Räntepolitik räcker inte

november 8, 2013

Igår beslutade Europeiska centralbanken, ECB, att sänka sin styrränta från 0,5 % till 0,25 %. Det rapporterar DN, SvD och SR med ungefär samma innehåll. Det är för dålig fart i ekonomin i Europa (som helhet) och arbetslösheten ligger fortfarande på oerhört höga nivåer i många länder. Här i Sverige är arbetslösheten ungefär 8 procent men Riksbanken hade ändå aviserat en höjning av räntan, den kommer knappast i brådrasket efter ECB:s sänkning.

ECB har inte särskilt mycket krut kvar i sin räntesänkningsarsenal, nu når deras styrränta ligger på 0,25 % och mycket mer skulle behövas göras för att vända utvecklingen de värst utsatta länderna. Och den svenska riksbanken räntehöjningsplaner, i ett läge med mycket hög arbetslöshet, förklaras av att riksbanken vill bromsa hushållens skuldsättning för framförallt bostadsköp. Eftersom riksbanken egentligen bara har räntevapnet blir deras agerande väldigt trubbigt.

Jag har länge hävdat att centralbankernas roll i den ekonomiska politiken har överdrivits kraftigt. Fast egentligen handlar det ju om centralbankernas roll när det inte finns någon ekonomisk politik som försöker påverka ett ekonomiskt skeende som går över styr eller får helt orimliga konsekvenser. Det behövs helt enkelt ett betydligt kraftfullare agerande från regeringar och parlament.

Här i Sverige borde förstås aldrig bostadsbyggandet ha tillåtits hamna på så orimligt låga nivåer som vi sett de senaste åren. Men marknaden har tillåtits regera. Inte heller borde den starka koncentrationen av arbetstillfällena till de största städerna ha tillåtits pågå och rentav understötts av regeringen. Självfallet kommer då bostadspriserna på många orter då att rusa iväg och behoven av lån att öka och då är någon halvprocent i ränta inte avgörande.

Under de senaste årens mycket höga arbetslöshet har politiken präglats av en ”låt-gå-linje” och istället för nya jobb har politiken riktats mot de arbetslösa som satts under press för att vara beredda att acceptera sämre villkor. Och det mesta pekar på att den så kallade jämviktsarbetslösheten har tagit ett rejält kliv uppåt och det som tidigare kallades massarbetslöshet, 4 – 5 procent, kommer vi kanske bara att uppleva när konjunkturen står på topp, just innan riksbanken ingriper för att inflationsmålet inte ska hotas.

Det som skulle behövts är en betydligt mer offensiv politik och närmast till hands hade förstås varit att försöka lösa både arbetslöshetsfrågan och klimatfrågan genom investeringar i infrastruktur och byggnader för att minska energianvändningen. Men sådant ligger inte i linje med de ekonomiska teorier som tillåtits styra de senaste decennierna. Teorier som bland annat lett till att det är så kallat oberoende centralbanker som ska ha de instrument som möjligen kan påverka den ekonomiska utvecklingen. Instrument som just nu, och inte bara just, visar sig alldeles otillräckliga.


Demokrati är lösningen på Euro-krisen!

augusti 9, 2012

Det borde väl vara tydligt för alla att Euro-projektet (den gemensamma valutan alltså) var felkonstruerat. Framförallt för att konstruktionen inte tar nån hänsyn till de olika ländernas/regionernas olika förutsättningar och dessutom saknar ekonomiska resurser att utjämna skillnader. EU:s budget är ju bara cirka en procent av BNP. Det var istället låg inflation och en självständig centralbank som stod i förgrunden när politiken las fast.

Det var samtidigt en lösning som bakband de folkvalda i EU och i EU:s medlemsländer. Makten att hålla inflationen nere hamnade istället hos centralbankens direktörer.

Idag visar Lars Calmfors (på DN:s ledarsida/kolumnen) att en annan typ av centralbank och med andra ekonomiska mål skulle kunna lösa Eurokrisen och åter få ekonomin att någorlunda komma igång. Lars Calmfors skriver inte detta rent ut men det framgår ändå av hans artikel. Någon gratislösning finns givetvis inte, men allt (nåja, nästan allt) borde vara bättre än att fortsätta resan med ökad arbetslöshet och ytterligare nedskärningar.

Det som krävs är givetvis stora delar av de nyliberala idéerna i penningpolitiken överges. Ett viktigt fundament i den politiken är att de folkvalda ska ha alltmer begränsade möjligheter att påverka ekonomin. Misstag och katastrofer ska istället kosta väldigt mycket för de inblandade, oavsett om de har någon skuld eller inte. Den politiken måste överges och istället ersättas av en demokrati med självförtroende. En demokrati som vågar hävda välfärd och rättvisa istället för att tvingas underordnas marknadens krav.