Summa seminarium Almedalen

juli 8, 2017

Det är individualistiska idéer som dominerar i Almedalen. Högern är stark! Jag medger utan vidare att mitt underlag har sina brister, cirka 15 seminarier men också en ganska noggrann genomläsning av seminarieutbudet.

Idéer om jämlikhet lyser i stort sett helt med sin frånvaro. Tankar om nya kollektiva/demokratiska lösningar nämns knappast alls. När det gäller de stora negativa effekter av ett mer segregerat samhälle, till exempel för skolan och inom stadsplaneringen saknas nästan helt en vilja och kraft att försöka minska segregationen, en segregation som i grunden håller på att kraftigt förstärka klyftorna i samhället.

Jag ska försöka utveckla lite och försöka ta några exempel på hur jag kommit till mina slutsatser.

Vänsterns visioner om ett (mer) jämlikt samhälle och hur det ska kunna åstadkommas verkar knappast leva. Jag är medveten om att de som har mest resurser att sätta agendan (särskilt) i Almedalen är de ekonomiskt starka företagen och deras lobbyorganisationer men de är inte helt själva så det borde finnas plats för några andra perspektiv än företagens. Sorgligt men sant är det att vänstern är på defensiven, tycker jag.  ”Jämlikhet” finns förstås som sökord men jag anser inte att beskrivningen av något av dessa seminarier har handlat om förslag till lösningar för mer jämlikhet. Möjligen har några handlat om att undvika ökad ojämlikhet. Närmast var kanske ”Vad är jämlikhet och varför är det viktigt?” som ordnades av LO. Bedöm själva hur offensivt det låter…

Visst har många uppmärksammat problemet med ökande klyftor och risker för utslagning redan i skolan men det har inte handlat om förslag för mer jämlikhet utan om hur klyftorna ska ”hanteras”, vilket i första hand har betytt att förhindra utslagning. Liberalernas förslag ” Mindre klyftor – mera frihet” innehöll flera förslag som skulle öka skillnaderna och jag tror dessvärre att deras program är ganska representativt för vad som presenterades i Almedalen 2017. Jag förväntar mig inget annat från Liberalerna men inte att nästan alla andra skulle ha samma recept. Jag skrev om detta för någon dag sedan.

Mycket av ”vänsterns diskussion” har handlat om hur vi ska slå vakt om uppnådda framgångar där kollektiva/demokratiska lösningar har använts framgångsrikt.  Jag syftar framförallt på välfärdens verksamheter som betytt så oerhört mycket för minskade klyftor, ökad trygghet och stor frihet för väldigt många. En välfärd som nu är pressad av privatiseringar och nedskärningar. Därför är den defensiva uppgiften viktig men förstås otillräcklig som vision om ett bättre samhälle. Jag är övertygad om att flera av de viktiga problem/utmaningar vi har nu och framöver behöver mer kollektiva lösningar.

Jag tänker på arbetslösheten som just nu beskrivs som en stor framgång men där sanningen att arbetslösheten ligger högt över de nivåer vi accepterade(?) på 80-talet och där antalet otrygga anställningar ökar och där dessutom kraven på större löneskillnader blir allt mer intensiva… Senaste statistiken från arbetsförmedlingen redovisar att 7,3 % är arbetslösa.

Jag tänker också på utarmningen av servicen på landsbygden och mindre orter som, det är en utveckling som understödjer inflyttningen till större orter. Jag menar förstås också att staten och kommunerna (åter) måste ta/få en starkare roll för att lösa bostadsfrågan på ett rimligt sätt. Men inga nya tankar om mer demokrati och kollektiva lösningar utan riktningen fortsätter i en riktning som styrs av marknaden och marknadens krav.

