Marknadskrafterna måste utmanas om den sociala bostadspolitiken ska återupprättas!

juni 16, 2018

Socialdemokraterna vågar inte på allvar ifrågasätta den starka marknadsorientering som ersatt den tidigare sociala bostadspolitiken. Det betyder att det förslag till ”En ny social bostadspolitik” till stora delar saknar de förslag som krävs för att genomföra en verkligt ny bostadspolitik.

Framförallt saknas förslag om hur hyresrätten och allmännyttan ska kunna få den roll som krävs i en ”ny social bostadspolitik”. Det är genom en bra hyresrätt som vi kan tillgodose alla bostadsbehov och under olika skeden i livet. Men det är också genom en väl fungerade hyresrätter som är tillgängliga för alla som vi kan balansera de starka marknadsmekanismer som finns inom den del av bostadsmarknaden där överlåtelserna är väldigt styrda av marknaden.

Jag kan förstå och delvis sympatisera med delar av förslaget som syftar till att underlätta för fler att äga sitt eget boende, själva, eller tillsammans med andra. Men alla sådana förslag till satsningar gör kravet på balanserande åtgärder ännu mer angelägna, och sådana finns inte i förslaget.

Därför innebär den socialdemokratiska arbetsgruppens förslag att spekulationsvinster, segregation och stora ekonomiska skillnader kommer att fortsätta.

Men det finns också en del ansatser som det finns anledning att stödja och försöka utveckla. Framförallt behövs en politik som bättre än idag gör det möjligt för alla att

Det är också viktigt att tydligare klara ute statens och kommunernas roll och möjligheter. Kanske räcker inte förslagen och framförallt borde allmännyttans roll ingå i detta, men det är åtminstone en viktig ansats.

Gruppen föreslår en bredare diskussion om vad en framtida socialdemokrati egentligen vill och det finns nog anledning att välkomna, av väldigt många skäl. Gruppen skriver själv ”att socialdemo­kratin idag saknar en sammanhängande politisk vision som ger svar på vad partiet vill på tjugohundratalet.”  Det är dessvärre en beskrivning som nog många skriver under på och det förklarar givetvis varför att de 15 (?) konkreta förslagen inte alls räcker för att nå upp till de förhoppningar som ingår i en ”ny social bostadspolitik”.

Dessutom finns en del märkliga förslag och formuleringar. På skatteområdet vill gruppen inte lägga fram nåt förslag men aviserar ändå tydligt att reavinstskatten bör sänkas. Dessutom den överdrivna hyllningen till marknadsekonomin och marknadskrafterna eller vad sägs om:

Marknadsekonomin har alldeles uppenbart fördelar när det gäller att sätta pris på risker och styra resurser dit de gör störst nytta.

”Anledningarna till överskattningen av nyproduktions-behovet är flera men viktigast är att efterfrågan har sammanblandats med behov.”

Det är också helt nödvändigt att föra en mer offensiv diskussion om vad bruksvärdeshyran är för att den verkligen ska betyda nåt. Det räcker inte med att beskriva det som ”tanken med bruksvärdessystemet (är) att hyres­sättningen ska återspegla en marknad i balans”. Frågan om nyproduktionshyrorna måste tas med i diskussionen men framförallt så saknas ju den riktpunkt för bruksvärdeshyrorna som bara kan återtas genom att allmännyttan får den rollen samtidigt som självkostnadsprincipen återinförs.

Det görs också ett försök att lite mer övergripande ta upp ”samhällsplanering” och ”livsmiljöer” och där uttrycks några hyfsade ambitioner men det är praktiskt taget tomt på verkningsfulla förslag. Till exempel förslag om hur den lokala servicen skulle kunna klaras. Direkt pinsamt känns det med förslaget ”Utsatta områden ges status som frizonsområden för att möjliggöra undantag från PBL och miljöbalken när det gäller angelägna förändringar av den fysiska miljön.” Givetvis kan det finnas angelägna förändringar av den fysiska miljön men om två så grundläggande lagstiftningar som PBL och miljöbalken förhindrar detta då har vi ett problem som knappast ska lösas med nån typ av frizonsområden. De förändringar som krävs borde då gruppen redovisa och föreslå ändringar av eftersom de rimligen har betydelse för all bostadsplanering.

Jag tycker ändå att det är positivt att Socialdemokraterna gör ett allvarligt försök och där det finns flera goda avsikter men det krävs mycket större djärvhet, framförallt när det gäller att utmana marknadskrafterna.

Här kan du hitta det socialdemokratiska förslaget!

https://www.socialdemokraterna.se/globalassets/aktuellt/rapport_ny_social_bostadspolitik.pdf

Annonser

När marknadskrafterna ska styra

december 12, 2012

En bra välfärd på lika villkor borde vara en de centrala utgångspunkterna för politiken. Och ganska ofta så låter det också så. Vård, skola och omsorg har varit slagord som alla partier använt i sin retorik under lång tid och särskilt i valrörelserna, även om det var lite mindre framträdande 2010.

Men om man skrapar lite på den ytliga propagandan om välfärden så framträder förstås en annan bild. Idag tar DN, i en ledare, upp frågan om välfärdens finansiering som givetvis är en av de grundläggande förutsättningarna.

DN avvisar, i princip, möjligheten att finansiera en bättre välfärd men ökade skatter. Det är en ganska vanlig uppfattning men frågan är om den är sann och vad det i så fall betyder.

DN:s utgångspunkt är inte välfärden utan hur vi ska kunna ha en någorlunda fungerande marknadsekonomi och då blir slutsatsen att skatterna inte kan höjas. Jag tycker DN överdriver men problemet finns där. En ekonomi som bygger på privata vinstintressen och egennytta kräver förstås också regler som belönar detta.

DN förordar därför tillväxt som medel att förbättra skolan och vården. Det finns många invändningar mot att detta är en framkomlig väg. Den starka tillväxten under 60- och 70-talen möjliggjorde stora skattehöjningar och det var skattehöjningarna som gjorde att välfärden kunde byggas. Om tillväxten istället ska ”stimuleras” med skattesänkningar kommer det inte att fungera.

Dessutom finns det mycket som talar för att klimathotet, resurstillgången och andra gränser som miljön sätter måste påverka hela den ekonomiska politiken. Och svaret är knappast ökad tillväxt.

Slutsatsen måste vara att vi vågar ifrågasätta drivkrafterna i dagens ekonomiska system. Varken välfärden eller miljön mår bra av de förutsättningar som marknadsekonomin kräver.

Eller så kommer den offentligt finansierade välfärden att urgröpas och den ”möjligheten” pekar också DN på när de skriver

”Uppslutningen är stor bakom offentlig finansiering av välfärden. Vi måste ändå vara beredda att ställa frågor. Måste alla använda exakt samma tjänster, och i vilken mån får krav och betalningsvilja påverka nivån? Måste vården ransoneras och behovsprövningen skärpas?

Om skattevägen blir den enda till en ständigt utbyggd välfärd stryps den ekonomi som i grunden tar notan.”

Jag stärks i slutsatsen att marknadsekonomin inte har svaret på hur vi ska organisera ett framtida samhälle. Vi är värda nånting bättre.