Demokratikris

juni 1, 2019

Vi måste medge att de senaste årens politiska utveckling i Europa och USA är ett rejält bakslag för demokratin. Det är ju inte bara att partier och organisationer som fått ökat väljarstöd har en rad avskyvärda förslag utan det är ju också så att de krafter som stärkt sin ställning är kritiska till demokrati som idé. Därför har de inga problem med att skita ner det offentliga samtalet, att ge sig på massmedia och ifrågasätta fri debatt och yttrandefrihet.

Jag vet att jag inte kommer med några nyheter och jag vet att det finns en diskussion om hur vi kan vända utvecklingen men jag tycker att det saknas en hel del i vänsterns självprövning och självkritik. Jag ska göra ett litet försök att peka på nåt som jag tror bidragit till det bedrövliga läget.

En av de viktiga förklaringarna ligger i en minskad tilltro till demokrati som fundament i ett samhällsbygge. Eftersom det länge varit den nuvarande europeiska vänsterns ide så är det förstås allvarligt. Vi har försökt använda demokratiska metoder men också där ambitionen är ökad demokrati så att gemensamma, dvs allas, intressen blir avgörande för utvecklingen inom en allt större del samhället.

Jag ska ta ett konkret exempel, som dessvärre, fått ny stor aktualitet. Rätten till trygga jobb. I en kapitalistisk ekonomi är ett av fundamenten otrygga jobb och arbetsgivarna har inga problem med det, tvärtom. Otrygga anställda kan nog antas mindre uppkäftiga och krävande än om de skulle känna sig trygga i sin anställning. Daglönare och korta påhugg var vanligt när arbetarrörelsen var ung men succesivt minskade otryggheten men en kapitalistisk ekonomi bygger på att en del vinner och andra förlorar och arbetsplatser försvinner.

I mitten av 70-talet kom lagen om anställningsskydd (LAS) som reglerade att ingen kunde sägas upp från en anställning utan sakliga skäl och vad som anses vara sakliga skäl bestämmer inte arbetsgivaren själv utan det kan prövas i förhandlingar eller i domstol. Dock var det klart att ”arbetsbrist” är ett sakligt skäl men då ska anställningstiden avgöra vilka som sägs upp och arbetsgivaren får inte välja. Allt detta var viktiga framsteg men som vi nu kan se inte för alltid givna.

Tyvärr har de borgerliga partierna och arbetsgivarna fått igenom många försvagningar av lagen och i regeringsöverenskommelsen (januariavtalet) utlovas/hotas med ytterligare försvagningar.

Vi har inte med tillräcklig kraft och medvetenhet försvarat lagen om anställningsskydd. Istället har ”vi” godtagit alla möjliga kryphål och fler och fler har kommit att uppfatta lagen mest som en krånglighet där arbetsgivarna tillåtits kringgå syftet med lagen, till exempel genom att införa sk elvamånadersanställningar men förstås också genom bemanningsbranschens enorma expansion. Vi som borde försvarat lagen har inte slagit tillbaka trots att vi borde förutsett ett ihärdigt motstånd mot denna lagstiftning, det var ju en av kapitalismens grundläggande förutsättningar som ifrågasattes – arbetsgivarnas makt på arbetsplatsen.

Förhoppningsvis börjar nu en verklig strid om anställningstryggheten och LAS. En strid som borde tagits tidigare, egentligen hela tiden sedan lagen infördes eftersom arbetsgivarna och de borgerliga partierna varit väldigt ihärdiga i sin kritik av anställningstryggheten. Tyvärr är detta ett sorgligt exempel som visar betydelsen av att framgångar vårdas och värnas.

Jag upplever att den demokratisering som vänstern kämpat för alltför ofta lett till en byråkratisering och juridifiering som gjort att makten och maktutövandet har tappat perspektiv som är en viktiga i ett demokratiskt samhälle. Dessutom har det lett till att framgångarna inte försvarats tillräckligt, ibland inte alls. Jag tror att det är en förklaring till att högerpartier nu kan skörda framgångar, delvis med väljarstöd från underprivilegierade grupper, med förslag som skulle försvaga demokratin och urholka det som vi uppfattat som självklara rättigheter.

Istället för ett verkligt demokratiskt försvar av viktiga framgångar har ”staber av kontrollanter” byggts upp och inte sällan har det varit oklart på vilket sätt kontrollen och maktutövningen skulle komma att fungera. Jag tror att vi behöver hitta bättre och fler former för ”kontroll” och maktutövning. Former som har demokratin som idé som utgångspunkt.

