Funkar grön skatteväxling?

juni 30, 2019

Idag (30/6) är det lite av skatteväxlingens dag i Almedalen, dvs det är Miljöpartiets politik som uppmärksammas. Visst låter det rimligt att öka skatten på miljöfarlig verksamhet och sänka skatten på arbete.Tanken är förstås att miljöfarlig verksamhet ska minska och att en del arbetsintensiv verksamhet ska kunna öka, till exempel reparationer av trasiga prylar, men jag tror att vi måste inse att det finns stora begränsningar och en del problem.

Skatter tas ju i första hand ut för att finansiera gemensamma offentliga utgifter, till väldigt stor del välfärden, därför är det en viktig fråga om ekvationen kommer att gå ihop. Ett annat syfte med skatten kan och bör vara att utjämna orättvisor och därför är det viktigt att bedöma hur högre ”gröna skatter” påverkar för olika personer och hushåll och hur detta kan mötas med skatterna på inkomster och förmögenheter.

Med stor säkerhet kommer höjda miljösktter att slå relativt hårt mot många med måttliga inkomster eftersom även om förbrukning av bensin och annan energi till viss följer inkomsten. Visst kan ändrade inkomstskattera och en del andra insatser kompensera men det är givetvis ett stort problem att regeringen utlovat att värnskatten, som bara betalas av de med höga inkomster, ska avskaffas! Dessutom skulle vi behöva mer resurser till välfärden, alltså högre skatter.

Förra året uppgick skatten på arbete till 1 240 miljarder (till staten och kommunerna sammantaget) och alla punktskatter uppgick till 130 miljarder, varav cirka 85 miljarder är tydligt miljörelaterade. En fördublling av alla punksskatter skulle alltså kunna betyda att skatten på arbete kan sänkas med 10 procent, dvs om inte konsumtionen som beskattas kommer att minska och det är ju det som är meningen. Bensinpriset skulle öka med ungefär 9 kr per liter för att nämna ett exempel, och kommer givetvis att påverka bensinförbrukningen.

Huvudinriktningen är förstås att istället stimulera alternativa energilösningar inom transportsektorn och i samhället i övrigt. Flera av de uppläggen, till exempel mindre anläggningar för solel , bygger idag på ganska kraftiga bidrag från staten, ingen energiskatt, 60-öre bidrag per kWh (för den el som ”säljs) och dessutom investeringsstöd.

E 85 och biogas utgår ingen energiskatt eller koldioxidskatt, de skatter som för bensin uppgår till 7 kr per liter.

Inom ramen för nuvarande skattesystem är det troligen en stor utmaning att upprätthålla inkomsterna från punktskatter med tanke på att många koldioxidsnåla lösningar är praktiskt taget skattefria och nu ganska snabbt ökar i omfattning. Att dessutom utlova sänkta skatter på arbete tycker jag är väldigt vidlyftigt och riskerar att slå tillbaka.

Min slutsats är att en ”grön skatteväxling” inte rätt väg att gå. Tankarna är att enkla marknadsprinciper ska leda till att alla gör det som är bäst för den egna plånboken och summan blir ett mer miljövänligt agerande. Utmaningen att klara klimatutmaningen är större än att hoppas på de egna plånböckerna. Klimatet är verkligen en gemensam angelägenhet som kräver ett samlat agerande och där alla gör sin insats i förvissningen att alla andra också gör det.

Annonser

EU – några reflektioner

maj 18, 2019

Nu när det är en vecka kvar till EU-valet ska jag passa på och skriva om EU och i viss mån om EU-valet. Inte så mycket tvärsäkra åsikter utan snarare några reflektioner.

I grunden är jag kritisk till hela konstruktionen och det är jag i huvudsak av två skäl:

  1. Det är ett nyliberalt projekt där ”den fria marknaden” ska vara ett överordnat intresse. Det är inte självklart i vilken grad detta måste omsättas i nationell lagstiftning men för Sveriges del har det kraftigt kommit att påverka bostadspolitiken, kommunernas möjligheter att sätta medborgarnas intresse främst, alkoholpolitiken och dessutom kraftigt byråkratiserat offentliga upphandlingar, Inget av detta har bidragit till bättre samhälle för de flesta av oss – tvärtom!
  2. Beslutsfattandet är konstruerat så att det försvagar demokratin och tilltron till demokratiska institutioner. Det beror på ett ganska komplicerat beslutsfattande, på långt avstånd från de flesta medborgarna och dessutom finns egentligen ingen gemensam demokratisk arena för en levande debatt om de frågor som ska avgöras inom EU. Till detta måste också dessvärre läggas att EU-parlamentet och hela EU-byråkratin kraftigt bidrar till framväxte av det som måste rubriceras som en politisk klass som lever på villkor långt från de förhållanden som gäller för de flesta medborgare/väljare.

Men när detta är sagt så måste ju också läget just nu bedömas och kommenteras och då är det framförallt två förhållanden som måste framhållas.

