Granska elbranschen

mars 30, 2018

Det är nu drygt 20 år sedan elbranschen avreglerades. Alla förstår ju att för en sådan bransch kommer det alltid att finnas hundratals regler för att hela vårt sammankopplade elnät ska fungera och det tror jag vi alla vill. Så avregleringen gällde ju bara att vi som elanvändare skulle kunna välja att köpa elen från andra bolag än de äger elnätet där vi bor. Dessutom blev det nya regler också för elnätet.

Jag ska nu cirka 20 år efter avregleringen ge en enkel ögonblicksbild av hur det fungerar:

Vi har bytt elbolag igen! För att få ett någorlunda bra pris så ska man byta bolag, kanske lite svårt att förstå men så är priserna giorda. Nya kunder erbjuds nämligen lägre pris an tidigare kunder som vill förlänga. Dessutom har några bolag, alltid, kampanjpriser och just nu när vårt avtal löpte ut så ingick inte vårt bolag bland de kampanjande. Så var det också för tre är sen när vi bytte senast (vi brukar har treårsavtal).

Skillnaden i pris mellan att byta och förlänga var över 20 procent och det betyder över tusen kronor om året. Inte jättemycket pengar men ändå värt någon timmes insats och dessutom slippa känslan att ha blivit lurad (det är värt mer). Hur kan så stora prisskillnader förekomma när ”produkten” är exakt densamma och levereras till exakt samma plats (uttagen i väggen). Det är dessutom lätt att hitta priserna till alla bolag.

Det är väl ganska uppenbart att elbolagen spekulerar i att en hel del kunder slentrianmässigt förlänger sina avtal och då kommer mer pengar som kompenserar de lite lägre kampanjpriserna. Som jag påstått många gånger förr: Tro inte att en marknad fungerar särskilt bra!

Jag har bloggat om detta tidigare se länkar i slutet.

Avregleringen fick ju också konsekvenser för den del som fortsatta att vara reglerad och styrd av tillstånd, alltså nätverksamheten. De senaste åren har vi ju märkt kraftiga höjningar av nätavgifterna och möjligen är det nu så att regeringen kommer att ingripa. Mönstret bakom prishöjningarna är ganska klassiska. Den första effekten av avregleringen, som innebar att elförsäljning och nätverksamhet separerades, var att antalet personer som skötte näten minskade och istället ökade marknadsavdelningar och administration. Den andra effekten var att bolagen började söka luckor i lagstiftningen som egentligen bygger på att nätavgifterna bara ska motsvara självkostnad. Till slut lyckades nätbolagen övertyga nån domstol att de borde ha rätt till avkastning och dammluckorna öppnades. Till detta ska läggas att riksdagen och den allmänna opinionen krävt ökad leveranssäkerhet som rimligen också kostar.

Jag har däremot sett väldigt lite av någon ordentlig granskning och debatt. Jo förstås, en del ifrågasätter tillstånden för näten och de monopol som de innebär. Jag tror att en uppluckring av det bara skulle försämra läget.

Trots allt så har delar av elförsörjningen gått åt rätt håll. Vind- och sol ökar och kärnkraften kommer att avvecklas. Jag gissar att marknadsförespråkare hävdar att detta delvis skett tack vare avregleringen men inte heller det har varit föremål för mycket debatt.

Det som skett är, enligt min mening, en mycket intressant marknadsmanipulation som inte är en följd av avregleringen utan är ett direkt inhopp av en lagstiftning. Det är de sk gröna certifikaten jag menar. Gröna certifikat som ”tvingar” oss alla att köpa en viss andel vind- eller solel. Certifikaten har varit viktiga för att öka elproduktionen och därigenom också satt lite press på priserna. Därför har inte heller priserna på el ökat särskilt mycket de senaste åren.

Jag tycker att stora delar av avregleringen visar hur illa marknaden fungerar men jag tycker ändå att det skull vara intressant med en bredare granskning av hela effekten.

Som sagt; jag har bloggat på detta tema tidigare och här några ganska gamla inlägg.

