När optimism betyder ökade orättvisor!

augusti 21, 2017

”Det finns en stor optimism kring bostadsmarknaden och hur den utvecklas framöver.” Detta enligt SBAB:s chefsekonom Tor Borg. ”Optimism” betyder i det här fallet ökade bostadspriser de närmaste åren. Chefsekonomens uppfattning återges, okritiskt, i flera massmedia, till exempel DN och HelaGotland.

Ökade bostadspriser betyder fortsatt ökad segregation och fortsatta svårigheter för de med svag ekonomi att få en bra bostad. George Orwells ”nyspråk” har fått en ny användning.

Dessvärre är den här typen av uttalanden och artiklar vanliga i den svenska debatten och svensk massmedia och nästan aldrig ifrågasätts den vinklingen. Ibland heter det ”bostadsmarknaden blomstrar” och ibland ”fortsatt uppgång på bostadsmarknaden” men alltid är det de som äger sin bostad som ska fortsätta att gynnas och de som behöver få en bättre eller sin första bostad som drabbas.

Eller tror vi att prisuppgången som lett till tusentals nya miljonärer i Sverige inte behöver betalas av någon? Mest betalar de som måste köpa en ny dyr bostad och som gör det på en plats där marknaden snart kommer att svaja. Men givetvis betalar alla som inte sitter tryggt i en ägd bostad. Trycket på hyresökningar fortsätter och riskerna för en bubbla ökar. I grunden betalar hela samhället men ganska många kan fortsätta dra fördelar av den bostadsbrist som är en förutsättning för stigande priser.

Tyvärr är det alldeles för många som anser sig ha ett intresse av att bostadspriserna fortsätter att öka. Vi är många som behöver bli mer aktiva när det gäller att påpeka sambanden och kanske går det att hoppas på en lite mindre naiv hållning från massmedia.

 

 

 

Annonser

Avsluta det mer än 20-åriga fiaskot

augusti 19, 2017

För ett tag sedan uppmärksammade jag att FTI grovs missköter en återvinningsstation i Klintehamn. Här några bilder.

 

 

 

 

 

 

 

 

Men genom det här inlägget vill jag understryka att det handlar inte om någon enstaka händelse eller nåt sommarfenomen i en turistkommun. Det är en del av ett sätt att agera som präglat FTI och deras samarbetspartner sedan de bildades för drygt 20år sedan.

När det så kallade producent­ansvaret för förpackningar infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Den grundläggande idé som presenterades var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar.

Som enskilda konsumenter har vi framför allt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, över 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt. Producenterna/materialbolagen har inget emot att det fungerar dåligt eftersom det sätter press på bostadsföretag och andra att göra egna lösningar så att kostnaden en gång till hamnar på hyresgästerna/konsumenterna.

Och den grundläggande idén fick inget genomslag alls. Företagen började inte alls att anpassa sina produkter som det påstods att de skulle göra.

Istället organiserade sig producenterna i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade någon verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Material­bolagens satsade istället på att hitta kryphål i regel­verket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknads­logik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

Under den tid som producent­ansvaret gällt för förpackningar har mängden förpackningar ökat med över 50 procent. Dessutom så har flera retursystem med återanvändning försvunnit och det som finns kvar har kraftigt minskat sin andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Ett tydligt exempel är återanvändningen av förpackningar för drycker som 1994 utgjorde över 50 procent (returglas + returpet). 2011 var den andelen cirka 10 procent, nu bara returglas eftersom returpet försvann 2007. (Jo, siffrorna är några år gamla men det beror på att ingen ordnad statisk över detta redovisas och inget pekar på att utvecklingen vänt, tvärtom fortsätter minskningen av returglas.

Styrande för producent­ansvaret ska vara den så kallade avfallshierarkin, som finns bland annat i EU:s avfallsdirektiv men som fanns med i riktlinjerna redan 1994. Avfallshierarkin syftar till största möjliga miljöhänsyn och innebär att i första hand ska förpackningsmängden minska och i andra hand ska förpackningar återanvändas. Men utvecklingen har gått åt helt fel håll på båda dessa punkter. Först i tredje hand ska sortering för materialåtervinning bli aktuell men för producenterna och tydligen för vissa debattörer verkar det vara enda möjliga lösningen. Och inte ens det klarar producenterna.

Hela systemet bör göras om och framförallt måste vi inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor. Tills systemet ändrats är det inte fel att sortera på, men det räcker inte.

