända utvecklingen och få fler i arbete. Dels fungerar det ganska dåligt men det är väl inte heller ökad konsumtion som ska vara svaret på våra framtidsutmaningar. Kanske några fler riktade insatser för att hushåll med svag ekonomi kan få lite större utrymme, höjningarna av A-kassan och underhållsstödet är bra, men framförallt måste mycket större satsningar på riktiga omställningsåtgärder göras.

Nu blir jag tjatig – det handlar om rätt infrastruktursatsningar, förnybar energi och att förbättra bostäder för minskad energiförbrukning. Och kom gärna med fler förslag. Jag tror att det skulle kunna gå att utveckla reparation och service att sånt som vi idag betraktar som förbrukningsvaror men här krävs i så fall ett ganska radikalt omtänkande.

Apropå tjatig, så har jag skrivit om riksbanken och penningpolitiken flera gånger tidigare.

 

 

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/12/21/rantevapnet-alltfor-trubbigt/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/11/08/rantepolitik-racker-inte/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2012/08/09/demokrati-ar-losningen-pa-euro-krisen/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2014/10/19/konjunkturpolitik-behovs/


Viktig debatt om makten!

oktober 26, 2014

Vem har tagit makten när partier och folkrörelser har tappat i styrka? Det tycker jag är den viktiga fråga som borde debatteras mer, mycket mer.

Bo Rothstein tar upp, bland annat detta i en artikel på DN-debatt och antyder också svaren i sin artikel. Lobbyister förstås, eller rättare sagt de som kan betala lobbyister. Och förstås har det skett en allmän försvagning av gemensamma beslut för allas bästa. Istället har individuella beslut för den enskildes bästa tagit över alltmer av hur vi ska klara miljöfrågor och välfärd. Marknadens principer har blivit alltmer dominerande.

Rothstein väljer i sin artikel att beskriva utvecklingen från 1990 då maktutredningen la fram sitt betänkande. Lite intressant är det, väl, att mycket av den problematiska samhällsutvecklingen tog fart då. Då menar jag inte bara ut maktsynpunkt. Jag tänker mer på arbetslöshet, ekonomisk fördelning, regionala skillnader och känslan av att leva i ett samhälle där välfärd och trygghet fungerar.

Artikeln gör förstås inte nåt anspråk på att vara heltäckande och Rothsteins poäng är ju att mer forskning behövs. Men en tydlig tendens som behöver framhållas är företagens egen opinionsbildning och då menar jag inte läkemedelsindustrins eller energibranschens aktiviteter inom läkemedels- och energifrågor. Jag tänker mer på när stora revisionsföretag gör omfattande kartläggningar av hur skolan fungerar och vad som kan göras för att förbättra utbildningsväsendet. Det är förstås svårt att invända mot sådana debattinlägg men samtidigt har folkrörelser och kommuner utarmats på resurser och debatten styrs därmed alltmer av de som har de ekonomiska möjligheterna, till exempel revisionsföretag som i hög grad lever på offentliga beställningar.

Numera verkar det dessutom finnas en inställning att politiska partier inte ska ägna sig åt mer diskussioner och undersökningar om samhällsproblem och vilka alternativa lösningar som finns. Det ska snarare överlåtas åt massmedia och forskningen. Självklart har massmedia och forskningen oerhört viktiga uppgifter men inte uppgifter som de ska ha monopol på. Partiernas roll som val- och maktapparater måste breddas!

Den ökade uppslutningen bakom marknadslösningar har också lett till en lagstiftning som alltmer begränsar kommunernas möjligheter att agera. Och alltmer av kommunernas beslut hamnar i domstolar. Jag är övertygad om att det bidrar till en känsla av att demokratiska beslut inte längre är så mycket värda. Just detta är jag säker på har ingått i en medveten strategi att nedmontera det demokratiska inflytande.

Mycket borde diskuteras!


Rätt riktning men för lite

oktober 23, 2014

Idag presenterar regeringen hela sin budget. Den innebär viktiga förändringar av den ekonomiska politiken och det går att se att Vänsterpartiet haft en del påverkan.

  • Mer satsningar på äldreomsorg, skola och sjukvård finns i budgeten. De två miljarderna till äldreomsorgen innebär nästan 50 fler anställda i äldreomsorgen här på Gotland.
  • En omläggning av arbetsmarknadspolitiken finns där. A-kassan höjs och Fas 3 försvinner.
  • Lite rättvisare skatter.
  • Klimatinvesteringar…finns med.
  • Föräldraförsäkringen blir mer jämställd.
  • Underhållstödet höjs med 300 kronor i månaden och det är viktigt för många.

Men väldigt mycket återstår förstås för att visa att en ny regering gör verklig skillnad. Enligt regeringens egen prognos, som brukar vara ganska optimistisk, så kommer arbetslösheten att ligga kvar över 6 procent under hela mandatperioden. Det betyder bland annat att utnyttjandet av framförallt unga kommer att kunna fortsätta om inte andra kraftfulla insatser sätts in

Igår visade Uppdrag granskning (SVT) hur unga pressa och utnyttjas med arbetsförhållanden som skulle varit otänkbara i Sverige för 15 år sedan. Oreglerade arbetstider, usla löner, tystnadsplikt och otrygga anställningsförhållanden har snabbt blivit verklighet för flera hundra tusen på den svenska arbetsmarknaden.

