Summa seminarium Almedalen

juli 8, 2017

Det är individualistiska idéer som dominerar i Almedalen. Högern är stark! Jag medger utan vidare att mitt underlag har sina brister, cirka 15 seminarier men också en ganska noggrann genomläsning av seminarieutbudet.

Idéer om jämlikhet lyser i stort sett helt med sin frånvaro. Tankar om nya kollektiva/demokratiska lösningar nämns knappast alls. När det gäller de stora negativa effekter av ett mer segregerat samhälle, till exempel för skolan och inom stadsplaneringen saknas nästan helt en vilja och kraft att försöka minska segregationen, en segregation som i grunden håller på att kraftigt förstärka klyftorna i samhället.

Jag ska försöka utveckla lite och försöka ta några exempel på hur jag kommit till mina slutsatser.

Vänsterns visioner om ett (mer) jämlikt samhälle och hur det ska kunna åstadkommas verkar knappast leva. Jag är medveten om att de som har mest resurser att sätta agendan (särskilt) i Almedalen är de ekonomiskt starka företagen och deras lobbyorganisationer men de är inte helt själva så det borde finnas plats för några andra perspektiv än företagens. Sorgligt men sant är det att vänstern är på defensiven, tycker jag.  ”Jämlikhet” finns förstås som sökord men jag anser inte att beskrivningen av något av dessa seminarier har handlat om förslag till lösningar för mer jämlikhet. Möjligen har några handlat om att undvika ökad ojämlikhet. Närmast var kanske ”Vad är jämlikhet och varför är det viktigt?” som ordnades av LO. Bedöm själva hur offensivt det låter…

Visst har många uppmärksammat problemet med ökande klyftor och risker för utslagning redan i skolan men det har inte handlat om förslag för mer jämlikhet utan om hur klyftorna ska ”hanteras”, vilket i första hand har betytt att förhindra utslagning. Liberalernas förslag ” Mindre klyftor – mera frihet” innehöll flera förslag som skulle öka skillnaderna och jag tror dessvärre att deras program är ganska representativt för vad som presenterades i Almedalen 2017. Jag förväntar mig inget annat från Liberalerna men inte att nästan alla andra skulle ha samma recept. Jag skrev om detta för någon dag sedan.

Mycket av ”vänsterns diskussion” har handlat om hur vi ska slå vakt om uppnådda framgångar där kollektiva/demokratiska lösningar har använts framgångsrikt.  Jag syftar framförallt på välfärdens verksamheter som betytt så oerhört mycket för minskade klyftor, ökad trygghet och stor frihet för väldigt många. En välfärd som nu är pressad av privatiseringar och nedskärningar. Därför är den defensiva uppgiften viktig men förstås otillräcklig som vision om ett bättre samhälle. Jag är övertygad om att flera av de viktiga problem/utmaningar vi har nu och framöver behöver mer kollektiva lösningar.

Jag tänker på arbetslösheten som just nu beskrivs som en stor framgång men där sanningen att arbetslösheten ligger högt över de nivåer vi accepterade(?) på 80-talet och där antalet otrygga anställningar ökar och där dessutom kraven på större löneskillnader blir allt mer intensiva… Senaste statistiken från arbetsförmedlingen redovisar att 7,3 % är arbetslösa.

Jag tänker också på utarmningen av servicen på landsbygden och mindre orter som, det är en utveckling som understödjer inflyttningen till större orter. Jag menar förstås också att staten och kommunerna (åter) måste ta/få en starkare roll för att lösa bostadsfrågan på ett rimligt sätt. Men inga nya tankar om mer demokrati och kollektiva lösningar utan riktningen fortsätter i en riktning som styrs av marknaden och marknadens krav.