Jag tror också att miljöfrågorna kräver mer av kollektiva och demokratiska lösningar men det är absolut inte där fokus ligger nu och många av de statliga beslut som finns handlar om hur vi individuellt ska göra men utan att ha en lösning hela vägen. Jag ska bara ta ett exempel: Just nu finns ganska bra stöd för att installera solpaneler på enskilt ägda hus. Med det stödet är det lönsamma investeringar på 15 – 20 års sikt men vad kan den enskilde konsumenten egentligen om solpanelernas förmåga på några års sikt och vem som står för eventuella garantier om löftena inte infrias.

Och så lite om elefanten i rummet – segregationen. Där den verkliga elefanten är att nämna möjliga lösningar. Hur kan vi ”acceptera” ett skolval med de följder det ger? Varför hörs så få protester mot den allt orättvisare bostadsmarknaden där framförallt de unga i storstäderna drabbas av mycket kärva förutsättningar och ganska ofta helt orimliga förhållanden i ett alltmer utbrett andrahandsboende. Ett andrahandsboende där reglerna ändrades av Reinfeldtregeringen så den som hyr i andrahand är ganska rättslös. Regler som S/MP-regeringen låtit ligga kvar och som nu, bland annat, lett till att alltfler köper bostadsrätter för att hyra ut med skamliga hyror.

På detta tema ordnades några seminarier (4 st, dvs cirka en promille), varav 2 av Nöjesguiden(!) ordnade två som de kallade ”Andrahandsboenden från helvetet”. Bra, och oväntat, av Nöjesguiden men nog hade detta helvete förtjänat att ytterligare några aktörer utan direkta partsintressen också uppmärksammat detta. (De andra två seminarierna ordnades av Samtrygg AB, som vill öka andrahandsboendet och Jagvillhabostadnu, som kämpar för trygga lösningar för ungdomar).

Värst tycker jag nog ändå att diskussionen (eller bristen på diskussion) om skolan är. Skolan som har ett kompensatoriskt uppdrag, dvs skolan ska utjämna skillnader mellan barn med olika förutsättningar. Det ska ske genom resursfördelning och genom att välja arbetsmetoder som är kompensatoriska. Men den svenska skolan/skolsystemet är nu ett av dom som har störst skillnader inom hela OECD-området. Och de skillnader mellan barnens förmåga som beror på föräldrarnas utbildningsbakgrund ökar under skoltiden. Var uppmärksammas detta? Vilka riktiga förslag finns för att ändra på detta. Alldeles uppenbart är det att diskussionen om detta inte alls har den kraft och omfattning som den hade på (t ex) 80-talet.

Lärarnas riksförbund hade ett viktigt seminarium om ”utslagningen” i skolan, där problemet att en tredjedel av ungdomarna inte tar en gymnasieexamen men någon koppling till skolans bristande kompensatoriska förmåga gjordes inte.  (Tidigare inlägg om detta).

För mig är Almedalens seminarier ett enormt gratissmörgåsbord om viktiga frågor och med inslag som annars kostar tusentals kronor att få del av. Trots skevheten i innehåll är det en möjlighet för många som inte har tillgång till ett frikostigt ”fortbildningskonto” men seminarierna blir allt tunnare och alltmer propagandainriktade. Seminarier på 30 minuter helt utan möjlighet för publikfrågor eller oväntade inlägg. Få seminarier är över en timme. ”Almedalsveckan” har en hel del att fundera över framöver och till den listan vill jag lägga ”Hur säkra en rimlig kvalité på seminarierna”.

 


Efter NPM – vänster för demokrati

april 2, 2017

Jag skrev igår om Per Molanders/ESO:s sågning av de NPM-inspirerade privatiseringarna som genomförts de senaste 25 åren. Till denna sågning av privatiseringarna ska läggas att offentliga organisationer också i övrigt har genominspirerade förändringar i styrningen och därmed påverkat hela organisationen.

NPM beskrivs på olika sätt, här ett citat från rapporten som ger hyfsad bild: Förändringarna innebär en rörelse från offentligt mot privat och har genomförts på alla nivåer – ifrågasättande av det offentliga åtagandet, nya driftsformer som bolag och stiftelser, ökade privata inslag i finansiering och produktion av offentliga tjänster, kvasimarknader och import av styrmetoder, begrepp och personer i ledande ställning från den privata sektorn.”

