Finns en socialistisk bostadspolitik

december 5, 2017

Jag tror att bostadsfrågan är av stor strategisk betydelse men också en fråga som är akut just nu. Just nu är bostadsbristen fortsatt stor. De ”avmattningar” av priset som vi sett handlar mest om att de med god ekonomi snart är tillgodosedda men fortfarande är krisen stor för många. Samtidigt drivs hyrorna upp genom ökad marknadshyressättning av nyproduktionen och genom renoveringar som delvis görs just för att få upp hyresnivån.

Vänstern försöker givetvis agera och protestera och visst finns flera genomtänkta alternativa lösningar men finns verkligen ett sammanhållet program som redovisar lösningarna på den akuta situationen och tar siktet på ett långsiktigt mer jämlikt samhälle. Jag måste nog svara nej på den frågan, åtminstone om kravet är att det är ett program som har någorlunda bred förankring, alltså att det inte bara är någon/några som har en egen agenda.

Delvis beror det på att en hel del av aktiviteterna handlar om att motstånd mot utförsäljningar, lyxrenoveringar och en del annat som sticker ut lite extra till exempel andrahandshyror.

När det gäller nyproduktion är slagordet framförallt ”hyresrätt” och givetvis någorlunda rimliga hyror men det räcker givetvis inte för att flytta fram positionerna. Privatägda hyresrätter är väl knappast nåt steg mot ett jämlikare och mer demokratiskt samhälle. Då borde väl bostadsrätter vara ett bättre alternativ, där de boende själva äger och styr sitt område. Jo, jag inser problemet men ändå….

När det gäller renoveringar så blir det ofta motståndet mot alltför omfattande renoveringar som blir det som enar protesterna. Och givetvis görs säkert en del slentrianmässigt och en hel del som styrs av möjligheten att få upp hyran. Men en vänsterlinje kan väl knappast vara att acceptera att många människor inte ska bo i fräscha och väl fungerande bostäder.

Jag menar att vänstern också borde bli tydligare i hur vi ska klara nyproduktionen av bostäder. Det statliga investeringsstödet är absolut en bra idé och det ger också en del resultat, men det finns också en del märkliga inslag t ex att den som bygger billigt inte får något stöd eller reducerat stöd. Parallellt med det prövas också en del andra varianter, som kanske inte drivs fram av Vänsterpartiet men väl en del vänsterinriktade Socialdemokrater. Men jag är väldigt tveksam till flera av de förslagen. Det känns som lite social housing kombinerat med en ganska märklig finansiering.

Den märkliga finansieringen jag menar är att det bygger på en omfördelning av kostnaderna inom nyproduktionen. Framförallt genom att pengar från försäljning av nybyggda bostadsrätter förs över till hyresrättsprojekt. Det är ju väldigt svårt att motivera att just de som flyttar in i nya bostadsrätter ska betala och alla vi andra slippa.

Jag tänker då på Göteborg och Örebro som väl utvecklat sina förslag mest även om det verkar återstå en hel del innan alla frågor är lösta. Ibland förekommer också varianter där det mest verkar handla om att fasa in en högre hyresnivå men att det kan få ta lite tid.

Men ingen, nåja nästan ingen, ifrågasätter på allvar den allt högre vinstnivå som fastighetsbranschen anser sig ha rätt till. Om inte en bostäderna ger skaplig avkastning redan första året så måste fastigheterna skrivas ner, så är den ekonomiska logiken idag. Genom detta är en sak är säker: Fastighetsägarna kommer att bli förmögna, om inte någon omfördelning sker.

Här redovisar Hem&hyra en del om allmännyttans vinster. Och här om de privata fastighetsägarna i samma tidning.

I Vänsterpartiets förslag till valplattform beskrivs bostaden som nödvändig för ett bra liv och en plats att förverkliga sina drömmar, en lugn plats att göra läxor eller bara ta det lugnt efter jobbet. Jag håller med om att bostaden är unikt viktig men också en gemensam angelägenhet och inte bara för samhällets institutioner utan för oss alla. Jag ogillar därför slagord eller marknadsföring på temat ”hyr dig fri” eftersom det leder till tankar om bostäder, bostadsområden och stadsdelar utan folkligt engagemang. Men det handlar också om, åtminstone, till en del om hur vi ska kunna klara kraven på ”rimliga kostnader”.

Det är ingen tvekan om att eget ägda bostäder gynnas av dagens regler på olika områden. Rot, rut och ränteavdrag är kanske de tydligaste orättvisorna. Men det är också så att många som bor i eget ägda bostäder kan göra det genom stora egna arbetsinsatser och väldigt många fler gör åtminstone mindre insatser. Men i hyresrätten är det inte lika självklart, även om det förekommer. Som väl framgår räknar jag inte in städning av den egna bostaden.

