Inga fler presidentval (i Sverige).

juli 9, 2019

På allvar tycker jag att det är besvärande att det blir allt vanligare att val till viktiga uppdrag alltmer börjar likna ”presidentval”. Dvs att valen beskrivs och genomförs på ett sånt sätt att den som väljs på egen hand ska styra och ställa. Just nu tänker jag på liberalernas val av partiordförande och det är givetvis helt och hållet en angelägenhet för liberalernas medlemmar men även vi som inte är medlemmar kan väl tillåtas att vara betraktare.

Liberalernas val blev lite övertydligt men absolut ingen engångshändelse utan liknande har förekommit. Det är en ganska tydlig amerikanisering och den hejas uppenbarligen på av många. Massmedia tar väl inte ställning men verkar älska den typen av val och det måste vara länge sen som liberalerna stod så högt på medias intresse. Det är nästan en kan tro att media hittade en fråga och skeende som var lätt att följa och spegla och det fick avgöra. Men media har ju sedan länge blivit alltmer personfixerade.

För mig så innebär demokrati en ständigt levande och prövande diskussion, inte att lämna över makten till en ”utvald elit”. Jag tror mycket på vitala partier där det också förs en ständig diskussion och inte bedriver en verksamhet som i hög grad går ut på att hylla ledaren.

Den upphöjda position som politiska ledare alltmer börjar få tror jag är skadlig för demokratin på flera sätt. Framförallt för att den innebär en personfixering av politiken och i massmedia och därmed mindre uppmärksamhet på politikens innehåll. En effekt av detta är att det politiska spelet ”vem tar vem” tidvis dominerar den politiska bevakningen.

Att betona ledarnas roll innebär också en annan inställning till hur partiernas arbete kan och bör bedrivas. En sån effekt är förstås att ledaren måste skyddas från kritik och framförallt från kritik inifrån det egna partiet. Det får en begränsande inverkan på den diskussion som ständigt behöver föras inom ett parti och det minskar den kritiska blick på makten som jag tror är hälsosam i alla partier.

Jag ska ta ett exempel från ”mitt eget” parti. Jag tycker inte att Malin Björk skött sina traktamenten på ett tillräckligt bra sätt. Det är nog rimligt att kvitta traktamente för vistelse i Bryssel, där hon bor, mot resor i Sverige som är hennes valkrets. Men en sån uppläggning kräver verkligen mycket god ordning på inkomster och utgifter och så har det inte varit. Därför var Malin Björk värd en del kritik även om hon troligen är den EU-parlamentariker som skött sig allra bäst. Men för Vänsterpartiet och (nästan) alla vänsterpartister blev det omöjligt att inte rycka ut till hennes försvar när frågan uppdagades 12 dagar före EU-valet. Kanske kunde partiet undvikit detta om Malin Björk utsatts för det egna partiets granskning i god tid före valet, dvs att uppläggningen med traktamentena blivit tydlig och med god ordning på inkomster och utgifter. Jag vet att Malin Björk inte alls valts på det sätt som jag har som utgångspunkt i den här texten men jag menar att de ”presidentlika” valen är ett tydligt exempel på hur vi börjat betrakta politiska företrädare.

Mitt försök till huvudpoäng är att den första linjens granskning av partiernas företrädare ska ske i det egna partiet och då menar jag förstås inte bara hur de hanterar traktamenten och resor utan hur de sköter hela sitt uppdrag. Då kan vi inte ha en ordning när ledande partiföreträdare har en presidentlik position och kanske helt och hållet själva har kunnat välja medarbetare och underställda.

Stärk demokratin – sluta med president(liknande) val!

 

 

 

 


Demokratikris

juni 1, 2019

Vi måste medge att de senaste årens politiska utveckling i Europa och USA är ett rejält bakslag för demokratin. Det är ju inte bara att partier och organisationer som fått ökat väljarstöd har en rad avskyvärda förslag utan det är ju också så att de krafter som stärkt sin ställning är kritiska till demokrati som idé. Därför har de inga problem med att skita ner det offentliga samtalet, att ge sig på massmedia och ifrågasätta fri debatt och yttrandefrihet.

