Demokrati och tillit ska vara målet

april 22, 2017

Skolkommissionens slutbetänkande som lämnades till regeringen 20 april har en bred genomgång av skolans läge och förutsättningar. En väldigt tydlig bild, som inte är ny, som redovisas är den ökade segregationen och de oerhört negativa effekterna av detta. Därför handlar detta inlägg om just detta.

Så här skriver skolkommissionen:

”Enligt erfarenheter från andra länder finns flera bidragande orsaker till att segregation mellan skolor uppstår. Tre faktorer kan fastslås: boendesegregation, skolval och skolors val av elever (Böhlmark m.fl. 2015).”

Det går möjligen att invända att det väl bara är två faktorer, egentligen. Skolors val av elever är ju en del av skolvalet.

Om skolan har den avgörande roll för den framtida samhällsutvecklingen som ofta framhålls borde vi sätta in alla krafter på att bekämpa segregationen, vi verkar ju vara eniga om att den är skadlig.

Vi måste göra betydligt mer för att bekämpa boendesegregationen – just nu går det åt alldeles fel håll. En följd av att marknaden fått ett större spelutrymme – precis som inom skolområdet.

Men vi måste också göra allt för att skolans egna regler inte ska förstärka segregationen och skolvalet är ett sådant segregerande inslag. Det borde därför vara självklart att systemet med val av skola tas bort som det grundelement det just nu är för skolverksamheten.

Istället föreslår skolkommissionen att val av skola ska vara obligatoriskt och att lottning ska införas som urvalsgrund till de skolor som inte kan erbjuda alla plats. Dessutom ska informationen om skolorna (inför valet) förtydligas och strömlinjeformas. Det ska vara lätt att kunna läsa ut vilka skolor som presterar bra och vilka som presterar dåligt. Samtidigt är ju hela syftet med skolkommissionens förslag att alla skolor ska vara lika bra – likvärdiga. Skolkommissionen borde åtminstone tänkt tanken om hur denna information påverkar skolsystemets förutsättningar att bli mer likvärdigt.

För en förälder med en femåring är det dessutom ett val/beslut som gäller flera år framåt och vilka ”erbjudanden” som olika skolor kan leva upp till flera år framåt är givetvis mycket svårt att bedöma. Dessutom är det knappast bara kötiden som är en hög tröskel som stänger ute många elever från, i synnerhet, friskolor. Ett av de senare tillskotten är Campus Manilla som ligger långt ute på Djurgården (Stockholm) och möjligen på cykelavstånd från Strandvägen. Men hur reser en 8-åring från Norsborg eller Tensta till Campus Manilla. Det är ett drastiskt exempel men illustrerar ändå verkligheten.

Enligt Sveriges Radios reporter (Katarina Helmersson) så menade skolkommissionens ordförande Jan-Eric Gustafsson att det handlar om att ”skapa en kultur” där skolvalet är lika självklart som alla andra val. Jag förmodar att det syftar på sånt som det ”framgångsrika” PPM-systemet och avregleringarna av elmarknaden och bostadssektorn. Mer marknadsmekanismer alltså – hur detta sammantaget kommer att leda till minskad segregation och mer likvärdighet går förstås skolkommissionen inte in på.

Jag är övertygad om att det är just den kulturen vi ska bryta och istället bygga en kultur med mer demokrati och tillit. Alla barn och föräldrar ska veta att hela samhället ställer upp för att alla skolor ska vara så bra som möjligt och inte lägga ett orimligt ansvar på hur den enskilde kan välja.

Annonser

Kommunalskatten utjämnar….

april 4, 2017

Det finns en befogad kritik mot den proportionella kommunalskatten men det är viktigt att inte överdriva bristerna. Kommunalskatten är ett sätt att utjämna levnadsvillkor eftersom skatten utjämnar kostnaderna eller i många fall tar bort kostnader för den enskilde för viktiga angelägenheter. Skolan som är helt kostnadsfri och sjukvård och äldreomsorg där kostnaderna för den enskilde många gånger är mycket låga i förhållande till den verkliga kostnaden som skulle utgå om verksamheten finansierades utan skattemedel.

Vi ska värna den uppslutning som finns bakom en stor skattefinansierad sektor, även om det finns brister och även om det säkert går att hitta, åtminstone delvis, bättre beskattning än kommunalskatten.