Den eget ägda bostaden, villan eller bostadsrätten, är för många deras absolut största ekonomiska tillgång men ofta högt belånad. Det är en viktig förutsättning när politiken ska utformas, jag menar att det är varken möjligt eller rimligt att utforma en politik som riskerar att ruinera många av de som äger sin bostad trots att de köpt den med regler som är orättvisa. Några få har gjort det spekulativt men för de flesta har det helt enkelt varit ett bra och rimligt sätt att lösa sin bostadssituation.

Under några decennier var allmännyttan och bostadskooperationen de absolut starkaste aktörerna inom bostadsbyggandet. I flera kommuner var det bara dom som fick möjligheten att bygga på kommunalt anvisad mark, undantaget villor. Det fungerade relativt väl men var inget perfekt system. En av bristerna var att den demokratiska insynen i framförallt bostadskooperationen var för svag. Kooperationen lyckades heller inte hålla emot när värdestegringarna tog fart och många gärna ville utnyttja det för egen vinning, dvs kunna göra spekulationsvinster på sina bostadsrätter. Min bild är att detta tog verklig fart under 80-talet.

Delvis går det att söka bakgrunden till nedmonteringen av bostadspolitiken till kooperationens tillkortakommanden under 80-talet, ett 80-tal som var stärkt präglat av en nyliberal offensiv och en vänster som trängdes tillbaka.

Men nu när vi och alla har sett effekterna av nyliberalismens idéer med avregleringar och privatiseringar så borde väl en ny politik kunna få stöd?

Jag tror att det är tre grundläggande förutsättningar för en politik som skulle kunna kallas en socialistisk bostadspolitik:

Allmännyttan: Ett demokratiskt kommunägt bostadsföretag som inte ska ha som uppgift att ge vinst utan ska ha som syfte att tillgodose viktiga bostadsbehov.

En stark markpolitik som dels ska ha som syfte att förhindra markspekulation men också vara ett verktyg att verkligen klara av att få fram byggbar mark och inte minst att det byggs i rätt tid och för rätt behov.

Nyproduktionen är strategisk och eftersom den är en angelägenhet för hela samhället är det rimligt med en gemensam finansiering för att klara rimliga kostnader i nyproduktionen. Ett alternativ kan vara en omfördelning inom bostadsbeståndet till exempel genom en fastighetsskatt.

Men det finns många fler frågor som måste komma på plats som handlar om hyressättning, spekulationsvinster, finansiering, boendedemokrati, hållbarhet för att bara nämna några.

Jag gjorde ett försök tidigare som kan vara läsvärt, även om det nu är nästan 1½ år sedan.

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/07/08/program-for-en-rattvis-bostadspolitik/

 

 

 

https://www.hemhyra.se/nyheter/annu-hogre-vinster-privata-vardar/

https://www.hemhyra.se/nyheter/sa-mycket-tjanar-din-vard/

Annonser

Utmana marknadskrafterna

december 14, 2015

I takt med att marknaden och företagen fått allt större inflytande har bostadsbristen och segregationen ökat. Precis som vinsterna och priserna. Med tanke på hur bedrövligt det blivit för väldigt många så är det märkligt att den politiska debatten är så lågmäld. Och de flesta förslag som förs fram handlar om att ge företagen och marknaden ännu större makt, på demokratins bekostnad.

I söndags (13/12) var det ett inlägg på DN-debatt om bostadspolitiken som jag svarat på i en replik på DN-debatt (nätupplagan).

Här en länk till min replik

http://www.dn.se/debatt/repliker/vi-behover-okad-demokratisk-styrning-av-byggandet/


Ett djävla oskick!

februari 20, 2014

Den så kallade Nybyggarkommissionen skriver idag på DN-debatt. Där presenterar de en del av sina förslag men som flera gånger tidigare är inte hela deras förslag offentligt och tillgängligt ännu. Det är ett djävla oskick att skriva om ett färdigt förslag men inte ge full tillgång till förslaget. Det ska tydligen överlämnas i eftermiddag på nån sorts presstillställning och kanske blir det därefter tillgängligt och möjligt att fullt ut diskutera.

Tidningarnas debattsidor borde inte vara öppna för den här typen av debattartiklar förrän hela förslaget kan granskas. Det är tre företag i byggbranschen som har köpt in tre tidigare politiskt verksamma, bland annat en tidigare statsminister. Det verkar som om uppdragsgivarna haft goda möjligheter att påverka slutresultatet – men jag har förstås ännu bara läst artikeln i DN.