Jag vet att jag inte kommer med några nyheter och jag vet att det finns en diskussion om hur vi kan vända utvecklingen men jag tycker att det saknas en hel del i vänsterns självprövning och självkritik. Jag ska göra ett litet försök att peka på nåt som jag tror bidragit till det bedrövliga läget.

En av de viktiga förklaringarna ligger i en minskad tilltro till demokrati som fundament i ett samhällsbygge. Eftersom det länge varit den nuvarande europeiska vänsterns ide så är det förstås allvarligt. Vi har försökt använda demokratiska metoder men också där ambitionen är ökad demokrati så att gemensamma, dvs allas, intressen blir avgörande för utvecklingen inom en allt större del samhället.

Jag ska ta ett konkret exempel, som dessvärre, fått ny stor aktualitet. Rätten till trygga jobb. I en kapitalistisk ekonomi är ett av fundamenten otrygga jobb och arbetsgivarna har inga problem med det, tvärtom. Otrygga anställda kan nog antas mindre uppkäftiga och krävande än om de skulle känna sig trygga i sin anställning. Daglönare och korta påhugg var vanligt när arbetarrörelsen var ung men succesivt minskade otryggheten men en kapitalistisk ekonomi bygger på att en del vinner och andra förlorar och arbetsplatser försvinner.

I mitten av 70-talet kom lagen om anställningsskydd (LAS) som reglerade att ingen kunde sägas upp från en anställning utan sakliga skäl och vad som anses vara sakliga skäl bestämmer inte arbetsgivaren själv utan det kan prövas i förhandlingar eller i domstol. Dock var det klart att ”arbetsbrist” är ett sakligt skäl men då ska anställningstiden avgöra vilka som sägs upp och arbetsgivaren får inte välja. Allt detta var viktiga framsteg men som vi nu kan se inte för alltid givna.

Tyvärr har de borgerliga partierna och arbetsgivarna fått igenom många försvagningar av lagen och i regeringsöverenskommelsen (januariavtalet) utlovas/hotas med ytterligare försvagningar.

Vi har inte med tillräcklig kraft och medvetenhet försvarat lagen om anställningsskydd. Istället har ”vi” godtagit alla möjliga kryphål och fler och fler har kommit att uppfatta lagen mest som en krånglighet där arbetsgivarna tillåtits kringgå syftet med lagen, till exempel genom att införa sk elvamånadersanställningar men förstås också genom bemanningsbranschens enorma expansion. Vi som borde försvarat lagen har inte slagit tillbaka trots att vi borde förutsett ett ihärdigt motstånd mot denna lagstiftning, det var ju en av kapitalismens grundläggande förutsättningar som ifrågasattes – arbetsgivarnas makt på arbetsplatsen.

Förhoppningsvis börjar nu en verklig strid om anställningstryggheten och LAS. En strid som borde tagits tidigare, egentligen hela tiden sedan lagen infördes eftersom arbetsgivarna och de borgerliga partierna varit väldigt ihärdiga i sin kritik av anställningstryggheten. Tyvärr är detta ett sorgligt exempel som visar betydelsen av att framgångar vårdas och värnas.

Jag upplever att den demokratisering som vänstern kämpat för alltför ofta lett till en byråkratisering och juridifiering som gjort att makten och maktutövandet har tappat perspektiv som är en viktiga i ett demokratiskt samhälle. Dessutom har det lett till att framgångarna inte försvarats tillräckligt, ibland inte alls. Jag tror att det är en förklaring till att högerpartier nu kan skörda framgångar, delvis med väljarstöd från underprivilegierade grupper, med förslag som skulle försvaga demokratin och urholka det som vi uppfattat som självklara rättigheter.

Istället för ett verkligt demokratiskt försvar av viktiga framgångar har ”staber av kontrollanter” byggts upp och inte sällan har det varit oklart på vilket sätt kontrollen och maktutövningen skulle komma att fungera. Jag tror att vi behöver hitta bättre och fler former för ”kontroll” och maktutövning. Former som har demokratin som idé som utgångspunkt.

Jag känner därför stort bekymmer inför krav från vänstern som går ut på att minska den lokala (kommunala) demokratiska påverkan och istället lägga fler beslut i statliga, byråkratiska instanser. Ett sånt exempel är kravet på att förstatliga grundskolan och gymnasieskolan. Besluten flyttar längre bort och det demokratiska inflytandet blir mer diffust när det ska gå genom riksdagsbeslut och regeringens styrning av myndigheter.