Jag tror också att miljöfrågorna kräver mer av kollektiva och demokratiska lösningar men det är absolut inte där fokus ligger nu och många av de statliga beslut som finns handlar om hur vi individuellt ska göra men utan att ha en lösning hela vägen. Jag ska bara ta ett exempel: Just nu finns ganska bra stöd för att installera solpaneler på enskilt ägda hus. Med det stödet är det lönsamma investeringar på 15 – 20 års sikt men vad kan den enskilde konsumenten egentligen om solpanelernas förmåga på några års sikt och vem som står för eventuella garantier om löftena inte infrias.

Och så lite om elefanten i rummet – segregationen. Där den verkliga elefanten är att nämna möjliga lösningar. Hur kan vi ”acceptera” ett skolval med de följder det ger? Varför hörs så få protester mot den allt orättvisare bostadsmarknaden där framförallt de unga i storstäderna drabbas av mycket kärva förutsättningar och ganska ofta helt orimliga förhållanden i ett alltmer utbrett andrahandsboende. Ett andrahandsboende där reglerna ändrades av Reinfeldtregeringen så den som hyr i andrahand är ganska rättslös. Regler som S/MP-regeringen låtit ligga kvar och som nu, bland annat, lett till att alltfler köper bostadsrätter för att hyra ut med skamliga hyror.

På detta tema ordnades några seminarier (4 st, dvs cirka en promille), varav 2 av Nöjesguiden(!) ordnade två som de kallade ”Andrahandsboenden från helvetet”. Bra, och oväntat, av Nöjesguiden men nog hade detta helvete förtjänat att ytterligare några aktörer utan direkta partsintressen också uppmärksammat detta. (De andra två seminarierna ordnades av Samtrygg AB, som vill öka andrahandsboendet och Jagvillhabostadnu, som kämpar för trygga lösningar för ungdomar).

Värst tycker jag nog ändå att diskussionen (eller bristen på diskussion) om skolan är. Skolan som har ett kompensatoriskt uppdrag, dvs skolan ska utjämna skillnader mellan barn med olika förutsättningar. Det ska ske genom resursfördelning och genom att välja arbetsmetoder som är kompensatoriska. Men den svenska skolan/skolsystemet är nu ett av dom som har störst skillnader inom hela OECD-området. Och de skillnader mellan barnens förmåga som beror på föräldrarnas utbildningsbakgrund ökar under skoltiden. Var uppmärksammas detta? Vilka riktiga förslag finns för att ändra på detta. Alldeles uppenbart är det att diskussionen om detta inte alls har den kraft och omfattning som den hade på (t ex) 80-talet.

Lärarnas riksförbund hade ett viktigt seminarium om ”utslagningen” i skolan, där problemet att en tredjedel av ungdomarna inte tar en gymnasieexamen men någon koppling till skolans bristande kompensatoriska förmåga gjordes inte.  (Tidigare inlägg om detta).

För mig är Almedalens seminarier ett enormt gratissmörgåsbord om viktiga frågor och med inslag som annars kostar tusentals kronor att få del av. Trots skevheten i innehåll är det en möjlighet för många som inte har tillgång till ett frikostigt ”fortbildningskonto” men seminarierna blir allt tunnare och alltmer propagandainriktade. Seminarier på 30 minuter helt utan möjlighet för publikfrågor eller oväntade inlägg. Få seminarier är över en timme. ”Almedalsveckan” har en hel del att fundera över framöver och till den listan vill jag lägga ”Hur säkra en rimlig kvalité på seminarierna”.

 

Annonser

Elefanten i rummet – segregationen….och skolvalet.

juli 5, 2017

Det verkar vara mycket stor enighet om att den dåliga likvärdigheten i den svenska skolan måste åtgärdas. Men finns kraften att verkligen genomföra det som krävs?

Jag var på två seminarier som med lite olika underlag pekade på stora brister i den svenska skolan, framförallt när det gäller att ge alla elever de möjligheter som är skolans uppdrag. På det ena seminariet redovisade Lärarnas Riksförbund att cirka en tredjedel av den ”årskull” som började skolan 2004 inte fullföljde en gymnasieutbildning. I den paneldiskussion som följde var uppslutningen total, och det stor bredd i panelen, om att detta inte är acceptabelt (förstås) och att skolkommissionens förslag är en bra grund för nödvändiga förändringar.