Dels är det klimatfrågan och jag anser att EU:s ”miljöpolitik” i lite snävare mening har varit bättre än jag befarade. Inte så att jag är nöjd och problemet är förstås är förstås att det gäller just ”i lite snävare mening” och med avser jag de lagar och regler som tagits fram men samtidigt bidrar ju hela strukturen till den kraftiga ökning av transporter som är den sektor där utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka. Trots allt så tror jag att EU skulle kunna spela en viktig roll för att minska utsläppen av växthusgaser.

Därför är EU och EU-valet en viktig möjlighet som vi bör ta tillvara genom att rösta fram företrädare som har viljan och förmågan att starkt driva klimatfrågor i EU-parlamentet. Det kommer definitivt inte att räcka men kan komma att blir en del av den klimatomställning vi måste genomföra.

Förutom klimatfrågan så är förstås också den nationella högerns offensiv viktig och vi måste göra allt för att stoppa den och då kan EU och EU-parlamentet vara en del i detta. En stark vänster i EU-parlamentet är ett sätt att stoppa inflytande i parlamentet för den nationella högern.

Men, och det kan inte framhållas för mycket; både klimatfrågans lösning och stoppandet av den nationella högern kräver en bredare folklig förankring och det förutsätter en annan politik. En politik som drar undan grunden för den nationella högerns populism och en politik som visar att vi kan lösa klimatfrågan på ett rättvist sätt.

 

 


Tveksam klimatlag

februari 4, 2017

Klimatfrågan är en av vår tids viktigaste frågor och jag tycker verkligen att den är värd stora insatser och det kommer att behövas. Men jag är ändå mycket tveksam till den särskilda lag en ”Klimatlag” som regeringen presenterade förslag till i torsdags (2 feb).

Det som behövs är en konkret politik för att minska utsläppen av växthusgaser och lagen innehåller inga sådana förslag utan handlar om hur arbetet ska bedrivas. Men varför vara tveksam till det? Kan det skada på nåt sätt?

Jag tror att riskerna är på två sätt.

Dels finns en risk att det nu uppfattas som om vi på nåt sätt närmat oss nån sorts lösning på frågan och det går nog inte att säga. Statsministern sa ”Detta är en reform som förmodligen blir den viktigaste som vår generations politiker kommer att genomföra för Sverige”, men det var ju ingen ”reform” alls, det var ju bara mål och former. Den konkreta reformagendan återstår ju.

För det andra så är det lite så att regeringen skjuter ifrån sig det som är det politiska ansvaret, som är att peka ut nödvändiga beslut, uppoffringar, skattehöjningar, målkonflikter som måste lösas för att få en kraftfull politik. Istället ges arbetet, med till exempel ett klimatpolitiskt, råd ungefär samma form som finans- (och penning-) politiken där det på nåt sätt förväntas att experter ska lösa frågorna. Det är bra med ”expertråd” men vill vi verkligen att de ska ges makten efter modellen med en självständig riksbank som tagit över penningpolitiken.

Är vi beredda att ge ett expertråd makten att bestämma och då handlar det knappast om några få parametrar som obligationsköp och reporäntan utan över betydligt mer komplexa frågor som bilåkning-bensinskatten, jordbruksproduktion-köttkonsumtion, betonganvändningen….för att bara ta några enkla exempel som påverkar ganska mycket i samhället. Sånt jag tycker att vi har demokratin till att bestämma, inte minst hur möjligheterna och bördorna ska fördelas.

Jag är övertygad om att en kraftfull och fungerande klimatpolitik kräver folklig förankring och det tror jag är möjligt men bara om politiken upplevs som rättvis och demokratisk. Om det upplevs enbart som påbud uppifrån finns risken att det inte kommer att fungera och den risken tycker jag lurar bakom hörnet med den konstruktion som regeringen valt. Jag är medveten om att regeringen har stort stöd i just denna fråga (om Klimatlag), även från Vänsterpartiet.

 

Så här presenterar regeringen förslaget till klimatlag på sin hemsida:

Klimatlag

  • Klimatlagen lagfäster att regeringens klimatpolitik ska utgå ifrån klimatmålen och hur arbetet ska bedrivas.
  • Regeringen ska varje år presentera en klimatredovisning i budgetpropositionen.
  • Regeringen ska vart fjärde år ta fram en klimatpolitisk handlingsplan som bland annat ska redovisa hur klimatmålen ska uppnås.
  • Den nya klimatlagen ska träda i kraft den 1 januari 2018.

 


Lovande förslag

oktober 21, 2014

Lovande, men det behövs mer. S-MP-regeringen redovisar idag några förslag, på DN-debatt, som visar att politiken kommer att vara mer aktiv nä det gäller klimat- och miljöområdet. Det är bra, kanske rentav mycket bra som principiellt besked.

