Makten över lobbyn

april 16, 2010

Opinionsbildningen har blivit alltmer sofistikerad men kräver också allt större resurser. Det håller på att bli ett viktigt demokratiproblem. Och trots att Timbro har en poäng så kan man ju inte gärna hålla med dom.

 Timbro går idag (SvD brännpunkt) till förnyad attack mot statliga myndigheter som ägnar sig åt opinionsbildning och lobbyverksamhet. Jag tycker de har en poäng eller rentav kanske flera men många frågor om hur opinionsbildning och lobbyverksamhet kan drivas återstår.

 Det känns mycket tveksamt med statlig opinionsbildning men jag tror ändå att de flesta av oss ställer upp på statligt finansierade kampanjer mot droganvändning och listan kan naturligtvis göras längre av områden där det känns helt okej.

 Men lika problematiskt är det när organisationer finansieras helt med statliga medel för att opinionsbilda åt staten.

 Värsta scenariet skulle det väl vara om bara kapitalstarka företag kan finansiera opinionsbildning, vem skulle i så fall bemöta bryggarföreningens ständiga krav på kampanjer för mer öldrickande.

 Problemet är naturligtvis inte nytt men på två punkter tror jag att det blivit värre. Allt färre sätter dagordningen. Några få massmedia har den makten. Och opinionsbildningen bedrivs mycket mer proffesionaliserat och bygger ofta på omfattande och kostsamma utredningar och opinionsundersökningar, ofta för att det ska ha det nyhetsvärde som krävs för att massmedia ska nappa. Åsikterna i sig duger inte.

 Det här är en viktig demokratifråga och jag har tre förslag.

  •  Återupprätta partiernas trovärdighet som verkliga folkrörelser. Det krävs troligen interna förändringar men också att partiföreträdare respekteras bättre i det offentliga samtalet. Varför är det bara journalister och ledarskribenter som godtas i Gomorron Världens panel. Inga ”riktiga” partiföreträdare får vara med.
  •  Tillåt mer åsikter i massmedia, jag menar rena och tydliga åsikter idag förs åsikter ofta fram som sanningar.
  •  Öka det demokratiska inflytandet över forskning och högre utbildning. Låt universitet och högskolor bli viktiga demokratiska arenor. Tyvärr tas just nu steg åt det motsatta hållet.
Annonser

Segregation som idé

april 10, 2010

Friskolorna har segregation som idé och därför måste deras resultat prövas med denna insikt. När urvalet inte är slumpmässigt så blir förstås undersökningar lätta att manipulera.

 Idag publicerar SvD en artikel där två företrädare för svenskt Näringsliv hyllar de framgångsrika friskolorna. De har gått igenom resultat från prov och betyg från elever som slutade grundskolan 2006.

 Alla inser att sådana jämförelser är svåra att göra eftersom urvalet inte är slumpmässigt. Friskolrona är ju till sin karaktär segregerande. Elever nekas plats. Det kan vara långa avstånd till friskolan. Ibland finns mer eller mindre öppna krav på insatser från föräldrar som alla inte klarar. Det är dessutom väl känt att friskolor inte försöker vara bäst på stöd till elever med behov av särskilda insatser. Allt detta gör att urvalet blir skevt och skevt på ett sånt sätt som inte bara går att finna genom traditionella socioekonomiska variabler som ju bara mäter generella skillnader.

 Anders Morin och Malin Sahlén drar ändå långtgående slutsatser av sin undersökning. ”Ett ljus i mörkret är  friskolornas prestationer” skriver de och det får väl antas syfta på friskolornas undervisning men det är mer sannolikt att det är friskolornas urvalsmöjligheter som är förklaringen.

 Visst har de försökt neutralisera elevernas olika bakgrund och förutsättningar ”så långt möjligt” som de skriver men då kunde man väl förvänta sig att undersökningen och metoderna var öppet redovisade någonstans. Men så är det inte, ingen hänvisning finns i artikeln eller på Svenskt Näringslivs hemsida.

 Jag är övertygad om att de segregerande effekterna är betydligt kraftigare än det går att mäta. Det handlar om hur skolan beskrivs, vilket bemötande som ges och hur föräldrar med barn i riskzonen ser på tryggheten i privata respektive kommunala alternativ.

 Innan undersökningen öppet redovisats och några metodkunniga noggrant haft möjlighet att gå igenom den så ska den betraktas som Svenskt Näringslivs åsikt att privata friskolor är mer önskvärda än kommunala skolor. Det är givetvis fullt tillåtet att tycka.


