Sverige är bäst men….

juli 18, 2017

Den fattigdomsbekämpande organisationen Oxfam har tillsammans med Development finance institution undersökt och rangordnat hur 152 länder försöker minska ojämlikheten genom politiska insatser. Det handlar om beskattning, satsningar på välfärd och villkoren för arbetare.

Sverige bedöms vara bäst i denna politiska gren och ändå ökar klyftorna i Sverige, faktiskt snabbast i hela OECD-området. Det går säkert att diskutera detaljer i undersökningen men troligen skulle Sverige ligga bra till när det gäller att bekämpa ojämlikhet även om mätningen skulle gjorts annorlunda.

Slutsatsen är nog inte helt given men den rimligaste slutsatsen är att Oxfams och OECD:s siffror pekar på att de mer traditionella politiska instrumenten är väldigt otillräckliga. Globaliseringen och avregleringarna har lett till en allt kapitalism som både är råare och som innebär allt större vinster när marknaderna utvidgats. Tuffare för de längst ner på samhällsstegen och mer pengar till de som drar vinstlotterna och precis detta kan vi ju se när siffror över inkomster och förmögenheter redovisas.

När de ” traditionella politiska instrumenten är väldigt otillräckliga” behövs nya och jag är övertygad om att det handlar om att attackera klassamhällets själva grundvalar. Ägandet och vinstintressena handlar det förstås om. Socialdemokratin, eller åtminstone delar av socialdemokratin har nog insikten men har hittills (nästan) aldrig haft modet och därför behöver socialdemokraterna hjälp. Den hjälpen borde komma från andra delar av den politiska vänstern, till exempel Vänsterpartiet…

Dessvärre finns knappast någon tydlig linje ens hos Vänsterpartiet. Det går lätt att samla vänstern när det finns något att var emot men betydligt svårare när det gäller att formulera en verklig politisk strategi.

Jag kan inte låta bli att återkomma till förra årets Vänsterpartikongress som skulle anta ett partiprogram som skulle innehålla en tydligare socialistisk strategi. Förslaget var inte fullgånget men uppseendeväckande nog strök kongressen ett av de mer tydliga förslagen som handlade just om ägandet. Det var skrivningen ”Samhällets infrastruktur i bred bemärkelse, till exempel järnväg, energiförsörjning, bankväsende och välfärd, ska ägas och drivas i offentlig regi.”  Motivet som redovisades var att programkommissionens förslag ansågs inskränka möjligheten till kooperativa driftsformer inom välfärden och skulle därmed försvåra Vänsterpartiets arbete mot vinster i välfärden. En mycket märklig strykning tycker jag och jag utvecklat detta i ett blogginlägg för drygt ett år sedan. Du kan läsa det här: https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/05/12/funderingar-efter-en-kongress/

Här finns mer att läsa om Oxfams rapport (och hela rapporten).

https://www.oxfam.se/blog/sverige-bast-varlden-att-bekampa-inkomstojamlikhet

 

 


Summa seminarium Almedalen

juli 8, 2017

Det är individualistiska idéer som dominerar i Almedalen. Högern är stark! Jag medger utan vidare att mitt underlag har sina brister, cirka 15 seminarier men också en ganska noggrann genomläsning av seminarieutbudet.

Idéer om jämlikhet lyser i stort sett helt med sin frånvaro. Tankar om nya kollektiva/demokratiska lösningar nämns knappast alls. När det gäller de stora negativa effekter av ett mer segregerat samhälle, till exempel för skolan och inom stadsplaneringen saknas nästan helt en vilja och kraft att försöka minska segregationen, en segregation som i grunden håller på att kraftigt förstärka klyftorna i samhället.

Jag ska försöka utveckla lite och försöka ta några exempel på hur jag kommit till mina slutsatser.

