Hur ska demokratin leva….bra?

november 30, 2014

Häromdagen var jag med och fattade beslut om region Gotlands (Gotlands kommun) budget för 2015. Det handlar om hur cirka 5 miljarder kronor ska användas på bästa sätt för Gotlands service, utveckling, jämlikhet och demokrati.

Ingen har ifrågasatt att det är de 71 valda ledamöterna i nya fullmäktige som ska ta det beslutet. Men sen ska förstås budgeten genomföras och tusentals beslut om resursfördelning skolan, insatser för bättre hälsa, stöd för barn i utsatta situationer, snöröjning och förstås mycket, mycket mer.

Sammantaget så för förstås regionens förtroendevalda mer synpunkter från allmänheten på dessa tusentals detaljer än på det samlade budgetbeslutet. Varför räcker inte resurserna på vår skola? Varför finns det inte tillräckligt med läkartider i ….? Hur har ni tänkt om snöröjningen? Vem har ansvar för våran park? Och sanningen är förstås att väldigt många av dessa beslut tas långtifrån ett konkret politiskt inflytande.

Det demokratiska styret bygger på att den politiska styrningen är mer på principiell nivå och att de konkreta besluten tas av rektorer, lärare, parkchefer och många andra. Men för att demokratin ska fungera och ha ett verkligt innehåll så måste det finnas en vilja att följa de demokratiskt fattade besluten. Beslut som handlar om budgetramar men också innehåll som styr möt jämlikhet, hållbarhet och regional balans, för att nämna några exempel. Det här är en komplicerad process och tolkningarna är självfallet inte alls självklara.

Medborgarnas instrument om det blir dåligt är förstås att påverka beslutsfattarna och ytterst att avsätta de ansvariga beslutsfattarna. Det förutsätts kunna ske i allmänna val vart fjärde år. Tanken är förstås att valresultatet verkligen ska kunna påverka alla de beslut som medborgarna tycker är viktigt.

Detta skrivet som en bakgrund till den aktuella debatten om den sparkade regiondirektören på Gotland. Det måste vara självklart att regiondirektören, som är en person med mycket makt, ska genomföra den politiska ledningens planering. Så har uppenbarligen inte skett och därför till slut ingen annan lösning än att han fick sluta. Det var förstås en felrekrytering och det ska den politiska ledningen ha kritik.

Men i debatten finns också en kritik mot beslutet som faktiskt utgår från att det inte är den politiska ledningen som ska bestämma regionens utveckling och satsningar. En ”känd företagare” skrev bland annat om regiondirektörsavsättningen att vi behöver ”Människor med mod som både vill och vågar gå mot strömmen” och att ”När människor riskerar att tappa makt eller blir rädda så kan nästan vad som helst ske.” Frågan beskrevs, troligen helt korrekt, som en maktkamp men den märkliga slutsatsen var att regiondirektören borde vunnit och fått makten.

Jag tycker att det finns anledning att ifrågasätta den typen av direktörstjänster som de senaste decennierna har ”utvecklats” i de svenska kommunerna. De politiskt tillsatta organen borde istället få ökat inflytande. Det skulle stärka demokratin direkt oh dessutom öka intresset och engagemanget för det lokala politiska arbetes som är avgörande för demokratins styrka på sikt.


”Ingen vill ha nyval”

november 27, 2014

Diskussionen och spekulationerna fortsätter om vad som kan hända när riksdagen ska rösta om budgeten. Bakgrunden är förstås ett trixigt parlamentariskt läge men den huvudsakliga bedömningen av ”politiska kommentatorer” verkar ändå vara att det inte kommer att bli nyval (eg. ”extraval”).

Skälen som anges är att inget parti verkar ha intresse av ett nytt val! Det borde väl vara självklart att de partier som förlorade makten i senaste valet vill få en ny chans att komma tillbaka. Och de partier som nu är underlag till regeringen borde väl vilja få ett starkare stöd så att det blir möjligt att regera. Och det parti som gick kraftigt framåt i valet i september borde väl vilja försöka få ännu större stöd.

Är det så simpelt så att ett nytt val är alldeles för jobbigt och för krävande så att partierna helt enkelt inte orkar ladda om? Det skulle vara ett allvarligt problem för demokratin. En stark demokrati bygger på vitala partier som är sugna på att driva politiska kampanjer. Det tycks inte riktigt vara så just nu.

Kanske är det för många i partierna som nöjer sig med de positioner som de uppnått efter valet och inte vill störas av att lägga energi på en valkampanj. Kanske uppfattar många en valkampanj som just en ytlig kampanj där partiernas viktiga idéer snabbt förvanskas av kampanjmakare och massmedia. Vart är då demokratin på väg?

Jag ska medge att det finns mer hedrande förklaringar. En är förstås att partierna anser att väljarnas utslag måste respekteras och det är då partiernas uppgift att hitta former som fungerar. Den tolkningen känns dessvärre inte riktigt trovärdig men kan förstås finnas där bakom alla taktiserande uttalanden.


Marknadssystemet misslyckades

november 2, 2014

Det var genom marknadsmekanismer som Kyotoprotokollet (1997) ambition att minska koldioxidutsläppen skulle genomföras. Genom sofistikerade (?) marknadsmekanismer skulle utläppen minskas eller åtminstone hålla tillbaka på det samhällsekonomiskt bästa sättet. Varningssignaler saknades inte men det var knappast de som hördes. Farhågorna var förstås att rika länder skulle kunna köpa sina rättigheter av fattigare och den nödvändiga omställningen skulle utebli.

Idag hävdar tre professorer på DN-debatt att systemet misslyckats och rentav varit skadligt. Jag tror dessvärre att de har rätt. Ett tydligt tecken på det är att priset på utsläppsrätter inom EU efterhand har sjunkit, tvärtemot vad som borde varit fallet. Idén var ju att de lättaste och billigaste åtgärderna skulle göras först och när de dyrare skulle genomföras så måste förstås priset vara högre.

Metoden som skulle användas kallades utsläppsrätter och de fördelades gratis till de företag som släppte ut koldioxid. Enligt nationalekonomiska teorier så leder gratis utsläppsrätter till samma effekt som om utsläppsrätterna får köpas. Tanken är att företagen kan sälja utsläppsrätterna och den ekonomiska effekten blir den samma som om de inte behövt köpa. (Coaseteoremet)

Här i Sverige innebar utsläppsrätteran att priset på el ökade med cirka 10 öre per kilowattimme, vilket är ganska mycket. Detta trots att bara några få procent av elen produceras med fossila bränslen men om priset på en slags el ökar så hänger förstås de andra med. De stora vinnarna blev därför kärnkraftsägarna och vattenkraftägarna. Det blev många miljarder! Många miljarder till företag som drev elproduktion inom sådana området som vi bestämt att vi inte ska bygga ut.

Men enligt debattartikeln på DN-debatt så var det stora problemet att systemet blev för svårt att bedöma hur det skulle fungera och därför var det många länder som inte ansåg sig kunna införa det. Och erfarenheterna från systemet med utsläppsrätter inom EU visar väl just detta. Först ett betydligt högre pris än någon bestämt och därefter en kraftig prissänkning som periodvis varit praktiskt taget noll.

Nu föreslås istället en koldioxidskatt. Det låter väl mycket rimligt. Men bara som ett första steg. Men ett första steg som innebär att pengar kan tas in som förhoppningsvis då kan hamna i satsningar på förnybar energi och inte fickorna på ägarna till kärnkraftverken.

Jag skrev lite om detta 2007 då jag bland annat gjorde en lite utredning åt Hyresgästföreningen. Här finns några pressklipp.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=1446120

http://www.nwt.se/karlskoga/article23511.ece

 

Och så har jag bloggat några gånger:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2007/10/11/utslappshandeligenbluff-igen/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2007/09/18/hoj-bensinskatten/

I en av bloggarna utlovar jag att jag kan skicka rapporten till den som önskar det. Jag tror att det gäller fortfarande även om jag inte vet exakt var den finns just nu.