Kollektiva beslut och satsningar ökar den individuella friheten

maj 25, 2019

I dagens DN (25 maj) har Lena Andersson en intressant artikel med rubriken ”Vänsterpopulismens dilemma är att ekvationen inte går ihop”. Den handlar visserligen inte bara om vänstern men jag ska framförallt kommentera hennes slutsatser om vänsterns möjligheter att förena kollektiva intressen med individuella möjligheter. Det är ju inte nån ny diskussion men den ställs lite mer på sin spets när nationalistiska partier i olika ordalag pratar om kollektiva intressen.

Här finns Lena Anderssons artikel, kanske är den inte tillgänglig för alla.

Lena Anderssons slutsats om vänsterns ”dilemma” kan sammanfattas av följande:

”Men för vänsterpopulister går ekvationen inte ihop. Ty i rätten att råda över sig själv ingår rätten att råda över sina ägodelar. Friheten att forma sitt liv och sin identitet kan inte knipsas av från friheten att nyttja sina ekonomiska resurser.”

En ganska klassisk (ny)liberal bild alltså. Åtminstone två självklara frågor måste ställas med anledning av den bilden:

  1. Är det rimligt att den som äger samhällsviktiga tillgångar ska kunna använda, eller inte alls använda dem, helt efter eget intresse. Skulle det vara OK att de som äger vattenkraft eller livsmedelsindustrier drar ner sin produktion för att få upp priserna? Och ingen menar väl att den som äger ett stålverk eller pappersbruk själv ska få bestämma företagens miljöpåverkan.

Givetvis finns ”ägodelar” som har mindre samhällelig påverkan men exemplen visar ändå att den princip som Lena Andersson uttalar inte alls är rimlig. Det måste göras en avvägning.

  1. Om nu de ekonomiska möjligheterna är så viktiga, vad innebär det för de som saknar, eller nästan saknar, ekonomiska resurser? Vi är alla utsatta för en stark påverkan av ekonomiska skeenden som vi nästan inte alls kan påverka. Det är väldigt uppenbart för de som växer upp med små ekonomiska resurser men det är också uppenbart för de som bor på orter där ”ortens fabriksägare” bestämmer att flytta verksamheten till en annan del av världen.

De ”ekonomiska lagar” som gäller i ett kapitalistiskt samhälle innebär väldigt stora begränsningar för många att använda sina resurser, åtminstone utan en lång rad av utjämnande bidrag, försäkringar och skatter – sånt som nyliberalismen hatar.

Jag håller med om att vänstern behöver formulera sig tydligare i dessa frågor men svaren är egentligen inte alls särskilt svåra. Dagens ekonomiska orättvisor och de stora skillnader i makt som finns är en stor begränsning för väldigt många att ”forma sitt liv”. Svaret är mer tydlig vänsterpolitik.

Givetvis skulle en mer demokratisk styrning av bostadspolitiken gett många fler chansen att utnyttja sin potential och forma sitt eget liv. Detta även om en mer demokratisk styrning skulle inneburit restriktioner för de privata fastighetsägarna och andra företag som spekulerat bort många människors rätt till en bra bostad.

Givetvis skulle ett demokratiskt styrt bankväsende inneburit större möjligheter för många i glesbygd, för mer investeringar i miljöteknik och mindre pengar till spekulation. För bättre liv för de flesta, även om det begränsat de privatägda bankernas vinstmöjligheter.

Mycket finns att förbättra i den svenska välfärden men självklart innebär den stora kollektiva satsningen på barns och ungdomars uppväxt och utbildning stora ökade möjligheter för de många att utveckla sina möjligheter och forma sina liv. Det finns inget grundläggande dilemma att göra kollektiva satsningar och beslut med möjligheten att öka den individuella friheten.

Vänsterns ”dilemma” har snarast varit att framförallt rasismen, men också attacker på andra grupper, har blivit mer aggressiva det senaste årtiondet. Det har inneburit att vänstern med nödvändighet har behövt försvara grundläggande rättigheter och bekämpa diskriminering. Det har varit helt rätt men borde i högre grad ha kunnat kombineras med tydligare krav på ökad ekonomisk demokrati och ökad jämlikhet.

Jag ska medge att det finns en del problem förknippat med offentligt ägda verksamheter, problem som vi borde tagit itu med för länge sen. Framförallt finns risker för en byråkratisering, det är inga nya problem och under 80-talet gjordes en del insatser för att det offentliga ägandet skulle bli effektivare, öppnare och smidigare. Dessvärre förbyttes dessa ambitioner när new public management trängde sig in och helt nya ”byråkratiseringsmetoder” började användas.

Vänstern borde bli bättre på att visa hur ett bättre offentligt ägande kan utvecklas. Ett ägande som kan förena demokrati, öppenhet och effektivitet bättre än idag.