Det finns en del förslag som förtjänar stöd, till exempel någon sorts återinförande av fastighetsskatt, även om det i sig knappast ökar tillgången på bostäder.

Men i huvudsak bygger förslagen på en fortsättning av den avreglering som Bildt-regeringen började genomföra för cirka 20 år sen. En avreglering som lett till bostadsbrist, höga kostnader för nya hus och starkt ökad boendesegregation. I förslaget från ”kommissionen” så är det svårt att se något förslag som i grunden tar itu med detta, snarare tvärtom.

Kommissionens förslag verkar bygga på att markspekulationen ska tillåtas öka, det gillar säkert uppdragsgivarna. Jag menar framförallt förslaget om ”sänkt planrisk” som uppenbarligen ska öka markägarnas makt mot kommunerna. Jag anser att utvecklingen borde gå åt andra hållet. Återinför taken att bostadsbyggandet ska göras på mark som anvisas av kommunen. Då kan markpriserna kanske hållas nere och framförallt kan kraven på de som ska bygga husen ställas högre, till exempel för att hålla nere byggkostnaderna – men ett sånt förslag skulle nog inte ”kommissionens” uppdragsgivare ha gillat.

Jag tror faktiskt att markpolitiken och därmed makten över vilket byggande som ska ske är en av nycklarna till en annan bostadspolitik. Sedan avregleringen, bland annat av markpolitiken, har makten flyttats till de stora bygg- och bostadsföretagen. Det är egentligen tidigare byggföretag som numera har ganska lite egen byggverksamhet utan istället lever på att ”skära emellan”. De äger marken och säljer de färdiga bostäderna – så dyrt som möjligt…förstås. Det är inte alls säkert att lägre byggkostnader skulle påverka slutpriset utan hamna i mellanfickan.

Jag förstod också, av en intervju som gjorde i P 1, att hyrorna i de mest attraktiva områdena ska höjas. Det framgår väl av förslaget som visas senare idag men jag antar att ”kommissionens” uppdragsgivare gillar ett sånt förslag så det är säkert med. Hur många fler bostäder kommer att byggas om hyrorna i befintliga bostäder höjs? Hur många fler miljarder kommer fastighetsägarna att tjäna?

Ursäkta tjatet – jag har ju skrivit om detta tidigare, till exempel:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2014/01/03/avregleringen-kostar-pengar/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/11/24/mer-marknad-har-okat-problemen/


Att jag hade så rätt!

februari 9, 2013

För några veckor sen så stack jag ut hakan när jag i ett blogginlägg tyckte att det var missriktad kritik när det var just försäljningspriset, av bland annat några förskoleverksamheter, som kom i skottgluggen. Delvis gjorde jag det för att få igång en diskussion men så blev det inte och kanske var det för att jag hade mer rätt än jag själv insåg! Här är inlägget.

Nu har jag just sett ett seminarium om kommunal markpolitik som arrangerats av ESO och Statskontoret. Båda dessa statliga organisationer har skrivit varsin rapport om hur kommunala markanvisningar (markförsäljningar) påverkar byggandet och bostadspolitiken. Jo, det är ett lite trixigt område som kan avskräcka från fortsatt läsning men; det är viktigt.

För att göra en lång historia kort så förordar båda rapporterna mer marknad och mer makt till de privata byggarna! Alltså ännu mer av det som vi redan sett. Kanske inte så oväntat men lite uppseendeväckande är det att inte ett ord om bostadssociala ambitioner, segregationsproblem eller de stora orättvisorna i boendet.

En grundläggande tanke är att kommunen ska agera mycket mer marknadsmässigt och markpriset ska vara marknadspris. Hur detta ska räknas finns inte något egentligt resonemang och det är här som mitt tidigare inlägg kommer in lite grann. För givetvis är det en väldig skillnad om marken ska byggas med hyreslägenheter där en trea får kosta högst 7 000 kronor i månaden eller om varje lägenhet ska kunna säljas för bortåt fem miljoner kronor (det finns såna exempel på nyproducerade bostadsrätter).

Kanske är det festande att ta ut högsta möjliga marknadspris men det kommer att betyda att alla riktigt attraktiva lägen kommer att bebyggas med exklusiva bostadsrätter eller möjligen ägarlägenheter. Så istället för att kräva att kommunerna säljer så dyrt som möjligt så borde istället kravet vara att sälja till rätt pris. Rätt pris kan i en del fall vara att sälja så billigt som möjligt.

http://www.svtplay.se/klipp/1010211/eso-seminarium-om-bostadsbyggande

Seminariet som finns på SVT-play kan vara värt att se men samtidigt en riktig rysare.