Klickjakten fördummar – Eftervalsdebatt

september 14, 2018

Valrörelsen är förstås till stor en spegling av de senaste årens politiska utveckling och förändring av opinionsbildningen. Jag tycker att internet är ett fantastiskt instrument men absolut inte utan problem som jag tycker vi ska diskutera mycket.

En effekt av internet och de sociala medierna är att ”budskapen” håller på att bli ännu kortare men också allt mindre sanna. Det är jakten på klick som håller på att ta över utformningen av information och opinionsbildning.

När jag var i tonåren så läste jag båda kvällstidningarna varje dag. (Aftonbladet och Expressen alltså). Sedan ungefär 40 år så köper jag dom aldrig men kollar numera på nätet. Jag slutade köpa efter att, nästan varje dag, känt mig lurad av deras löpsedlar som aldrig motsvarade tidningens innehåll. Numera tycker jag mig se varianter av kvällstidningars löpsedlar överallt!

Det finns varianter av löpsedlar på kvällstidningars hemsidor men också i hög grad på sociala medier. Syftet då som nu är att, mer eller mindre, lura till ett köp eller ett klick. Med vad händer med trovärdigheten.

Tänk er en granne som ni träffar och ”undrar om läget” och som varje gång svarar nånting i stil med ”jag håller på att dö” eller ”jag blev rånad igår” men det visar sig att sanningen är en nysning eller borttappad enkrona. Hur trovärdig betraktar ni en sån granne? Men det skulle aldrig kunna hända men det händer på nätet hela tiden!

En av de kvaliteter som ofta har hållits med Sverige är att vi har hög tillit till grannar, myndigheter, massmedia…och jag tror att det varit bra också för demokratin. Sanningen har varit viktig och någorlunda tillgänglig. Men detta håller nu på att urholkas och då ökar sökandet efter enkla sanningar.

Klickjakten är därför ett problem men givetvis inte ensam skyldig.

Jag tycker att (V)i ska tänka på det när vi utformar våra budskap. Kanske ska ett facebookinlägg inte se ut som affisch som ska uppfattas från en bil som snabbt kör förbi. Fyra-fem ord räcker inte att förklara hur samhället fungerar….

 


Kampen om dagordningen

september 13, 2018

Hur bildas opinioner och av vem? Hur påverkar partierna väljarna? Vem styr den politiska dagordningen? Inga nya frågor men ständigt viktiga frågor som borde diskuteras mer, inte minst därför att de har stor betydelse för hur demokratin fungerar.

En del av eftervalsdebatten borde handla om detta, nu när fortfarande vi har en ganska tydlig bild av hur partier, massmedia, sociala media och andra påverkade valutgången.

Under ganska lång tid, då menar jag 30 – 40 år, har det varit en kamp om den politiska dagordningen mellan massmedia och partierna. Det är ju näst intill självklart att den politiska dagordningen, alltså vilka frågor som får utrymme i debatten har stor betydelse för vilket stöd olika partier får. Handlar en stor del av den offentliga debatten om klimatet eller säldöden så leder det åt ett annat resultat än om debatten handlar mest om brott och kriminalitet. Men givetvis har alla partier sina starka och svaga frågor, principiellt förstås, men också beroende på partiets ställning. Regeringspartiet vill hellre prata om områden där utvecklingen går åt rätt håll och oppositionen vill förstås framhålla tilltagande problem.

Så kampen om dagordningen är viktig och ska vara det! Jag tycker dock att massmedia under lång tid tagit över alltför mycket av detta. Nån ”lösning” har jag inte att komma med men några idéer vill jag lansera:

Minska kampen mellan journalisterna och partiföreträdarna.

Tydligast framträder den kampen vid olika utfrågningar där det är lätt att få intrycket att utfrågaren helst vill ”sätta dit” den utfrågade och inte ge en rimligt korrekt bild av det parti som utfrågas. Det betyder inte att partiföreträdarna ska få prata oemotsagda två idéer tycker jag kunde prövas. Dels kunde det utfrågade partiet få välja åtminstone något område i den egna politiken som intervjun ska handla om och dels skulle väl de flesta frågorna kunna vara kända i förväg. Jag tror att det senare känns främmande för många ”en partiledare ska väl kunna svara på vad som helst” men riktigt så är det väl knappast.

