Om seminarier och demokrati på Almedalsveckan

juli 3, 2018

Jag har hamnat på korta och ganska styrda seminarier och jag tycker det stämmer dåligt med tanken(?) att Almedalsveckan är en viktig demokratisk arena. Jag vet ju förstås inte hur alla andra seminarier har varit, förutom att de allra flesta är korta.

När jag skriver att det är styrda seminarier så är det två saker jag tänker på.

För det första: Inget eller nästan inget utrymme för ifrågasättanden från deltagarna/publiken. Någon enstaka fråga ibland är den uppläggningen som verkar gälla – jag har bara stött på ett undantag.

För det andra så verkar panelerna vara väldigt noggrant utvalda, vilket innebär att det finns stor samstämmighet bland de som medverkar i panelen, även om de kan ha lite olika infallsvinklar.

Jag har varit på två seminarier som handlat om akademi-skola eller vetenskap-praktik. Många paneldeltagare på båda som verkade ense om det mesta – och det finns givetvis ingen anledning att söka konflikter men; på det ”andra” seminariet fanns en paneldeltagare från det ”första” och hen var klart upprörd över delar av innehållet (på det andra seminariet) men hon fick inte komma till tals – det ingick inte i uppläggningen.

Min poäng är att det verkar finnas nån konflikt i denna fråga som inte tilläts komma upp på bordet. Hela frågan handlar ju om hur skolan ska utveckla sin verksamhet och bra metoder att nå de uppsatta målen så det är ju nog inte nån liten intern akademisk träta det gäller.

En annan iakttagelse jag gjort är att det handlar väldigt mycket om former, t ex vilka roller olika aktörer ska ha eller hur samarbete/samverkan kan läggas upp och väldigt lite om vad som verkligen kan göras för ökad likvärdighet i skolan, mer förebyggande hälsoarbete eller bättre integration som jag tror (!) att det egentligen handlat om.

Jag har svårt att tro att en bred demokratisk diskussion bara kan handla om former och det har också varit uppenbart att seminarierna inte syftat till ”en bred demokratisk diskussion”, snarare tvärtom. Jag får absolut en känsla av att det finns en stark rörelse som handlar av avpolitisering eller kanske rentav om avdemokratisering.  Jag tror att det är en tveksam väg att gå i ett läge när demokratin behöver stärkas.

Annonser

Debatt är inte ministerstyre

april 13, 2018

Vi behöver fler ledande politiker som aktivt deltar i samhällsdebatten. Just nu verkar Svenska Akademien vara ett viktigt ämne och några statsråd och riksdagsledamöter har redovisat sina åsikter, visserligen ganska återhållsamt.

Då kommer debatten om ”ministerstyre” och det är ju bland det fulaste som finns. Svenska Akademien är ju en helt fristående institution och visst finns ett värde med fristående institutioner just därför att de inte kan styras av regeringen eller nån annan. Men det betyder väl rimligen inte att de ska stå över kritik eller utanför samhällsdebatten – tvärtom menar jag.

Just för att de är oberoende har de ju verkligen möjligheten och, kan man tycka, skyldigheten att våga säga det obekväma till alla. Men av det följer givetvis att de också får räkna med mothugg och kritik. Vad är annars poängen med detta oberoende?

Så när Expressen och SVT:s Kulturnyheterna hävdar att det är konstitutionellt tveksamt av kulturministern och andra ministrar att visa sina åsikter så är det bara ytterligare ett försök att ifrågasätta att politiska idéer har en viktig plats i samhällsdebatten.

Tyvärr har de på politiskt valda instanserna under många år pressats tillbaka och makten har istället tagits av andra, till exempel företag och domstolar. Det har försvagat demokratin!

Just idag kom också högsta förvaltningsdomstolens utslag i ett viktigt mål om personlig assistans. Domstolen undanröjer den orimliga tolkning som försäkringskassan gjort och som inneburit en mycket pressad situation för många familjer, i flera år. Jag hade välkomnat ett ”politiskt inhopp” i denna fråga som inte borde vara en fråga för domstolen. Men regeringen har valt/tvingats välja att avvakta domstolens prövning, en prövning som om den lett till ett annat resultat hade lett en lagändring.

För att klara demokratin behöver vi inte inskränkningar vare sig av debatten eller de demokratiskt tillsatta instansernas möjligheter att agera.