Jag tror inte att det är nån tillfällighet att den nationella högerns framgångar tidsmässigt sammanfaller med att inflytandet från EU har ökat. EU har flyttat många beslut längre bort och vem som egentligen fattar besluten är ännu mycket mer diffust än när riksdagen och regeringen beslutar. Hela formen med ett både mellanstatligt och överstatligt organ inbjuder dessutom till svårigheter att förstå beslutsgången.

Den alltmer utbyggda kontrollen och kontrollapparaten har också lett till att benägenheten att undvika fel och skyffla ifrån sig frågor har ökat. Jag inser att orimliga frågor ibland ställs men ändå.

Alltför ofta kan vi höra ministrar som vägra kommentera viktiga problem och händelser med hänvisning till att de inte ska lägga sig i. det är väl inte så konstigt om en del börjar tvivla på poängen med demokrati när de högst ansvariga som tillsatts demokratiskt flyr undan.

Och alltför ofta hör vi kommunalråd eller kommunala chefer som välkomnar anmälningar till statliga myndigheter av kommunala beslut så att det kan bli prövat om de gjort rätt eller snarare att de inte gjort fel. Det måste väl ändå vara ett misslyckande att bli anmäld, även om tillsynsmyndigheten inte hittar nåt fel. Det har skett en glidning i kommunernas agerande som gjort att det alltför ofta handlar om att inte göra fel blir det överordnade och det är inte samma sak som att göra rätt! Vi borde kunna ha högre ambitioner än att inte göra fel.

Just idag skriver Bo Rothstein på DN debatt om ungefär samma saker som detta blogginlägg tar upp. Jag håller inte med om särskilt mycket av det Rothstein skriver, mer än det allvarliga läget, men ett litet citat ska jag ändå ta från ett avsnitt där han kritiskt beskriver samhällsforskningen. på en punkt vill jag ändå

”Det andra problemet är att många kolleger, inte minst från spetsuniversiteten i USA, vittnar om hur yngre forskare väljer att forska om alltmer esoteriska och triviala problem som är av minimal samhällsrelevans för att kunna möta de allt starkare kraven på statistisk och metodologisk förfining.”

En lite tjusigare beskrivning av att inte göra fel men heller inte göra rätt!

Jag inser att den här texten inte är en av de tydligaste och klaraste jag skrivit – trots att jag har plitat på den flera dagar – men kanske kan den väcka några viktiga tankar och reaktioner. Och jag tror inte att det är nattsvart. Hela tiden väcks nya förslag på vad vi bör göra med gemensamma insatser, typ lagstiftning eller ekonomiska insatser. Bara de senaste dagarna har förslag om mer ”politiska” insatser mot barns övervikt, för att rädda pollinatörer (t ex bin), minskad nedskräpning. Jag påstår inte att det finns en bred folklig uppslutning bakom just dessa förslag visar ändå på att det finns fortsatt tilltro till gemensamma lösningar. Det bör vi ta fasta på men vi måste också ha en klarare strategi för hur ambitionerna kan genomföras för att stärka demokratin inte att försvaga den.

 

https://www.dn.se/debatt/svart-forsta-varfor-valjare-satter-populism-fore-valfard/

 

 

 


Klickjakten fördummar – Eftervalsdebatt

september 14, 2018

Valrörelsen är förstås till stor en spegling av de senaste årens politiska utveckling och förändring av opinionsbildningen. Jag tycker att internet är ett fantastiskt instrument men absolut inte utan problem som jag tycker vi ska diskutera mycket.

En effekt av internet och de sociala medierna är att ”budskapen” håller på att bli ännu kortare men också allt mindre sanna. Det är jakten på klick som håller på att ta över utformningen av information och opinionsbildning.

När jag var i tonåren så läste jag båda kvällstidningarna varje dag. (Aftonbladet och Expressen alltså). Sedan ungefär 40 år så köper jag dom aldrig men kollar numera på nätet. Jag slutade köpa efter att, nästan varje dag, känt mig lurad av deras löpsedlar som aldrig motsvarade tidningens innehåll. Numera tycker jag mig se varianter av kvällstidningars löpsedlar överallt!