2012 kom en lovande utredning som föreslog ett ökat ansvar för kommunerna. Det räcker inte men det är ett bra och helt nödvändigt första steg. Men i mars 2016 beslutade en riksdagsmajoritet av blåbruna partier (C, L, M, KD och SD) om ett sk tillkännagivande till regeringen att utredningens förslag till kommunalisering och demokratisering inte ska genomföras. Detta efter krav från företagen, till exempel FTI som ”sköter” insamlingen.

I februari i år deklarerade miljöminister Karolina Skog att regeringen ska göra ett försök med en ny lagstiftning. Då talades om blocköverskridande samtal som skulle ske i april. Nåt resultat har ännu inte redovisats, jag förmodar att de blåbruna kommer att fortsätta att gå företagens ärenden.


Sverige är bäst men….

juli 18, 2017

Den fattigdomsbekämpande organisationen Oxfam har tillsammans med Development finance institution undersökt och rangordnat hur 152 länder försöker minska ojämlikheten genom politiska insatser. Det handlar om beskattning, satsningar på välfärd och villkoren för arbetare.

Sverige bedöms vara bäst i denna politiska gren och ändå ökar klyftorna i Sverige, faktiskt snabbast i hela OECD-området. Det går säkert att diskutera detaljer i undersökningen men troligen skulle Sverige ligga bra till när det gäller att bekämpa ojämlikhet även om mätningen skulle gjorts annorlunda.

Slutsatsen är nog inte helt given men den rimligaste slutsatsen är att Oxfams och OECD:s siffror pekar på att de mer traditionella politiska instrumenten är väldigt otillräckliga. Globaliseringen och avregleringarna har lett till en allt kapitalism som både är råare och som innebär allt större vinster när marknaderna utvidgats. Tuffare för de längst ner på samhällsstegen och mer pengar till de som drar vinstlotterna och precis detta kan vi ju se när siffror över inkomster och förmögenheter redovisas.

När de ” traditionella politiska instrumenten är väldigt otillräckliga” behövs nya och jag är övertygad om att det handlar om att attackera klassamhällets själva grundvalar. Ägandet och vinstintressena handlar det förstås om. Socialdemokratin, eller åtminstone delar av socialdemokratin har nog insikten men har hittills (nästan) aldrig haft modet och därför behöver socialdemokraterna hjälp. Den hjälpen borde komma från andra delar av den politiska vänstern, till exempel Vänsterpartiet…

Dessvärre finns knappast någon tydlig linje ens hos Vänsterpartiet. Det går lätt att samla vänstern när det finns något att var emot men betydligt svårare när det gäller att formulera en verklig politisk strategi.

Jag kan inte låta bli att återkomma till förra årets Vänsterpartikongress som skulle anta ett partiprogram som skulle innehålla en tydligare socialistisk strategi. Förslaget var inte fullgånget men uppseendeväckande nog strök kongressen ett av de mer tydliga förslagen som handlade just om ägandet. Det var skrivningen ”Samhällets infrastruktur i bred bemärkelse, till exempel järnväg, energiförsörjning, bankväsende och välfärd, ska ägas och drivas i offentlig regi.”  Motivet som redovisades var att programkommissionens förslag ansågs inskränka möjligheten till kooperativa driftsformer inom välfärden och skulle därmed försvåra Vänsterpartiets arbete mot vinster i välfärden. En mycket märklig strykning tycker jag och jag utvecklat detta i ett blogginlägg för drygt ett år sedan. Du kan läsa det här: https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/05/12/funderingar-efter-en-kongress/

Här finns mer att läsa om Oxfams rapport (och hela rapporten).

https://www.oxfam.se/blog/sverige-bast-varlden-att-bekampa-inkomstojamlikhet

 

 


Summa seminarium Almedalen

juli 8, 2017

Det är individualistiska idéer som dominerar i Almedalen. Högern är stark! Jag medger utan vidare att mitt underlag har sina brister, cirka 15 seminarier men också en ganska noggrann genomläsning av seminarieutbudet.

Idéer om jämlikhet lyser i stort sett helt med sin frånvaro. Tankar om nya kollektiva/demokratiska lösningar nämns knappast alls. När det gäller de stora negativa effekter av ett mer segregerat samhälle, till exempel för skolan och inom stadsplaneringen saknas nästan helt en vilja och kraft att försöka minska segregationen, en segregation som i grunden håller på att kraftigt förstärka klyftorna i samhället.

Jag ska försöka utveckla lite och försöka ta några exempel på hur jag kommit till mina slutsatser.