Troligen har den negativa förändringen av arbetsmarknaden gått så långt att ordentliga insatser borde göras omgående. Kollektivavtalsmodellen är ett bra instrument bland annat för den mobiliserar ett fackligt arbete som är nödvändigt för att långsiktigt slå vakt om acceptabla villkor. Men kanske behövs något nytt lagligt eller annat offentligt stöd för det fackliga arbetet som under en följd av år försvagats, åtminstone bland de grupper som har den mest utsatta situationen på arbetsmarknaden.

 

Här går det att läsa mer om budgeten

http://www.dn.se/debatt/vi-satsar-en-extra-miljard-2015-pa-forbattrad-sjukvard/

 

http://www.regeringen.se/sb/d/19333/a/248610


Lovande förslag

oktober 21, 2014

Lovande, men det behövs mer. S-MP-regeringen redovisar idag några förslag, på DN-debatt, som visar att politiken kommer att vara mer aktiv nä det gäller klimat- och miljöområdet. Det är bra, kanske rentav mycket bra som principiellt besked.

Men en lite närmare titt/granskning visar att förslaget innehåller ganska måttliga insatser. Det är ett par hundra miljoner om året. Och, som inte ska glömmas, också några viktiga åtgärder som inte kostar pengar som ska minska, eller åtminstone hålla tillbaka, lastbilarnas utsläpp. Så mer, mycket mer, behövs.

Idag kom också ett förslag från regeringen om ett investeringsstöd till energiförbättringar av bostäder byggda på 60- och 70-talet.

Men även om allt summeras och något högre nivåer utlovas kommande så räcker det inte. Det räcker inte för den nödvändiga omställning som behövs. Ett skäl är förstås statliga budgetregler och regeringens budgetdisciplin som håller tillbaka investeringar som är nödvändiga men som också skulle bidra till att minska arbetslösheten. (Jo, jag vet att jag skrev något liknande för bara nån dag sedan).

För att bara ta ett exempel så finns det bedömningar som pekar på att behovet att upprustningar av de sk miljonprogramområdena kräver investeringar på över 500 miljarder kronor. Regeringens budgetförslag är 200 miljoner, vilket förstås är mer än noll. Kanske är 500 miljarder en överskattning av behovet och något mer pengar kommer de närmaste åren men det är väl ändå uppenbart att det är ett väldigt gap mellan budget och behov.

Tanken med regeringens satsning är förstås att det bara en medfinansiering och att andra pengar ska komma från fastighetsägare, kommuner och kanske från en del andra. Det kan vara en god idé men också ett sätt att fördela pengar som innehåller betydande risker och problem.

Två uppenbara problem finns med medfinansieringsprojekt där kommuner, föreningar och företag ansöker om pengar från staten eller EU. För det första så kräver det ofta stora administrativa insatser som kan sluka en stor del av de resurser som till slut faller ut. För det andra så är ofta medfinansieringen så blygsam att de projekt som genomförs skulle ha genomförts ändå. Som en tredje risk så finns förstås risken att många idéer som utvecklas, enligt bidragsgivarnas ramar, inte får pengar. Det kan leda till att inget alls görs i ett läge där en annan inriktning från början, utan bidragsmöjligheten, skulle ha kunnat leda till en lite mindre satsning än den som fått nej.

Slutsatsen får inte bli att staten inte ska kunna ge olika former av investeringsstöd men slutsatsen måste bli att bidragen blir på en sån nivå att de verkligen innebär nya satsningar. Dessutom måste det med kraft understrykas att själva bidragshanteringen måste göras hanterlig. Det är naturligtvis en skam för det offentliga systemet att det finns konsultföretag som lever på att skriva EU-ansökningar.


Konjunkturpolitik behövs

oktober 19, 2014

Arbetslösheten biter sig fast på nivåer över 7 %. Det är mer än dubbelt så mycket som för ett par decennier sedan betraktades som massarbetslöshet när den gränsen låg på cirka 3 procent. Då handlar debatten om statens överskottsmål!

Idag skriver Peter Wolodarski om detta i en ledare i DN – bra, men det är ju egentligen varken nytt eller märkvärdigt. Men bra därför att den typen av resonemang knappast alls hörs.

Märkligt nog så körde Socialdemokraterna och i synnerhet Magdalena Andersson ”överskottslinjen” under hela valrörelsen när hon kritiserade alliansregeringens skattesänkningar. Det var en onyanserad kritik – den var rätt när det gällde skattesänkningarna, de är orättvisa och gav inte den effekt som regeringen påstod. Men kritiken var fel när det gällde budgeteffekten, helt enkelt för att det är rimligt att underbalansera statens budget när arbetslösheten är hög. Det gäller förstås särskilt när Riksbanken inte längre kan sänka räntan – den är ju i stort sett noll redan.

