När optimism betyder ökade orättvisor!

augusti 21, 2017

”Det finns en stor optimism kring bostadsmarknaden och hur den utvecklas framöver.” Detta enligt SBAB:s chefsekonom Tor Borg. ”Optimism” betyder i det här fallet ökade bostadspriser de närmaste åren. Chefsekonomens uppfattning återges, okritiskt, i flera massmedia, till exempel DN och HelaGotland.

Ökade bostadspriser betyder fortsatt ökad segregation och fortsatta svårigheter för de med svag ekonomi att få en bra bostad. George Orwells ”nyspråk” har fått en ny användning.

Dessvärre är den här typen av uttalanden och artiklar vanliga i den svenska debatten och svensk massmedia och nästan aldrig ifrågasätts den vinklingen. Ibland heter det ”bostadsmarknaden blomstrar” och ibland ”fortsatt uppgång på bostadsmarknaden” men alltid är det de som äger sin bostad som ska fortsätta att gynnas och de som behöver få en bättre eller sin första bostad som drabbas.

Eller tror vi att prisuppgången som lett till tusentals nya miljonärer i Sverige inte behöver betalas av någon? Mest betalar de som måste köpa en ny dyr bostad och som gör det på en plats där marknaden snart kommer att svaja. Men givetvis betalar alla som inte sitter tryggt i en ägd bostad. Trycket på hyresökningar fortsätter och riskerna för en bubbla ökar. I grunden betalar hela samhället men ganska många kan fortsätta dra fördelar av den bostadsbrist som är en förutsättning för stigande priser.

Tyvärr är det alldeles för många som anser sig ha ett intresse av att bostadspriserna fortsätter att öka. Vi är många som behöver bli mer aktiva när det gäller att påpeka sambanden och kanske går det att hoppas på en lite mindre naiv hållning från massmedia.

 

 

 


Avsluta det mer än 20-åriga fiaskot

augusti 19, 2017

För ett tag sedan uppmärksammade jag att FTI grovs missköter en återvinningsstation i Klintehamn. Här några bilder.

 

 

 

 

 

 

 

 

Men genom det här inlägget vill jag understryka att det handlar inte om någon enstaka händelse eller nåt sommarfenomen i en turistkommun. Det är en del av ett sätt att agera som präglat FTI och deras samarbetspartner sedan de bildades för drygt 20år sedan.

När det så kallade producent­ansvaret för förpackningar infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Den grundläggande idé som presenterades var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar.

Som enskilda konsumenter har vi framför allt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, över 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt. Producenterna/materialbolagen har inget emot att det fungerar dåligt eftersom det sätter press på bostadsföretag och andra att göra egna lösningar så att kostnaden en gång till hamnar på hyresgästerna/konsumenterna.

Och den grundläggande idén fick inget genomslag alls. Företagen började inte alls att anpassa sina produkter som det påstods att de skulle göra.

Istället organiserade sig producenterna i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade någon verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Material­bolagens satsade istället på att hitta kryphål i regel­verket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknads­logik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

Under den tid som producent­ansvaret gällt för förpackningar har mängden förpackningar ökat med över 50 procent. Dessutom så har flera retursystem med återanvändning försvunnit och det som finns kvar har kraftigt minskat sin andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Ett tydligt exempel är återanvändningen av förpackningar för drycker som 1994 utgjorde över 50 procent (returglas + returpet). 2011 var den andelen cirka 10 procent, nu bara returglas eftersom returpet försvann 2007. (Jo, siffrorna är några år gamla men det beror på att ingen ordnad statisk över detta redovisas och inget pekar på att utvecklingen vänt, tvärtom fortsätter minskningen av returglas.

Styrande för producent­ansvaret ska vara den så kallade avfallshierarkin, som finns bland annat i EU:s avfallsdirektiv men som fanns med i riktlinjerna redan 1994. Avfallshierarkin syftar till största möjliga miljöhänsyn och innebär att i första hand ska förpackningsmängden minska och i andra hand ska förpackningar återanvändas. Men utvecklingen har gått åt helt fel håll på båda dessa punkter. Först i tredje hand ska sortering för materialåtervinning bli aktuell men för producenterna och tydligen för vissa debattörer verkar det vara enda möjliga lösningen. Och inte ens det klarar producenterna.

Hela systemet bör göras om och framförallt måste vi inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor. Tills systemet ändrats är det inte fel att sortera på, men det räcker inte.

2012 kom en lovande utredning som föreslog ett ökat ansvar för kommunerna. Det räcker inte men det är ett bra och helt nödvändigt första steg. Men i mars 2016 beslutade en riksdagsmajoritet av blåbruna partier (C, L, M, KD och SD) om ett sk tillkännagivande till regeringen att utredningens förslag till kommunalisering och demokratisering inte ska genomföras. Detta efter krav från företagen, till exempel FTI som ”sköter” insamlingen.

I februari i år deklarerade miljöminister Karolina Skog att regeringen ska göra ett försök med en ny lagstiftning. Då talades om blocköverskridande samtal som skulle ske i april. Nåt resultat har ännu inte redovisats, jag förmodar att de blåbruna kommer att fortsätta att gå företagens ärenden.