Det är att framhålla att av offentliga sektorns skatteinkomster så kommer bara drygt tio procent från skatter som utjämnar inkomsterna. Resten, alltså nästan 90 procent kommer från proportionella skatter som moms, arbetsgivaravgifter (som kallas lite olika) och en del andra konsumtionsskatter som snarast ökar inkomstskillnaderna. Så därför krävs en väldigt radikal förändring av skattesystemet, för att bara nämna ett exempel så är den statliga inkomstskatten drygt 60 miljarder och kommunalskatten över 700 miljarder. Inte ens en fördubbling av den statliga inkomstskatten skulle räcka särskilt långt.

Trots alltför stora och väldigt orättvisa inkomster så måste vi nog inse att många måste vara med och betala skatt om välfärdssamhället ska fungera. Därför ska vi vara försiktiga i vår kritik av kommunalskatten.

 

 


Efter NPM – vänster för demokrati

april 2, 2017

Jag skrev igår om Per Molanders/ESO:s sågning av de NPM-inspirerade privatiseringarna som genomförts de senaste 25 åren. Till denna sågning av privatiseringarna ska läggas att offentliga organisationer också i övrigt har genominspirerade förändringar i styrningen och därmed påverkat hela organisationen.

NPM beskrivs på olika sätt, här ett citat från rapporten som ger hyfsad bild: Förändringarna innebär en rörelse från offentligt mot privat och har genomförts på alla nivåer – ifrågasättande av det offentliga åtagandet, nya driftsformer som bolag och stiftelser, ökade privata inslag i finansiering och produktion av offentliga tjänster, kvasimarknader och import av styrmetoder, begrepp och personer i ledande ställning från den privata sektorn.”

Det har inneburit stora förändringar som ”vänstern” i huvudsak varit kritiska till men hur ser en bra väg ur NPM ut. Jag tycker mig inte se någon genomtänkt väg och dessvärre finns en hel del resonemang/förslag som knappast kommer att leda till en minskning av den byråkrati som växt i NPM-spåren.

En stark effekt av NPM har varit att det demokratiska inflytandet minskat. Det har skett genom kundval men också genom att styrningen gått i en riktning där anställda tjänstemän fått och tagit alltmer beslut.

Motiven har varit effektivitet och ”garantier mot ovidkommande hänsyn i beslutsfattandet skapas genom noggrant utformade regler och distans mellan politiker och tjänstemän”.

Jag anser att detta lett till tappad trovärdighet hos den offentliga förvaltningen och det har också utarmat det politiska arbetet som på sikt är riskabelt. Dessutom har nya styrformer lett till en betydande byråkratisering av offentliga verksamheter. Jag tycker inte att en återgång till den tidigare, ibland, alltför detaljstyrda formen är önskvärd och därför måste vi hitta en form som både tillgodoser flexibilitet och demokratisk påverkan.

Jag känner ett behov av att förklara ” utarmat det politiska arbetet”. Jag menar att det skett på två sätt. Dels har funnits många exempel på minskade kontakter mellan politiskt förtroendevalda och verksamheterna (”styrningen ska vara mer indirekt”) och det har minskat kunskaper och förmåga att styra. Dels innebär NPM:s styrformer ibland en så enorm tröghet att det kan vara svårt att motivera engagerade människor att ta förtroendeuppdrag.

En viktig del i utrensningen av NPM måste vara att upprätta ett nytt självförtroende i offentliga verksamheter. Ingen ska längre säga ”vi ska vara lika bra som privata företag” som det ibland låter. ESO-rapporten skriver så här i förordet:

”Han kommer till slutsatsen att betydande delar av NPM-reformerna bör omprövas och reverseras. Inte minst beror det enligt författaren på den offentliga sektorns särart, där såväl graden av öppenhet som drivkrafter skiljer sig från den privata sektorn.”

 Drivkrafterna är ”för elevens bästa” eller ”allas bästa” och inte för ägarnas vinst och det är drivkrafter som vi ska vara stolta att framhålla. Öppenhet är en viktig demokratisk tillgång men också ett sätt att förbättra verksamheten till exempel genom att skolor delar med sig till varandra och förstås genom att missförhållanden och brister redovisas.

En lite viktig notering om öppenheten och uppdragets art är att det alltför ofta i den allmänna debatten ställs olika krav på olika typer av verksamheter också där det borde vara samma krav. Jag har till och med hört fackliga företrädare anse att det inte är självklart att kräva kollektivavtal på en privatägd skola! Många fler exempel men dom kommer inte här. Men; det kan ibland ge en skevhet i upplevelsen hur bra en verksamhetsutövare är när den ene har total öppenhet och andra kan dölja missförhållanden.

