Stärk arbetsrätten och rätten till arbete!

januari 29, 2017

”Det effektivaste sättet att kväsa fackföreningarna är att driva upp arbetslösheten” fick jag lära mig redan på 70-talet. Det var LO-ekonomen PO Edin som påstod detta och jag tror att det fortfarande är sant. Men arbetslösheten hölls på relativt låga nivåer i Sverige fram till 1990, trots ekonomiska svängningar och borgerlig regering under några år. Med ” relativt låga nivåer” så menar jag under 3 procent men oftast under 2 procent. Precis so idag går det att diskutera statistiken.

För bara några veckor sedan presenterade arbetsförmedlingen här på Gotland med orden  2016 har varit ett fantastiskt år för Gotland och Gotlands arbetsmarknad, så skulle jag vilja summera det. Det har gått riktigt, riktigt bra för Gotland……. I slutet av 2016 var 6,4 procent av gotlänningarna arbetslösa.” Och sant är att det varit värre tidigare men också på en helt annan nivå än vi accepterade fram till 1990. Bakom den höga arbetslösheten finns också många exempel på att anställningsförhållanden som inte skulle accepterats för något årtionde sedan. Det kan handla om bara några få timmar avtalad arbetstid i veckan och resten som extratid med kort varsel. Det kan vara stora variationer i arbetstid under olika delar av året. Och det handlar om många mycket tillfälliga anställningar, ibland genom bemanningsföretag.

Arbetslösheten har ökat som en följd av en helt annan ekonomisk politik som bedrivits sedan början av 90-talet. En ekonomisk politik som ska hålla nere inflationen även om det sker genom höjd arbetslöshet. Resultatet har blivit det som kunde förväntas! En ny ekonomisk politik borde därför genomföras, en ekonomisk politik som ska syfta till full sysselsättning och då behövs en mycket mer aktiv finanspolitik Läs hela inlägget här »


Konjunkturpolitik behövs

oktober 19, 2014

Arbetslösheten biter sig fast på nivåer över 7 %. Det är mer än dubbelt så mycket som för ett par decennier sedan betraktades som massarbetslöshet när den gränsen låg på cirka 3 procent. Då handlar debatten om statens överskottsmål!

Idag skriver Peter Wolodarski om detta i en ledare i DN – bra, men det är ju egentligen varken nytt eller märkvärdigt. Men bra därför att den typen av resonemang knappast alls hörs.

Märkligt nog så körde Socialdemokraterna och i synnerhet Magdalena Andersson ”överskottslinjen” under hela valrörelsen när hon kritiserade alliansregeringens skattesänkningar. Det var en onyanserad kritik – den var rätt när det gällde skattesänkningarna, de är orättvisa och gav inte den effekt som regeringen påstod. Men kritiken var fel när det gällde budgeteffekten, helt enkelt för att det är rimligt att underbalansera statens budget när arbetslösheten är hög. Det gäller förstås särskilt när Riksbanken inte längre kan sänka räntan – den är ju i stort sett noll redan.

Nu borde regeringen istället sätta in ett offensivt investeringsprogram. Bostadsbyggandet borde öka, upprustning av många bostäder som byggdes i slutet av 60-talet och början av 70-talet är angelägna. Och förstås borde mer satsas på energisparande och förnybar energiproduktion. Kanske finns också en del infrastruktursatsningar som kan snabbas på.

Klassisk konjunkturpolitik alltså. Regeringen och riksdagen kan inte längre lämna detta till Riksbanken. Riksbanken har visat att de inte klarar uppgiften och dessutom finns i praktiken inga ytterligare räntesänkningar att ta till.

Jag har skrivit kritiskt om Riksbanken tidigare, bland annat i maj och i december.

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2014/05/28/oka-debatthojden/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/12/21/rantevapnet-alltfor-trubbigt/


Räntevapnet alltför trubbigt

december 21, 2013

För många av oss framstår Riksbankens agerande de senaste åren som ganska obegripligt. Ett mål en egen sedelpress och ändå har misslyckats. Genom att Riksbanken under mycket lång tid legat betydligt under inflationsmålet så har arbetslösheten pressats upp på ”onödigt” hög nivå. Riksbankens inflations mål på 2 procent har dessutom bankens ledning fått sätta själv. Det var knappast så här det var tänkt när Riksbankens blev själständig i penningpolitiska frågor.

Men det är inte Riksbankens misslyckande att klara inflationsmålet som är den viktigaste frågan för den ekonomiska politiken. Viktigare är att Riksbanken fått och tagit en roll som de inte har rätt ekonomiska medel att genomföra. Problemet är att regeringens ekonomiska politik i huvudsak lämnar åt marknaden att hantera arbetslöshet och bostadsbrist. Det borde vara självklart för regeringen att agera offensivt när arbetslösheten ligger på 8 procent och ingen ljusning för de arbetslösa är i sikte.

