Ny bostadspolitik

juli 4, 2018

Jag har under några dar i Almedalen deltagit i ett antal seminarier om bostads- och fastighetsfrågor och det är ganska uppenbart att det finns många att välja på men den är en väldig dominans av ägarnas och branschens perspektiv. Höga vinster och marknadsmekanismer verkar vara den patentmedicin som ska fortsätta att skrivas ut. Nytt är att många från fastighetsägarsidan förordar ett ökat ”konsumentstöd”, typ högre bostadsbidrag för att fler ska klara de högre hyrorna. Det kan ju låta anständigt men bakom detta finns förstås tanken att driva igenom marknadshyror och högre hyresnivåer och kunna skicka räkningen till staten.

Vi behöver förstås en ny bostadspolitik för att vi ska klara bostadsbristen, rimliga bostadskostnader och bekämpa segregationen. Tyvärr presenteras alldeles för få genomarbetade tankar om detta och det speglar till stor del styrkeförhållandena i Almedalen. Men det beror nog också till en viss del på en uppgivenhet efter riksdagens beslut 2010 som förändrade allmännyttan och hyressättningsreglerna. Uppgivenheten är troligen lite större eftersom förändringen 2010 gjordes med hänvisning till att EU:s regler tvingade fram detta och ingen har därefter riktigt på allvar gett sig i kast med detta.

Idag framkom att imorgon kommer ett underlag om hur Sverige kan utforma en ny (social(?)) bostadspolitik trots EU:s regler. Det är ”Bostad 2030” som ska presentera detta. Bostad 2030 är en delegation och ett projekt som initierats av Hyresgästföreningen.

Jag tycker det verkar hoppfullt. För nåt år sedan fick jag ett PM om detta, efter att jag deltagit i en mediedebatt. Jag hade då ingen kraft att driva detta vidare men jag bifogar detta PM (lite ”bearbetat/anonymiserat”).

Här en text om EU-rätten och bostadspolitiken.

Angående min bild av bostads- och fastighetsfrågorna så hörde jag Martin Hofvberberg beskriva ungefär som jag skrivit i inledningen så lite ”stöld” är det kanske men det stämmer väl med min bild och det är mina formuleringar.

 

Annonser

Om seminarier och demokrati på Almedalsveckan

juli 3, 2018

Jag har hamnat på korta och ganska styrda seminarier och jag tycker det stämmer dåligt med tanken(?) att Almedalsveckan är en viktig demokratisk arena. Jag vet ju förstås inte hur alla andra seminarier har varit, förutom att de allra flesta är korta.

När jag skriver att det är styrda seminarier så är det två saker jag tänker på.

För det första: Inget eller nästan inget utrymme för ifrågasättanden från deltagarna/publiken. Någon enstaka fråga ibland är den uppläggningen som verkar gälla – jag har bara stött på ett undantag.

För det andra så verkar panelerna vara väldigt noggrant utvalda, vilket innebär att det finns stor samstämmighet bland de som medverkar i panelen, även om de kan ha lite olika infallsvinklar.

Jag har varit på två seminarier som handlat om akademi-skola eller vetenskap-praktik. Många paneldeltagare på båda som verkade ense om det mesta – och det finns givetvis ingen anledning att söka konflikter men; på det ”andra” seminariet fanns en paneldeltagare från det ”första” och hen var klart upprörd över delar av innehållet (på det andra seminariet) men hon fick inte komma till tals – det ingick inte i uppläggningen.

Min poäng är att det verkar finnas nån konflikt i denna fråga som inte tilläts komma upp på bordet. Hela frågan handlar ju om hur skolan ska utveckla sin verksamhet och bra metoder att nå de uppsatta målen så det är ju nog inte nån liten intern akademisk träta det gäller.

En annan iakttagelse jag gjort är att det handlar väldigt mycket om former, t ex vilka roller olika aktörer ska ha eller hur samarbete/samverkan kan läggas upp och väldigt lite om vad som verkligen kan göras för ökad likvärdighet i skolan, mer förebyggande hälsoarbete eller bättre integration som jag tror (!) att det egentligen handlat om.