 

 


Vilka ska ha yrkesförbud?

mars 6, 2018

Eller kanske: Vilka ska kunna vara politiskt engagerade? Om vi menar allvar med att fler ska engagera sig politiskt så måste vi också fundera över vilka konsekvenser vi tycker att ett politiskt engagemang ska ”leda till”. Jag tänker närmast på diskussionen om Elin Segerlinds jobb på P 4 Värmland som nu samstämmigt (?) verkar ifrågasättas sedan det visat sig att Elin är aktiv i Vänsterpartiet.

Frågan är förstås betydligt större än så och handlar inte bara om hur fler kan engageras i politiskt arbete utan om hur vi ser på partipolitiskt engagemang överhuvudtaget. Jag skulle gärna se mångdubbelt fler partipolitiskt aktiva i alla(!) partier, eller nästan alla partier. Tyvärr är den långsiktiga utvecklingen att antalet politiskt aktiva minskar. Det gäller inte Vänsterpartiet men flertalet andra partiet även om det förstås går lite upp och ner i takt med opinionsläget.

Men om konsekvensen av ett politiskt engagemang är att många dörrar stängs, till exempel i yrkeslivet, så är det väl inte konstigt om många tvekar inför att engagera sig. Jag är medveten om att det finns fler skäl.

Vi behöver fler som aktivt och kunnigt deltar i den politiska diskussionen och ett medlemskap i ett parti är en bra sådan möjlighet. Vi behöver fler som är med och utformar partiernas politik. Vi behöver många som på ett ”kamratligt” sätt är med och diskuterar och ifrågasätter de ledande företrädarnas agerande och ställningstaganden.

I redovisningen av nyheten om Elin Segerlinds jobb (vikariat) på P 4 Värmland så framstod det som självklart att det varit ett misstag och de kritiska frågor som ställdes handlade om hur detta kunnat ske och varför det inte upptäckts tidigare. Ingen fråga togs om detta var principen var rätt eller rimlig! Det framgick att inga tveksamheter märkts men ”blotta misstanken”… Blotta misstanken om vadå, undrar jag. Nu gällde det public service men vilka fler områden skulle kunna bli aktuella?

Kan en rektor vara politiskt aktiv? En lärare? En domare? En åklagare? En polis? En dörrvakt? En arbetsförmedlare? En läkare? Jag inser att denna lista kan uppfattas lite skruvad men visar ändå ett problem som inte fullt ut kan lösas med yrkesförbud.

Förutom yrkesförbud har vi också ett samhällsklimat som i allt högre snarast stigmatiserar politiskt arbete. Jag är aktiv i två föreningar, en utvecklingsförening här i Klintehamn och ett politiskt parti. Det är ganska tydligt att det ena är fint och värt att uppskattas men det är andra är tveksamt och inget att gilla. Värst i detta avseende är nog massmedia!

Jag har under den tid, snart 50 år, jag varit politiskt aktiv blivit intervjuad ganska många gånger, ibland av journalister som jag känt till haft andra politiska sympatier. Jag har aldrig uppfattat det som ett problem, snarast har jag uppfattat att de verkligen bemödat sig om att hantera intervjun korrekt och inte försökt vinkla utifrån den egna politiska uppfattningen. Jag menar helt enkelt att det kan vara positivt att det finns en öppenhet om de politiska sympatierna för vi tror väl inte att journalister saknar politiska åsikter…

Här finns ett av inslagen om Elin Segerlind

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6899367


Bryt bolagskulturen!

november 1, 2017

För några dagar sedan lämnade jag mitt styrelseuppdrag i Gotlandshem. Jag gjorde det efter att styrelsen beslutat om en försäljning av ca 900 lägenheter. Men framförallt gjorde jag det för att öppet och tydligt kunna kritisera beslutet och driva på för att regionfullmäktige ska avstyra försäljningen. Kanske hade jag kunnat göra det även om jag behållit mitt uppdrag men jag vågade inte pröva och riskera dra på mig en skadeståndsprocess.