Jag känner därför stort bekymmer inför krav från vänstern som går ut på att minska den lokala (kommunala) demokratiska påverkan och istället lägga fler beslut i statliga, byråkratiska instanser. Ett sånt exempel är kravet på att förstatliga grundskolan och gymnasieskolan. Besluten flyttar längre bort och det demokratiska inflytandet blir mer diffust när det ska gå genom riksdagsbeslut och regeringens styrning av myndigheter.

Jag tror inte att det är nån tillfällighet att den nationella högerns framgångar tidsmässigt sammanfaller med att inflytandet från EU har ökat. EU har flyttat många beslut längre bort och vem som egentligen fattar besluten är ännu mycket mer diffust än när riksdagen och regeringen beslutar. Hela formen med ett både mellanstatligt och överstatligt organ inbjuder dessutom till svårigheter att förstå beslutsgången.

Den alltmer utbyggda kontrollen och kontrollapparaten har också lett till att benägenheten att undvika fel och skyffla ifrån sig frågor har ökat. Jag inser att orimliga frågor ibland ställs men ändå.

Alltför ofta kan vi höra ministrar som vägra kommentera viktiga problem och händelser med hänvisning till att de inte ska lägga sig i. det är väl inte så konstigt om en del börjar tvivla på poängen med demokrati när de högst ansvariga som tillsatts demokratiskt flyr undan.

Och alltför ofta hör vi kommunalråd eller kommunala chefer som välkomnar anmälningar till statliga myndigheter av kommunala beslut så att det kan bli prövat om de gjort rätt eller snarare att de inte gjort fel. Det måste väl ändå vara ett misslyckande att bli anmäld, även om tillsynsmyndigheten inte hittar nåt fel. Det har skett en glidning i kommunernas agerande som gjort att det alltför ofta handlar om att inte göra fel blir det överordnade och det är inte samma sak som att göra rätt! Vi borde kunna ha högre ambitioner än att inte göra fel.

Just idag skriver Bo Rothstein på DN debatt om ungefär samma saker som detta blogginlägg tar upp. Jag håller inte med om särskilt mycket av det Rothstein skriver, mer än det allvarliga läget, men ett litet citat ska jag ändå ta från ett avsnitt där han kritiskt beskriver samhällsforskningen. på en punkt vill jag ändå

”Det andra problemet är att många kolleger, inte minst från spetsuniversiteten i USA, vittnar om hur yngre forskare väljer att forska om alltmer esoteriska och triviala problem som är av minimal samhällsrelevans för att kunna möta de allt starkare kraven på statistisk och metodologisk förfining.”

En lite tjusigare beskrivning av att inte göra fel men heller inte göra rätt!

Jag inser att den här texten inte är en av de tydligaste och klaraste jag skrivit – trots att jag har plitat på den flera dagar – men kanske kan den väcka några viktiga tankar och reaktioner. Och jag tror inte att det är nattsvart. Hela tiden väcks nya förslag på vad vi bör göra med gemensamma insatser, typ lagstiftning eller ekonomiska insatser. Bara de senaste dagarna har förslag om mer ”politiska” insatser mot barns övervikt, för att rädda pollinatörer (t ex bin), minskad nedskräpning. Jag påstår inte att det finns en bred folklig uppslutning bakom just dessa förslag visar ändå på att det finns fortsatt tilltro till gemensamma lösningar. Det bör vi ta fasta på men vi måste också ha en klarare strategi för hur ambitionerna kan genomföras för att stärka demokratin inte att försvaga den.

 

https://www.dn.se/debatt/svart-forsta-varfor-valjare-satter-populism-fore-valfard/

 

 

 

Annonser

Marknad eller demokrati?

oktober 26, 2012

Att förändra samhället så att demokratin sätter sin prägel på hela samhället har varit och borde vara den politiska vänsterns klassiska uppgift. Tyvärr har utvecklingen de senaste decennierna gått åt fel håll och istället har marknadskrafterna blivit ett allt starkare inslag på områden som tidigare varit en del av det demokratiska systemet.

Idag ger två statsvetare från Uppsala ett mycket intressant perspektiv på frågan på DN-debatt. Det huvudbudskap som jag uppfattar är att mer marknadsinslag inom välfärden kräver styrsystem som försämrar verksamheten. De skriver bland annat: ”ekonomernas dominerande ställning som uttolkare av kvalitet är här slående. Det har bland annat inneburit att utvärderingarna i regel koncentrerar sig på det som går att mäta, och man blir slav under metoden – det som inte går att mäta finns inte (samtal med äldre i vården, extra läxhjälp till elever med behov och så vidare).” Det här är en aspekt som uppmärksammats alldeles för lite, även om några röster förstås har hörts.