Det har inneburit stora förändringar som ”vänstern” i huvudsak varit kritiska till men hur ser en bra väg ur NPM ut. Jag tycker mig inte se någon genomtänkt väg och dessvärre finns en hel del resonemang/förslag som knappast kommer att leda till en minskning av den byråkrati som växt i NPM-spåren.

En stark effekt av NPM har varit att det demokratiska inflytandet minskat. Det har skett genom kundval men också genom att styrningen gått i en riktning där anställda tjänstemän fått och tagit alltmer beslut.

Motiven har varit effektivitet och ”garantier mot ovidkommande hänsyn i beslutsfattandet skapas genom noggrant utformade regler och distans mellan politiker och tjänstemän”.

Jag anser att detta lett till tappad trovärdighet hos den offentliga förvaltningen och det har också utarmat det politiska arbetet som på sikt är riskabelt. Dessutom har nya styrformer lett till en betydande byråkratisering av offentliga verksamheter. Jag tycker inte att en återgång till den tidigare, ibland, alltför detaljstyrda formen är önskvärd och därför måste vi hitta en form som både tillgodoser flexibilitet och demokratisk påverkan.

Jag känner ett behov av att förklara ” utarmat det politiska arbetet”. Jag menar att det skett på två sätt. Dels har funnits många exempel på minskade kontakter mellan politiskt förtroendevalda och verksamheterna (”styrningen ska vara mer indirekt”) och det har minskat kunskaper och förmåga att styra. Dels innebär NPM:s styrformer ibland en så enorm tröghet att det kan vara svårt att motivera engagerade människor att ta förtroendeuppdrag.

En viktig del i utrensningen av NPM måste vara att upprätta ett nytt självförtroende i offentliga verksamheter. Ingen ska längre säga ”vi ska vara lika bra som privata företag” som det ibland låter. ESO-rapporten skriver så här i förordet:

”Han kommer till slutsatsen att betydande delar av NPM-reformerna bör omprövas och reverseras. Inte minst beror det enligt författaren på den offentliga sektorns särart, där såväl graden av öppenhet som drivkrafter skiljer sig från den privata sektorn.”

 Drivkrafterna är ”för elevens bästa” eller ”allas bästa” och inte för ägarnas vinst och det är drivkrafter som vi ska vara stolta att framhålla. Öppenhet är en viktig demokratisk tillgång men också ett sätt att förbättra verksamheten till exempel genom att skolor delar med sig till varandra och förstås genom att missförhållanden och brister redovisas.

En lite viktig notering om öppenheten och uppdragets art är att det alltför ofta i den allmänna debatten ställs olika krav på olika typer av verksamheter också där det borde vara samma krav. Jag har till och med hört fackliga företrädare anse att det inte är självklart att kräva kollektivavtal på en privatägd skola! Många fler exempel men dom kommer inte här. Men; det kan ibland ge en skevhet i upplevelsen hur bra en verksamhetsutövare är när den ene har total öppenhet och andra kan dölja missförhållanden.

Vi måste komma ifrån en stor del av de granskningar och kontroller som nu faktiskt håller på att bryta ner många verksamheter. Så här skrivs i rapporten:

”ser också risker med utvecklingen – dels hotet mot den professionella autonomin, dels risken att granskningsaktiviteterna trots de resurser som läggs på dem förlorar sitt egentliga syfte och övergår till ritual eller i värsta fall en fasad för att dölja faktiska missförhållanden.”

 Jag tror att det många gånger är ännu värre. Jag tror att det många gånger finns mycket tveksamma ”pinnar” som ska mätas och att det riskerar att ta överhanden. Styrningen har helt enkelt havererat i jakten på ”mätbarhet” av komplexa verksamheter. De som kan mest och är näras verksamheterna få alldeles för lite utrymme att tänka själva.