Men när ”publiken” fick möjlighet att komma in pekades på elefanten i rummet – segregationen och det ”fria skolval” som är en avgörande faktor i hur skolan fungerar. Tiden medgav ingen diskussion om detta men trots stor bredd i panelen hade nog ingen ändå vågat ta upp detta, det tillhör det som inte ska nämnas….

På ett annat seminarium gavs en lite bredare redovisning av PISA-undersökningar, framförallt de svenska resultaten under 2000-talet. Som känt tidigare har resultaten försämrats, kanske en liten uppgång 2015 men den längre trenden är klart negativ. Men lika känt är inte att spridningen resultat bland svenska elever och svenska skolor har ökat kraftigt. Från att ha varit bland de länder (2006) som hade minst skillnad så är nu Sverige att av de länder som har störst i hela OECD-området. Likvärdigheten har kraftigt försämrats de senaste tio åren.

På detta seminarium var enigheten stor om att segregationen och skolvalet är viktiga orsaker till den försämrade likvärdigheten. Men det fanns också en tydlig uppgivenhet att det nog inte är politiskt möjligt att få en grundläggande förändring till stånd. Jag kan förstå den bedömningen men tycker ändå inte vi ska ge upp. Flera lyfte också fram hur skadliga hur just vinstintressena var för hela sättet att tänka och agera i skolan när vinstintressen och konkurrens blivit en del av hela skolans sätt att tvingas tänka. Vi måste våga ta fajten med de vinstintressen som nu tycks diktera skoldebatten? Vi måste också våga ta fajten mot ett orimligt skolvalssystem!

 

 

 


Tygla en skenande bostadsmarknad

juli 4, 2017

Örebro kommun och bostadsbolaget Örebrobostäder försöker hitta former för att kunna erbjuda lite rimligare hyror i nyproducerade hyreslägenheter. På ett seminarium idag, tisdag, redovisades förslagen, för det är två olika förslag.

Kommunen ska kräva lägre hyror vid markanvisning, nedåt 1 250 kronor per kvm och år handlar det om, vilket betyder cirka 7 500 kronor i månaden för en trea. Upplägget bygger på att de företag som genomför detta också får bygga andra bostäder som då ska vara med och finansiera den lägre hyran. Företaget Botrygg har ett sånt projekt på gång.

Örebrobostäder (Öbo) erbjuder en kraftig rabatt, 30 procent första året, en rabatt som trappas av under 10 år. Upplägget beskrevs som ”en marknadsanpassad hyressättning” med hänvisning till den låga räntan.

Båda exemplen visar att det finns goda marginaler vid produktion av nya bostäder och det är bra att en del av dessa kommer andra än företagen till del. Men givetvis borde detta leda till en mer radikal översyn av villkoren för byggande, hyressättning och prissättning av nyproducerade bostadsrätter. Den ökade marknadsstyrningen har lett bostadsbranschen helt fel och många är det som måste betala för det. I Örebro petar de lite i problemet och det är bra att någon gör det men det är otillräckligt.

Men ändå tillräckligt för att fastighetsägarföreningens representant i panelen tydliggjorde att han ansåg båda dessa varianter av rimligare hyror som fel. Inget annat var väl att vänta – fastighetsägarna gillar ju höga hyror.

Diskussionen visade också att hela frågan om hyressättning är väldigt oklar, särskilt i nyproducerade bostäder. Ingen pratade om ”bruksvärde” utan det begrepp som användes var ”marknadshyra” och det visar väl var frågan har hamnat.

De upplägg som är på gång i Örebro handlar bara om en ganska liten del av de nyproducerade hyreslägenheterna och därför är det förstås en fråga om vilka som ska få förmånen(?) att hyra lägenheterna med lite rimligare hyror. En del av de förslag som nämndes låg oroande nära social housing!