Jag anser att det borde vara självklart med en öppen diskussion om den här och förstås många andra frågor som inom Gotlandshem. Men den arbetsordning som antagits av styrelsen har en skrivning som syftar till att tysta eventuell opposition i styrelsen; ”Styrelsens lojalitetsplikt innebär att ledamot är lojal med de beslut som styrelsen fattar.” Förstås inte alldeles glasklart och heller inte självklart att en sådan skrivning har nån giltighet utöver vad som framgår av aktiebolagslagen, alltså den sk vårdnadsplikten som inte handlar om lojalitet mor styrelsebeslut utan handlar om att man inte får skada bolaget.

Vänsterpartiet har agerat för att få bort skrivningen om lojalitet mot styrelsens beslut och vi anser oss numera ha stöd av ”nya” ägardirektiv från regionfullmäktige som föreskriver

”Utgångspunkten för styrningen av bolaget är densamma som för verksamhet i förvaltningsform vilket innebär öppenhet, debatt och politisk styrning.”

Men styrelsen, utom Vänsterpartiet, är enig om att försöka avstyra en kritisk debatt där styrelseledamöter/ersättare kan delta.

I det läget var det inte möjligt för oss vänsterpartister att vara kvar. Att vi valde att avgå nu handlar naturligtvis om att det är ett enormt stort beslut som vi tycker är helt fel. Kanske är detta ett av de allra viktigaste besluten för region Gotland på hela mandatperioden.

Nog om detta men frågan om hur offentligägda bolag ska styras och granskas måste nu upp till debatt. Det är inte någon rimlig ordning att den som opponerar mot ett beslut inte ska få berätta det och redovisa sina skäl för detta. Ett viktigt skäl att ha offentligt ägda bolag, till exempel bostadsbolag, är ju att öka det demokratiska inflytandet i boendet då är det naturligtvis orimligt att begränsa debatten och öppenheten.

Visst finns det lägen när det kan vara befogat att begränsa den insynen även om detta ofta överdrivs men ibland är det nödvändigt att skydda företagets intressen mot konkurrenter eller andra som skulle vilja utnyttja kunskap. Liknande lägen kan finnas även i kommuner och regioner, till exempel vid upphandlingar så det gäller sekretess tillfälligt.

Men det handlar förstås inte bara om öppenhet utan om hela syftet med offentligägda bolag och därmed styrelsens och ledningens uppgift. Alltför ofta framhävs ”bolagets bästa” utan att reflektera över att det egentligen handlar om medborgarnas bästa (som äger bolaget).

Jag blir mer och mer övertygad om att skulle vara bra med en särskild lag, eller särskilda lagregler, för offentligägda bolag. Vi har det redan delvis sedan offentlighetsprincipen kom att gälla även bolagen, en regel som trädde i kraft i mitten av 90-talet. Många bolag insåg inte vad det skulle kunna innebära och när massmedia började använda insynen så dök flera rejäla skandaler upp.

En viktig slutsats är förstås att vi inte ska bolagisera offentliga verksamheter om inte skälen är väldigt övertygande. Åtminstone måste det gälla tills nya regler finns och bolagskulturen får ge vika för demokratin.

 


Rättvisa genom demokrati

september 7, 2017

Det är med stärkt och utökad demokrati som vänstern ska möta högervridningen och alltmer av marknadsstyrning. Alltför ofta ramlar vänstern i fällan och använder ”valfrihetsargumentet” som ett sätt att öka demokratin och alltför sällan talar och agerar vänstern för att på riktigt utveckla demokratin. Framförallt tänker jag på minskade möjligheter eller försvagade möjligheter för den lokala demokratiska nivån. Kommunerna och den kommunala självstyrelsen har ingen framskjuten plats i vänsterns politiska agenda.

Nu senast redovisas att Vänsterpartiet och den rödgröna regeringen vill avskaffa det kommunala vetot mot vindkraft. Jag är mycket positiv till vindkraft men tycker ändå att ett starkt lokalt inflytande är viktigt. Dels därför att det stärker demokratin men utan tvekan så kan en stor vindkraftutbyggnad ha stor inverkan på hur en kommun kan utvecklas.

När det gäller just vindkraften går det möjligen att argumentera för att det är en mycket angelägen fråga ur nationell synpunkt men då borde givetvis också markägarnas ”veto” upphävas, men några sådana förslag verkar inte komma. Ägarmakten verkar viktigare än den lokala demokratin…

Andra frågor där jag tycker att Vänsterpartiet agerar utan tanke på lokal demokrati är förslagen om förstatligande och skolan och förslag om ett statligt bostadsbolag. I det senare fallet vore väl en rejäl uppryckning av regelverket för de kommunägda allmännyttiga bostadsföretagen en bättre väg.