Vi måste komma ifrån en stor del av de granskningar och kontroller som nu faktiskt håller på att bryta ner många verksamheter. Så här skrivs i rapporten:

”ser också risker med utvecklingen – dels hotet mot den professionella autonomin, dels risken att granskningsaktiviteterna trots de resurser som läggs på dem förlorar sitt egentliga syfte och övergår till ritual eller i värsta fall en fasad för att dölja faktiska missförhållanden.”

 Jag tror att det många gånger är ännu värre. Jag tror att det många gånger finns mycket tveksamma ”pinnar” som ska mätas och att det riskerar att ta överhanden. Styrningen har helt enkelt havererat i jakten på ”mätbarhet” av komplexa verksamheter. De som kan mest och är näras verksamheterna få alldeles för lite utrymme att tänka själva.

Om just detta skriver rapporten:

”Tillsättning av chefer med ringa kännedom om verksamheten försvårar också den professionella dialogen i en organisation.
Det finns alltså argument för att professioner bör återfå en del av den auktoritet som kan ha gått förlorad. Samtidigt måste man ta hänsyn till att också professioner representerar ett egenintresse.”

 Mer tillit kombinerad med demokratiskt inflytande tror jag är formeln vi behöver och som kanske inte är helt enkel att hitta. Men vi vill väl inte ha en armé styrt helt av militärer, eller en polismakt helt styrd av poliser och inte heller en sjukvård styrd av läkare. För att bara ta några exempel.

Givetvis krävs mer än ovanstående men detta är ett litet försök att ringa in några av de viktigaste principerna.

 


Rejäl sågning av privatiseringar

april 1, 2017

För några dagar kom ESO med en rapport om styrning av offentlig verksamhet som skrivits av Per Molander.

Varken ESO eller Per Molander är kända för vänstersympatier… men;

Det är en rejäl sågning av de senaste 25 årens privatiseringar. Tydligast är rapporten när det gäller skolan men också för de andra områdena; socialförsäkringar, äldreomsorgen och sjukvården kommer rapporten fram till att det inte fungerat som förespråkarna påstått.

Det är inte något vänsterperspektiv, snarare tvärtom, i rapporten. De skriver t ex: I den liberala teorin för staten är utgångspunkten att privata aktörer – hushåll, företag, organisationer – löser sina problem utan statlig medverkan och att bevisbördan ligger på den som förordar statliga initiativ i någon form. Det är ungefär så de resonerar men kommer ändå fram till att staten/kommunerna bör återta en hel del av det som privatiserats.

Det är också en intressant genomgång av NPM och en del andra marknadsinspirerade inslag som ”tagit sig in” i den offentliga verksamheten.

Visst finns det anledning att jubla lite när kritiken mot de stora systemförändringarna också kommer från liberalt håll men vi får inte gå i fällan att vi därför börjar använda just de argument som framförs därifrån. Vi ska fortsätta använda våra egna skäl som har ett tydligt vänsterperspektiv och en del av dessa finns också i Molanders/ESO:s rapport men rapporten är ganska teknokratiskt och handlar väldigt lite om demokrati. Med teknokratisk menar jag att rapporten försöker räkna ut vad som är effektivast utifrån traditionella nationalekonomiska kalkyler och där är ju just marknadslösningen per definition den rätta, precis som framgår av citatet ovan.

Jag menar att det måste vara ett brett medborgarperspektiv som ska vara styrande och då kan jag mycket väl tänka mig att det offentliga kan gå betydligt längre än vad ESO-rapportens modeller leder till. Det kan vara frågor som handlar om hur vi ska klara den lokala servicen, det kan också handla om vad kommunerna bör få för möjligheter att konkret agera inom andra (än ovan nämnda) grundläggande områden som handlar vatten, avlopp, avfallshantering där kommunerna utför viss service direkt åt medborgarna (mot avgift) men där det också finns begränsningar hur långt servicen få gå med hänsyn till att kan finnas ett företag som vill tjäna pengar.

Vi ska fortsätta tänka själva men rapporten är läsvärd, den finns här (sammanfattningen säger en hel del):

http://eso.expertgrupp.se/rapporter/politiken-forvaltningen/

ESO betyder Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi och det är en myndighet.

Och en sak till. Hittills har det varit uppseendeväckande tyst i media om rapporten. En kortis i DN annars hittar jag inget i riksmedia.