Jag tror bostadsfrågan kommer att ha stor betydelse för hur det framtida samhället kommer att fungera. Jag tror att väl fungerande hyresbostäder med rimliga hyror och bra villkor, till exempel ett starkt besittningsskydd, är viktiga för en väl fungerande bostadspolitik. Jag är övertygad om att om detta ska bli möjligt oh för att det kunna fungera för alla så behövs starka allmännyttiga bostadsföretag som har just dessa uppgifter.

För att stärka allmännyttan eller kanske snarare återupprätta allmännyttan måste den olyckliga lagstiftningen från 2010 avskaffas. Den lagstiftning som kräver affärsmässighet. Det är den som gör att ett bostadsföretag kan ge 30 procent rabatt och ändå kunna hävda att det är en bra affär! (Jag menar att den sk affärsmässigheten har pressat upp alla kalkyler så 70 procent funkar….

Om just hyran och hyressättningen bloggade jag för en dryg månad sedan, här kan du läsa det:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/05/13/vart-ar-hyrorna-pa-vag/


Liberalerna vill öka klyftorna!

juli 4, 2017

När Liberalerna säger att de vill minska klyftorna i samhället så kommer de med förslag som ökar de ekonomiska skillnaderna och försämrar tryggheten. Jag påstår inte att det är förvånande men det förtjänar att påpekas nu när Liberalerna/Folkpartiet vill framstå som att de är emot de klyftor som deras politik och ideologi i hög grad bidragit till.

Så när Liberalerna vill minska klyftorna så föreslår de lägre löner, dvs lägre löner än de lägsta som idag förekommer (och de är redan låga). De föreslår att det fåtal som har råd att köpa väldigt mycket hushållstjänster ska få ökade skattesubventioner. De föreslår lägre skatt för de som idag kan sälja sina hus och bostadsrätter med stora vinster, jo det finns faktiskt ett förslag i programmet mot ökade klyftor.

Liberalerna har länge drivit på för att införa marknadshyror som definitivt skulle öka segregationen men påstår sig nu vilja motverka boendesegregation.

Den allt otryggare arbetsmarknaden ska enligt Liberalernas förslag göras ännu otryggare och givetvis kommer det öka klyftorna ytterligare.

Och förstås som väntat så kommer Björklund och Liberalerna med en rad förslag i ”kravliberal anda”, dvs med klara inslag av repression gentemot de som behöver olika stöd från samhället. Ett exempel är lägre ersättningsnivåer vid vård av barn.

Den alltmer liberaliserad ekonomin men avregleringar, sänkta skatter och ökade löneskillnader har nu lett till sådana effekter att till och med Liberalerna reagerar men som väntat leder det inte till en riktig omprövning av politiken utan istället ännu mer av avregleringar, sänkta skatter och ökade löneskillnader. Det är alltså ett sånt samhälle vi har att vänta oss med mer liberal politik.

Jo, det finns några förslag bland de 34 punkterna som jag tycker är bra. Nej till religiösa friskolor, mer yrkesutbildning och starkare insatser mot barnäktenskap är tre sådana förslag.

 

 

 


Fejkseminarium??

juli 3, 2017

Idag, 3 juli, var första dagen som jag hade möjlighet att vara med på flera seminarier under Almedalsveckan. Igår hade det inte riktigt kommit igång och jag var dessutom engagerad i Vänsterpartiets aktiviteter. Det finns ett stort utbud och intressanta rubriker. Jag valde idag flera med bostadsbyggnadstema, varav några var givande och intressanta av helt andra skäl.

Jag brukar försöka delta också på seminarier där jag kan förvänta mig uppfattningar och beskrivningar som jag inte alls håller med om. Och det lyckades jag verkligen med idag. Det var ett seminarium om hur ”hyreskakan” fördelas och förstås med syftet att hitta möjligheter att få rimligare hyror.

Det var uppenbart att det var för de privata fastighetsägarnas intressen som seminariet ordnades och budskapet var kort och enkelt; det är skatterna det beror på att vi har höga hyror och så länge skatterna är som de är går hyran knappast alls att sänka hur man än gör.