Det finns varianter av löpsedlar på kvällstidningars hemsidor men också i hög grad på sociala medier. Syftet då som nu är att, mer eller mindre, lura till ett köp eller ett klick. Med vad händer med trovärdigheten.

Tänk er en granne som ni träffar och ”undrar om läget” och som varje gång svarar nånting i stil med ”jag håller på att dö” eller ”jag blev rånad igår” men det visar sig att sanningen är en nysning eller borttappad enkrona. Hur trovärdig betraktar ni en sån granne? Men det skulle aldrig kunna hända men det händer på nätet hela tiden!

En av de kvaliteter som ofta har hållits med Sverige är att vi har hög tillit till grannar, myndigheter, massmedia…och jag tror att det varit bra också för demokratin. Sanningen har varit viktig och någorlunda tillgänglig. Men detta håller nu på att urholkas och då ökar sökandet efter enkla sanningar.

Klickjakten är därför ett problem men givetvis inte ensam skyldig.

Jag tycker att (V)i ska tänka på det när vi utformar våra budskap. Kanske ska ett facebookinlägg inte se ut som affisch som ska uppfattas från en bil som snabbt kör förbi. Fyra-fem ord räcker inte att förklara hur samhället fungerar….

 


Kampen om dagordningen

september 13, 2018

Hur bildas opinioner och av vem? Hur påverkar partierna väljarna? Vem styr den politiska dagordningen? Inga nya frågor men ständigt viktiga frågor som borde diskuteras mer, inte minst därför att de har stor betydelse för hur demokratin fungerar.

En del av eftervalsdebatten borde handla om detta, nu när fortfarande vi har en ganska tydlig bild av hur partier, massmedia, sociala media och andra påverkade valutgången.

Under ganska lång tid, då menar jag 30 – 40 år, har det varit en kamp om den politiska dagordningen mellan massmedia och partierna. Det är ju näst intill självklart att den politiska dagordningen, alltså vilka frågor som får utrymme i debatten har stor betydelse för vilket stöd olika partier får. Handlar en stor del av den offentliga debatten om klimatet eller säldöden så leder det åt ett annat resultat än om debatten handlar mest om brott och kriminalitet. Men givetvis har alla partier sina starka och svaga frågor, principiellt förstås, men också beroende på partiets ställning. Regeringspartiet vill hellre prata om områden där utvecklingen går åt rätt håll och oppositionen vill förstås framhålla tilltagande problem.

Så kampen om dagordningen är viktig och ska vara det! Jag tycker dock att massmedia under lång tid tagit över alltför mycket av detta. Nån ”lösning” har jag inte att komma med men några idéer vill jag lansera:

Minska kampen mellan journalisterna och partiföreträdarna.

Tydligast framträder den kampen vid olika utfrågningar där det är lätt att få intrycket att utfrågaren helst vill ”sätta dit” den utfrågade och inte ge en rimligt korrekt bild av det parti som utfrågas. Det betyder inte att partiföreträdarna ska få prata oemotsagda två idéer tycker jag kunde prövas. Dels kunde det utfrågade partiet få välja åtminstone något område i den egna politiken som intervjun ska handla om och dels skulle väl de flesta frågorna kunna vara kända i förväg. Jag tror att det senare känns främmande för många ”en partiledare ska väl kunna svara på vad som helst” men riktigt så är det väl knappast.

Mer möjlighet till förberedelser ger också mer möjlighet att verkligen kräva svar om hur förslagen hänger ihop. Intervjuer idag blir ibland för ytliga eftersom det inte är rimligt sån detaljkunskap som kanske behövs för att verkligen få en sann bild.

Men viktigast är nog ändå att partierna ska få större utrymme att lyfta fram ”sina frågor”. Vi får stå ut med att SD vill prata invandring och att M vill prata skattesänkningar. Men det ger också större utrymme för Vänsterpartiet att prata om jämlikhet och beskriva varför det är viktigt. Givetvis ska inget parti slippa undan med att bara prata om ”sina frågor” utan ska givetvis också få frågor om andra politiska områden som de kanske inte så gärna pratar om.

Jag har stor tilltro till demokratin och jag är övertygad om att levande partier är en grundläggande förutsättning för demokratin. Därför tror jag att lite större möjligheter för partierna att hävda sig i massmedia skulle vara bra för demokratin. Under de 30 – 40 år som massmedia flyttat fram sina positioner har partierna försvagats och under de senaste 15 åren har försvagningen varit särskilt stor. Jag tror att framväxten av SD hänger ihop med detta men är givetvis inte den enda förklaringen.