 

https://www.dn.se/ledare/lena-andersson-vansterpopulismens-dilemma-ar-att-ekvationen-inte-gar-ihop/

 

 

Annonser

EU och bostadspolitiken

maj 21, 2019

Bostadspolitiken skulle kunna vara en del av valrörelsen in för EU-valet men så är det ju inte, tvärtom nämns den inte alls. Det är allvarligt av två skäl;

Dels har EU:s statsstödsregler använts för att kraftigt försämra bostadspolitiken, framförallt har allmännyttans möjligheter och roll förändrats och det kommer att kunna få stor betydelse på sikt om inget görs åt detta.

Men, att bostadspolitiken inte diskuteras är också ett symptom på att EU:s nyliberala karaktär knappast inte alls ifrågasätts. Det är ju absolut inte bara bostadspolitiken som påverkas av en stor mängd nyliberala regler som styr på en rad områden kanske framförallt genom att begränsa kommunernas möjligheter att sätta medborgarnas intressen främst. Läs gärna lite noga om när olika upphandlingsprocesser redovisas i massmedia – oftast handlar det om att något företag känner fel behandlat.

En bra bostadspolitik måste utmana marknadskrafterna och hur långt den privata äganderätten ska gå. Om marknadskrafterna styr kommer fastighetsägarna att satsa på välbeställda köpare/hyresgäster och samtidigt hålla tillbaka produktionen för att priser och hyror ska kunna hållas uppe. Om det privata ägandet av hyreslägenheter ska innebära att en enskild fastighetsägare fritt kan välja hyresgäster kommer det att leda till segregation. Därför måste nyliberalismens hela fundament utmanas när vi formulerar en bra bostadspolitik.

Det finns goda skäl för att prata bostadspolitik inför EU-valet. Ett skäl är att peka på hur EU lagt under sig alltfler politikområden och hur det påverkar möjligheten att driva vänsterpolitik. Inför folkomröstningen 1994 fanns ingen som tog upp bostadspolitiken, inte jag heller men såvitt jag minns så nämndes bostadspolitiken som ett område som inte skulle påverkas av ett svenskt EU-medlemskap. Det blev tvärtom men det är viktigt att framhålla att det tvistas om hur styrande EU:s regler behöver vara.


EU – några reflektioner

maj 18, 2019

Nu när det är en vecka kvar till EU-valet ska jag passa på och skriva om EU och i viss mån om EU-valet. Inte så mycket tvärsäkra åsikter utan snarare några reflektioner.

I grunden är jag kritisk till hela konstruktionen och det är jag i huvudsak av två skäl:

  1. Det är ett nyliberalt projekt där ”den fria marknaden” ska vara ett överordnat intresse. Det är inte självklart i vilken grad detta måste omsättas i nationell lagstiftning men för Sveriges del har det kraftigt kommit att påverka bostadspolitiken, kommunernas möjligheter att sätta medborgarnas intresse främst, alkoholpolitiken och dessutom kraftigt byråkratiserat offentliga upphandlingar, Inget av detta har bidragit till bättre samhälle för de flesta av oss – tvärtom!
  2. Beslutsfattandet är konstruerat så att det försvagar demokratin och tilltron till demokratiska institutioner. Det beror på ett ganska komplicerat beslutsfattande, på långt avstånd från de flesta medborgarna och dessutom finns egentligen ingen gemensam demokratisk arena för en levande debatt om de frågor som ska avgöras inom EU. Till detta måste också dessvärre läggas att EU-parlamentet och hela EU-byråkratin kraftigt bidrar till framväxte av det som måste rubriceras som en politisk klass som lever på villkor långt från de förhållanden som gäller för de flesta medborgare/väljare.

Men när detta är sagt så måste ju också läget just nu bedömas och kommenteras och då är det framförallt två förhållanden som måste framhållas.

Dels är det klimatfrågan och jag anser att EU:s ”miljöpolitik” i lite snävare mening har varit bättre än jag befarade. Inte så att jag är nöjd och problemet är förstås är förstås att det gäller just ”i lite snävare mening” och med avser jag de lagar och regler som tagits fram men samtidigt bidrar ju hela strukturen till den kraftiga ökning av transporter som är den sektor där utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka. Trots allt så tror jag att EU skulle kunna spela en viktig roll för att minska utsläppen av växthusgaser.

Därför är EU och EU-valet en viktig möjlighet som vi bör ta tillvara genom att rösta fram företrädare som har viljan och förmågan att starkt driva klimatfrågor i EU-parlamentet. Det kommer definitivt inte att räcka men kan komma att blir en del av den klimatomställning vi måste genomföra.

Förutom klimatfrågan så är förstås också den nationella högerns offensiv viktig och vi måste göra allt för att stoppa den och då kan EU och EU-parlamentet vara en del i detta. En stark vänster i EU-parlamentet är ett sätt att stoppa inflytande i parlamentet för den nationella högern.

Men, och det kan inte framhållas för mycket; både klimatfrågans lösning och stoppandet av den nationella högern kräver en bredare folklig förankring och det förutsätter en annan politik. En politik som drar undan grunden för den nationella högerns populism och en politik som visar att vi kan lösa klimatfrågan på ett rättvist sätt.