Tveksam klimatlag

februari 4, 2017

Klimatfrågan är en av vår tids viktigaste frågor och jag tycker verkligen att den är värd stora insatser och det kommer att behövas. Men jag är ändå mycket tveksam till den särskilda lag en ”Klimatlag” som regeringen presenterade förslag till i torsdags (2 feb).

Det som behövs är en konkret politik för att minska utsläppen av växthusgaser och lagen innehåller inga sådana förslag utan handlar om hur arbetet ska bedrivas. Men varför vara tveksam till det? Kan det skada på nåt sätt?

Jag tror att riskerna är på två sätt.

Dels finns en risk att det nu uppfattas som om vi på nåt sätt närmat oss nån sorts lösning på frågan och det går nog inte att säga. Statsministern sa ”Detta är en reform som förmodligen blir den viktigaste som vår generations politiker kommer att genomföra för Sverige”, men det var ju ingen ”reform” alls, det var ju bara mål och former. Den konkreta reformagendan återstår ju.

För det andra så är det lite så att regeringen skjuter ifrån sig det som är det politiska ansvaret, som är att peka ut nödvändiga beslut, uppoffringar, skattehöjningar, målkonflikter som måste lösas för att få en kraftfull politik. Istället ges arbetet, med till exempel ett klimatpolitiskt, råd ungefär samma form som finans- (och penning-) politiken där det på nåt sätt förväntas att experter ska lösa frågorna. Det är bra med ”expertråd” men vill vi verkligen att de ska ges makten efter modellen med en självständig riksbank som tagit över penningpolitiken.

Är vi beredda att ge ett expertråd makten att bestämma och då handlar det knappast om några få parametrar som obligationsköp och reporäntan utan över betydligt mer komplexa frågor som bilåkning-bensinskatten, jordbruksproduktion-köttkonsumtion, betonganvändningen….för att bara ta några enkla exempel som påverkar ganska mycket i samhället. Sånt jag tycker att vi har demokratin till att bestämma, inte minst hur möjligheterna och bördorna ska fördelas.

Jag är övertygad om att en kraftfull och fungerande klimatpolitik kräver folklig förankring och det tror jag är möjligt men bara om politiken upplevs som rättvis och demokratisk. Om det upplevs enbart som påbud uppifrån finns risken att det inte kommer att fungera och den risken tycker jag lurar bakom hörnet med den konstruktion som regeringen valt. Jag är medveten om att regeringen har stort stöd i just denna fråga (om Klimatlag), även från Vänsterpartiet.

 

Så här presenterar regeringen förslaget till klimatlag på sin hemsida:

Klimatlag

  • Klimatlagen lagfäster att regeringens klimatpolitik ska utgå ifrån klimatmålen och hur arbetet ska bedrivas.
  • Regeringen ska varje år presentera en klimatredovisning i budgetpropositionen.
  • Regeringen ska vart fjärde år ta fram en klimatpolitisk handlingsplan som bland annat ska redovisa hur klimatmålen ska uppnås.
  • Den nya klimatlagen ska träda i kraft den 1 januari 2018.

 

Annonser

Lovande förslag

oktober 21, 2014

Lovande, men det behövs mer. S-MP-regeringen redovisar idag några förslag, på DN-debatt, som visar att politiken kommer att vara mer aktiv nä det gäller klimat- och miljöområdet. Det är bra, kanske rentav mycket bra som principiellt besked.

Men en lite närmare titt/granskning visar att förslaget innehåller ganska måttliga insatser. Det är ett par hundra miljoner om året. Och, som inte ska glömmas, också några viktiga åtgärder som inte kostar pengar som ska minska, eller åtminstone hålla tillbaka, lastbilarnas utsläpp. Så mer, mycket mer, behövs.

Idag kom också ett förslag från regeringen om ett investeringsstöd till energiförbättringar av bostäder byggda på 60- och 70-talet.

Men även om allt summeras och något högre nivåer utlovas kommande så räcker det inte. Det räcker inte för den nödvändiga omställning som behövs. Ett skäl är förstås statliga budgetregler och regeringens budgetdisciplin som håller tillbaka investeringar som är nödvändiga men som också skulle bidra till att minska arbetslösheten. (Jo, jag vet att jag skrev något liknande för bara nån dag sedan).

