Kollektiva beslut och satsningar ökar den individuella friheten

I dagens DN (25 maj) har Lena Andersson en intressant artikel med rubriken ”Vänsterpopulismens dilemma är att ekvationen inte går ihop”. Den handlar visserligen inte bara om vänstern men jag ska framförallt kommentera hennes slutsatser om vänsterns möjligheter att förena kollektiva intressen med individuella möjligheter. Det är ju inte nån ny diskussion men den ställs lite mer på sin spets när nationalistiska partier i olika ordalag pratar om kollektiva intressen.

Här finns Lena Anderssons artikel, kanske är den inte tillgänglig för alla.

Lena Anderssons slutsats om vänsterns ”dilemma” kan sammanfattas av följande:

”Men för vänsterpopulister går ekvationen inte ihop. Ty i rätten att råda över sig själv ingår rätten att råda över sina ägodelar. Friheten att forma sitt liv och sin identitet kan inte knipsas av från friheten att nyttja sina ekonomiska resurser.”

En ganska klassisk (ny)liberal bild alltså. Åtminstone två självklara frågor måste ställas med anledning av den bilden:

  1. Är det rimligt att den som äger samhällsviktiga tillgångar ska kunna använda, eller inte alls använda dem, helt efter eget intresse. Skulle det vara OK att de som äger vattenkraft eller livsmedelsindustrier drar ner sin produktion för att få upp priserna? Och ingen menar väl att den som äger ett stålverk eller pappersbruk själv ska få bestämma företagens miljöpåverkan.

Givetvis finns ”ägodelar” som har mindre samhällelig påverkan men exemplen visar ändå att den princip som Lena Andersson uttalar inte alls är rimlig. Det måste göras en avvägning.

  1. Om nu de ekonomiska möjligheterna är så viktiga, vad innebär det för de som saknar, eller nästan saknar, ekonomiska resurser? Vi är alla utsatta för en stark påverkan av ekonomiska skeenden som vi nästan inte alls kan påverka. Det är väldigt uppenbart för de som växer upp med små ekonomiska resurser men det är också uppenbart för de som bor på orter där ”ortens fabriksägare” bestämmer att flytta verksamheten till en annan del av världen.

De ”ekonomiska lagar” som gäller i ett kapitalistiskt samhälle innebär väldigt stora begränsningar för många att använda sina resurser, åtminstone utan en lång rad av utjämnande bidrag, försäkringar och skatter – sånt som nyliberalismen hatar.

Jag håller med om att vänstern behöver formulera sig tydligare i dessa frågor men svaren är egentligen inte alls särskilt svåra. Dagens ekonomiska orättvisor och de stora skillnader i makt som finns är en stor begränsning för väldigt många att ”forma sitt liv”. Svaret är mer tydlig vänsterpolitik.

Givetvis skulle en mer demokratisk styrning av bostadspolitiken gett många fler chansen att utnyttja sin potential och forma sitt eget liv. Detta även om en mer demokratisk styrning skulle inneburit restriktioner för de privata fastighetsägarna och andra företag som spekulerat bort många människors rätt till en bra bostad.

Givetvis skulle ett demokratiskt styrt bankväsende inneburit större möjligheter för många i glesbygd, för mer investeringar i miljöteknik och mindre pengar till spekulation. För bättre liv för de flesta, även om det begränsat de privatägda bankernas vinstmöjligheter.

Mycket finns att förbättra i den svenska välfärden men självklart innebär den stora kollektiva satsningen på barns och ungdomars uppväxt och utbildning stora ökade möjligheter för de många att utveckla sina möjligheter och forma sina liv. Det finns inget grundläggande dilemma att göra kollektiva satsningar och beslut med möjligheten att öka den individuella friheten.

Vänsterns ”dilemma” har snarast varit att framförallt rasismen, men också attacker på andra grupper, har blivit mer aggressiva det senaste årtiondet. Det har inneburit att vänstern med nödvändighet har behövt försvara grundläggande rättigheter och bekämpa diskriminering. Det har varit helt rätt men borde i högre grad ha kunnat kombineras med tydligare krav på ökad ekonomisk demokrati och ökad jämlikhet.

Jag ska medge att det finns en del problem förknippat med offentligt ägda verksamheter, problem som vi borde tagit itu med för länge sen. Framförallt finns risker för en byråkratisering, det är inga nya problem och under 80-talet gjordes en del insatser för att det offentliga ägandet skulle bli effektivare, öppnare och smidigare. Dessvärre förbyttes dessa ambitioner när new public management trängde sig in och helt nya ”byråkratiseringsmetoder” började användas.

Vänstern borde bli bättre på att visa hur ett bättre offentligt ägande kan utvecklas. Ett ägande som kan förena demokrati, öppenhet och effektivitet bättre än idag.

 

https://www.dn.se/ledare/lena-andersson-vansterpopulismens-dilemma-ar-att-ekvationen-inte-gar-ihop/

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: