Marknadsförespråkarnas recept: Lägre löner och högre hyror.

december 23, 2015

Visst har de alltid enkla lösningar och ”lösningar” som alltid också ökar de ekonomiska skillnaderna i samhället. Och tyvärr har de enkla recepten ”lyckats” på flera områden de senaste åren. ”Lyckats” i meningen att lösningar fått genomslag och kommit att påverka många människors syn på hur välfärden ska organiseras och hur bostadspolitiken ska utformas.

Alltför många har pressats att välja lösningar som är bra för de själva (eller helt enkelt nödvändiga) och därefter tvingats att försvara sina egna val. Det kan handa om val av en segregerad skola eller köp av en bostad till ett alldeles orimligt pris. Konsekvensen blir då alltför ofta att synen på segregation blir mindre kritisk och uppfattningen om fortsatt orimlig prisutveckling på bostadsmarknaden påverkas.

Men nu är marknadsföreträdarnas budskap lite mer rakt på. Skillnaderna måste öka för att det marknadsekonomiska systemet ska fungera bra. Lägre löner för de som redan har de lägsta lönerna och högre hyror som framförallt gynnar alla som äger fastigheter och som kommer att drabba de med låga eller måttliga inkomster. Många kommer att tvingas att flytta och det är faktiskt det som är själva poängen med förslaget.

Marknaden är cynisk och resultaten av de ekonomiska modellerna (”nationalekonomi”) är ofta häpnadsväckande och just cyniska. Läs gärna ett blogginlägg jag haft om hur Boverket (!) använt marknadsmodellen.

Därför borde det nu vara läge att lite mer systematiskt slå tillbaka. Lägre löner och högre hyror känns lite mer ”svårsålt” än val av skola eller löften om feta vinster på bostadsaffärer.

Vänsterns syn har alltid varit marknadskritisk men med lite varierande styrka och övertygelse. Det politiska läget och vårt självförtroende har inte alltid varit sånt att vi alltid och konsekvent stått upp för en tillräcklig marknadskritisk linje. Ibland har också vi efterlyst bättre konkurrens.

Vi ska inte delta i diskussionen om hur ”marknaden” kan förbättras. Vår lösning ska istället utgå från att det är mer demokrati som är lösningen för att bestämma över välfärden, bostadsproduktionen och hur samhällsekonomin som helhet ska utvecklas.

Sluta ropa på mer eller bättre konkurrens. Den typ av teoretiska konstruktioner om en ”perfekt marknad” fungerar i praktiken inte alls i ett litet mer komplext samhälle, där alltid ”inträdeskraven” till marknaden är höga. Kolla bara på hur de offentliga upphandlingarna är utformade eller vad som krävs för att starta en bank.

Sluta tro på marknadsmekanismer. Marknadsmekanismer bygger alltid på att var och en ska maximera just sin egen nytta men det som behövs är lösningar som är bra för alla.

Givetvis måste vi också lite bättre kunna visa hur lösningar som bygger på demokratiska beslut också fungerar på riktigt. Det kan gälla hur skolan fungerar och just nu borde bostadsbyggandet vara ett utmärkt område. Vi måste också återupprätta en arbetsmarknadspolitik som får ner arbetslösheten utan att konstruera en låglönemarknad.

Annonser

När marknadskrafterna ska styra

december 12, 2012

En bra välfärd på lika villkor borde vara en de centrala utgångspunkterna för politiken. Och ganska ofta så låter det också så. Vård, skola och omsorg har varit slagord som alla partier använt i sin retorik under lång tid och särskilt i valrörelserna, även om det var lite mindre framträdande 2010.

Men om man skrapar lite på den ytliga propagandan om välfärden så framträder förstås en annan bild. Idag tar DN, i en ledare, upp frågan om välfärdens finansiering som givetvis är en av de grundläggande förutsättningarna.

DN avvisar, i princip, möjligheten att finansiera en bättre välfärd men ökade skatter. Det är en ganska vanlig uppfattning men frågan är om den är sann och vad det i så fall betyder.

DN:s utgångspunkt är inte välfärden utan hur vi ska kunna ha en någorlunda fungerande marknadsekonomi och då blir slutsatsen att skatterna inte kan höjas. Jag tycker DN överdriver men problemet finns där. En ekonomi som bygger på privata vinstintressen och egennytta kräver förstås också regler som belönar detta.

DN förordar därför tillväxt som medel att förbättra skolan och vården. Det finns många invändningar mot att detta är en framkomlig väg. Den starka tillväxten under 60- och 70-talen möjliggjorde stora skattehöjningar och det var skattehöjningarna som gjorde att välfärden kunde byggas. Om tillväxten istället ska ”stimuleras” med skattesänkningar kommer det inte att fungera.

Dessutom finns det mycket som talar för att klimathotet, resurstillgången och andra gränser som miljön sätter måste påverka hela den ekonomiska politiken. Och svaret är knappast ökad tillväxt.

Slutsatsen måste vara att vi vågar ifrågasätta drivkrafterna i dagens ekonomiska system. Varken välfärden eller miljön mår bra av de förutsättningar som marknadsekonomin kräver.

Eller så kommer den offentligt finansierade välfärden att urgröpas och den ”möjligheten” pekar också DN på när de skriver

”Uppslutningen är stor bakom offentlig finansiering av välfärden. Vi måste ändå vara beredda att ställa frågor. Måste alla använda exakt samma tjänster, och i vilken mån får krav och betalningsvilja påverka nivån? Måste vården ransoneras och behovsprövningen skärpas?

Om skattevägen blir den enda till en ständigt utbyggd välfärd stryps den ekonomi som i grunden tar notan.”

Jag stärks i slutsatsen att marknadsekonomin inte har svaret på hur vi ska organisera ett framtida samhälle. Vi är värda nånting bättre.