Mer möjlighet till förberedelser ger också mer möjlighet att verkligen kräva svar om hur förslagen hänger ihop. Intervjuer idag blir ibland för ytliga eftersom det inte är rimligt sån detaljkunskap som kanske behövs för att verkligen få en sann bild.

Men viktigast är nog ändå att partierna ska få större utrymme att lyfta fram ”sina frågor”. Vi får stå ut med att SD vill prata invandring och att M vill prata skattesänkningar. Men det ger också större utrymme för Vänsterpartiet att prata om jämlikhet och beskriva varför det är viktigt. Givetvis ska inget parti slippa undan med att bara prata om ”sina frågor” utan ska givetvis också få frågor om andra politiska områden som de kanske inte så gärna pratar om.

Jag har stor tilltro till demokratin och jag är övertygad om att levande partier är en grundläggande förutsättning för demokratin. Därför tror jag att lite större möjligheter för partierna att hävda sig i massmedia skulle vara bra för demokratin. Under de 30 – 40 år som massmedia flyttat fram sina positioner har partierna försvagats och under de senaste 15 åren har försvagningen varit särskilt stor. Jag tror att framväxten av SD hänger ihop med detta men är givetvis inte den enda förklaringen.


Eftervalsdebatt

september 11, 2018

Nu pågår en form av eftervalsdebatt som förstås är oundviklig efter detta valresultat. Det är en debatt som är helt inriktad på hur regeringsfrågan ska lösas. Vilka viktiga sakfrågor som det handlar om redovisas inte utan det handlar om ”vem tar vem” och det spel som såna aktiviteter ibland förutsätter.

Jag tycker att debatten mer borde handla om hur valrörelsen fungerar/fungerat, alltså de veckor före valet när intresset är som störst och när partier och massmedia har stort fokus på just detta. Jag ska skriva några inlägg på det temat som i ganska hög grad är/borde vara en del av hur demokratin och partierna fungerar.

Jag ska ta upp formen för valrörelsen, massmedias roll och givetvis partiernas uppdrag och roll. Första rubriken kommer att vara ”Tråkigare valrörelser” och kommer imorgon.

(Jag skriver det här korta introt till stor del för att sätta press på mig själv).


Vilka ska ha yrkesförbud?

mars 6, 2018

Eller kanske: Vilka ska kunna vara politiskt engagerade? Om vi menar allvar med att fler ska engagera sig politiskt så måste vi också fundera över vilka konsekvenser vi tycker att ett politiskt engagemang ska ”leda till”. Jag tänker närmast på diskussionen om Elin Segerlinds jobb på P 4 Värmland som nu samstämmigt (?) verkar ifrågasättas sedan det visat sig att Elin är aktiv i Vänsterpartiet.

Frågan är förstås betydligt större än så och handlar inte bara om hur fler kan engageras i politiskt arbete utan om hur vi ser på partipolitiskt engagemang överhuvudtaget. Jag skulle gärna se mångdubbelt fler partipolitiskt aktiva i alla(!) partier, eller nästan alla partier. Tyvärr är den långsiktiga utvecklingen att antalet politiskt aktiva minskar. Det gäller inte Vänsterpartiet men flertalet andra partiet även om det förstås går lite upp och ner i takt med opinionsläget.

Men om konsekvensen av ett politiskt engagemang är att många dörrar stängs, till exempel i yrkeslivet, så är det väl inte konstigt om många tvekar inför att engagera sig. Jag är medveten om att det finns fler skäl.

Vi behöver fler som aktivt och kunnigt deltar i den politiska diskussionen och ett medlemskap i ett parti är en bra sådan möjlighet. Vi behöver fler som är med och utformar partiernas politik. Vi behöver många som på ett ”kamratligt” sätt är med och diskuterar och ifrågasätter de ledande företrädarnas agerande och ställningstaganden.

I redovisningen av nyheten om Elin Segerlinds jobb (vikariat) på P 4 Värmland så framstod det som självklart att det varit ett misstag och de kritiska frågor som ställdes handlade om hur detta kunnat ske och varför det inte upptäckts tidigare. Ingen fråga togs om detta var principen var rätt eller rimlig! Det framgick att inga tveksamheter märkts men ”blotta misstanken”… Blotta misstanken om vadå, undrar jag. Nu gällde det public service men vilka fler områden skulle kunna bli aktuella?