Summa seminarium Almedalen

juli 8, 2017

Det är individualistiska idéer som dominerar i Almedalen. Högern är stark! Jag medger utan vidare att mitt underlag har sina brister, cirka 15 seminarier men också en ganska noggrann genomläsning av seminarieutbudet.

Idéer om jämlikhet lyser i stort sett helt med sin frånvaro. Tankar om nya kollektiva/demokratiska lösningar nämns knappast alls. När det gäller de stora negativa effekter av ett mer segregerat samhälle, till exempel för skolan och inom stadsplaneringen saknas nästan helt en vilja och kraft att försöka minska segregationen, en segregation som i grunden håller på att kraftigt förstärka klyftorna i samhället.

Jag ska försöka utveckla lite och försöka ta några exempel på hur jag kommit till mina slutsatser.

Vänsterns visioner om ett (mer) jämlikt samhälle och hur det ska kunna åstadkommas verkar knappast leva. Jag är medveten om att de som har mest resurser att sätta agendan (särskilt) i Almedalen är de ekonomiskt starka företagen och deras lobbyorganisationer men de är inte helt själva så det borde finnas plats för några andra perspektiv än företagens. Sorgligt men sant är det att vänstern är på defensiven, tycker jag.  ”Jämlikhet” finns förstås som sökord men jag anser inte att beskrivningen av något av dessa seminarier har handlat om förslag till lösningar för mer jämlikhet. Möjligen har några handlat om att undvika ökad ojämlikhet. Närmast var kanske ”Vad är jämlikhet och varför är det viktigt?” som ordnades av LO. Bedöm själva hur offensivt det låter…

Visst har många uppmärksammat problemet med ökande klyftor och risker för utslagning redan i skolan men det har inte handlat om förslag för mer jämlikhet utan om hur klyftorna ska ”hanteras”, vilket i första hand har betytt att förhindra utslagning. Liberalernas förslag ” Mindre klyftor – mera frihet” innehöll flera förslag som skulle öka skillnaderna och jag tror dessvärre att deras program är ganska representativt för vad som presenterades i Almedalen 2017. Jag förväntar mig inget annat från Liberalerna men inte att nästan alla andra skulle ha samma recept. Jag skrev om detta för någon dag sedan.

Mycket av ”vänsterns diskussion” har handlat om hur vi ska slå vakt om uppnådda framgångar där kollektiva/demokratiska lösningar har använts framgångsrikt.  Jag syftar framförallt på välfärdens verksamheter som betytt så oerhört mycket för minskade klyftor, ökad trygghet och stor frihet för väldigt många. En välfärd som nu är pressad av privatiseringar och nedskärningar. Därför är den defensiva uppgiften viktig men förstås otillräcklig som vision om ett bättre samhälle. Jag är övertygad om att flera av de viktiga problem/utmaningar vi har nu och framöver behöver mer kollektiva lösningar.

Jag tänker på arbetslösheten som just nu beskrivs som en stor framgång men där sanningen att arbetslösheten ligger högt över de nivåer vi accepterade(?) på 80-talet och där antalet otrygga anställningar ökar och där dessutom kraven på större löneskillnader blir allt mer intensiva… Senaste statistiken från arbetsförmedlingen redovisar att 7,3 % är arbetslösa.

Jag tänker också på utarmningen av servicen på landsbygden och mindre orter som, det är en utveckling som understödjer inflyttningen till större orter. Jag menar förstås också att staten och kommunerna (åter) måste ta/få en starkare roll för att lösa bostadsfrågan på ett rimligt sätt. Men inga nya tankar om mer demokrati och kollektiva lösningar utan riktningen fortsätter i en riktning som styrs av marknaden och marknadens krav.

Jag tror också att miljöfrågorna kräver mer av kollektiva och demokratiska lösningar men det är absolut inte där fokus ligger nu och många av de statliga beslut som finns handlar om hur vi individuellt ska göra men utan att ha en lösning hela vägen. Jag ska bara ta ett exempel: Just nu finns ganska bra stöd för att installera solpaneler på enskilt ägda hus. Med det stödet är det lönsamma investeringar på 15 – 20 års sikt men vad kan den enskilde konsumenten egentligen om solpanelernas förmåga på några års sikt och vem som står för eventuella garantier om löftena inte infrias.