Tråkigare valrörelser

september 12, 2018

Eftervalsdebatten borde mer handla om hur valrörelsen fungerar/fungerat, alltså de veckor före valet när intresset är som störst och när partier och massmedia har stort fokus på just detta. Valrörelsen är viktig av flera skäl, inte minst därför att den för många sätter bilden av hur partierna fungerar. Men framförallt förstås därför att demokratin bygger på att väljarna har en skaplig bild av partiernas politik.

Jag ska skriva några inlägg på det temat och den första idag som fått rubriken

Jag tycker helt enkelt att vi ska ha tråkigare valrörelser! Mindre tjo och tjim och det finns ingen anledning att partiledarna ska göra entré i SVT:s utfrågningar och debatter som om de vore rockstjärnor. (Det kan nog diskuteras hur ”rockstjärnornas entréer också ska se ut).

Men förstås framförallt mer fokus på de frågor som valet verkligen gäller. Jag är ganska övertygad om att finns olika uppfattningar vilka de viktiga frågorna är eftersom det är en del av politiken, alltså var tyngdpunkten i politiken ska ligga. Är det jämlikhet som är viktigt? Är det tillväxt? Är det klimatfrågan? Är det invandringen? Det är väl självklart att partierna har olika åsikt om detta och det måste tilltåtas komma fram i de media som dominerar, till exempel SVT.

Men jag har förstått att ”mediadramturgin vill ha” tydligare ”dueller” som är mer dramatiska än en monolog. Men nog blev det märkligt när SVT bestämde att det var Centerns och Sverigedemokraternas partiledare som skulle vara klimatfrågans huvuddebattörer i SVT:s stora partiledardebatt. Att vara ”huvuddebattör” innebar att partiets företrädare fick 45 sekunder på sig att förklara partiets politik. Övriga deltagare förväntades ha betydligt kortare inlägg. Bara det borde föranleda en kritisk debatt.

Min uppfattning är att det blivit alltför mycket underhållning av SVT:s valbevakning och det sker till priset av att politikens innehåll blir sämre redovisat och dessutom tvingas partiledarna framträda mest som väloljade försäljare. Eftersom SVT är så avgörande och väljer den formen för dessa viktiga frågor som försämras demokratin.

Och när en av de lokala tidningarna här på Gotland i en förstasidesartikel väljer att recensera valstugornas godis så säger det också en del om hur allvarligt tidningen ser på de politiska budskapen. Jag har alltid varit motståndare till godis i valstugorna….

Jag tycker att Aftonbladet gjort en viktig insats när de granskat om riksdagsledamöter missbrukat sina förmåner. Deras granskning ledde till att tre kandidater tvingades dra tillbaka sin kandidatur och visst säger det nåt om det parti som har såna kandidater men det inte en huvudfråga i valet. Det hade väl varit intressant att få läsa i juni eller eventuellt i juli men inte under valrörelsen hetaste veckor. Bästa tiden för en sådan publicering hade kanske varit innan partierna gjort sina kandidatlistor inför valet. Men en publicering mitt i valrörelsen tvingar fram kommentarer från partiernas ledande företrädare och ger väl därför fler klick…. Men den tidpunkten innebär också att sakfrågorna och det demokratiska samtalet om framtiden får mindre utrymme.

De som vill värna demokratin, och jag vill gärna räkna massmedia, dit borde anstränga sig att verkligen lyfta fram de frågor som valrörelsen bör handla om. Givetvis ska massmedia mycket kritiskt granska partiernas budskap. Den som vill sänka skatten ska få frågor om hur det ska gå till. Den som vill satsa mer på sjukvården ska avkrävas besked om var de resurserna ska tas. Den som vill bygga mer bostad med rimliga hyror ska svara på hur det ska lösas. Tyvärr har jag sett väldigt lite av just detta men jag har givetvis bara sett en liten del av vad massmedia presterat.