 

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2012/03/09/finns-det-lyckade-avregleringar/

 

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2014/02/19/avregleringar-och-skurkfasoner/

 

 

Annonser

Privatiseringsfanatikerna

februari 21, 2015

Jag gillar politik som drivs av ideologisk övertygelse. Det innebär ju att ideologin verkligen prövas när den konfronteras med verkligheten. Reinfeldts alliansregering var ideologiskt övertygad om att privatiseringar var en bra metod – och nu kan vi se resultaten.

Mest aktuellt idag är den katastrofala privatiseringen av arbetsförmedlingen för nyanlända som genomfördes 2010 genom de sk etableringslotsarna. Fiaskot kunde knappast vara större. Länge har det varit uppenbart att verksamheten gett dåligt resultat, alltså få ”etableringar” har kommit och kostnaderna har varit höga.

Nu visar det sig dessutom att det varit omfattande inslag av mycket tveksam karaktär och rentav brottslighet. Arbetsförmedlingen bestämde därför igår (20 februari) att omgående upphöra med verksamheten trots att riksdagens beslut fortfarande gäller.

Och Elisabeth Svantesson (M) som var ansvarig minister när reformen genomfördes är tyst. En naturlig reaktion från henne borde väl åtminstone vara att ifrågasätta om Arbetsförmedlingen kan sätta sig över riksdagen. Men Svantesson håller helt tyst genom att hålla sig undan. Ynkligt förstås men också ett medgivande om det totala fiaskot!

Visst kan vi privatiseringsmotståndare gotta oss lite när högerförslag så totalt misslyckas men det är framförallt tragiskt att just flyktingmottagningen skulle drabbas av detta fiasko. Redan tidigare har det ju tydligt visat sig att privatiseringen av boendet har slagit hårt mot möjligheterna att driva ett bra flyktingmottagande.

Två slutsatser borde vi dra:

För det första: Ändra mottagandet av flyktingar och avskaffa de privata vinstintressena i flyktingmottagande. Kanske låter det tråkigt att återkommunalisera ansvaret men det är troligen de enda rimliga. Det är i kommunerna de reella möjligheterna finns att lösa bostad, utbildning, arbetsintroduktion och i många fall en hel del omsorgsbehov. Enkelt kommer det inte vara heller i kommunerna. Ett grundläggande problem är att i de kommuner där det går att lösa bostadsfrågan där finns inte jobben – och tvärtom. Flytta jobben och bygg bostäder.

För det andra: Öka vår offensiv mot privatiseringarna. Vi ska inte vika undan utan försöka återta redan gjorda privatiseringar och vi ska ständigt påpeka bristerna och problemen. Jag inser att det kan komma att kännas tungt efter så lång tid där privatiseringsivrarna haft ett opinionsmässigt övertag – för så har det varit. Problem som uppmärksammas sätts sällan i sitt rätta sammanhang utan betraktas som avvikelser fån det normala.

Nu senast här på Gotland (16 februari, Radio Gotland) som skrev (om att fler startade bilprovning): men trots konkurrens går priserna snarare upp än ner…  Formuleringen visar just på den totalt överdrivna tilltron till ”konkurrensen” välgörande effekter. Vi borde påpeka denna felaktiga slutsats varje gång den förekommer.


Hotet från konkurrensen

oktober 11, 2012

Konkurrensen, helst den ”fria”, har gjorts till överordnat värde i samhället. När välfärdssystemen utformas, när miljöpolitiken slås fast och när trygghetsregler ska bestämmas så är det den fria konkurrensen som i allt högre grad blivit utgångspunkten.

Jag är övertygad om att det försämrar välfärden, gör miljöpolitiken svagare och direkt hotar tryggheten. Ändå är det ett förvånansvärt svagt ifrågasättande av konkurrensen som norm. Istället kan ”konkurrensargumentet” tas till när fackföreningar kräver kollektivavtal och när skatteverket beskriver varför alla ska betala skatt. Det är en tveksam argumentationslinje.

Idag (DN-Stockholmsdebatt) går Flygbussarnas VD, John Strand, till attack mot en förbättrad kollektivtrafik i Stockholmsområdet. En förbättrad kollektivtrafik kan nämligen komma att ”hämma” konkurrensen. Det är väl snarare Flygbussarnas vinster som John Strand menar, det är ju den som är hans jobb att slåss för.