Vänsterns visioner om ett (mer) jämlikt samhälle och hur det ska kunna åstadkommas verkar knappast leva. Jag är medveten om att de som har mest resurser att sätta agendan (särskilt) i Almedalen är de ekonomiskt starka företagen och deras lobbyorganisationer men de är inte helt själva så det borde finnas plats för några andra perspektiv än företagens. Sorgligt men sant är det att vänstern är på defensiven, tycker jag.  ”Jämlikhet” finns förstås som sökord men jag anser inte att beskrivningen av något av dessa seminarier har handlat om förslag till lösningar för mer jämlikhet. Möjligen har några handlat om att undvika ökad ojämlikhet. Närmast var kanske ”Vad är jämlikhet och varför är det viktigt?” som ordnades av LO. Bedöm själva hur offensivt det låter…

Visst har många uppmärksammat problemet med ökande klyftor och risker för utslagning redan i skolan men det har inte handlat om förslag för mer jämlikhet utan om hur klyftorna ska ”hanteras”, vilket i första hand har betytt att förhindra utslagning. Liberalernas förslag ” Mindre klyftor – mera frihet” innehöll flera förslag som skulle öka skillnaderna och jag tror dessvärre att deras program är ganska representativt för vad som presenterades i Almedalen 2017. Jag förväntar mig inget annat från Liberalerna men inte att nästan alla andra skulle ha samma recept. Jag skrev om detta för någon dag sedan.

Mycket av ”vänsterns diskussion” har handlat om hur vi ska slå vakt om uppnådda framgångar där kollektiva/demokratiska lösningar har använts framgångsrikt.  Jag syftar framförallt på välfärdens verksamheter som betytt så oerhört mycket för minskade klyftor, ökad trygghet och stor frihet för väldigt många. En välfärd som nu är pressad av privatiseringar och nedskärningar. Därför är den defensiva uppgiften viktig men förstås otillräcklig som vision om ett bättre samhälle. Jag är övertygad om att flera av de viktiga problem/utmaningar vi har nu och framöver behöver mer kollektiva lösningar.

Jag tänker på arbetslösheten som just nu beskrivs som en stor framgång men där sanningen att arbetslösheten ligger högt över de nivåer vi accepterade(?) på 80-talet och där antalet otrygga anställningar ökar och där dessutom kraven på större löneskillnader blir allt mer intensiva… Senaste statistiken från arbetsförmedlingen redovisar att 7,3 % är arbetslösa.

Jag tänker också på utarmningen av servicen på landsbygden och mindre orter som, det är en utveckling som understödjer inflyttningen till större orter. Jag menar förstås också att staten och kommunerna (åter) måste ta/få en starkare roll för att lösa bostadsfrågan på ett rimligt sätt. Men inga nya tankar om mer demokrati och kollektiva lösningar utan riktningen fortsätter i en riktning som styrs av marknaden och marknadens krav.

Jag tror också att miljöfrågorna kräver mer av kollektiva och demokratiska lösningar men det är absolut inte där fokus ligger nu och många av de statliga beslut som finns handlar om hur vi individuellt ska göra men utan att ha en lösning hela vägen. Jag ska bara ta ett exempel: Just nu finns ganska bra stöd för att installera solpaneler på enskilt ägda hus. Med det stödet är det lönsamma investeringar på 15 – 20 års sikt men vad kan den enskilde konsumenten egentligen om solpanelernas förmåga på några års sikt och vem som står för eventuella garantier om löftena inte infrias.

Och så lite om elefanten i rummet – segregationen. Där den verkliga elefanten är att nämna möjliga lösningar. Hur kan vi ”acceptera” ett skolval med de följder det ger? Varför hörs så få protester mot den allt orättvisare bostadsmarknaden där framförallt de unga i storstäderna drabbas av mycket kärva förutsättningar och ganska ofta helt orimliga förhållanden i ett alltmer utbrett andrahandsboende. Ett andrahandsboende där reglerna ändrades av Reinfeldtregeringen så den som hyr i andrahand är ganska rättslös. Regler som S/MP-regeringen låtit ligga kvar och som nu, bland annat, lett till att alltfler köper bostadsrätter för att hyra ut med skamliga hyror.

På detta tema ordnades några seminarier (4 st, dvs cirka en promille), varav 2 av Nöjesguiden(!) ordnade två som de kallade ”Andrahandsboenden från helvetet”. Bra, och oväntat, av Nöjesguiden men nog hade detta helvete förtjänat att ytterligare några aktörer utan direkta partsintressen också uppmärksammat detta. (De andra två seminarierna ordnades av Samtrygg AB, som vill öka andrahandsboendet och Jagvillhabostadnu, som kämpar för trygga lösningar för ungdomar).