Höj skatten!

april 8, 2010

En arbetsgrupp inom SKL har kommit fram till att en bra välfärd kostar motsvarande 13 kronor i höjd kommunalskatt. Det borde väl innebära att partierna slutar tävla med skattesänkningsförslag.

 Vi måste våga försvara höga skatter och däremd en lite lägre privat konsumtion om vi ska klara en solidariskt finansierad välfärd. Knappast någon överraskning men visst är det ändå bra att SKL (Sveriges kommuner och landsting) tydligt redovisar detta.

 Om vi inte är beredda att höja skatten så tror jag att det istället blir mer av privat finansiering, såna förslag hörs ju redan idag. Och inte minst så bäddar den borgerliga regeringen för såna lösningar med en alltmer privatiserad vårdsektor.

 Jag har skrivit en ledare om det här tidigare men den är fortfarande läsvärd.


Odell vet vad han gör.

mars 31, 2010

Nya sätt att sätta hyror ska få fart på byggandet. Är det nån som tror att det kan betyda nåt annat än högre hyror?

 Igår kom regeringens proposition om de allmännyttiga bostadsföretagen och nya sätt att sätta hyror. Nu väljer den ansvariga ministern Mats Odell att betona att förslaget ska ge ett ökat byggande och metoden är självklar. Öka lönsamheten i fastighetsbranschen så ökar investeringarna. Enklaste sättet att öka lönsamheten är förstås att höja hyrorna och det är i hög grad vad det här handlar om. Givetvis finns helt andra metoder att välja men det skulle nu vara ett avsteg från att bejaka marknaden.

 De kommunala bostadsföretagen ska upphöra (i realiteten) att vara allmännyttiga och istället drivas affärsmässigt. En del av allmännyttan har varit att ha självkostnad som princip men det upphör nu, dvs om propositionen går igenom. Hyrorna har hittills satts med de allmännyttiga bostadsföretagens hyror som norm men det kommer inte att gälla i fortsättningen.

 En lite förenklad beskrivning är att det hittills varit den kommunala allmännyttiga bostadsföretagen som varit modellen och normen också för de privata och nu blir det tvärtom. De privata företagens princip, affärsmässigheten, ska styra även de kommunala. På sikt är det här förstås en mycket stor förändring av bostadsmarknaden.

 Det kommer att bli högre hyror men också betydligt större hyresskillnader, jämför gärna med bostadsrättmarknaden. Segregationen kommer att öka.

 Det har ju varit en ganska lång process men knappast nån stor allmän diskussion. Jag tycker det verkar som om för många vill att frågan ska lösas i en ganska begränsad krets och så verkar det nu bli. Möjligen är frågan lite för krånglig.

 Det som såg att dra ihop sig till en stor ideologisk strid blåstes av genom ett gemensamt förslag från Sabo (de kommunala bostadsföretagens organisation) och Hyresgästföreningen. Tyvärr var det inget bra förslag utan snarare ett förslag som verkar vilja rädda det som räddas kan, inte minst den egna organisationen.

 Och över alltihopa vakar EU och EU:s regler som var den direkta bakgrunden till att utredningen en gång i tiden tillsattes av Mona Sahlin som då var samhällsbyggnadsminister. Troligen är relationen till EU den mest avgörande faktorn till att frågan inte tas upp som en viktig ideologisk fråga. Det skulle naturligtvis vara ett allvarligt bakslag om det visar sig att EU verkligen har en avgörande roll, för ingen minns väl att den frågan var redovisad inför medlemskapet och folkomröstningen 1994.


Svajig Euro

mars 25, 2010

Euro-samarbetet visar att det EMU:s grundidé inte fungerar. Penningpolitik räcker helt enkelt inte.

 När jag argumenterade mot en svensk anslutning till EMU/Euron inför folkomröstningen 2003 så tog jag bland annat upp risken för kriser när ekonomin utvecklas olika i olika delar av valutaområdet. Skillnaden till en nationell valuta är ju väldigt stor, framförallt för att omfördelningsmöjligheterna genom statens/EU:s budget är så olika.

 Staterna har ju en budget på mellan 30 och 50 % av BNP men EU:s budget är på ungefär en procent. Det ger ju väldigt begränsade omfördelningsmöjligheter i EU jämfört med hur en nationell omfördelning mellan olika regioner kan fungera. Och det är ju precis det vi ser nu.