Nu borde regeringen istället sätta in ett offensivt investeringsprogram. Bostadsbyggandet borde öka, upprustning av många bostäder som byggdes i slutet av 60-talet och början av 70-talet är angelägna. Och förstås borde mer satsas på energisparande och förnybar energiproduktion. Kanske finns också en del infrastruktursatsningar som kan snabbas på.

Klassisk konjunkturpolitik alltså. Regeringen och riksdagen kan inte längre lämna detta till Riksbanken. Riksbanken har visat att de inte klarar uppgiften och dessutom finns i praktiken inga ytterligare räntesänkningar att ta till.

Jag har skrivit kritiskt om Riksbanken tidigare, bland annat i maj och i december.

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2014/05/28/oka-debatthojden/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/12/21/rantevapnet-alltfor-trubbigt/


Fastighetsskatt och byggande!

oktober 18, 2014

Byggföretagens ransonering av byggandet har skapat stora sociala och ekonomiska problem. Tyvärr verkar debatten nu framförallt handla om hur de ekonomiska riskerna ska undvikas och väldigt lite handlar om hur alla ska få ett bra boende.

Men jag kan ändå hålla med om förslaget om att återinföra en riktig fastighetsskatt, som två ekonomiprofessorer för fram på DN-debatt idag. Men mina skäl är till stor del helt andra.

Alla kapitalinkomster bör beskattas och en rätt utformad fastighetsskatt är ett sätt att beskatta det kapital som finns i fast egendom (mark och byggnader). Jag tycker därför att det är tveksamt att utöka denna skattefrihet till nya områden, till exempel energiproduktion/konsumtion.

Dessutom är det ju så att en stor del av de ökade fastighetsvärden som vi sett har tillkommit genom åtgärder och samhällsförändringar som hela samhället betalat för. Det kan vara byggandet av en högskola/universitet eller en ny tunnelbanestation för att ta två enkla exempel.

En återinförd fastighetsskatt kan också vara ett sätt att utjämna ekonomiska skillnader mellan gamla och nya bostäder och därmed bidra till ett ökat nybyggande. Tyvärr verkar intresset för just detta vara väldigt litet och debatten verkar mer inställd på hur vi ska klara oss trots bostadsbrist.

För två veckor sedan handlade Ekonomiekot (P 1)om hur riskerna med en allt högre skuldsättning för hushållens bostadslån skulle hanteras. Många förslag nämndes och diskuterades. Det var amorteringskrav, bolånetak och möjligheten för gräns för hur stora lån till rörlig ränta som ska tillåtas, för att nämna några exempel. Ingen nämnde däremot möjligheten att minska bostadsbristen som driver upp bostadspriserna. Det verkar som om vi gett upp eller kan det rentav vara så att alltför tjänar stora pengar på de stora prisökningarna och det är dom som sitter på beslutande positioner och i debattprogrammen! Lyssna själv på Ekonomiekot, 4 oktober;  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/437952?programid=3626

De förändringar som krävs handlar i hög grad om att bryta bygg- och bostadsföretagens makt över byggandet. Marknaden ska inte längre få styra och då för förstås inte heller kommunerna använda ”marknadslogiken” vid till exempel försäljning av mark. Bygg- och bostadsföretagen har tydligt använt sin ökade makt, som följde av avvecklingen av bostadspolitiken, till att ransonera byggandet för att kunna hålla uppe priserna.

Dessutom måste nya planeringsinstrument börja användas för att bryta den allt starkare centraliseringen. Elementärt borde vara att nya områden byggs så att de verkligen fungerar med en bra lokal service, både offentlig och kommersiell. Det borde väl vara rimligt att de gigantiska köpcentra som byggs upp kan vara med och finansiera en bra lokal service så att de allra flesta kan klara sina dagliga inköp på gång- eller cykelavstånd från hemmet.

Återupprätta allmännyttan och hyresrätten som bra alternativ för alla. Då måste hyresrätten bli en boendeform som har rimliga hyror och stor trygghet. Två krav som var självklara för 20år sen men som nu alltmer luckras upp. Hyrorna har stuckit iväg alldeles för mycket och besittningsskyddet (rätten att bo kvar) hotas alltmer av möjligheten till ganska gostyckliga hyresökningar.

Bra fungerande utbud av hyresbostäder är viktigt av flera skäl. Dels, förstås, är det en möjlighet för den som inte har de ekonomiska resurser som krävs för att köpa en bostad men möjlighet att hyra en bra bostad till rimlig kostnad är också ett sätt att hålla nere en orimlig spekulation på bostadsmarknaden. Det går helt enkelt inte att sälja en bostad till vilket pris som helst om en likvärdig bostad går att hyra till en rimlig hyra.

För att komma hela vägen till en bra bostadspolitik behövs också någon typ av stöd till byggande av hyreslägenheter, åtminstone så att det blir rättvisa mellan olika upplåtelseformer.