Funkar grön skatteväxling?

juni 30, 2019

Idag (30/6) är det lite av skatteväxlingens dag i Almedalen, dvs det är Miljöpartiets politik som uppmärksammas. Visst låter det rimligt att öka skatten på miljöfarlig verksamhet och sänka skatten på arbete.Tanken är förstås att miljöfarlig verksamhet ska minska och att en del arbetsintensiv verksamhet ska kunna öka, till exempel reparationer av trasiga prylar, men jag tror att vi måste inse att det finns stora begränsningar och en del problem.

Skatter tas ju i första hand ut för att finansiera gemensamma offentliga utgifter, till väldigt stor del välfärden, därför är det en viktig fråga om ekvationen kommer att gå ihop. Ett annat syfte med skatten kan och bör vara att utjämna orättvisor och därför är det viktigt att bedöma hur högre ”gröna skatter” påverkar för olika personer och hushåll och hur detta kan mötas med skatterna på inkomster och förmögenheter.

Med stor säkerhet kommer höjda miljösktter att slå relativt hårt mot många med måttliga inkomster eftersom även om förbrukning av bensin och annan energi till viss följer inkomsten. Visst kan ändrade inkomstskattera och en del andra insatser kompensera men det är givetvis ett stort problem att regeringen utlovat att värnskatten, som bara betalas av de med höga inkomster, ska avskaffas! Dessutom skulle vi behöva mer resurser till välfärden, alltså högre skatter.

Förra året uppgick skatten på arbete till 1 240 miljarder (till staten och kommunerna sammantaget) och alla punktskatter uppgick till 130 miljarder, varav cirka 85 miljarder är tydligt miljörelaterade. En fördublling av alla punksskatter skulle alltså kunna betyda att skatten på arbete kan sänkas med 10 procent, dvs om inte konsumtionen som beskattas kommer att minska och det är ju det som är meningen. Bensinpriset skulle öka med ungefär 9 kr per liter för att nämna ett exempel, och kommer givetvis att påverka bensinförbrukningen.

Huvudinriktningen är förstås att istället stimulera alternativa energilösningar inom transportsektorn och i samhället i övrigt. Flera av de uppläggen, till exempel mindre anläggningar för solel , bygger idag på ganska kraftiga bidrag från staten, ingen energiskatt, 60-öre bidrag per kWh (för den el som ”säljs) och dessutom investeringsstöd.

E 85 och biogas utgår ingen energiskatt eller koldioxidskatt, de skatter som för bensin uppgår till 7 kr per liter.

Inom ramen för nuvarande skattesystem är det troligen en stor utmaning att upprätthålla inkomsterna från punktskatter med tanke på att många koldioxidsnåla lösningar är praktiskt taget skattefria och nu ganska snabbt ökar i omfattning. Att dessutom utlova sänkta skatter på arbete tycker jag är väldigt vidlyftigt och riskerar att slå tillbaka.

Min slutsats är att en ”grön skatteväxling” inte rätt väg att gå. Tankarna är att enkla marknadsprinciper ska leda till att alla gör det som är bäst för den egna plånboken och summan blir ett mer miljövänligt agerande. Utmaningen att klara klimatutmaningen är större än att hoppas på de egna plånböckerna. Klimatet är verkligen en gemensam angelägenhet som kräver ett samlat agerande och där alla gör sin insats i förvissningen att alla andra också gör det.

Annonser

Det räcker inte att det går dåligt för borgarna!

mars 31, 2012

Regeringen har stora problem, inte bara med opinionsstödet. Efter att ha genomdrivit en tuff politik med ökade klyftor och privatiseringar visar det sig nu att politiken inte fungerar. De påstådda positiva effekterna uteblir eller snarare blir det ytterligare försämringar. Jobbskatteavdraget och sänkningen av restaurangmomsen ger inte fler jobb, tvärtom ligger ungdomsarbetslösheten på rekordnivåer. Privatiseringarna och ”valfriheten” har gett ökad segregation och stora kvalitetsbrister (för att uttrycka sig försiktigt) har redovisats.

Det har varit en typiskt borgerlig politik som drivits och nästa steg verkar vara att försöka driva igenom sänkta löner för dom som redan har de lägsta lönerna, också det typiskt borgerligt. De borgerliga partierna tror på att skillnader i inkomst och förmögenhet är bra eller åtminstone nödvändiga. Det verkar inte väljarna tycka.

Behovet av en ny politik verkar mer uppenbar än på flera år. Läget för de rödgröna partierna att presentera sin samhällssyn och sina förslag till politik är bra men det är också nödvändigt. Kanske går det att vinna val på att den sittande regeringen misslyckats men mandatet att genomföra en bra politik kan vara väldigt svagt om en genomtänkt politik och samhällssyn inte har presenterats före valet.

Tyvärr verkar oppositionstiden mest ägnas åt att kritisera regeringens tillkortakommanden men också åt att ansluta sig till de ”reformer” som den borgerliga regeringen redan genomdrivit, till exempel RUT och jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet är förstås ett lysande undantag och står fast vid sin politik. En del av kraften, till exempel inom skolpolitiken, ägnas också åt att försöka snabba den borgerliga regeringens politik!

Politiken de senaste 10 åren (minst) har i hög grad varit inriktad på att öka den privata konsumtionen. Men det är inte ökningen av den privata konsumtionen som lyfts fram av de olika regeringarna utan retoriken har handlat om jobben och välfärden och en del annat förstås. Rimligen måste man förstå detta som att många partier ser en ökad privat konsumtion som medel att åstadkomma viktiga förbättringar i samhället, men det är väldigt svårt att se några sådana förbättringar. Tvärtom finns väldigt mycket som pekar på att politiken för ökad materiell konsumtion lett till många problem som till exempel ökad utslagning på arbetsplatserna, högre miljöbelastning, ökad arbetspendling och ökade inkomstskillnader.

Jag tror att de rödgröna partierna måste inse att vägen till ett bättre samhälle inte går genom ökad materiell konsumtion. Det borde vara utgångspunkten när en alternativ politik presenteras. Då kan en helt annan syn på rättvis fördelning presenteras. Då måste helt andra åtgärder för att bryta massarbetslösheten redovisas. Då blir det möjligt att genomföra viktiga satsningar inom landsting och kommuner. En tulipanaros? Jag tror inte det.

Den boja vi ska frigöra oss från är inriktningen att politikens utgångspunkt måste vara att tillgodose företagens möjlighet att tjäna pengar. Det blir allt tydligare att politiken begränsas av detta. Ibland låter det som om vi bedriver äldreomsorg för att företag ska kunna tjäna pengar och när skatteverket berättar varför de jagar skattesmitare bland företagen så är det den ”rättvisa konkurrensen” som lyfts fram och inte solidariteten med våra gemensamma verksamheter.

Jag hoppas att Vänsterpartiet har förmågan att beskriva hur ett solidariskt samhälle kan fungera, utan vinstintressen, orättvisor och utslagning. Och givetvis de första konkreta förändringarna som måste genomföras.

Jag hoppas att Socialdemokraternas mycket snabba opinionsuppgång gör att de vågar tänka igenom sin syn på vinster inom välfärden och de avregleringar som har genomförts inom el, apotek, järnväg, bostad….

Jag hoppas att Miljöpartiet tänker igenom vad deras krav på rättvist miljöutrymme betyder i den nationella politiken.

Jag hoppas att de rödgröna partierna kan ha ett samarbete inför nästa val även om det kanske inte blir ett gemensamt valprogram. Men förutsättningen är förstås en någorlunda gemensam samhällssyn och en vilja att regera tillsammans.