Funkar grön skatteväxling?

juni 30, 2019

Idag (30/6) är det lite av skatteväxlingens dag i Almedalen, dvs det är Miljöpartiets politik som uppmärksammas. Visst låter det rimligt att öka skatten på miljöfarlig verksamhet och sänka skatten på arbete.Tanken är förstås att miljöfarlig verksamhet ska minska och att en del arbetsintensiv verksamhet ska kunna öka, till exempel reparationer av trasiga prylar, men jag tror att vi måste inse att det finns stora begränsningar och en del problem.

Skatter tas ju i första hand ut för att finansiera gemensamma offentliga utgifter, till väldigt stor del välfärden, därför är det en viktig fråga om ekvationen kommer att gå ihop. Ett annat syfte med skatten kan och bör vara att utjämna orättvisor och därför är det viktigt att bedöma hur högre ”gröna skatter” påverkar för olika personer och hushåll och hur detta kan mötas med skatterna på inkomster och förmögenheter.

Med stor säkerhet kommer höjda miljösktter att slå relativt hårt mot många med måttliga inkomster eftersom även om förbrukning av bensin och annan energi till viss följer inkomsten. Visst kan ändrade inkomstskattera och en del andra insatser kompensera men det är givetvis ett stort problem att regeringen utlovat att värnskatten, som bara betalas av de med höga inkomster, ska avskaffas! Dessutom skulle vi behöva mer resurser till välfärden, alltså högre skatter.

Förra året uppgick skatten på arbete till 1 240 miljarder (till staten och kommunerna sammantaget) och alla punktskatter uppgick till 130 miljarder, varav cirka 85 miljarder är tydligt miljörelaterade. En fördublling av alla punksskatter skulle alltså kunna betyda att skatten på arbete kan sänkas med 10 procent, dvs om inte konsumtionen som beskattas kommer att minska och det är ju det som är meningen. Bensinpriset skulle öka med ungefär 9 kr per liter för att nämna ett exempel, och kommer givetvis att påverka bensinförbrukningen.

Huvudinriktningen är förstås att istället stimulera alternativa energilösningar inom transportsektorn och i samhället i övrigt. Flera av de uppläggen, till exempel mindre anläggningar för solel , bygger idag på ganska kraftiga bidrag från staten, ingen energiskatt, 60-öre bidrag per kWh (för den el som ”säljs) och dessutom investeringsstöd.

E 85 och biogas utgår ingen energiskatt eller koldioxidskatt, de skatter som för bensin uppgår till 7 kr per liter.

Inom ramen för nuvarande skattesystem är det troligen en stor utmaning att upprätthålla inkomsterna från punktskatter med tanke på att många koldioxidsnåla lösningar är praktiskt taget skattefria och nu ganska snabbt ökar i omfattning. Att dessutom utlova sänkta skatter på arbete tycker jag är väldigt vidlyftigt och riskerar att slå tillbaka.

Min slutsats är att en ”grön skatteväxling” inte rätt väg att gå. Tankarna är att enkla marknadsprinciper ska leda till att alla gör det som är bäst för den egna plånboken och summan blir ett mer miljövänligt agerande. Utmaningen att klara klimatutmaningen är större än att hoppas på de egna plånböckerna. Klimatet är verkligen en gemensam angelägenhet som kräver ett samlat agerande och där alla gör sin insats i förvissningen att alla andra också gör det.

Annonser

Antikapitalistisk bostadspolitik

juni 9, 2019

Vi måste börja tala klartext om bostadspolitiken. Problemen med bostadspolitiken är så tydligt börknippade med ett kapitalistiskt synsätt att det är rimligt att kalla vår bostadspolitik för en ”antikapitalistisk bostadspolitik”.

De senaste decenniernas bostadspolitik har präglats av nyliberala avregleringar som lett till ökade kostnader, spekulationsvinster, ökande segregation och brist på bostäder.

Därför är det egentligen ganska märkligt att politiken nu verkar inriktad på att fortsätta på den inslagna vägen, till exempel genom att börja införa marknadshyror, som en del i uppgörelsen om regeringsbildningen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet.