Värst tycker jag nog ändå att diskussionen (eller bristen på diskussion) om skolan är. Skolan som har ett kompensatoriskt uppdrag, dvs skolan ska utjämna skillnader mellan barn med olika förutsättningar. Det ska ske genom resursfördelning och genom att välja arbetsmetoder som är kompensatoriska. Men den svenska skolan/skolsystemet är nu ett av dom som har störst skillnader inom hela OECD-området. Och de skillnader mellan barnens förmåga som beror på föräldrarnas utbildningsbakgrund ökar under skoltiden. Var uppmärksammas detta? Vilka riktiga förslag finns för att ändra på detta. Alldeles uppenbart är det att diskussionen om detta inte alls har den kraft och omfattning som den hade på (t ex) 80-talet.

Lärarnas riksförbund hade ett viktigt seminarium om ”utslagningen” i skolan, där problemet att en tredjedel av ungdomarna inte tar en gymnasieexamen men någon koppling till skolans bristande kompensatoriska förmåga gjordes inte.  (Tidigare inlägg om detta).

För mig är Almedalens seminarier ett enormt gratissmörgåsbord om viktiga frågor och med inslag som annars kostar tusentals kronor att få del av. Trots skevheten i innehåll är det en möjlighet för många som inte har tillgång till ett frikostigt ”fortbildningskonto” men seminarierna blir allt tunnare och alltmer propagandainriktade. Seminarier på 30 minuter helt utan möjlighet för publikfrågor eller oväntade inlägg. Få seminarier är över en timme. ”Almedalsveckan” har en hel del att fundera över framöver och till den listan vill jag lägga ”Hur säkra en rimlig kvalité på seminarierna”.

 


Elefanten i rummet – segregationen….och skolvalet.

juli 5, 2017

Det verkar vara mycket stor enighet om att den dåliga likvärdigheten i den svenska skolan måste åtgärdas. Men finns kraften att verkligen genomföra det som krävs?

Jag var på två seminarier som med lite olika underlag pekade på stora brister i den svenska skolan, framförallt när det gäller att ge alla elever de möjligheter som är skolans uppdrag. På det ena seminariet redovisade Lärarnas Riksförbund att cirka en tredjedel av den ”årskull” som började skolan 2004 inte fullföljde en gymnasieutbildning. I den paneldiskussion som följde var uppslutningen total, och det stor bredd i panelen, om att detta inte är acceptabelt (förstås) och att skolkommissionens förslag är en bra grund för nödvändiga förändringar.

Men när ”publiken” fick möjlighet att komma in pekades på elefanten i rummet – segregationen och det ”fria skolval” som är en avgörande faktor i hur skolan fungerar. Tiden medgav ingen diskussion om detta men trots stor bredd i panelen hade nog ingen ändå vågat ta upp detta, det tillhör det som inte ska nämnas….

På ett annat seminarium gavs en lite bredare redovisning av PISA-undersökningar, framförallt de svenska resultaten under 2000-talet. Som känt tidigare har resultaten försämrats, kanske en liten uppgång 2015 men den längre trenden är klart negativ. Men lika känt är inte att spridningen resultat bland svenska elever och svenska skolor har ökat kraftigt. Från att ha varit bland de länder (2006) som hade minst skillnad så är nu Sverige att av de länder som har störst i hela OECD-området. Likvärdigheten har kraftigt försämrats de senaste tio åren.

På detta seminarium var enigheten stor om att segregationen och skolvalet är viktiga orsaker till den försämrade likvärdigheten. Men det fanns också en tydlig uppgivenhet att det nog inte är politiskt möjligt att få en grundläggande förändring till stånd. Jag kan förstå den bedömningen men tycker ändå inte vi ska ge upp. Flera lyfte också fram hur skadliga hur just vinstintressena var för hela sättet att tänka och agera i skolan när vinstintressen och konkurrens blivit en del av hela skolans sätt att tvingas tänka. Vi måste våga ta fajten med de vinstintressen som nu tycks diktera skoldebatten? Vi måste också våga ta fajten mot ett orimligt skolvalssystem!

 

 

 


Tygla en skenande bostadsmarknad

juli 4, 2017

Örebro kommun och bostadsbolaget Örebrobostäder försöker hitta former för att kunna erbjuda lite rimligare hyror i nyproducerade hyreslägenheter. På ett seminarium idag, tisdag, redovisades förslagen, för det är två olika förslag.

Kommunen ska kräva lägre hyror vid markanvisning, nedåt 1 250 kronor per kvm och år handlar det om, vilket betyder cirka 7 500 kronor i månaden för en trea. Upplägget bygger på att de företag som genomför detta också får bygga andra bostäder som då ska vara med och finansiera den lägre hyran. Företaget Botrygg har ett sånt projekt på gång.