Eftervalsdebatten nu är helt inriktad på hur regeringsfrågan ska lösas. Vilka viktiga sakfrågor som det handlar om redovisas inte utan det handlar om ”vem tar vem” och det spel som såna aktiviteter ibland förutsätter. Eftersom delar av massmedia gillar att dramatisera så det just nu (onsdagmorgon) ett stort fokus på hur den slutliga rösträkningen går till, ”blir den klar kl 15 eller dröjer det kl 16”. Visst är vi nyfikna men proportionerna känns helt orimliga.


Eftervalsdebatt

september 11, 2018

Nu pågår en form av eftervalsdebatt som förstås är oundviklig efter detta valresultat. Det är en debatt som är helt inriktad på hur regeringsfrågan ska lösas. Vilka viktiga sakfrågor som det handlar om redovisas inte utan det handlar om ”vem tar vem” och det spel som såna aktiviteter ibland förutsätter.

Jag tycker att debatten mer borde handla om hur valrörelsen fungerar/fungerat, alltså de veckor före valet när intresset är som störst och när partier och massmedia har stort fokus på just detta. Jag ska skriva några inlägg på det temat som i ganska hög grad är/borde vara en del av hur demokratin och partierna fungerar.

Jag ska ta upp formen för valrörelsen, massmedias roll och givetvis partiernas uppdrag och roll. Första rubriken kommer att vara ”Tråkigare valrörelser” och kommer imorgon.

(Jag skriver det här korta introt till stor del för att sätta press på mig själv).


Om seminarier och demokrati på Almedalsveckan

juli 3, 2018

Jag har hamnat på korta och ganska styrda seminarier och jag tycker det stämmer dåligt med tanken(?) att Almedalsveckan är en viktig demokratisk arena. Jag vet ju förstås inte hur alla andra seminarier har varit, förutom att de allra flesta är korta.

När jag skriver att det är styrda seminarier så är det två saker jag tänker på.

För det första: Inget eller nästan inget utrymme för ifrågasättanden från deltagarna/publiken. Någon enstaka fråga ibland är den uppläggningen som verkar gälla – jag har bara stött på ett undantag.

För det andra så verkar panelerna vara väldigt noggrant utvalda, vilket innebär att det finns stor samstämmighet bland de som medverkar i panelen, även om de kan ha lite olika infallsvinklar.

Jag har varit på två seminarier som handlat om akademi-skola eller vetenskap-praktik. Många paneldeltagare på båda som verkade ense om det mesta – och det finns givetvis ingen anledning att söka konflikter men; på det ”andra” seminariet fanns en paneldeltagare från det ”första” och hen var klart upprörd över delar av innehållet (på det andra seminariet) men hon fick inte komma till tals – det ingick inte i uppläggningen.

Min poäng är att det verkar finnas nån konflikt i denna fråga som inte tilläts komma upp på bordet. Hela frågan handlar ju om hur skolan ska utveckla sin verksamhet och bra metoder att nå de uppsatta målen så det är ju nog inte nån liten intern akademisk träta det gäller.

En annan iakttagelse jag gjort är att det handlar väldigt mycket om former, t ex vilka roller olika aktörer ska ha eller hur samarbete/samverkan kan läggas upp och väldigt lite om vad som verkligen kan göras för ökad likvärdighet i skolan, mer förebyggande hälsoarbete eller bättre integration som jag tror (!) att det egentligen handlat om.

Jag har svårt att tro att en bred demokratisk diskussion bara kan handla om former och det har också varit uppenbart att seminarierna inte syftat till ”en bred demokratisk diskussion”, snarare tvärtom. Jag får absolut en känsla av att det finns en stark rörelse som handlar av avpolitisering eller kanske rentav om avdemokratisering.  Jag tror att det är en tveksam väg att gå i ett läge när demokratin behöver stärkas.


Debatt är inte ministerstyre

april 13, 2018

Vi behöver fler ledande politiker som aktivt deltar i samhällsdebatten. Just nu verkar Svenska Akademien vara ett viktigt ämne och några statsråd och riksdagsledamöter har redovisat sina åsikter, visserligen ganska återhållsamt.

Då kommer debatten om ”ministerstyre” och det är ju bland det fulaste som finns. Svenska Akademien är ju en helt fristående institution och visst finns ett värde med fristående institutioner just därför att de inte kan styras av regeringen eller nån annan. Men det betyder väl rimligen inte att de ska stå över kritik eller utanför samhällsdebatten – tvärtom menar jag.