Jag har svårt att tro att en bred demokratisk diskussion bara kan handla om former och det har också varit uppenbart att seminarierna inte syftat till ”en bred demokratisk diskussion”, snarare tvärtom. Jag får absolut en känsla av att det finns en stark rörelse som handlar av avpolitisering eller kanske rentav om avdemokratisering.  Jag tror att det är en tveksam väg att gå i ett läge när demokratin behöver stärkas.


Seminarium för jämlikhet.

juli 1, 2018

Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson Ulla Andersson beskrev på söndagen stora förändringar av skattesystemet för att skatterna ska blir mer rättvisa och för att välfärden ska få ökade resurser. Men framförallt så redovisade Ulla Andersson växande orättvisor i Sverige sedan 1991 och varför det blivit så.

Här kan du hitta hela underlaget:

https://www.vansterpartiet.se/sverige-behover-en-jamlik-skattereform/

Det är en besvärande utveckling som framförallt borde få Socialdemokraterna att ompröva viktiga delar av politiken. Skattereformen 1991 var framförallt underfinansierad och har bidragit till att minska skattekvoten och därmed möjligheterna att ha en stark välfärd. De besparingar som gjordes har i hög grad drabbat socialförsäkringarna, dvs sjukförsäkring och A-kassa. Självklart ökar det de ekonomiska skillnaderna.

Efter skattereformen har dessutom förmögenhetsskatten, arvsskatten och gåvoskatten avskaffats. Och därefter har också, i realiteten, fastighetsskatten avskaffats. Dessutom bidrar rot- och rutavdragen till ökade skillnader. Jobbskatteavdragen ökar ytterligare den ekonomiska skillnaden mellan sjuka och friska och arbetslösa och de som har jobb. Det är både socialdemokratiska och borgerliga regeringar som drivit fram skattebeslut som ökat skillnaderna.

Därför är det utmärkt att Vänsterpartiet nu redovisar ett omfattande förslag till förändringar av skatterna. Men jag tror det krävs mer för att vi ska öka jämlikheten. Det handlar om trygga jobb med anständiga löner men det handlar också om bostadspolitik.

Löneskillnaderna har ökat kraftigt och nån vändning syns inte. Visst kan ett rättvisare skattesystem bidra men det kommer inte att räcka.

Det kan mycket väl vara så att hyresrätten håller på att förändras kraftigt och att ett politiskt avgörande måste komma de närmaste åren. Marknadshyror håller på att införas och det kommer att förändra läget på bostadsmarknaden kraftigt. I Vänsterpartiets finns några förslag som berör bostadsfrågorna men mer behövs!

Ulla Anderssons presentation var på ett seminarium som nog ”egentligen” var en presskonferens. Därför blev det ingen diskussion och inga frågor, förutom från media, var planerade. Om Almedalen ska vara en demokratisk arena krävs en annan form!

 

 


Almedalen – arena för speed-dating!?

juli 1, 2018

Jag håller nu på att fördjupa mig i programmet för årets Almedalsvecka. Det omfattande programmet kom i en papperskatalog redan igår….

Tre saker är väldigt uppenbara:

Det är ett stort utbud av ”rubriker”.

Det är starka organisationer och företag som kraftigt dominerar.

Tendensen med väldigt korta ”seminarier” är väldigt stark. Det är få seminarier som är över 60 minuter”! Jag fick ser, till exempel, ett seminarium ”För en attraktiv skola på vetenskaplig grund – forskning i nära samverkan mellan skola och akademi”. 60 minuter! På programmet finns 10 medverkande redovisade, några professorer, några lektorer, en generaldirektör, en universitetsrektor för att nämna några exempel.  Det är ett samarrangemang mellan fyra universitet.

Jag tror säkert att det går ”att glutta” lite på frågan men varför inte redovisa och diskutera rejält när så många kvalificerade medverkande är på samma plats för just detta syfte. Tanken med ett offentligt seminarium måste väl vara att vi som inte är inne i denna värld också ska få en insikt, åtminstone liten, om vad som sker och vad det kan betyda. Min känsla är att fler och fler nöjer sig med att bara visa sig och jag tror inte att detta seminarium är värre än andra – kanske tvärtom men antalet medverkande beskriver, enligt min mening, den ytlighet som sprider sig.