Vänsterns visioner om ett (mer) jämlikt samhälle och hur det ska kunna åstadkommas verkar knappast leva. Jag är medveten om att de som har mest resurser att sätta agendan (särskilt) i Almedalen är de ekonomiskt starka företagen och deras lobbyorganisationer men de är inte helt själva så det borde finnas plats för några andra perspektiv än företagens. Sorgligt men sant är det att vänstern är på defensiven, tycker jag.  ”Jämlikhet” finns förstås som sökord men jag anser inte att beskrivningen av något av dessa seminarier har handlat om förslag till lösningar för mer jämlikhet. Möjligen har några handlat om att undvika ökad ojämlikhet. Närmast var kanske ”Vad är jämlikhet och varför är det viktigt?” som ordnades av LO. Bedöm själva hur offensivt det låter…

Visst har många uppmärksammat problemet med ökande klyftor och risker för utslagning redan i skolan men det har inte handlat om förslag för mer jämlikhet utan om hur klyftorna ska ”hanteras”, vilket i första hand har betytt att förhindra utslagning. Liberalernas förslag ” Mindre klyftor – mera frihet” innehöll flera förslag som skulle öka skillnaderna och jag tror dessvärre att deras program är ganska representativt för vad som presenterades i Almedalen 2017. Jag förväntar mig inget annat från Liberalerna men inte att nästan alla andra skulle ha samma recept. Jag skrev om detta för någon dag sedan.

Mycket av ”vänsterns diskussion” har handlat om hur vi ska slå vakt om uppnådda framgångar där kollektiva/demokratiska lösningar har använts framgångsrikt.  Jag syftar framförallt på välfärdens verksamheter som betytt så oerhört mycket för minskade klyftor, ökad trygghet och stor frihet för väldigt många. En välfärd som nu är pressad av privatiseringar och nedskärningar. Därför är den defensiva uppgiften viktig men förstås otillräcklig som vision om ett bättre samhälle. Jag är övertygad om att flera av de viktiga problem/utmaningar vi har nu och framöver behöver mer kollektiva lösningar.

Jag tänker på arbetslösheten som just nu beskrivs som en stor framgång men där sanningen att arbetslösheten ligger högt över de nivåer vi accepterade(?) på 80-talet och där antalet otrygga anställningar ökar och där dessutom kraven på större löneskillnader blir allt mer intensiva… Senaste statistiken från arbetsförmedlingen redovisar att 7,3 % är arbetslösa.

Jag tänker också på utarmningen av servicen på landsbygden och mindre orter som, det är en utveckling som understödjer inflyttningen till större orter. Jag menar förstås också att staten och kommunerna (åter) måste ta/få en starkare roll för att lösa bostadsfrågan på ett rimligt sätt. Men inga nya tankar om mer demokrati och kollektiva lösningar utan riktningen fortsätter i en riktning som styrs av marknaden och marknadens krav.

Jag tror också att miljöfrågorna kräver mer av kollektiva och demokratiska lösningar men det är absolut inte där fokus ligger nu och många av de statliga beslut som finns handlar om hur vi individuellt ska göra men utan att ha en lösning hela vägen. Jag ska bara ta ett exempel: Just nu finns ganska bra stöd för att installera solpaneler på enskilt ägda hus. Med det stödet är det lönsamma investeringar på 15 – 20 års sikt men vad kan den enskilde konsumenten egentligen om solpanelernas förmåga på några års sikt och vem som står för eventuella garantier om löftena inte infrias.

Och så lite om elefanten i rummet – segregationen. Där den verkliga elefanten är att nämna möjliga lösningar. Hur kan vi ”acceptera” ett skolval med de följder det ger? Varför hörs så få protester mot den allt orättvisare bostadsmarknaden där framförallt de unga i storstäderna drabbas av mycket kärva förutsättningar och ganska ofta helt orimliga förhållanden i ett alltmer utbrett andrahandsboende. Ett andrahandsboende där reglerna ändrades av Reinfeldtregeringen så den som hyr i andrahand är ganska rättslös. Regler som S/MP-regeringen låtit ligga kvar och som nu, bland annat, lett till att alltfler köper bostadsrätter för att hyra ut med skamliga hyror.

På detta tema ordnades några seminarier (4 st, dvs cirka en promille), varav 2 av Nöjesguiden(!) ordnade två som de kallade ”Andrahandsboenden från helvetet”. Bra, och oväntat, av Nöjesguiden men nog hade detta helvete förtjänat att ytterligare några aktörer utan direkta partsintressen också uppmärksammat detta. (De andra två seminarierna ordnades av Samtrygg AB, som vill öka andrahandsboendet och Jagvillhabostadnu, som kämpar för trygga lösningar för ungdomar).