Just för att de är oberoende har de ju verkligen möjligheten och, kan man tycka, skyldigheten att våga säga det obekväma till alla. Men av det följer givetvis att de också får räkna med mothugg och kritik. Vad är annars poängen med detta oberoende?

Så när Expressen och SVT:s Kulturnyheterna hävdar att det är konstitutionellt tveksamt av kulturministern och andra ministrar att visa sina åsikter så är det bara ytterligare ett försök att ifrågasätta att politiska idéer har en viktig plats i samhällsdebatten.

Tyvärr har de på politiskt valda instanserna under många år pressats tillbaka och makten har istället tagits av andra, till exempel företag och domstolar. Det har försvagat demokratin!

Just idag kom också högsta förvaltningsdomstolens utslag i ett viktigt mål om personlig assistans. Domstolen undanröjer den orimliga tolkning som försäkringskassan gjort och som inneburit en mycket pressad situation för många familjer, i flera år. Jag hade välkomnat ett ”politiskt inhopp” i denna fråga som inte borde vara en fråga för domstolen. Men regeringen har valt/tvingats välja att avvakta domstolens prövning, en prövning som om den lett till ett annat resultat hade lett en lagändring.

För att klara demokratin behöver vi inte inskränkningar vare sig av debatten eller de demokratiskt tillsatta instansernas möjligheter att agera.

 

 


Vilka ska ha yrkesförbud?

mars 6, 2018

Eller kanske: Vilka ska kunna vara politiskt engagerade? Om vi menar allvar med att fler ska engagera sig politiskt så måste vi också fundera över vilka konsekvenser vi tycker att ett politiskt engagemang ska ”leda till”. Jag tänker närmast på diskussionen om Elin Segerlinds jobb på P 4 Värmland som nu samstämmigt (?) verkar ifrågasättas sedan det visat sig att Elin är aktiv i Vänsterpartiet.

Frågan är förstås betydligt större än så och handlar inte bara om hur fler kan engageras i politiskt arbete utan om hur vi ser på partipolitiskt engagemang överhuvudtaget. Jag skulle gärna se mångdubbelt fler partipolitiskt aktiva i alla(!) partier, eller nästan alla partier. Tyvärr är den långsiktiga utvecklingen att antalet politiskt aktiva minskar. Det gäller inte Vänsterpartiet men flertalet andra partiet även om det förstås går lite upp och ner i takt med opinionsläget.

Men om konsekvensen av ett politiskt engagemang är att många dörrar stängs, till exempel i yrkeslivet, så är det väl inte konstigt om många tvekar inför att engagera sig. Jag är medveten om att det finns fler skäl.

Vi behöver fler som aktivt och kunnigt deltar i den politiska diskussionen och ett medlemskap i ett parti är en bra sådan möjlighet. Vi behöver fler som är med och utformar partiernas politik. Vi behöver många som på ett ”kamratligt” sätt är med och diskuterar och ifrågasätter de ledande företrädarnas agerande och ställningstaganden.

I redovisningen av nyheten om Elin Segerlinds jobb (vikariat) på P 4 Värmland så framstod det som självklart att det varit ett misstag och de kritiska frågor som ställdes handlade om hur detta kunnat ske och varför det inte upptäckts tidigare. Ingen fråga togs om detta var principen var rätt eller rimlig! Det framgick att inga tveksamheter märkts men ”blotta misstanken”… Blotta misstanken om vadå, undrar jag. Nu gällde det public service men vilka fler områden skulle kunna bli aktuella?

Kan en rektor vara politiskt aktiv? En lärare? En domare? En åklagare? En polis? En dörrvakt? En arbetsförmedlare? En läkare? Jag inser att denna lista kan uppfattas lite skruvad men visar ändå ett problem som inte fullt ut kan lösas med yrkesförbud.

Förutom yrkesförbud har vi också ett samhällsklimat som i allt högre snarast stigmatiserar politiskt arbete. Jag är aktiv i två föreningar, en utvecklingsförening här i Klintehamn och ett politiskt parti. Det är ganska tydligt att det ena är fint och värt att uppskattas men det är andra är tveksamt och inget att gilla. Värst i detta avseende är nog massmedia!