Kan en rektor vara politiskt aktiv? En lärare? En domare? En åklagare? En polis? En dörrvakt? En arbetsförmedlare? En läkare? Jag inser att denna lista kan uppfattas lite skruvad men visar ändå ett problem som inte fullt ut kan lösas med yrkesförbud.

Förutom yrkesförbud har vi också ett samhällsklimat som i allt högre snarast stigmatiserar politiskt arbete. Jag är aktiv i två föreningar, en utvecklingsförening här i Klintehamn och ett politiskt parti. Det är ganska tydligt att det ena är fint och värt att uppskattas men det är andra är tveksamt och inget att gilla. Värst i detta avseende är nog massmedia!

Jag har under den tid, snart 50 år, jag varit politiskt aktiv blivit intervjuad ganska många gånger, ibland av journalister som jag känt till haft andra politiska sympatier. Jag har aldrig uppfattat det som ett problem, snarast har jag uppfattat att de verkligen bemödat sig om att hantera intervjun korrekt och inte försökt vinkla utifrån den egna politiska uppfattningen. Jag menar helt enkelt att det kan vara positivt att det finns en öppenhet om de politiska sympatierna för vi tror väl inte att journalister saknar politiska åsikter…

Här finns ett av inslagen om Elin Segerlind

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6899367


Aftonbladet borde tänka…

februari 9, 2017

på sin trovärdighet.

Frågan om massmedias trovärdighet är ju inte ny och givetvis måste också massmedia diskuteras och granskas. Den stora frågan som bör diskuteras, anser jag, är själva urvalet av nyheter och men också den vinkel eller perspektiv som massmedia ger en fråga. Är det t ex ”En blomstrande bostadsmarknad” när priserna stiger snabbt och stabilt, som jag såg en rubrik på för nåt år sedan. Trots att nationalister och främlingsfientliga kommer med orimliga påståenden om massmedia måste och vi andra få ha synpunkter.

Av nån anledning som jag börjar få allt svårare förstå så kikar jag nästan varje dag på Aftonbladet på nätet. Jo jag ögnar på ledarna och det är väl huvudanledningen men jag kollar också lite på nyheterna. Varje dag ser jag en rubrik som jag tvivlar på är korrekt och som ska locka till att titta på ett TV-inslag, först lite reklam förstås….

Då och då tittar jag och känner mig lurad nästan varje gång. Det som utlovas är oftast någon mycket spektakulär händelse, prestation eller liknande men inslagen lever aldrig upp till vad som utlovas i rubriken.

madeleineIdag tittade jag på en hela annan typ av inslag; om kungligheter, som jag förstås alltid (annars) ratar. Det handlade om Madeleine ”Omtalade relationskarusellen: ”Slog ner som en bomb””. Förstås obegripligt att jag tittade och såg då fyra programledare som satt och pratade om 7 – 8 personer som var helt okända men påstods vara Madeleines vänner. Det var några relationer som spruckit….

Dumt förstås! Vad kunde jag ha väntat mig? Kanske nån viktig och seriös nyhet från ett av Sveriges viktigaste nyhetsmedier. Näe, det kunde jag inte väntat mig och det är det som är problemet att bluffen var så självklar…

Jag tror absolut att sånt här bidrar till att många går och känner sig smålurade av massmedia.


Vem ska styra debatten – vem ska sätta dagordningen?

oktober 11, 2015

En viktig del i det politiska arbetet för ett parti är förstås att få fokus på de frågor som partiet anser viktigast och mest angelägna just nu och på sikt. Är det skattesänkningar eller jämlikhet? Är det flyktingfrågan, klimatkrisen, arbetslösheten, bostadsbristen eller vilka frågor måste vi nu och på sikt prioritera? Givetvis är partiernas förslag till lösningar ännu viktigare men debattens tyngdpunkt och makten över den politiska dagordningen avgör ofta vilka lösningar som det blir möjligt att få stöd för.

Partierna har därför olika intresse av olika frågor och då blir frågan om makten över dagordningen mycket viktig. Jag anser att partierna utgör en grundläggande del av den politiska demokratin, tillsammans med många andra ideella opinionsbildande organisationer. Men många vill påverka opinionen och tveklöst har massmedias makt över den politiska dagordningen ökat kraftigt.