Summa seminarium Almedalen

juli 8, 2017

Det är individualistiska idéer som dominerar i Almedalen. Högern är stark! Jag medger utan vidare att mitt underlag har sina brister, cirka 15 seminarier men också en ganska noggrann genomläsning av seminarieutbudet.

Idéer om jämlikhet lyser i stort sett helt med sin frånvaro. Tankar om nya kollektiva/demokratiska lösningar nämns knappast alls. När det gäller de stora negativa effekter av ett mer segregerat samhälle, till exempel för skolan och inom stadsplaneringen saknas nästan helt en vilja och kraft att försöka minska segregationen, en segregation som i grunden håller på att kraftigt förstärka klyftorna i samhället.

Jag ska försöka utveckla lite och försöka ta några exempel på hur jag kommit till mina slutsatser.

Vänsterns visioner om ett (mer) jämlikt samhälle och hur det ska kunna åstadkommas verkar knappast leva. Jag är medveten om att de som har mest resurser att sätta agendan (särskilt) i Almedalen är de ekonomiskt starka företagen och deras lobbyorganisationer men de är inte helt själva så det borde finnas plats för några andra perspektiv än företagens. Sorgligt men sant är det att vänstern är på defensiven, tycker jag.  ”Jämlikhet” finns förstås som sökord men jag anser inte att beskrivningen av något av dessa seminarier har handlat om förslag till lösningar för mer jämlikhet. Möjligen har några handlat om att undvika ökad ojämlikhet. Närmast var kanske ”Vad är jämlikhet och varför är det viktigt?” som ordnades av LO. Bedöm själva hur offensivt det låter…

Visst har många uppmärksammat problemet med ökande klyftor och risker för utslagning redan i skolan men det har inte handlat om förslag för mer jämlikhet utan om hur klyftorna ska ”hanteras”, vilket i första hand har betytt att förhindra utslagning. Liberalernas förslag ” Mindre klyftor – mera frihet” innehöll flera förslag som skulle öka skillnaderna och jag tror dessvärre att deras program är ganska representativt för vad som presenterades i Almedalen 2017. Jag förväntar mig inget annat från Liberalerna men inte att nästan alla andra skulle ha samma recept. Jag skrev om detta för någon dag sedan.

Mycket av ”vänsterns diskussion” har handlat om hur vi ska slå vakt om uppnådda framgångar där kollektiva/demokratiska lösningar har använts framgångsrikt.  Jag syftar framförallt på välfärdens verksamheter som betytt så oerhört mycket för minskade klyftor, ökad trygghet och stor frihet för väldigt många. En välfärd som nu är pressad av privatiseringar och nedskärningar. Därför är den defensiva uppgiften viktig men förstås otillräcklig som vision om ett bättre samhälle. Jag är övertygad om att flera av de viktiga problem/utmaningar vi har nu och framöver behöver mer kollektiva lösningar.

Jag tänker på arbetslösheten som just nu beskrivs som en stor framgång men där sanningen att arbetslösheten ligger högt över de nivåer vi accepterade(?) på 80-talet och där antalet otrygga anställningar ökar och där dessutom kraven på större löneskillnader blir allt mer intensiva… Senaste statistiken från arbetsförmedlingen redovisar att 7,3 % är arbetslösa.

Jag tänker också på utarmningen av servicen på landsbygden och mindre orter som, det är en utveckling som understödjer inflyttningen till större orter. Jag menar förstås också att staten och kommunerna (åter) måste ta/få en starkare roll för att lösa bostadsfrågan på ett rimligt sätt. Men inga nya tankar om mer demokrati och kollektiva lösningar utan riktningen fortsätter i en riktning som styrs av marknaden och marknadens krav.

Jag tror också att miljöfrågorna kräver mer av kollektiva och demokratiska lösningar men det är absolut inte där fokus ligger nu och många av de statliga beslut som finns handlar om hur vi individuellt ska göra men utan att ha en lösning hela vägen. Jag ska bara ta ett exempel: Just nu finns ganska bra stöd för att installera solpaneler på enskilt ägda hus. Med det stödet är det lönsamma investeringar på 15 – 20 års sikt men vad kan den enskilde konsumenten egentligen om solpanelernas förmåga på några års sikt och vem som står för eventuella garantier om löftena inte infrias.