En VD från ett privat fastighetsbolag fick undervisa i hur kostnaderna för hyran fördelades. Det väntade tricket var att redovisa momsen som en sorts fast kostnad fast alla vet att den är helt beroende av byggkostnader och andra kostnader som köps till att sköta fastigheterna. Sjunker byggkostnaden sjunker förstås momsen men det glömdes bort den här gången också. Men nu kom ett nytt ”trick”.

Eftersom alla arbetsinkomster är skattepliktiga så las den skatt (kommunalskatt) som hyresgästen betalar inkomsten som går till hyran som en sort högre hyra. Så om hyran är 10 000 kronor i månaden så las det på drygt 4 200 som och därmed blir hyran då, enligt detta sätt att räkna, 14 200 varav kommunalskatten då utgör en skatt på hyran! Markkostnaden betraktades också som en skatt så då landade den undervisande VD:s på att över hälften av hyran är skatt.

Med detta sätt att räkna så skulle en sänkt byggkostnad med 10 procent bara påverka med 3 procent. Jag håller med om att det blir mycket siffror men jag vill försöka beskriva någorlunda komplett, trots att slutsatsen är ganska enkel; De väljer siffror precis hur som helst!

Visst borde jag sagt emot men seminarierna, numera, ger inget sånt utrymme utan den här gången var det en panel med tre personer och en samtalsledare som alla var överens som tog hela tiden!

Visst vet vi vad de privata fastighetsägarna vill men detta sätt att beskriva verkligheten kan knappast vara bra för branschen.


Löfven och Almedalen

februari 12, 2017

Stefan Löfven deltar inte i Almedalen 2017. Inte nån stor politisk fråga men som boende på Gotland så ska jag ändå kommentera detta och lite om reaktionerna på Löfvens besked.

Märkligast men samtidigt väntat är de som menar att det beror på att Löfven inte har nåt att säga och därför avstår. Det kanske är en del som tycker men Löfven kan väl knappast själv tycka det så det får väl tillskrivas den typ av kommentarer som politiska motståndare tar till när argumenten tryter.

Intressantast är att flera menar att det handlar om att svika en viktigt demokratisk diskussion som äger rum i Almedalen. Jag hoppas verkligen att det kan ske massor av viktiga demokratiska diskussioner varje dag utan att statsministern är på plats. Annars är vi illa ute. Men ännu värre är att inriktningen på Almedalsveckan är väldigt elitistisk.

När jag var alldeles nyinflyttad på Gotland (2011) gick jag och väntade på att det skulle komma information om Almedalsveckans aktiviteter, också till oss i Klintehamn. Men det kom nästan inget sådant alls. 2016 var det ännu sämre och i Klintehamn, 3 mil från Visby, märktes Almedalsveckan knappt – det tryckta programmet är närmast en raritet utanför Visby, jo till Stockholm spreds det också.

Aftonbladet valde, inte helt oväntat, att ifrågasätta Almedalsveckan och skrev på ledarsidan ”Fler borde bryta upp från det lätt roséberusade ryggdunkande som utvecklats under åren med politikerveckan i Visby.”

Almedalsveckan är viktig för Gotland och det är en fantastisk möjlighet för oss som har möjlighet att vara där. Därför krävs det lite mer eftertanke i diskussionen, särskilt i den lokala diskussionen. Om det är ett viktigt och starkt diskussionsforum så klarar det sig utan statsministern, även om han också gärna får delta. Mycket mer behöver göras för att bredda deltagandet, en enkel sak borde vara att försöka nå fler gotlänningar. Det är också viktigt att värna möjligheten för alla röster att höras, inte bara de ekonomiskt starka.

Tyvärr har Almedalsveckan blivit en viktig kassako för många och den girighet som vi ser exempel på rimmar dåligt med de stolta deklarationerna om att det är ett viktigt forum för demokratin.