Om just detta skriver rapporten:

”Tillsättning av chefer med ringa kännedom om verksamheten försvårar också den professionella dialogen i en organisation.
Det finns alltså argument för att professioner bör återfå en del av den auktoritet som kan ha gått förlorad. Samtidigt måste man ta hänsyn till att också professioner representerar ett egenintresse.”

 Mer tillit kombinerad med demokratiskt inflytande tror jag är formeln vi behöver och som kanske inte är helt enkel att hitta. Men vi vill väl inte ha en armé styrt helt av militärer, eller en polismakt helt styrd av poliser och inte heller en sjukvård styrd av läkare. För att bara ta några exempel.

Givetvis krävs mer än ovanstående men detta är ett litet försök att ringa in några av de viktigaste principerna.

 


Löfven och Almedalen

februari 12, 2017

Stefan Löfven deltar inte i Almedalen 2017. Inte nån stor politisk fråga men som boende på Gotland så ska jag ändå kommentera detta och lite om reaktionerna på Löfvens besked.

Märkligast men samtidigt väntat är de som menar att det beror på att Löfven inte har nåt att säga och därför avstår. Det kanske är en del som tycker men Löfven kan väl knappast själv tycka det så det får väl tillskrivas den typ av kommentarer som politiska motståndare tar till när argumenten tryter.

Intressantast är att flera menar att det handlar om att svika en viktigt demokratisk diskussion som äger rum i Almedalen. Jag hoppas verkligen att det kan ske massor av viktiga demokratiska diskussioner varje dag utan att statsministern är på plats. Annars är vi illa ute. Men ännu värre är att inriktningen på Almedalsveckan är väldigt elitistisk.

När jag var alldeles nyinflyttad på Gotland (2011) gick jag och väntade på att det skulle komma information om Almedalsveckans aktiviteter, också till oss i Klintehamn. Men det kom nästan inget sådant alls. 2016 var det ännu sämre och i Klintehamn, 3 mil från Visby, märktes Almedalsveckan knappt – det tryckta programmet är närmast en raritet utanför Visby, jo till Stockholm spreds det också.

Aftonbladet valde, inte helt oväntat, att ifrågasätta Almedalsveckan och skrev på ledarsidan ”Fler borde bryta upp från det lätt roséberusade ryggdunkande som utvecklats under åren med politikerveckan i Visby.”

Almedalsveckan är viktig för Gotland och det är en fantastisk möjlighet för oss som har möjlighet att vara där. Därför krävs det lite mer eftertanke i diskussionen, särskilt i den lokala diskussionen. Om det är ett viktigt och starkt diskussionsforum så klarar det sig utan statsministern, även om han också gärna får delta. Mycket mer behöver göras för att bredda deltagandet, en enkel sak borde vara att försöka nå fler gotlänningar. Det är också viktigt att värna möjligheten för alla röster att höras, inte bara de ekonomiskt starka.

Tyvärr har Almedalsveckan blivit en viktig kassako för många och den girighet som vi ser exempel på rimmar dåligt med de stolta deklarationerna om att det är ett viktigt forum för demokratin.

 

 

 

 


e-makten tar för sig

februari 11, 2017

Just idag hände det igen att det kom ett litet enkelt meddelande från Microsoft ”Internet Explorer” blockerar en del inställningar. Visst går det att komma förbi deras försök men det visar två saker, anser jag

”De” har stor kontroll över min och troligen din dator, det kan ju vara nån annan än Microsoft förstås i just ditt fall.

Makten över hur jag beter mig på nätet är viktig.

Det var ”Bing” som skulle bli min ordinarie sökmotor enligt Microsoft – jag utgår från att det är deras sökmotor.

På senare tid har den makt Facebook utövar kommit upp lite mer till debatt annars är det en häpnadsväckande lite diskussion om vad e-makten (den kallas lite olika) innebär och kan leda till. Jag känner mig inte alls kunnig om detta men det är ju lätt att se att jag lämnar spår efter mig och att någon använder detta.