Värst tycker jag nog ändå att diskussionen (eller bristen på diskussion) om skolan är. Skolan som har ett kompensatoriskt uppdrag, dvs skolan ska utjämna skillnader mellan barn med olika förutsättningar. Det ska ske genom resursfördelning och genom att välja arbetsmetoder som är kompensatoriska. Men den svenska skolan/skolsystemet är nu ett av dom som har störst skillnader inom hela OECD-området. Och de skillnader mellan barnens förmåga som beror på föräldrarnas utbildningsbakgrund ökar under skoltiden. Var uppmärksammas detta? Vilka riktiga förslag finns för att ändra på detta. Alldeles uppenbart är det att diskussionen om detta inte alls har den kraft och omfattning som den hade på (t ex) 80-talet.

Lärarnas riksförbund hade ett viktigt seminarium om ”utslagningen” i skolan, där problemet att en tredjedel av ungdomarna inte tar en gymnasieexamen men någon koppling till skolans bristande kompensatoriska förmåga gjordes inte.  (Tidigare inlägg om detta).

För mig är Almedalens seminarier ett enormt gratissmörgåsbord om viktiga frågor och med inslag som annars kostar tusentals kronor att få del av. Trots skevheten i innehåll är det en möjlighet för många som inte har tillgång till ett frikostigt ”fortbildningskonto” men seminarierna blir allt tunnare och alltmer propagandainriktade. Seminarier på 30 minuter helt utan möjlighet för publikfrågor eller oväntade inlägg. Få seminarier är över en timme. ”Almedalsveckan” har en hel del att fundera över framöver och till den listan vill jag lägga ”Hur säkra en rimlig kvalité på seminarierna”.

 


Tillit, jämlikhet och demokrati hänger ihop

december 14, 2014

Den mellanmänskliga tilliten hänger nära ihop med jämlikhet och demokrati. Och, jo, jag tycker att det finns många viktiga kvaliteter i de nordiska samhällsmodellerna. Trots brister och inslag som ständigt måste diskuteras.

Jag är övertygad om att de nordiska ländernas förmåga att skapa goda livsvillkor har starkt samband med en starkt förankrad demokrati och med ekonomiska skillnader som vid en internationell jämförelse är relativt små, även om de senaste åren har gått kraftigt åt fel håll. I norden har fackföreningsrörelsen haft en mycket stark ställning men också andra folkrörelser har varit starka i de nordiska länderna.

Idag, på DN debatt, tar Bo Rothstein upp frågan om identitetspolitik och hur den kan påverka de nordiska modellen. Det är en viktig debatt även om jag kommer till en delvis annan slutsats än Rothstein.

Rothstein väljer en lite snävare förklaring till vad som kan bygga ett bra samhälle

”många forskare (har) kommit att peka på en annan mera grundläggande faktor, nämligen den mellanmänskliga tilliten i samhället. Denna mäts med frågor av typen ”anser du att man i allmänhet kan lita på andra människor”, vilka ställs till representativa urval av befolkningen.”

Rothstein driver därefter sin tes att det är just de offentliga institutionerna som är avgörande för tilliten. Men ingen kan väl tro att de offentliga institutionerna seglar fritt i samhället. De är förstås en del av hela samhällets struktur och värderingar. Om det är en roffarmentalitet som präglar samhället så påverkar det de offentliga institutionerna. Om det finns en starkt förankrad demokrati så påverkar det förstås de offentliga institutionerna.

Så frågan blir därför i hög grad vilka grundläggande synsätt som vi tror bästa kan understödja tillit och förtroende.

Är det en stark demokrati?
Är det stora skillnader i inkomster och förmögenheter?
Är det patienter och elever som känner sig som marknadsobjekt?
Är det telefonbolag som gör allt (precis allt) för att lura sina kunder?

Eller för att ställa frågor där svaren (kanske) inte är lika självklara. Understödjer vi tillit och förtroende genom:

Mer kontroller och mer resurser till kontrollerande myndigheter?
Mer domstolsprövningar av demokratiskt fattade beslut?
Fler och fler relationer inom offentliga verksamheter som regleras av omfattande juridiska dokument?

Jag tycker att utvecklingen av offentliga verksamheter, som ska vara demokratiskt styrda är bekymmersam, just genom den ytterligare byråkratisering som skett de senaste 20 åren. Delvis som en följd av EU-medlemskapet men huvudsakligen av andra skäl. Men det finns förstås också starka tillskyndare av ökade kontroller och en kraftigt ökad byråkratisk överbyggnad.