Ikväll kommer partiernas ordförande/ledare att debattera, direktsänt i SVT. Kanske lite ett sätt att balansera massmedias egen bild av politiken. Men som vanligt, sedan ett antal år, är det SVT:s redaktioner som bestämmer vilka ämnen som ska debatteras. Jag tycker det är mycket tveksamt och att de ibland låter ”vanliga tittare” bli språkrör för SVT:s beslut gör inte saken bättre – snarare tvärtom. Just nu (kl 19.15) vet vi inte hur det blir och jag har förstått att ämnesvalen också hålls hemliga för debattörerna in i det sista. Det underlättar förstås att visa att journalisterna är bättre pålästa än partiledarna. Jag ska inte påstå att det är syftet men jag tror inte SVT har något emot det.

Min bild är att det är ett tufft jobb att vara partiledare. Jag förmodar att de ägnat många timmar åt att förbereda sig på denna debatt. Till stor del förbereder de sig på frågor alldeles i onödan – på frågor som det sedan länge varit bestämt att den här debatten inte ska handla om. Visst har partierna, åtminstone de större, hyfsat med resurser att ta fram alla möjliga underlag men det kanske finns mer produktiva insatser de skulle kunna göra. Dessutom har partiernas, och andra organisationers, ekonomiska resurser kommit att bli alltmer avgörande för möjligheterna till inflytande. Kanske SVT kunde minska den utvecklingen något lite…..


Hur kunde detta passera så obemärkt?

december 25, 2014

Precis i början av höstens valrörelse så publicerade den statliga utredningen ”Bostadsförsörjning och riksintressen” (SOU 2014:59) ett delbetänkande med ett högintressant uttalande som jag först nu har fått klart för mig. Så slarvig har jag varit och jag i stort sett alla andra också.

Bostadsfrågan hade inte någon stor plats i valrörelsen men läget är mycket prekärt för många så frågan har förstås funnits. Den borgerliga regeringen som tillsatte utredningen har ju försökt att skylla på krångliga regler och ovilliga kommuner. Och nu fick regeringen svar på tal, så här skriver utredningen (sidan 10):

Det finns en planreserv med byggklara detaljplaner i de flesta kommuner med behov av fler bostäder. I sådana planer utgör områden av riksintresse i regel inget hinder för bostadsbyggande. Skälen till att det inte byggs fler bostäder i de byggklara planerna är främst av ekonomisk art. Ofta handlar det om att det inte finns tillräcklig efterfrågan på bostäder till det pris som marknaden kan tillhandahålla och resultatet blir att utbud och efterfrågan inte balanserar på bostadsmarknaden. Utredningens slutsats är att det inte enbart räcker med att öka antalet detaljplaner för att det ska byggas fler bostäder.

Jag läste om detta alldeles nyss i politiken.se men jag har inte sett detta någonstans tidigare. Och förstås är det sprängstoff med tanke på regeringens politik och retorik. Regeringen har ju satsat på att släppa marknaden fri och det går lätt att se att detta lett till höjda priser. Företagen har helt enkelt valt att skumma marknaden och i stort sett bara byggt dyrt för välbeställda. Och så levererar en statlig utredning en riktig käftsmäll mot regeringens politik. Och massmedia tiger! Jag har sökt artiklar och faktiskt inte hittat någonting, förrän nu i politiken.se. Vadan detta?

Tyvärr kommer jag med en lite konspirationsinspirerad teori. Jag tror att det är alltför många med stort inflytande i staten, massmedia och förstås företagen som har egna starka intressen att bostadspriserna fortsätter att stiga. Därför saknas ett verkligt intresse att attackera orsakerna till det alltför låga byggandet. Däremot stämmer utredningens slutsats mycket bra med Vänsterpartiets utspel här på Gotland som vi gjorde för några veckor sedan (vi hade inte sett utredningen). Här kan du läsa om det  http://gotland.vansterpartiet.se/2014/12/08/2945/ ‎. Det finns lite mer läsvärt där också.

Här kan du läsa utredningens delbetänkande (sid 10 var det).

http://www.regeringen.se/sb/d/18519/a/244558