Mest är det reklam som dyker och det känns harmlöst även om det är lite störande. Men vart tar allt annat vägen som kartläggs. Det är inte staten, varken den svenska eller nån annan, som jag oroar mig för utan framförallt starka ekonomiska intressen som vill kan ha starka intressen att påverka samhällsutvecklingen på olika områden.

Makten över opinionen är viktig även för de som har stor ekonomisk makt och därför har den ekonomiska makten blivit alltmer aktiv inom det området, sedan ganska många. Se på Svenskt Näringsliv och Timbro för att nämna ett tydligt exempel. Det har också inneburit att ekonomiska resurser blivit allt viktigare för att nå fram – inte bara genom större annonser utan också genom att ladda utspel med olika former av utredningar.

Jag ser en alldeles uppenbar risk att den som kan styra sökvägar, aviseringar och olika kanaler som används kan sälja detta mycket dyrt och den ekonomiska maktens möjlighet att styra opinionen blir ännu större.

Genom kartläggning som gör att budskapet kan anpassas kan ju dessutom mycket av detta pågå utan att det blir helt öppet och offentligt. Vilken granskning och debatt kommer det att leda till? Vilka besked och löften gäller när skärmen släckts….

En ny upptäckt (!) för mig var när jag för några månader sedan började se att Sveriges Television hade mycket nyheter från Gotland, nåja relativt mycket. Bara på hemsidan förstås och efter ett tag insåg jag att det var anpassade nyheter för oss gotlänningar. Jag tycker det är tveksamt – jag vill se vad SVT förmedlar till alla inte bara till gotlänningar, eller oss i Klintehamn eller rentav bara till just mig. Att det dessutom finns lokala/regional SVT-sidor är en annan sak – där förväntar regionala och lokala vinklingar men inte på ”rikshemsidan”.

Genom internet har inneburit en enorm tillgång. En möjlighet att söka information, brett och snabbt. En möjlighet för många att nå ut med sina idéer och protester. Därför ska det inte handla om att www och internet utan om hur det kan vara i demokratins och det fria ordets tjänst. Precis vad det handlar om för förändringar har jag bara grumliga idéer om.

Just igår laddade jag hem ”Scribus” som är ett redigeringsprogram som är open source och kan laddas hem kostnadsfritt. Det går att ge ett bidrag och det är lämpligt. Jag ska börja pröva mer open source – jag tror att det kan vara ett sätt att begränsa att den ekonomiska makten tar över alltmer.


Tveksam klimatlag

februari 4, 2017

Klimatfrågan är en av vår tids viktigaste frågor och jag tycker verkligen att den är värd stora insatser och det kommer att behövas. Men jag är ändå mycket tveksam till den särskilda lag en ”Klimatlag” som regeringen presenterade förslag till i torsdags (2 feb).

Det som behövs är en konkret politik för att minska utsläppen av växthusgaser och lagen innehåller inga sådana förslag utan handlar om hur arbetet ska bedrivas. Men varför vara tveksam till det? Kan det skada på nåt sätt?

Jag tror att riskerna är på två sätt.

Dels finns en risk att det nu uppfattas som om vi på nåt sätt närmat oss nån sorts lösning på frågan och det går nog inte att säga. Statsministern sa ”Detta är en reform som förmodligen blir den viktigaste som vår generations politiker kommer att genomföra för Sverige”, men det var ju ingen ”reform” alls, det var ju bara mål och former. Den konkreta reformagendan återstår ju.

För det andra så är det lite så att regeringen skjuter ifrån sig det som är det politiska ansvaret, som är att peka ut nödvändiga beslut, uppoffringar, skattehöjningar, målkonflikter som måste lösas för att få en kraftfull politik. Istället ges arbetet, med till exempel ett klimatpolitiskt, råd ungefär samma form som finans- (och penning-) politiken där det på nåt sätt förväntas att experter ska lösa frågorna. Det är bra med ”expertråd” men vill vi verkligen att de ska ges makten efter modellen med en självständig riksbank som tagit över penningpolitiken.