 Det blir en ingen omfördelning till de delar av Europa som fåt problem med ekonomin istället gäller Eurons järnhårda lagar och tvingar fram nedskärningar i de offentliga utgifterna, välfärden alltså. Det är så det är tänkt och därför borde ingen vara förvånad.

 Euron är lite av nyliberalismens krona (!) på verket. Den ventil som en rörlig valuta kan vara finns ju inte längre. Och några omfördelningsmöjligheter av betydelse finns ju inte heller. Återstår nedskärningar och lönesänkningar.


Målstyrningens död

mars 23, 2010

Idag visar regeringen tydligt målstyrningens misslyckande, miljön får betala.

 Sedan ganska länge har målstyrning varit den politiska styrningsmodell som dominerat i Sverige. Under 80-talet pågick slaget men sedan början av 90-talet har målstyrningen alltmer vunnit. Det går inte att säga tanken bakom målstyrning är god, den är bara naiv.

 Det borde vara självklart att politiska mål åtföljs av åtgärder och en analys av målkonflikter men genom målstyrning så kan de politiskt ansvariga låtsas/intalas att det inte behövs. Men så är förstås inte fallet och idag kom ett nytt tydligt exempel.

 Idag har regeringen tvingats redovisa att de miljömål som riksdagen beslutat inte kommer att klaras, möjligen ett av 16 kommer att klaras. Är det nån som är förvånad? Visst är det ett politiskt misslyckande att regeringen inte bättre beslutat om insatser för att klara målen men framförallt är det misslyckande för styrmodellen.

 Politik är ju i själva verket i hög grad en intresseavvägning och ställningstaganden till målkonflikter. Där är målstyrning naiv, det är bara att beklaga att miljöpolitiken är ett av de områden där misslyckandet märks tydligast.


Finns en genomtänkt bostadspolitik?

mars 20, 2010

Jag kan inte hitta några förslag som löser de viktiga bostadspolitiska frågorna, när jag läser de rödgröna partiernas artikel.

 Jag tyckte det var hoppfullt när de rödgröna partierna kom med ett gemensamt bostadspolitiskt förslag i början av februari. Visst saknades en del och visst verkade det väldigt exakt när det gällde kilowattimmar men väldigt luddigt när det gällde hur nya bostäder skulle byggas med rimliga hyror. Men det fanns ju tid att utveckla politiken.

 När partiledarna/språkrören idag på DN-debatt kommer med några mer konkreta besked med också tvingas välja vad de vill betona så blev jag väldigt besviken. Nu blir det tydligt att det är beskeden om fastighetsskatten som är det viktiga. Kostnadsneutraliteten mellan upplåtelseformer ska utredas men inga som helst konkreta redovisningar om vad det kan innebära. Fastighetsskatten som borde kunna vara ett instrument för kostnadsneutralitet ska uppenbarligen inte användas.

 Och så förstås fortsatt total tystnad om regeringens förslag att göra allmännyttan affärsmässig. Hur tolkar de rödgröna partierna det egentligen? Jag tror att det förslaget, som tydligen de rödgröna partierna stöder, innebär allvarliga begränsningar att bedriva den bostadspolitik som partierna säger sig önska, men önska räcker inte.

  • Hur ska nyproduktionen klaras?
  • Hur ska kostnadsneutralitetens uppnås?
  • Vilka instrument tänker sig de rödgröna partierna att använda i kampen mot segregationen?

 Till alldeles övervägande del så saknas svaren. De borde komma nu innan riksdagen behandlar förslaget om nya förutsättningar för allmännyttan och hyressättningen.

 Jag hittade en illavarslande formulering i dagens artikel (som jag missat i det tidigare materialet). De rödgröna partierna skriver så här

 ”Vi vill möta bostadsbristen genom ökat bostadsbyggande. Vårt gemensamma mål är att bostadsbyggandet 2016 ska uppgå till 40.000 bostäder om året varav en majoritet bör vara hyresrätter. Möjligheterna att klara detta är beroende av den ekonomiska utvecklingen samt insatser från kommunerna.”

Jag tror att nyproduktionen av bostäder är väldigt avgörande för bostadspolitiken. Det går inte att försvara en bostadspolitik om den inte klarar att ge alla möjligheter till ett boende, då kommer kraven på att marknaden tar över. Men det är också viktigt att nya bostäder kan produceras till rimliga priser, annars kommer nyproduktionen att öka värdet och priset på gamlas bostäder som innebär mycket stora förmögenhetsöverföringar. De rödgröna partierna verkar dessvärre vara tomhänta när det gäller en av bostadspolitikens grunder.