Det borde istället vara självklart att istället börja driva en politik som i grunden ifrågasätter marknadskrafterna som utgångspunkten i bostadspolitiken, alltså en antikapitalistisk bostadspolitik.

Det är framförallt två frågor inom bostadspolitiken som, jag menar, präglas av ett ”kapitalistiskt” synsätt, alltså ett synsätt där det är vinst och avkastning som blivit alltmer styrande. Dessutom finns förstås frågan om vilka som ska äga strategiska tillgångar i ett samhälle.

Att tjäna pengar på mark och markspekulation är betraktas numera som helt legitimt men det har också en helt avgörande påverkan på våra möjligheter att planera ett bra samhälle för alla.

Priset på mark och därmed vinsterna av markspekulation har stadigt ökat som andel av kostnaden för att bygga nya bostäder. Under den tid när bostadsbristen i hela Sverige skulle byggas bort, alltså 60-tal och 70-tal då fanns en statlig priskontroll för marken just för att förhindra markspekulation, höga vinster och höga kostnader. Principen då var att nya bostäder skulle byggas på mark som kommunen ägde och gjorde en plan för. Tyvärr har lagarna sedan dess i allt högre skrivits för företagens och markägarnas intressen.

Sedan allmännyttans självkostnadsprincip avskaffades (2010) har krav på avkastning blivit ”självklara” och ifrågasätts knappast av någon. Ett exempel är de investeringsstöd för byggande av hyresrätter med något lägre hyra. De bidragen kan bara betalas ut om de ”behövs” för att klara de hyresnivåer som reglerna föreskriver men givetvis godtas en vinst som i många fall är rejält tilltagen.

Men egentligen handlar ju allt om de privata investerarnas/kapitalisternas drivkraft att tjäna mer pengar på sina pengar. Det är därför som fastighetsägarna nu är väldigt offensiva i sin strävan att höja hyrorna. Det sker genom ombyggnationer som ibland knappast alls behövs och som görs endast för att få upp hyresnivåerna. Och det sker givetvis genom att pressa upp hyrorna i nyproduktionen genom att mer eller mindre öppet hota med att annars avstå från att bygga och istället öka bostadsbristen med alla de problem det leder till med trångboddhet, hemlöshet svartkontrakt och höga andrahandshyror.

Dessvärre finns ju knappast nåt omfattande motstånd mot en bostadspolitik som alltmer riggats för fastighetsägarna. Det behövs en ökad medvetenhet om bostadsfrågan hos alla och det behövs en betydligt starkare hyresgäströrelse. Men det behövs också en kraft som pekar ut en möjlig väg hur en ny bostadspolitik kan se ut.

Jag tror att det är tre grundläggande förutsättningar för en politik som skulle kunna kallas en socialistisk bostadspolitik (taget från ett tidigare inlägg):

Allmännyttan: Ett demokratiskt kommunägt bostadsföretag som inte ska ha som uppgift att ge vinst utan ska ha som syfte att tillgodose viktiga bostadsbehov.

En stark markpolitik som dels ska ha som syfte att förhindra markspekulation men också vara ett verktyg att verkligen klara av att få fram byggbar mark och inte minst att det byggs i rätt tid och för rätt behov.

Nyproduktionen är strategisk och eftersom den är en angelägenhet för hela samhället är det rimligt med en gemensam finansiering för att klara rimliga kostnader i nyproduktionen. Ett alternativ kan vara en omfördelning inom bostadsbeståndet till exempel genom en fastighetsskatt.

Men det finns många fler frågor som måste komma på plats som handlar om hyressättning, spekulationsvinster, finansiering, boendedemokrati, hållbarhet för att bara nämna några.

Är det viktigt att rubricera vår bostadspolitik som antikapitalistisk? Ordvalet kan självfallet diskuteras men vi bör tydligt redovisa hur illa kapitalistiska, nyliberala, marknadsinriktade metoder fungerar om vi vill ha en bostadspolitik som är till för allas rätt till en bra bostad. Jag tycker att vi alltför ofta visar dåligt självförtroende och inte riktigt berättar att vår politik är just vänsterpolitik som bland annat har som syfte att förändra de grundläggande maktförhållande till nackdel för de som äger mycket men till fördel för alla andra och hela samhället.