Är vi beredda att ge ett expertråd makten att bestämma och då handlar det knappast om några få parametrar som obligationsköp och reporäntan utan över betydligt mer komplexa frågor som bilåkning-bensinskatten, jordbruksproduktion-köttkonsumtion, betonganvändningen….för att bara ta några enkla exempel som påverkar ganska mycket i samhället. Sånt jag tycker att vi har demokratin till att bestämma, inte minst hur möjligheterna och bördorna ska fördelas.

Jag är övertygad om att en kraftfull och fungerande klimatpolitik kräver folklig förankring och det tror jag är möjligt men bara om politiken upplevs som rättvis och demokratisk. Om det upplevs enbart som påbud uppifrån finns risken att det inte kommer att fungera och den risken tycker jag lurar bakom hörnet med den konstruktion som regeringen valt. Jag är medveten om att regeringen har stort stöd i just denna fråga (om Klimatlag), även från Vänsterpartiet.

 

Så här presenterar regeringen förslaget till klimatlag på sin hemsida:

Klimatlag

  • Klimatlagen lagfäster att regeringens klimatpolitik ska utgå ifrån klimatmålen och hur arbetet ska bedrivas.
  • Regeringen ska varje år presentera en klimatredovisning i budgetpropositionen.
  • Regeringen ska vart fjärde år ta fram en klimatpolitisk handlingsplan som bland annat ska redovisa hur klimatmålen ska uppnås.
  • Den nya klimatlagen ska träda i kraft den 1 januari 2018.

 


Demokrati mot byråkrati

januari 28, 2017

När välfärden började byggas upp efter andra världskriget valde arbetarrörelsen att satsa på kommunerna. Det berodde delvis på att kommunernas verksamhet fanns nära de människor som det handlade om men också på att staten och statliga tjänster bedömdes som alldeles för byråkratiska.

Till stor del var uppbyggnaden av välfärden en framgångssaga, fler kunde börja leva värdiga liv, tryggheten ökade, orättvisorna utjämnades och demokratin stärktes. Men givetvis gjordes också misstag, en del mycket allvarliga som bland annat många fosterhemsplacerade barn har upplevt och berättat om.

Striden om ansvaret för verksamheterna och synen på hur styrningen ska ske har fortsatt och jag tror att den frågan flyttat fram i debatten sedan new public management trädde i på arenan. Den var ett instrument för högern att försöka börja återta tappade positioner.

New public management (NPM)är ett sätt att avdemokratisera offentligt finansierade verksamheter. Jag tycker att det är tillräcklig skada men en minst lika allvarlig skada är den byråkratisering som är en följd av NPM. Istället för öppenhet, debatt och demokratiska beslut ska styrningen ske med regler och mätningar.

Nu, sådär 25 år efter NPM:s introduktion, verkar alla vara överens om att regelstyrningen och mäthysterin fått orimliga proportioner framförallt för att det tar stora resurser men också för att det direkt kan påverka verksamheten negativt. Inte sällan är det ”rättssäkerhet” som Läs hela inlägget här »


Kapitalismen och fördelningen

januari 25, 2017

Hur väl eller dåligt fungerar kapitalismen? Det är en ständigt levande(!) diskussion som också ständigt får nytt bränsle nu senast (?) genom Oxfams rapport om förmögenheterna i världen som visar att de åtta rikaste personerna äger lika mycket som den fattigaste halvan av världens befolkning. Samtidigt pekar (bland annat) personer som Johan Norberg och Hans Rosling på stora framsteg när det gäller minskad fattigdom, hälsa och läskunnighet. Det kan förstås diskuteras i vilken grad förhållandena hänger ihop med kapitalismen, men åtminstone Johan Norberg framhåller det sambandet.

För nån vecka sedan skrev Niklas Ekdahl, tidigare borgerlig ledarskribent, en artikel (DN Kultur) om en kommande bok som hävdar att mekanismerna som leder till stora skillnader i inkomster och förmögenheter ”är mer eller mindre obönhörliga”. Niklas Ekdahl gör detta till ett angrepp Läs hela inlägget här »