För att bara ta ett exempel så finns det bedömningar som pekar på att behovet att upprustningar av de sk miljonprogramområdena kräver investeringar på över 500 miljarder kronor. Regeringens budgetförslag är 200 miljoner, vilket förstås är mer än noll. Kanske är 500 miljarder en överskattning av behovet och något mer pengar kommer de närmaste åren men det är väl ändå uppenbart att det är ett väldigt gap mellan budget och behov.

Tanken med regeringens satsning är förstås att det bara en medfinansiering och att andra pengar ska komma från fastighetsägare, kommuner och kanske från en del andra. Det kan vara en god idé men också ett sätt att fördela pengar som innehåller betydande risker och problem.

Två uppenbara problem finns med medfinansieringsprojekt där kommuner, föreningar och företag ansöker om pengar från staten eller EU. För det första så kräver det ofta stora administrativa insatser som kan sluka en stor del av de resurser som till slut faller ut. För det andra så är ofta medfinansieringen så blygsam att de projekt som genomförs skulle ha genomförts ändå. Som en tredje risk så finns förstås risken att många idéer som utvecklas, enligt bidragsgivarnas ramar, inte får pengar. Det kan leda till att inget alls görs i ett läge där en annan inriktning från början, utan bidragsmöjligheten, skulle ha kunnat leda till en lite mindre satsning än den som fått nej.

Slutsatsen får inte bli att staten inte ska kunna ge olika former av investeringsstöd men slutsatsen måste bli att bidragen blir på en sån nivå att de verkligen innebär nya satsningar. Dessutom måste det med kraft understrykas att själva bidragshanteringen måste göras hanterlig. Det är naturligtvis en skam för det offentliga systemet att det finns konsultföretag som lever på att skriva EU-ansökningar.


Stärk demokratin

september 27, 2013

Under de senaste åren har förslag om mer expertstyre i viktiga samhällsfrågor lanserats från olika håll och med ganska varierande motiv. Oberoende centralbank/riksbank är ju numera en allmänt (?) accepterad form av expertstyre av ett vitalt samhällsområde. Mer domstolsprövningar av innehållet i kommunala beslut är en annan form av mer expertstyre (jag bloggade om det igår). Förstatligande av sjukvård och skola, som förordas av flera partier, är i realiteten också en form av ökat expertstyre.

Därför är det väldigt glädjande när två professorer som är aktiva inom klimatforskningen starkt understryker behovet av demokratin som metod för att ta itu med den allvarliga klimatfrågan. De skriver om detta på DN-debatt idag och skriver bland annat ”Ytterst innebär ett engagemang för en demokratisk samhällsstyrning att acceptera att makten ligger hos folket, och inte hos de sakkunniga.”

Många fler borde läsa och fundera noggrant över innehållet i artikeln. Och det är viktigt att understryka att ingenstans i artikeln försöker professorerna Björn-Ola Linnér och Roger Pielke Jr tona ner varken problemet eller behovet av samhällsförändringar. Tyvärr, eller kanske snarare ganska förväntat, valde en företrädare för det ”klimatskeptiska” Stockholmsinitiativet att göra en sådan tolkning.

Jag är övertygad om att vi står behöver göra ganska stora samhällsförändringar för att klara klimathotet. Många av de förändringarna kommer att kräva bred uppslutning från alla (nästan alla) och det är knappast möjligt att genomföra utan en rejäl debatt och dialog där alla känner delaktighet därför är demokrati troligen också en bra metod att klara uppgiften.

Det finns goda möjligheter att ett mer resurshushållande samhälle också kan öka livskvalitén i många avseenden men vi ska inte blunda för att det också kan innebära en del nödvändiga uppoffringar. Om det blir nödvändigt med uppoffringar så är de troligen möjliga att klara med rimliga sociala konskevenser bara om alla är med och delar på detta. Ett system då de med fet plånbok ska kunna köpa sig fria kommer knappast att kunna fungera långsiktigt. Mer jämlikhet och mindre av ekonomiska styrmedel borde därför ingå i en framgångsrik klimat- och miljöpolitik.