Arbetslösheten har länge legat på mycket hög nivå trots, faktiskt, mycket låga räntor och Riksbankens sänkning av styrräntan för några dagar sedan var från 1 procent till 0,75 procent. Ingen kan väl tro att arbetslösheten kommer att påverkas, ens mätbart, av detta. Och snart finns inga räntesänkningsmöjligheter kvar, ens tekniskt. Men i realiteten har förstås räntevapnet varit uttömt sedan länge. Räntan handlar mer om finjustering och inte sätt att styra den ekonomiska utvecklingen men det är ju just det som behövs nu.

Vi skulle behöva ett ökat bostadsbyggande, ökade satsningar på en infrastruktur och omfattande förbättringar av många byggnader för att minska energiförbrukningen. Och givetvis skulle vi behöva ökade resurser inom många av våra ”välfärdsområden”. Allt detta skulle givetvis också ge många möjligheter till arbete.

Utvecklingen (?) i Sverige, och kanske ännu mer i några andra europeiska länder, borde innebära slutet för de regler om statliga budgetar och andra restriktioner som finns den ekonomiska politiken. En politik som borde bli mer aktiv för att bryta den rekordhöga arbetslösheten och återta de nedskärningar som genomförts i många länders välfärdssystem.

Parallellt med den svaga ekonomiska utvecklingen så slår många börser rekord och stora ansträngningar görs för att ytterligare sänka löneandelen av produktionsvärdet och därmed åstadkomma en ytterligare uppgång för aktiekurserna. Nu senast påstår nationalekonomen Lars Calmfors, på DN:s ledarsida, att låglönekonkurrens från utländsk personal som jobbar I Sverige är bra för välfärden! Och hans inlägg är bara ett i raden som går ut på att arbetsvillkoren ska försämras.

Målet har officiellt varit att hålla nere inflationen men effekten har blivit hög arbetslöshet, nedskärningar och rekord på börserna. Jo, det var lite bra att Riksbanken sänkte räntan men det ändrar inte den ekonomiska politiken och det är just det som behövs.


Många obesvarade frågor.

augusti 24, 2012

Är det hjulet som är uppfunnet igen eller är det tulipanaros? På Brännpunkt idag skriver Ingela Edlund, LO och Annika Lundius, Svenskt Näringsliv att partipolitiken ska läggas åt sidan för att ”sjösätta en offensiv reformagenda för att stärka Sveriges konkurrenskraft”. Artikeln innehåller flera förslag men väcker väldigt många frågor som först borde besvaras.

Det är inte förvånande att förslaget kommer just nu, även om sådana här tankegångar med jämna mellanrum dyker upp. Högern har uppenbarligen tappat en stor del av självförtroendet eter de senaste årens kriser för flera nyliberala idéer. Vänstern har ännu (?) inte lyckats formulera en genomtänkt linje som det borde finnas förutsättningar för. Trots denna villrådighet finns givetvis en grundläggande ideologisk skillnad som inte går att komma förbi och de är frågor om detta som måste besvaras.

Reinfeldts alliansregering har ju systematiskt ökat skillnaderna, orättvisorna och segregationen genom små eller stora förändringar på nästan alla politikområden. Skatterna. Bostadsbyggandet. Arbetsrätten. Trygghetssystemen. Välfärdstjänsterna. Regionalpolitiken. Skola och utbildning. Och dessutom fortsätter löneskillnaderna att öka.

Jag är övertygad om att alliansens partier gjort detta mycket medvetet och tror nog att deras politik är bra, åtminstone för de flesta. Med vad tycker LO och Socialdemokraterna? Svaret borde vara självklart men dessvärre är det inte så självklart.

Möjligen eller rentav troligen är det så att Lo hoppas att högre tillväxt ska minska arbetslösheten och det i sin tur ska minska orättvisorna. En sån tanke saknar inte grund men stöter åtminstone på två problem. Dels ligger nog de arbetslöshetstal som på ett avgörande sätt skulle ändra maktförhållandena på arbetsmarknaden långt borta. På 70- och 80-talet låg ju arbetslösheten på 1 – 2 procent och idag är väl 4 – 5 procent det som ligger inom möjlighetens gräns om det bara är ”ökad tillväxt” som är medlet.

Med tanke på den vikt som LO historiskt haft när det gäller arbetslösheten (av goda skäl) så är de exempel på tidigare ”breda uppgörelser” som varit framgångsrika förvånande. Där nämns ”budgetdisciplin” och ”en självständig riksbank”. Båda dessa beslut har med stor säkerhet gjort många LO-medlemmar arbetslösa och de borde snarare utgöra en varning.

Förutom den grundläggande ideologiska skillnaden som borde finnas så finns många frågor om miljön, klimatpolitiken och energifrågan som har stark påverkan på hur de framtida jobben och tillväxten ska klaras. Inte heller dessa frågor går att bortse från men de berörs inte alls i LO:s och Svenskt Näringslivs artikel. Det kan mycket väl bero på att de hoppas på någon tulipanaros och inte vill se hur mer begränsade naturresurser måste komma att påverka hela den ekonomiska politiken.