Kanske kommer det rentav att bli så att Flygbussarna kommer att få rätt när Konkurrensverket prövar frågan. Sedan 2010 gäller hårdare regler för kommunernas verksamhet. Hårdare regler som är utformade för att företagens vinster ska komma i första hand och inte medborgarnas behov och intressen. En bedrövlig lag som givetvis aldrig borde ha antagits.

Lagen öppnar ju just för det som John Strand argumenterar för. Privata företag ska få diktera villkoren för vilken kommunal verksamhet som ska få drivas. Om ett privat företag vill konkurrera ska inte kommunen ägna sig åt detta eller åtminstone inte till de låga priser som oftast är poängen när kommunen driver en verksamhet som ska vara tillgänglig för alla.

Den konkreta frågan just nu är trafiken till Arlanda och dit åker jag nästan aldrig men däremot så åker jag ofta pendeltåg till Nynäshamn för att åka vidare med Gotlandsfärjan. Men även till Gotlandsfärjan kör Flyg(!)bussarna. För mig och för många andra gotlänningar är det givetvis intressant att få veta om även pendeltågstrafiken till Nynäshamn kan komma att ifrågasättas av Flygbussarna. Kanske också befolkningen i Nynäshamn har intresse av detta?

Länken till artikeln i D: http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/sund-konkurrens-ska-galla-aven-i-arlandatrafiken

 


Varför denna feghet?

maj 4, 2012

Det verkar finnas en häpnadsväckande feghet när det gäller att på allvar ifrågasätta det fria skolvalet. Idag kommer Skolverket med en förödande kritik av men vägrar ändå att direkt föreslå förändringar av just detta. Istället lägger de in en ”brasklapp” för att ha ryggen fri och skriver ” Vår rapport belyser inte det fria skolvalet i dess helhet och tar ingen hänsyn till andra konsekvenser av skolvalet än de som har med likvärdighet att göra.”.
Trots att Skolverket framhåller ” En likvärdig skola är en fundamental del av det svenska samhället” och att det fria skolvalet bidragit till den ökande skillnaden mellan skolors resultat och till ökad segregation så kommer inget förslag. Skolverkets stödjer sig på en alldeles ny rapport som stämmer väl med tidigare material som Skolverket presenterat.
Men ännu värre än Skolverket måste väl ändå Lärarnas Riskförbund vara. Igår hade Lärarnas Riksförbund en mycket kritisk redovisning (DN Debatt) med de senaste årens utveckling och som till stora delar har exakt samma slutsatser som Skolverket, alltså att skillnaderna har ökat i den svenska skolan.
Jag instämmer helt med artikeln när de skriver:

”De senaste 20 åren har en rad skolreformer genomförts i Sverige parallellt med att elevsammansättningen förändrats. Prestationerna har inte förbättrats för någon elevgrupp, snarare tvärtom.
Den avreglering som präglat svensk skola sedan 1990-talets början har inte gynnat eleverna eller samhället i stort. En skola som bygger på konkurrens i alla delar, med fokus på individuell frihet, har skapat en uppdelning där ingen är vinnare. Även de duktigaste eleverna presterar sämre.”

Därefter avslutar Lärarnas Riksförbund sin artikel med fyra förslag, men inget handlar om det fria skolvalet eller friskolorna, alltså den konkurrens som de allvarligt kritiserar. Istället pekas snarast kommunerna ut som syndare.
Jag tror att vi måste våga ge oss på hela systemet med fritt skolval, konkurrens och friskolor för att få en bra skola för alla. Att ta bort det fria skolvalet räcker förstås inte men då ges möjlighet att bekämpa segregation och att åstadkomma en vettig resursfördelning. Troligen skulle skolans huvudmän också kunna organisera verksamheten smartare utan friskolor och därmed kan resurser frigöras till utjämnande/kompensatoriska insatser.

För någon månad sedan bloggade jag om en liknande diskussion där också de förslag som nämndes handlade om minskat roll för kommunerna men där de problem som redovisades handlade om just skolvalet och konkurrensen. Varför denna feghet kan man undra igen.

Länkar:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skillnaderna-vaxer-mellan-olika-skolor_7171263.svd   
https://larsbjurstrom.wordpress.com/2012/03/27/demokrati-byrakrati-eller-marknad/http://www.dn.se/debatt/skillnaderna-mellan-svaga-och-starka-okar-i-skolan