Och så lite om elefanten i rummet – segregationen. Där den verkliga elefanten är att nämna möjliga lösningar. Hur kan vi ”acceptera” ett skolval med de följder det ger? Varför hörs så få protester mot den allt orättvisare bostadsmarknaden där framförallt de unga i storstäderna drabbas av mycket kärva förutsättningar och ganska ofta helt orimliga förhållanden i ett alltmer utbrett andrahandsboende. Ett andrahandsboende där reglerna ändrades av Reinfeldtregeringen så den som hyr i andrahand är ganska rättslös. Regler som S/MP-regeringen låtit ligga kvar och som nu, bland annat, lett till att alltfler köper bostadsrätter för att hyra ut med skamliga hyror.

På detta tema ordnades några seminarier (4 st, dvs cirka en promille), varav 2 av Nöjesguiden(!) ordnade två som de kallade ”Andrahandsboenden från helvetet”. Bra, och oväntat, av Nöjesguiden men nog hade detta helvete förtjänat att ytterligare några aktörer utan direkta partsintressen också uppmärksammat detta. (De andra två seminarierna ordnades av Samtrygg AB, som vill öka andrahandsboendet och Jagvillhabostadnu, som kämpar för trygga lösningar för ungdomar).

Värst tycker jag nog ändå att diskussionen (eller bristen på diskussion) om skolan är. Skolan som har ett kompensatoriskt uppdrag, dvs skolan ska utjämna skillnader mellan barn med olika förutsättningar. Det ska ske genom resursfördelning och genom att välja arbetsmetoder som är kompensatoriska. Men den svenska skolan/skolsystemet är nu ett av dom som har störst skillnader inom hela OECD-området. Och de skillnader mellan barnens förmåga som beror på föräldrarnas utbildningsbakgrund ökar under skoltiden. Var uppmärksammas detta? Vilka riktiga förslag finns för att ändra på detta. Alldeles uppenbart är det att diskussionen om detta inte alls har den kraft och omfattning som den hade på (t ex) 80-talet.

Lärarnas riksförbund hade ett viktigt seminarium om ”utslagningen” i skolan, där problemet att en tredjedel av ungdomarna inte tar en gymnasieexamen men någon koppling till skolans bristande kompensatoriska förmåga gjordes inte.  (Tidigare inlägg om detta).

För mig är Almedalens seminarier ett enormt gratissmörgåsbord om viktiga frågor och med inslag som annars kostar tusentals kronor att få del av. Trots skevheten i innehåll är det en möjlighet för många som inte har tillgång till ett frikostigt ”fortbildningskonto” men seminarierna blir allt tunnare och alltmer propagandainriktade. Seminarier på 30 minuter helt utan möjlighet för publikfrågor eller oväntade inlägg. Få seminarier är över en timme. ”Almedalsveckan” har en hel del att fundera över framöver och till den listan vill jag lägga ”Hur säkra en rimlig kvalité på seminarierna”.

 


Efter NPM – vänster för demokrati

april 2, 2017

Jag skrev igår om Per Molanders/ESO:s sågning av de NPM-inspirerade privatiseringarna som genomförts de senaste 25 åren. Till denna sågning av privatiseringarna ska läggas att offentliga organisationer också i övrigt har genominspirerade förändringar i styrningen och därmed påverkat hela organisationen.

NPM beskrivs på olika sätt, här ett citat från rapporten som ger hyfsad bild: Förändringarna innebär en rörelse från offentligt mot privat och har genomförts på alla nivåer – ifrågasättande av det offentliga åtagandet, nya driftsformer som bolag och stiftelser, ökade privata inslag i finansiering och produktion av offentliga tjänster, kvasimarknader och import av styrmetoder, begrepp och personer i ledande ställning från den privata sektorn.”

Det har inneburit stora förändringar som ”vänstern” i huvudsak varit kritiska till men hur ser en bra väg ur NPM ut. Jag tycker mig inte se någon genomtänkt väg och dessvärre finns en hel del resonemang/förslag som knappast kommer att leda till en minskning av den byråkrati som växt i NPM-spåren.