Men en lite närmare titt/granskning visar att förslaget innehåller ganska måttliga insatser. Det är ett par hundra miljoner om året. Och, som inte ska glömmas, också några viktiga åtgärder som inte kostar pengar som ska minska, eller åtminstone hålla tillbaka, lastbilarnas utsläpp. Så mer, mycket mer, behövs.

Idag kom också ett förslag från regeringen om ett investeringsstöd till energiförbättringar av bostäder byggda på 60- och 70-talet.

Men även om allt summeras och något högre nivåer utlovas kommande så räcker det inte. Det räcker inte för den nödvändiga omställning som behövs. Ett skäl är förstås statliga budgetregler och regeringens budgetdisciplin som håller tillbaka investeringar som är nödvändiga men som också skulle bidra till att minska arbetslösheten. (Jo, jag vet att jag skrev något liknande för bara nån dag sedan).

För att bara ta ett exempel så finns det bedömningar som pekar på att behovet att upprustningar av de sk miljonprogramområdena kräver investeringar på över 500 miljarder kronor. Regeringens budgetförslag är 200 miljoner, vilket förstås är mer än noll. Kanske är 500 miljarder en överskattning av behovet och något mer pengar kommer de närmaste åren men det är väl ändå uppenbart att det är ett väldigt gap mellan budget och behov.

Tanken med regeringens satsning är förstås att det bara en medfinansiering och att andra pengar ska komma från fastighetsägare, kommuner och kanske från en del andra. Det kan vara en god idé men också ett sätt att fördela pengar som innehåller betydande risker och problem.

Två uppenbara problem finns med medfinansieringsprojekt där kommuner, föreningar och företag ansöker om pengar från staten eller EU. För det första så kräver det ofta stora administrativa insatser som kan sluka en stor del av de resurser som till slut faller ut. För det andra så är ofta medfinansieringen så blygsam att de projekt som genomförs skulle ha genomförts ändå. Som en tredje risk så finns förstås risken att många idéer som utvecklas, enligt bidragsgivarnas ramar, inte får pengar. Det kan leda till att inget alls görs i ett läge där en annan inriktning från början, utan bidragsmöjligheten, skulle ha kunnat leda till en lite mindre satsning än den som fått nej.

Slutsatsen får inte bli att staten inte ska kunna ge olika former av investeringsstöd men slutsatsen måste bli att bidragen blir på en sån nivå att de verkligen innebär nya satsningar. Dessutom måste det med kraft understrykas att själva bidragshanteringen måste göras hanterlig. Det är naturligtvis en skam för det offentliga systemet att det finns konsultföretag som lever på att skriva EU-ansökningar.


Stärk demokratin

september 27, 2013

Under de senaste åren har förslag om mer expertstyre i viktiga samhällsfrågor lanserats från olika håll och med ganska varierande motiv. Oberoende centralbank/riksbank är ju numera en allmänt (?) accepterad form av expertstyre av ett vitalt samhällsområde. Mer domstolsprövningar av innehållet i kommunala beslut är en annan form av mer expertstyre (jag bloggade om det igår). Förstatligande av sjukvård och skola, som förordas av flera partier, är i realiteten också en form av ökat expertstyre.

Därför är det väldigt glädjande när två professorer som är aktiva inom klimatforskningen starkt understryker behovet av demokratin som metod för att ta itu med den allvarliga klimatfrågan. De skriver om detta på DN-debatt idag och skriver bland annat ”Ytterst innebär ett engagemang för en demokratisk samhällsstyrning att acceptera att makten ligger hos folket, och inte hos de sakkunniga.”

Många fler borde läsa och fundera noggrant över innehållet i artikeln. Och det är viktigt att understryka att ingenstans i artikeln försöker professorerna Björn-Ola Linnér och Roger Pielke Jr tona ner varken problemet eller behovet av samhällsförändringar. Tyvärr, eller kanske snarare ganska förväntat, valde en företrädare för det ”klimatskeptiska” Stockholmsinitiativet att göra en sådan tolkning.

Jag är övertygad om att vi står behöver göra ganska stora samhällsförändringar för att klara klimathotet. Många av de förändringarna kommer att kräva bred uppslutning från alla (nästan alla) och det är knappast möjligt att genomföra utan en rejäl debatt och dialog där alla känner delaktighet därför är demokrati troligen också en bra metod att klara uppgiften.

Det finns goda möjligheter att ett mer resurshushållande samhälle också kan öka livskvalitén i många avseenden men vi ska inte blunda för att det också kan innebära en del nödvändiga uppoffringar. Om det blir nödvändigt med uppoffringar så är de troligen möjliga att klara med rimliga sociala konskevenser bara om alla är med och delar på detta. Ett system då de med fet plånbok ska kunna köpa sig fria kommer knappast att kunna fungera långsiktigt. Mer jämlikhet och mindre av ekonomiska styrmedel borde därför ingå i en framgångsrik klimat- och miljöpolitik.