Det vi nu ser är resultatet av en långsiktig omstöpning av styrsystemen inom hela den offentliga sektorn, enligt recept från New public mangement (NPM). En omstöpning som började i slutet av 80-talet och som bland annat innebar att de förtroendevalda i kommunerna skulle få mindre inflytande och istället skulle makten övertas av chefer och andra tjänstemän. Det demokratiska inflytande skulle istället lösas med ”tydliga mål som skulle utvärderas”. Väldigt likt det vi nu ser inom alla de statliga kontrollmyndigheter som har bildats de senaste åren och för den delen också inom många kommuner, landsting och regioner.

Självklart leder de privata företagens inträde på det skattefinansierade välfärdsområdet till krav på kontroller och inspektioner. Därför hänger mer marknad och ökad byråkrati ihop mycket starkt. Just nu verkar förslagen om mer kontroll komma från alla politiska läger. Kanske kan man säga att det är väldigt ironiskt eftersom New public management till stor del var en reaktion på den byråkrati som växt upp i takt med den offentliga sektorns utbyggnad.

Den politiska vänstern borde ha ett utmärkt läge att nu formulera ett radikalt alternativ till de senaste decenniernas marknadsexperiment. Det handlar om vinsterna förstås men också mycket annat. Mer demokrati borde vara arbetsnamnet på en sådan kampanj.

Jag har tidigare bloggat ”Demokrati, byråkrati eller marknad eller” (den 27 mars). Kanske en uppdaterad version borde heta ”Demokrati eller byråkrati och marknad”.

Ett annat blogginlägg på temat gjorde jag den 29 maj.

 


Byråkrati eller demokrati?

juni 10, 2012

Det är inte många som skulle föredra ett samhälle styrt av byråkrati framför ett samhälle styrt av demokrati. Men märkligt nog så kommer förslag om en starkare byråkrati med stor intensitet och från många olika håll. Några färska förslag om en förstärkning av demokratin kan jag inte direkt erinra mig.

Idag kom, det ganska väntade förslaget, om mer statlig inspektion av äldreomsorgen. Det var Moderaterna som kom med det utspelet, också det ganska väntat men samtidigt en väldig ironi. Efter flera års skattesänkningar och utarmningar av den offentliga verksamheten. Och efter mycket prat om behovet av mer mångfald och flera aktörer inom välfärdsproduktionen som dessutom ska kunna göra vinster på skattepengarna. Nu ska det styras upp av en ny myndighet. Ganska logiskt, men ändå helt fel väg att gå, tycker jag.

Jag tror att det är med välfärden som med demokratin. Den måste erövras av varje generation och välfärden måste vara väl förankrad i hela samhället. Det kan verka bekvämt att några byråkrater kommer med sina checklistor och kollar runt så alla program och åtgärdsplaner är på plats. Men det verkliga stödet för en bra välfärd måste komma från oss alla eller åtminstone de allra flesta.

Jag tror att finansieringen av välfärden, inte minst äldreomsorgen, kommer att ställa stora krav på det politiska systemet, ja hela samhället förstås. Den uppgiften kommer inte några byråkrater från Inspektionen att klara, den uppgiften måste det politiska systemet klara. Jag är övertygad om att försvaret för välfärden också hänger ihop med hur vi förvaltar välfärden. Min farhåga är helt enkelt att Inspektionen hotar det lokala inflytandet och därmed viljan att försvara finansieringen av verksamheten.

Det räcker inte med en lag och några inspektörer för att långsiktigt säkra så stora och viktiga verksamheter som till exempel äldreomsorgen. Därför ska vi stärka demokratin och inte byråkratin.

Den läxan har fackföreningsrörelsen fått lära sig. Under 70-talet stiftades flera viktiga lagar, den viktigaste var nog lagen om anställningsskydd. Men det fanns helt enkelt inte tillräckligt försvar för lagen när den började utsättas för kritik från de som förlorat sin rätt att välja och vraka anställda.

Lagen har försvagats i omgångar och genom framväxten av bemanningsföretag har lagen nästan spelat ut sin roll. I en färsk debattartikel i SvD pekar några företrädare för LO på att många får betala ett mycket högt pris genom användningen av bemanningsföretag. Det var u den insikten som en gång ledde fram till lagen om anställningsskydd.

Historien om LAS är en tragisk historia som bland annat visar att kampen inte är vunnen när en lag är stiftad.

 Länkar:

http://svt.se/nyheter/sverige/m-ny-myndighet-ska-granska-aldreboenden

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/uthyrd-personal-ar-var-tids-experiment_7263089.svd