Vi måste bekämpa diskriminering men minst lika viktigt är att bekämpa alla andra former av orättvisor. Det är väl uppenbart att den politiska högern nu försöker utnyttja svårigheterna på arbetsmarknaden för nyanlända till att rent allmänt försämra jämlika anställningsvillkor och löner.

För några veckor sedan genomförde Timbro ett seminarium med rubriken ”Jämlikhet eller integration”. Högerns agerande visar att frågan i huvudsak inte handlar om diskriminering utan om en politik för jämlikhet.

Nina Björk skrev om detta, på ett utmärkt sätt, den 12 november:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nina-bjork-ingen-makt-ar-storre-an-den-ekonomiska-makten/

Nina Björk skriver bland annat:

”Om målet med vänsterpolitik är ett socialistiskt samhälle, det vill säga ett överskridande av det nuvarande kapitalistiska konkurrenssamhället, tror jag hon har fel. Då finns det verkligen en motsättning mellan identitetspolitik och vänsterpolitik.”

http://www.dn.se/debatt/identitetspolitiken-hotar-den-nordiska-samhallsmodellen/


Viktig diskussion

januari 29, 2013

Idag uppmärksammar fyra professorer den ökande ojämlikheten i hälsa och livslängd i Sverige och i ”merparten av de utvecklade länderna” (DN Debatt). Det är bra och en viktig diskussion men det är knappast några nyheter som professorerna presenterar.  Möjligen ska det uppfattas som något nytt att välfärdsåtgärder inte räcker för att utjämna skillnader i ett samhälle som i övrigt bygger på ojämlikhet.

Men visst kan man tycka att forskningen borde ha lite mer svar, inom ett område som är väl beforskat, men tydligen inte utforskat. Kanske krävs en forskning som vågar mer och som också tittar på samhället med ett tydligt klassperspektiv. ”Skillnaderna har ökat kontinuerligt i både Finland, Norge och Sverige under tre eller fyra decennier” framhålls in artikeln. Ja, det var väl ganska exakt då som den reformistiska arbetarrörelsen slogs tillbaka och samhällsutvecklingen började ta en annan bana, med mer marknad och mindre jämlikhet som ideal.

Samtidigt som det går att önska mer forskning så går det förstås inte att förvänta att forskningen kommer med entydiga förslag om stora samhällsreformer eller andra insatser. Det krävs framförallt en mera djärv politisk diskussion om behovet av samhällsförändring. Jag tror egentligen inte eller att det är hälsofrågorna som ska vara i förgrunden för den diskussionen. Hälsofrågorna är bara ett av flera symptom på att vi behöver ett bättre samhälle.

Jag tror att kraven på resurshållning och nödvändigheten mer långtgående miljöhänsyn kommer att göra det nödvändigt med stora förändringar. Under lång tid har vi kunnat leva med illusionen att resurserna är oändliga och det är genom konsumtionsökning som många problem skulle lösas. Snart måste vi nog inse att det är en sprucken illusion. Exakt vad det innebär för problem och möjligheter har vi väl ännu inte riktigt konfronterats med.

Marknadskrafterna har visat sig kunna leverera svar på många fler frågor än vi räknade med för några decennier sedan. Marknadskrafterna har givetvis också ett svar på resursbristen och det är ökade priser och därmed kan vi kallt räkna med att effekterna av ojämlikheten kommer att bli än mer påtagliga. Miljöavgifter och miljöskatter är ju variant av detta och effekten blir ju precis detta. De med pengar kan fortsätta som förut och minskningen för de med tunn plånbok stå för. Visst innebär också ökade priser och skatter möjligheter till nya tekniska idéer men så fungerar det långtifrån alltid.

Svaret på resursbrist borde istället bli ett mer jämlikt och solidariskt samhälle. Ett samhälle där det inte är den företagens lönsamhet och den privata konsumtionen som ska styra. Vänstern borde prata mer om detta!

Trots att jag inte tror att forskningen kommer att leverera alla svar så är det värt att läsa hur de brittiska forskarna och författarna Marmot, Wilkenson och Picket för flera år sedan utförligt kunnat visa att ökad ojämlikhet har leder till ökade skillnader i ohälsa och livslängd. Bäst tycker jag boken Statussyndromet. De andra böckerna på svenska heter Tänk på avståndet och Jämlikhetsanden.