Jag har skrivit om bostadsfrågandetta flera gånger tidigare, mest utförligt finns här i ett inlägg som fortfarande står sig:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/07/08/program-for-en-rattvis-bostadspolitik/

 


Demokratikris

juni 1, 2019

Vi måste medge att de senaste årens politiska utveckling i Europa och USA är ett rejält bakslag för demokratin. Det är ju inte bara att partier och organisationer som fått ökat väljarstöd har en rad avskyvärda förslag utan det är ju också så att de krafter som stärkt sin ställning är kritiska till demokrati som idé. Därför har de inga problem med att skita ner det offentliga samtalet, att ge sig på massmedia och ifrågasätta fri debatt och yttrandefrihet.

Jag vet att jag inte kommer med några nyheter och jag vet att det finns en diskussion om hur vi kan vända utvecklingen men jag tycker att det saknas en hel del i vänsterns självprövning och självkritik. Jag ska göra ett litet försök att peka på nåt som jag tror bidragit till det bedrövliga läget.

En av de viktiga förklaringarna ligger i en minskad tilltro till demokrati som fundament i ett samhällsbygge. Eftersom det länge varit den nuvarande europeiska vänsterns ide så är det förstås allvarligt. Vi har försökt använda demokratiska metoder men också där ambitionen är ökad demokrati så att gemensamma, dvs allas, intressen blir avgörande för utvecklingen inom en allt större del samhället.

Jag ska ta ett konkret exempel, som dessvärre, fått ny stor aktualitet. Rätten till trygga jobb. I en kapitalistisk ekonomi är ett av fundamenten otrygga jobb och arbetsgivarna har inga problem med det, tvärtom. Otrygga anställda kan nog antas mindre uppkäftiga och krävande än om de skulle känna sig trygga i sin anställning. Daglönare och korta påhugg var vanligt när arbetarrörelsen var ung men succesivt minskade otryggheten men en kapitalistisk ekonomi bygger på att en del vinner och andra förlorar och arbetsplatser försvinner.

I mitten av 70-talet kom lagen om anställningsskydd (LAS) som reglerade att ingen kunde sägas upp från en anställning utan sakliga skäl och vad som anses vara sakliga skäl bestämmer inte arbetsgivaren själv utan det kan prövas i förhandlingar eller i domstol. Dock var det klart att ”arbetsbrist” är ett sakligt skäl men då ska anställningstiden avgöra vilka som sägs upp och arbetsgivaren får inte välja. Allt detta var viktiga framsteg men som vi nu kan se inte för alltid givna.

Tyvärr har de borgerliga partierna och arbetsgivarna fått igenom många försvagningar av lagen och i regeringsöverenskommelsen (januariavtalet) utlovas/hotas med ytterligare försvagningar.

Vi har inte med tillräcklig kraft och medvetenhet försvarat lagen om anställningsskydd. Istället har ”vi” godtagit alla möjliga kryphål och fler och fler har kommit att uppfatta lagen mest som en krånglighet där arbetsgivarna tillåtits kringgå syftet med lagen, till exempel genom att införa sk elvamånadersanställningar men förstås också genom bemanningsbranschens enorma expansion. Vi som borde försvarat lagen har inte slagit tillbaka trots att vi borde förutsett ett ihärdigt motstånd mot denna lagstiftning, det var ju en av kapitalismens grundläggande förutsättningar som ifrågasattes – arbetsgivarnas makt på arbetsplatsen.

Förhoppningsvis börjar nu en verklig strid om anställningstryggheten och LAS. En strid som borde tagits tidigare, egentligen hela tiden sedan lagen infördes eftersom arbetsgivarna och de borgerliga partierna varit väldigt ihärdiga i sin kritik av anställningstryggheten. Tyvärr är detta ett sorgligt exempel som visar betydelsen av att framgångar vårdas och värnas.

Jag upplever att den demokratisering som vänstern kämpat för alltför ofta lett till en byråkratisering och juridifiering som gjort att makten och maktutövandet har tappat perspektiv som är en viktiga i ett demokratiskt samhälle. Dessutom har det lett till att framgångarna inte försvarats tillräckligt, ibland inte alls. Jag tror att det är en förklaring till att högerpartier nu kan skörda framgångar, delvis med väljarstöd från underprivilegierade grupper, med förslag som skulle försvaga demokratin och urholka det som vi uppfattat som självklara rättigheter.

