Vi måste avslöja marknaden!

juli 26, 2015

Visst är det en väldigt avslöjande artikel som DN hade 25/7 (på webben) och 26/7 (papperstidningen).

Med all tydlighet visar tidningens genomgång av olika avgifter för pensionssparande hur stora företag kan utnyttja sin ställning med makt- och kunskapsövertag.

Så här skriver DN:

”En avgift hos banken, en annan i premiepensionen och en tredje i tjänstepensionen. Spararna betalar olika pris beroende på i vilken sparform fonden finns.

De högsta avgifterna finns på den öppna marknaden. När det gäller fondsparande i tjänstepension eller premiepension ligger avgifterna lägre.”

Det handlar alltså om samma fonder hos samma ”sparinstitut”!

Det mest kollektiva pensionssparandet, tjänstepensionen är billigast och dyrast är det enskilt valda. Däremellan finns premiepensionen som är delvis upphandlad men med ett individuellt val.

Är det nån som är förvånad? Beror detta på monopol? Beror det på att de grupper som pensionssparar har särskilt dåliga förutsättningar att välja? Nej, nej och nej! Det är precis så här en vanlig marknad fungerar. Vi vet att det är så, konkurrensen är inte alls svagare inom det här området än något annat och pensionsspararna har minst lika god utbildning och välordnade liv som befolkningen som helhet. Trots detta är marknadslösningarna fortsatt hyllade.

En förklaring till marknadslösningarnas ställning är förstås att företagen och deras allierade har stora resurser till opinionsbildning och marknadsföring. I opinionsbildningen ingår också en omfattande ideologiproduktion där gamla idéer om vinstmaximering helt plötsligt börjar får formen av frihetsreformer. En frihet som inte sällan mest består i friheten att få betala ett högre pris.

En annan förklaring är att många tjänar på ”marknadslösningarna”, oftast de som ”utvecklar” och tillhandahåller ”produkterna” men ibland också kan det gälla lite mer nischade kundgrupper. Sådana som kan förhandla till sig lite bättre villkor, nästan alltid genom ekonomisk styrka men det kan också vara en del som gärna vill ha mer segregerade lösningar i skolan, bostadsområdet, omsorgen eller vad det kan gälla. Det betyder förstås att förlusten för andra blir dubbel. Dels ska en dyrare lösning betalas och dessutom tvingas en del godta sämre lösningar än andra som har en lite starkare position på marknaden. En rättvis resursfördelning blir det definitivt inte.

Som en tredje förklaring måste jag dessvärre ta med vänsterns svaghet i dessa frågor som verkligen borde vara vår hemmaplan. Men så har det inte blivit! För små resurser och för svag idédiskussion är viktiga förklaringar men också ett lite knäckt självförtroende som gjort att delar av det som borde vara vänstern har hamnat helt galet. Nån universallösning för att vi ska bli bättre finns inte men vi borde fokusera mer på de grundläggande ekonomiska mekanismerna i samhället, i vår agitation, i vår medlemsutbildning och i vår politikutveckling.

 

Här är artikeln:

http://www.dn.se/ekonomi/samma-fond-kan-ha-flera-olika-avgifter/


Inte bara en kränkning

juli 14, 2015

Eurogruppen har nu hämnats på Grekland för deras uppstudsighet.  Därför ska landet tvingas anpassa sig och inte göra motstånd mot de åtstramningar som Euro-gruppen så hett tycks längta efter. Och därför blev uppgörelsen ännu sämre än väntat för Grekland. Syriza och Tsipras skulle sättas på plats och tvingas till ett rejält bakslag.

Men vid en genomläsning av uppgörelsen så blir det också tydligt att de nyliberala idéerna lever när Eurogruppen formulerar sina krav. Privatisering av el-nätet, söndagsöppna butiker och läkemedelsförsäljning i livsmedelsbutiker finns bland de krav som nu Grekland nu ska tvingas genomföra. Ingen kan väl tro att detta löser några ekonomiska problem!

Jag tror att det nog finns en hel del befogad kritik mot hur grekerna skött den offentliga förvaltningen, inte minst skattefrågorna. Men att åtgärda det med söndagsöppna butiker känns väldigt långsökt. Det är i första hand en maktdemonstration men också ett utslag av en dogmatisk nyliberalism.


Fastighetsägarnas nyspråk!

juli 1, 2015

Jag var idag på Fastighetsägarnas seminarium om ”Social bostadspolitik” och det var upplagt för att istället bli en propagandatillställning för ”social housing”. Social housing är en form av boende där det ska byggas särskilda bostäder för fattiga. Det skulle förstås innebära en segregation och stigmatisering på en helt annan nivå än vi hittills sett.

Exemplen från andra länder borde innebära att ingen stödjer ”social housing” som en del av den svenska bostadspolitiken. Och den stora förändring av lagstiftningen för de allmännyttiga bostadsföretagen som gjordes 2010 påstods göras just för att undvika lösningar där ”social housing” skulle användas – för att det leder till kraftig segregation och stigmatisering och dessutom till starka drastiska inlåsningseffekter.
*
Men efter många års avveckling av en riktig bostadspolitik så har situationen blivit mycket pressad för många men istället för att ge upp borde förstås en riktig bostadspolitik återupprättas så att en social bostadspolitik skulle kunna bli verklig. Men det kräver ett byggande för alla och det vill inte bygg- och bostadssektorns företag vara med om – de drivs istället av att tjäna pengar och att kunna bygga och sälja så dyrt som möjligt.

”Social housing” är därför inte ett sätt att verkligen bry sig om de som har det svårast, det är istället ett sätt att kunna fortsätta ett bostadsbyggande utan sociala hänsyn. Priset för detta kommer att betalas av de som hänvisas till dess speciella bostäder men också många andra som kommer att tvingas anpassa sig till en mer brutal och marknadsstyrd bostadsmarknad. Tanken är förstås att genom ”social housing” till de fattiga så behövs inte den reglering av hyrorna som vi har genom bruksvärdesystemet med förhandlade hyror. Men det är givetvis många som kommer att vara hänvisade till den vanliga bostadsmarknaden som har begränsad betalningsförmåga.

Så när fastighetsägarna ordnar seminarium för att diskutera social bostadspolitik så är det egentligen de sista resterna av bostadspolitik de vill avveckla. Det är nyspråk i nivå med George Orwells bok ”1984”.

Det var ett ganska välregisserat seminarium och därför blir det meningslöst att närmare gå igenom påståendena, argumenten och beskrivningarna. Bara en notering:
Boverket medverkade genom Micael Nilsson (som tituleras expert). Expert på att måla ut en fasanfull bild men inte ett enda förslag på lösning! Behöver vi statliga myndigheter till sånt. Men det passade fastighetsägarnas uppläggning för mer marknadsstyrning av bostadsmarknaden. Det har ju Boverket ställt upp på tidigare – läs gärna min blogg om det utspelet.
https://larsbjurstrom.wordpress.com/2014/05/09/nyliberala-boverket/
Och jag har bloggat tidigare om bostadspolitiken.
https://larsbjurstrom.wordpress.com/2015/05/10/ovanligt-forvirrade-borgare/
https://larsbjurstrom.wordpress.com/2015/03/17/beklammande-tomhant/
https://larsbjurstrom.wordpress.com/2014/12/25/1454/
https://larsbjurstrom.wordpress.com/2014/10/18/fastighetsskatt-och-byggande/