En stark effekt av NPM har varit att det demokratiska inflytandet minskat. Det har skett genom kundval men också genom att styrningen gått i en riktning där anställda tjänstemän fått och tagit alltmer beslut.

Motiven har varit effektivitet och ”garantier mot ovidkommande hänsyn i beslutsfattandet skapas genom noggrant utformade regler och distans mellan politiker och tjänstemän”.

Jag anser att detta lett till tappad trovärdighet hos den offentliga förvaltningen och det har också utarmat det politiska arbetet som på sikt är riskabelt. Dessutom har nya styrformer lett till en betydande byråkratisering av offentliga verksamheter. Jag tycker inte att en återgång till den tidigare, ibland, alltför detaljstyrda formen är önskvärd och därför måste vi hitta en form som både tillgodoser flexibilitet och demokratisk påverkan.

Jag känner ett behov av att förklara ” utarmat det politiska arbetet”. Jag menar att det skett på två sätt. Dels har funnits många exempel på minskade kontakter mellan politiskt förtroendevalda och verksamheterna (”styrningen ska vara mer indirekt”) och det har minskat kunskaper och förmåga att styra. Dels innebär NPM:s styrformer ibland en så enorm tröghet att det kan vara svårt att motivera engagerade människor att ta förtroendeuppdrag.

En viktig del i utrensningen av NPM måste vara att upprätta ett nytt självförtroende i offentliga verksamheter. Ingen ska längre säga ”vi ska vara lika bra som privata företag” som det ibland låter. ESO-rapporten skriver så här i förordet:

”Han kommer till slutsatsen att betydande delar av NPM-reformerna bör omprövas och reverseras. Inte minst beror det enligt författaren på den offentliga sektorns särart, där såväl graden av öppenhet som drivkrafter skiljer sig från den privata sektorn.”

 Drivkrafterna är ”för elevens bästa” eller ”allas bästa” och inte för ägarnas vinst och det är drivkrafter som vi ska vara stolta att framhålla. Öppenhet är en viktig demokratisk tillgång men också ett sätt att förbättra verksamheten till exempel genom att skolor delar med sig till varandra och förstås genom att missförhållanden och brister redovisas.

En lite viktig notering om öppenheten och uppdragets art är att det alltför ofta i den allmänna debatten ställs olika krav på olika typer av verksamheter också där det borde vara samma krav. Jag har till och med hört fackliga företrädare anse att det inte är självklart att kräva kollektivavtal på en privatägd skola! Många fler exempel men dom kommer inte här. Men; det kan ibland ge en skevhet i upplevelsen hur bra en verksamhetsutövare är när den ene har total öppenhet och andra kan dölja missförhållanden.

Vi måste komma ifrån en stor del av de granskningar och kontroller som nu faktiskt håller på att bryta ner många verksamheter. Så här skrivs i rapporten:

”ser också risker med utvecklingen – dels hotet mot den professionella autonomin, dels risken att granskningsaktiviteterna trots de resurser som läggs på dem förlorar sitt egentliga syfte och övergår till ritual eller i värsta fall en fasad för att dölja faktiska missförhållanden.”

 Jag tror att det många gånger är ännu värre. Jag tror att det många gånger finns mycket tveksamma ”pinnar” som ska mätas och att det riskerar att ta överhanden. Styrningen har helt enkelt havererat i jakten på ”mätbarhet” av komplexa verksamheter. De som kan mest och är näras verksamheterna få alldeles för lite utrymme att tänka själva.

Om just detta skriver rapporten:

”Tillsättning av chefer med ringa kännedom om verksamheten försvårar också den professionella dialogen i en organisation.
Det finns alltså argument för att professioner bör återfå en del av den auktoritet som kan ha gått förlorad. Samtidigt måste man ta hänsyn till att också professioner representerar ett egenintresse.”

 Mer tillit kombinerad med demokratiskt inflytande tror jag är formeln vi behöver och som kanske inte är helt enkel att hitta. Men vi vill väl inte ha en armé styrt helt av militärer, eller en polismakt helt styrd av poliser och inte heller en sjukvård styrd av läkare. För att bara ta några exempel.

Givetvis krävs mer än ovanstående men detta är ett litet försök att ringa in några av de viktigaste principerna.