Jag har under den tid, snart 50 år, jag varit politiskt aktiv blivit intervjuad ganska många gånger, ibland av journalister som jag känt till haft andra politiska sympatier. Jag har aldrig uppfattat det som ett problem, snarast har jag uppfattat att de verkligen bemödat sig om att hantera intervjun korrekt och inte försökt vinkla utifrån den egna politiska uppfattningen. Jag menar helt enkelt att det kan vara positivt att det finns en öppenhet om de politiska sympatierna för vi tror väl inte att journalister saknar politiska åsikter…

Här finns ett av inslagen om Elin Segerlind

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6899367


Bryt bolagskulturen!

november 1, 2017

För några dagar sedan lämnade jag mitt styrelseuppdrag i Gotlandshem. Jag gjorde det efter att styrelsen beslutat om en försäljning av ca 900 lägenheter. Men framförallt gjorde jag det för att öppet och tydligt kunna kritisera beslutet och driva på för att regionfullmäktige ska avstyra försäljningen. Kanske hade jag kunnat göra det även om jag behållit mitt uppdrag men jag vågade inte pröva och riskera dra på mig en skadeståndsprocess.

Jag anser att det borde vara självklart med en öppen diskussion om den här och förstås många andra frågor som inom Gotlandshem. Men den arbetsordning som antagits av styrelsen har en skrivning som syftar till att tysta eventuell opposition i styrelsen; ”Styrelsens lojalitetsplikt innebär att ledamot är lojal med de beslut som styrelsen fattar.” Förstås inte alldeles glasklart och heller inte självklart att en sådan skrivning har nån giltighet utöver vad som framgår av aktiebolagslagen, alltså den sk vårdnadsplikten som inte handlar om lojalitet mor styrelsebeslut utan handlar om att man inte får skada bolaget.

Vänsterpartiet har agerat för att få bort skrivningen om lojalitet mot styrelsens beslut och vi anser oss numera ha stöd av ”nya” ägardirektiv från regionfullmäktige som föreskriver

”Utgångspunkten för styrningen av bolaget är densamma som för verksamhet i förvaltningsform vilket innebär öppenhet, debatt och politisk styrning.”

Men styrelsen, utom Vänsterpartiet, är enig om att försöka avstyra en kritisk debatt där styrelseledamöter/ersättare kan delta.

I det läget var det inte möjligt för oss vänsterpartister att vara kvar. Att vi valde att avgå nu handlar naturligtvis om att det är ett enormt stort beslut som vi tycker är helt fel. Kanske är detta ett av de allra viktigaste besluten för region Gotland på hela mandatperioden.

Nog om detta men frågan om hur offentligägda bolag ska styras och granskas måste nu upp till debatt. Det är inte någon rimlig ordning att den som opponerar mot ett beslut inte ska få berätta det och redovisa sina skäl för detta. Ett viktigt skäl att ha offentligt ägda bolag, till exempel bostadsbolag, är ju att öka det demokratiska inflytandet i boendet då är det naturligtvis orimligt att begränsa debatten och öppenheten.

Visst finns det lägen när det kan vara befogat att begränsa den insynen även om detta ofta överdrivs men ibland är det nödvändigt att skydda företagets intressen mot konkurrenter eller andra som skulle vilja utnyttja kunskap. Liknande lägen kan finnas även i kommuner och regioner, till exempel vid upphandlingar så det gäller sekretess tillfälligt.

Men det handlar förstås inte bara om öppenhet utan om hela syftet med offentligägda bolag och därmed styrelsens och ledningens uppgift. Alltför ofta framhävs ”bolagets bästa” utan att reflektera över att det egentligen handlar om medborgarnas bästa (som äger bolaget).

Jag blir mer och mer övertygad om att skulle vara bra med en särskild lag, eller särskilda lagregler, för offentligägda bolag. Vi har det redan delvis sedan offentlighetsprincipen kom att gälla även bolagen, en regel som trädde i kraft i mitten av 90-talet. Många bolag insåg inte vad det skulle kunna innebära och när massmedia började använda insynen så dök flera rejäla skandaler upp.

En viktig slutsats är förstås att vi inte ska bolagisera offentliga verksamheter om inte skälen är väldigt övertygande. Åtminstone måste det gälla tills nya regler finns och bolagskulturen får ge vika för demokratin.