Och så lite om elefanten i rummet – segregationen. Där den verkliga elefanten är att nämna möjliga lösningar. Hur kan vi ”acceptera” ett skolval med de följder det ger? Varför hörs så få protester mot den allt orättvisare bostadsmarknaden där framförallt de unga i storstäderna drabbas av mycket kärva förutsättningar och ganska ofta helt orimliga förhållanden i ett alltmer utbrett andrahandsboende. Ett andrahandsboende där reglerna ändrades av Reinfeldtregeringen så den som hyr i andrahand är ganska rättslös. Regler som S/MP-regeringen låtit ligga kvar och som nu, bland annat, lett till att alltfler köper bostadsrätter för att hyra ut med skamliga hyror.

På detta tema ordnades några seminarier (4 st, dvs cirka en promille), varav 2 av Nöjesguiden(!) ordnade två som de kallade ”Andrahandsboenden från helvetet”. Bra, och oväntat, av Nöjesguiden men nog hade detta helvete förtjänat att ytterligare några aktörer utan direkta partsintressen också uppmärksammat detta. (De andra två seminarierna ordnades av Samtrygg AB, som vill öka andrahandsboendet och Jagvillhabostadnu, som kämpar för trygga lösningar för ungdomar).

Värst tycker jag nog ändå att diskussionen (eller bristen på diskussion) om skolan är. Skolan som har ett kompensatoriskt uppdrag, dvs skolan ska utjämna skillnader mellan barn med olika förutsättningar. Det ska ske genom resursfördelning och genom att välja arbetsmetoder som är kompensatoriska. Men den svenska skolan/skolsystemet är nu ett av dom som har störst skillnader inom hela OECD-området. Och de skillnader mellan barnens förmåga som beror på föräldrarnas utbildningsbakgrund ökar under skoltiden. Var uppmärksammas detta? Vilka riktiga förslag finns för att ändra på detta. Alldeles uppenbart är det att diskussionen om detta inte alls har den kraft och omfattning som den hade på (t ex) 80-talet.

Lärarnas riksförbund hade ett viktigt seminarium om ”utslagningen” i skolan, där problemet att en tredjedel av ungdomarna inte tar en gymnasieexamen men någon koppling till skolans bristande kompensatoriska förmåga gjordes inte.  (Tidigare inlägg om detta).

För mig är Almedalens seminarier ett enormt gratissmörgåsbord om viktiga frågor och med inslag som annars kostar tusentals kronor att få del av. Trots skevheten i innehåll är det en möjlighet för många som inte har tillgång till ett frikostigt ”fortbildningskonto” men seminarierna blir allt tunnare och alltmer propagandainriktade. Seminarier på 30 minuter helt utan möjlighet för publikfrågor eller oväntade inlägg. Få seminarier är över en timme. ”Almedalsveckan” har en hel del att fundera över framöver och till den listan vill jag lägga ”Hur säkra en rimlig kvalité på seminarierna”.

 


Elefanten i rummet – segregationen….och skolvalet.

juli 5, 2017

Det verkar vara mycket stor enighet om att den dåliga likvärdigheten i den svenska skolan måste åtgärdas. Men finns kraften att verkligen genomföra det som krävs?

Jag var på två seminarier som med lite olika underlag pekade på stora brister i den svenska skolan, framförallt när det gäller att ge alla elever de möjligheter som är skolans uppdrag. På det ena seminariet redovisade Lärarnas Riksförbund att cirka en tredjedel av den ”årskull” som började skolan 2004 inte fullföljde en gymnasieutbildning. I den paneldiskussion som följde var uppslutningen total, och det stor bredd i panelen, om att detta inte är acceptabelt (förstås) och att skolkommissionens förslag är en bra grund för nödvändiga förändringar.

Men när ”publiken” fick möjlighet att komma in pekades på elefanten i rummet – segregationen och det ”fria skolval” som är en avgörande faktor i hur skolan fungerar. Tiden medgav ingen diskussion om detta men trots stor bredd i panelen hade nog ingen ändå vågat ta upp detta, det tillhör det som inte ska nämnas….