Istället för ett verkligt demokratiskt försvar av viktiga framgångar har ”staber av kontrollanter” byggts upp och inte sällan har det varit oklart på vilket sätt kontrollen och maktutövningen skulle komma att fungera. Jag tror att vi behöver hitta bättre och fler former för ”kontroll” och maktutövning. Former som har demokratin som idé som utgångspunkt.

Jag känner därför stort bekymmer inför krav från vänstern som går ut på att minska den lokala (kommunala) demokratiska påverkan och istället lägga fler beslut i statliga, byråkratiska instanser. Ett sånt exempel är kravet på att förstatliga grundskolan och gymnasieskolan. Besluten flyttar längre bort och det demokratiska inflytandet blir mer diffust när det ska gå genom riksdagsbeslut och regeringens styrning av myndigheter.

Jag tror inte att det är nån tillfällighet att den nationella högerns framgångar tidsmässigt sammanfaller med att inflytandet från EU har ökat. EU har flyttat många beslut längre bort och vem som egentligen fattar besluten är ännu mycket mer diffust än när riksdagen och regeringen beslutar. Hela formen med ett både mellanstatligt och överstatligt organ inbjuder dessutom till svårigheter att förstå beslutsgången.

Den alltmer utbyggda kontrollen och kontrollapparaten har också lett till att benägenheten att undvika fel och skyffla ifrån sig frågor har ökat. Jag inser att orimliga frågor ibland ställs men ändå.

Alltför ofta kan vi höra ministrar som vägra kommentera viktiga problem och händelser med hänvisning till att de inte ska lägga sig i. det är väl inte så konstigt om en del börjar tvivla på poängen med demokrati när de högst ansvariga som tillsatts demokratiskt flyr undan.

Och alltför ofta hör vi kommunalråd eller kommunala chefer som välkomnar anmälningar till statliga myndigheter av kommunala beslut så att det kan bli prövat om de gjort rätt eller snarare att de inte gjort fel. Det måste väl ändå vara ett misslyckande att bli anmäld, även om tillsynsmyndigheten inte hittar nåt fel. Det har skett en glidning i kommunernas agerande som gjort att det alltför ofta handlar om att inte göra fel blir det överordnade och det är inte samma sak som att göra rätt! Vi borde kunna ha högre ambitioner än att inte göra fel.

Just idag skriver Bo Rothstein på DN debatt om ungefär samma saker som detta blogginlägg tar upp. Jag håller inte med om särskilt mycket av det Rothstein skriver, mer än det allvarliga läget, men ett litet citat ska jag ändå ta från ett avsnitt där han kritiskt beskriver samhällsforskningen. på en punkt vill jag ändå

”Det andra problemet är att många kolleger, inte minst från spetsuniversiteten i USA, vittnar om hur yngre forskare väljer att forska om alltmer esoteriska och triviala problem som är av minimal samhällsrelevans för att kunna möta de allt starkare kraven på statistisk och metodologisk förfining.”

En lite tjusigare beskrivning av att inte göra fel men heller inte göra rätt!

Jag inser att den här texten inte är en av de tydligaste och klaraste jag skrivit – trots att jag har plitat på den flera dagar – men kanske kan den väcka några viktiga tankar och reaktioner. Och jag tror inte att det är nattsvart. Hela tiden väcks nya förslag på vad vi bör göra med gemensamma insatser, typ lagstiftning eller ekonomiska insatser. Bara de senaste dagarna har förslag om mer ”politiska” insatser mot barns övervikt, för att rädda pollinatörer (t ex bin), minskad nedskräpning. Jag påstår inte att det finns en bred folklig uppslutning bakom just dessa förslag visar ändå på att det finns fortsatt tilltro till gemensamma lösningar. Det bör vi ta fasta på men vi måste också ha en klarare strategi för hur ambitionerna kan genomföras för att stärka demokratin inte att försvaga den.

 

https://www.dn.se/debatt/svart-forsta-varfor-valjare-satter-populism-fore-valfard/