Örebrobostäder (Öbo) erbjuder en kraftig rabatt, 30 procent första året, en rabatt som trappas av under 10 år. Upplägget beskrevs som ”en marknadsanpassad hyressättning” med hänvisning till den låga räntan.

Båda exemplen visar att det finns goda marginaler vid produktion av nya bostäder och det är bra att en del av dessa kommer andra än företagen till del. Men givetvis borde detta leda till en mer radikal översyn av villkoren för byggande, hyressättning och prissättning av nyproducerade bostadsrätter. Den ökade marknadsstyrningen har lett bostadsbranschen helt fel och många är det som måste betala för det. I Örebro petar de lite i problemet och det är bra att någon gör det men det är otillräckligt.

Men ändå tillräckligt för att fastighetsägarföreningens representant i panelen tydliggjorde att han ansåg båda dessa varianter av rimligare hyror som fel. Inget annat var väl att vänta – fastighetsägarna gillar ju höga hyror.

Diskussionen visade också att hela frågan om hyressättning är väldigt oklar, särskilt i nyproducerade bostäder. Ingen pratade om ”bruksvärde” utan det begrepp som användes var ”marknadshyra” och det visar väl var frågan har hamnat.

De upplägg som är på gång i Örebro handlar bara om en ganska liten del av de nyproducerade hyreslägenheterna och därför är det förstås en fråga om vilka som ska få förmånen(?) att hyra lägenheterna med lite rimligare hyror. En del av de förslag som nämndes låg oroande nära social housing!

Jag tror bostadsfrågan kommer att ha stor betydelse för hur det framtida samhället kommer att fungera. Jag tror att väl fungerande hyresbostäder med rimliga hyror och bra villkor, till exempel ett starkt besittningsskydd, är viktiga för en väl fungerande bostadspolitik. Jag är övertygad om att om detta ska bli möjligt oh för att det kunna fungera för alla så behövs starka allmännyttiga bostadsföretag som har just dessa uppgifter.

För att stärka allmännyttan eller kanske snarare återupprätta allmännyttan måste den olyckliga lagstiftningen från 2010 avskaffas. Den lagstiftning som kräver affärsmässighet. Det är den som gör att ett bostadsföretag kan ge 30 procent rabatt och ändå kunna hävda att det är en bra affär! (Jag menar att den sk affärsmässigheten har pressat upp alla kalkyler så 70 procent funkar….

Om just hyran och hyressättningen bloggade jag för en dryg månad sedan, här kan du läsa det:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/05/13/vart-ar-hyrorna-pa-vag/


Liberalerna vill öka klyftorna!

juli 4, 2017

När Liberalerna säger att de vill minska klyftorna i samhället så kommer de med förslag som ökar de ekonomiska skillnaderna och försämrar tryggheten. Jag påstår inte att det är förvånande men det förtjänar att påpekas nu när Liberalerna/Folkpartiet vill framstå som att de är emot de klyftor som deras politik och ideologi i hög grad bidragit till.

Så när Liberalerna vill minska klyftorna så föreslår de lägre löner, dvs lägre löner än de lägsta som idag förekommer (och de är redan låga). De föreslår att det fåtal som har råd att köpa väldigt mycket hushållstjänster ska få ökade skattesubventioner. De föreslår lägre skatt för de som idag kan sälja sina hus och bostadsrätter med stora vinster, jo det finns faktiskt ett förslag i programmet mot ökade klyftor.

Liberalerna har länge drivit på för att införa marknadshyror som definitivt skulle öka segregationen men påstår sig nu vilja motverka boendesegregation.

Den allt otryggare arbetsmarknaden ska enligt Liberalernas förslag göras ännu otryggare och givetvis kommer det öka klyftorna ytterligare.

Och förstås som väntat så kommer Björklund och Liberalerna med en rad förslag i ”kravliberal anda”, dvs med klara inslag av repression gentemot de som behöver olika stöd från samhället. Ett exempel är lägre ersättningsnivåer vid vård av barn.

Den alltmer liberaliserad ekonomin men avregleringar, sänkta skatter och ökade löneskillnader har nu lett till sådana effekter att till och med Liberalerna reagerar men som väntat leder det inte till en riktig omprövning av politiken utan istället ännu mer av avregleringar, sänkta skatter och ökade löneskillnader. Det är alltså ett sånt samhälle vi har att vänta oss med mer liberal politik.

Jo, det finns några förslag bland de 34 punkterna som jag tycker är bra. Nej till religiösa friskolor, mer yrkesutbildning och starkare insatser mot barnäktenskap är tre sådana förslag.