På ett annat seminarium gavs en lite bredare redovisning av PISA-undersökningar, framförallt de svenska resultaten under 2000-talet. Som känt tidigare har resultaten försämrats, kanske en liten uppgång 2015 men den längre trenden är klart negativ. Men lika känt är inte att spridningen resultat bland svenska elever och svenska skolor har ökat kraftigt. Från att ha varit bland de länder (2006) som hade minst skillnad så är nu Sverige att av de länder som har störst i hela OECD-området. Likvärdigheten har kraftigt försämrats de senaste tio åren.

På detta seminarium var enigheten stor om att segregationen och skolvalet är viktiga orsaker till den försämrade likvärdigheten. Men det fanns också en tydlig uppgivenhet att det nog inte är politiskt möjligt att få en grundläggande förändring till stånd. Jag kan förstå den bedömningen men tycker ändå inte vi ska ge upp. Flera lyfte också fram hur skadliga hur just vinstintressena var för hela sättet att tänka och agera i skolan när vinstintressen och konkurrens blivit en del av hela skolans sätt att tvingas tänka. Vi måste våga ta fajten med de vinstintressen som nu tycks diktera skoldebatten? Vi måste också våga ta fajten mot ett orimligt skolvalssystem!

 

 

 


Tygla en skenande bostadsmarknad

juli 4, 2017

Örebro kommun och bostadsbolaget Örebrobostäder försöker hitta former för att kunna erbjuda lite rimligare hyror i nyproducerade hyreslägenheter. På ett seminarium idag, tisdag, redovisades förslagen, för det är två olika förslag.

Kommunen ska kräva lägre hyror vid markanvisning, nedåt 1 250 kronor per kvm och år handlar det om, vilket betyder cirka 7 500 kronor i månaden för en trea. Upplägget bygger på att de företag som genomför detta också får bygga andra bostäder som då ska vara med och finansiera den lägre hyran. Företaget Botrygg har ett sånt projekt på gång.

Örebrobostäder (Öbo) erbjuder en kraftig rabatt, 30 procent första året, en rabatt som trappas av under 10 år. Upplägget beskrevs som ”en marknadsanpassad hyressättning” med hänvisning till den låga räntan.

Båda exemplen visar att det finns goda marginaler vid produktion av nya bostäder och det är bra att en del av dessa kommer andra än företagen till del. Men givetvis borde detta leda till en mer radikal översyn av villkoren för byggande, hyressättning och prissättning av nyproducerade bostadsrätter. Den ökade marknadsstyrningen har lett bostadsbranschen helt fel och många är det som måste betala för det. I Örebro petar de lite i problemet och det är bra att någon gör det men det är otillräckligt.

Men ändå tillräckligt för att fastighetsägarföreningens representant i panelen tydliggjorde att han ansåg båda dessa varianter av rimligare hyror som fel. Inget annat var väl att vänta – fastighetsägarna gillar ju höga hyror.

Diskussionen visade också att hela frågan om hyressättning är väldigt oklar, särskilt i nyproducerade bostäder. Ingen pratade om ”bruksvärde” utan det begrepp som användes var ”marknadshyra” och det visar väl var frågan har hamnat.

De upplägg som är på gång i Örebro handlar bara om en ganska liten del av de nyproducerade hyreslägenheterna och därför är det förstås en fråga om vilka som ska få förmånen(?) att hyra lägenheterna med lite rimligare hyror. En del av de förslag som nämndes låg oroande nära social housing!

Jag tror bostadsfrågan kommer att ha stor betydelse för hur det framtida samhället kommer att fungera. Jag tror att väl fungerande hyresbostäder med rimliga hyror och bra villkor, till exempel ett starkt besittningsskydd, är viktiga för en väl fungerande bostadspolitik. Jag är övertygad om att om detta ska bli möjligt oh för att det kunna fungera för alla så behövs starka allmännyttiga bostadsföretag som har just dessa uppgifter.

För att stärka allmännyttan eller kanske snarare återupprätta allmännyttan måste den olyckliga lagstiftningen från 2010 avskaffas. Den lagstiftning som kräver affärsmässighet. Det är den som gör att ett bostadsföretag kan ge 30 procent rabatt och ändå kunna hävda att det är en bra affär! (Jag menar att den sk affärsmässigheten har pressat upp alla kalkyler så 70 procent funkar….

Om just hyran och hyressättningen bloggade jag för en dryg månad sedan, här kan du läsa det:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2017/05/13/vart-ar-hyrorna-pa-vag/