Efter NPM – vänster för demokrati

april 2, 2017

Jag skrev igår om Per Molanders/ESO:s sågning av de NPM-inspirerade privatiseringarna som genomförts de senaste 25 åren. Till denna sågning av privatiseringarna ska läggas att offentliga organisationer också i övrigt har genominspirerade förändringar i styrningen och därmed påverkat hela organisationen.

NPM beskrivs på olika sätt, här ett citat från rapporten som ger hyfsad bild: Förändringarna innebär en rörelse från offentligt mot privat och har genomförts på alla nivåer – ifrågasättande av det offentliga åtagandet, nya driftsformer som bolag och stiftelser, ökade privata inslag i finansiering och produktion av offentliga tjänster, kvasimarknader och import av styrmetoder, begrepp och personer i ledande ställning från den privata sektorn.”

Det har inneburit stora förändringar som ”vänstern” i huvudsak varit kritiska till men hur ser en bra väg ur NPM ut. Jag tycker mig inte se någon genomtänkt väg och dessvärre finns en hel del resonemang/förslag som knappast kommer att leda till en minskning av den byråkrati som växt i NPM-spåren.

En stark effekt av NPM har varit att det demokratiska inflytandet minskat. Det har skett genom kundval men också genom att styrningen gått i en riktning där anställda tjänstemän fått och tagit alltmer beslut.

Motiven har varit effektivitet och ”garantier mot ovidkommande hänsyn i beslutsfattandet skapas genom noggrant utformade regler och distans mellan politiker och tjänstemän”.

Jag anser att detta lett till tappad trovärdighet hos den offentliga förvaltningen och det har också utarmat det politiska arbetet som på sikt är riskabelt. Dessutom har nya styrformer lett till en betydande byråkratisering av offentliga verksamheter. Jag tycker inte att en återgång till den tidigare, ibland, alltför detaljstyrda formen är önskvärd och därför måste vi hitta en form som både tillgodoser flexibilitet och demokratisk påverkan.

Jag känner ett behov av att förklara ” utarmat det politiska arbetet”. Jag menar att det skett på två sätt. Dels har funnits många exempel på minskade kontakter mellan politiskt förtroendevalda och verksamheterna (”styrningen ska vara mer indirekt”) och det har minskat kunskaper och förmåga att styra. Dels innebär NPM:s styrformer ibland en så enorm tröghet att det kan vara svårt att motivera engagerade människor att ta förtroendeuppdrag.

En viktig del i utrensningen av NPM måste vara att upprätta ett nytt självförtroende i offentliga verksamheter. Ingen ska längre säga ”vi ska vara lika bra som privata företag” som det ibland låter. ESO-rapporten skriver så här i förordet:

”Han kommer till slutsatsen att betydande delar av NPM-reformerna bör omprövas och reverseras. Inte minst beror det enligt författaren på den offentliga sektorns särart, där såväl graden av öppenhet som drivkrafter skiljer sig från den privata sektorn.”

 Drivkrafterna är ”för elevens bästa” eller ”allas bästa” och inte för ägarnas vinst och det är drivkrafter som vi ska vara stolta att framhålla. Öppenhet är en viktig demokratisk tillgång men också ett sätt att förbättra verksamheten till exempel genom att skolor delar med sig till varandra och förstås genom att missförhållanden och brister redovisas.

En lite viktig notering om öppenheten och uppdragets art är att det alltför ofta i den allmänna debatten ställs olika krav på olika typer av verksamheter också där det borde vara samma krav. Jag har till och med hört fackliga företrädare anse att det inte är självklart att kräva kollektivavtal på en privatägd skola! Många fler exempel men dom kommer inte här. Men; det kan ibland ge en skevhet i upplevelsen hur bra en verksamhetsutövare är när den ene har total öppenhet och andra kan dölja missförhållanden.

Vi måste komma ifrån en stor del av de granskningar och kontroller som nu faktiskt håller på att bryta ner många verksamheter. Så här skrivs i rapporten:

”ser också risker med utvecklingen – dels hotet mot den professionella autonomin, dels risken att granskningsaktiviteterna trots de resurser som läggs på dem förlorar sitt egentliga syfte och övergår till ritual eller i värsta fall en fasad för att dölja faktiska missförhållanden.”

 Jag tror att det många gånger är ännu värre. Jag tror att det många gånger finns mycket tveksamma ”pinnar” som ska mätas och att det riskerar att ta överhanden. Styrningen har helt enkelt havererat i jakten på ”mätbarhet” av komplexa verksamheter. De som kan mest och är näras verksamheterna få alldeles för lite utrymme att tänka själva.

Om just detta skriver rapporten:

”Tillsättning av chefer med ringa kännedom om verksamheten försvårar också den professionella dialogen i en organisation.
Det finns alltså argument för att professioner bör återfå en del av den auktoritet som kan ha gått förlorad. Samtidigt måste man ta hänsyn till att också professioner representerar ett egenintresse.”

 Mer tillit kombinerad med demokratiskt inflytande tror jag är formeln vi behöver och som kanske inte är helt enkel att hitta. Men vi vill väl inte ha en armé styrt helt av militärer, eller en polismakt helt styrd av poliser och inte heller en sjukvård styrd av läkare. För att bara ta några exempel.

Givetvis krävs mer än ovanstående men detta är ett litet försök att ringa in några av de viktigaste principerna.

 


Demokrati mot byråkrati

januari 28, 2017

När välfärden började byggas upp efter andra världskriget valde arbetarrörelsen att satsa på kommunerna. Det berodde delvis på att kommunernas verksamhet fanns nära de människor som det handlade om men också på att staten och statliga tjänster bedömdes som alldeles för byråkratiska.

Till stor del var uppbyggnaden av välfärden en framgångssaga, fler kunde börja leva värdiga liv, tryggheten ökade, orättvisorna utjämnades och demokratin stärktes. Men givetvis gjordes också misstag, en del mycket allvarliga som bland annat många fosterhemsplacerade barn har upplevt och berättat om.

Striden om ansvaret för verksamheterna och synen på hur styrningen ska ske har fortsatt och jag tror att den frågan flyttat fram i debatten sedan new public management trädde i på arenan. Den var ett instrument för högern att försöka börja återta tappade positioner.

New public management (NPM)är ett sätt att avdemokratisera offentligt finansierade verksamheter. Jag tycker att det är tillräcklig skada men en minst lika allvarlig skada är den byråkratisering som är en följd av NPM. Istället för öppenhet, debatt och demokratiska beslut ska styrningen ske med regler och mätningar.

Nu, sådär 25 år efter NPM:s introduktion, verkar alla vara överens om att regelstyrningen och mäthysterin fått orimliga proportioner framförallt för att det tar stora resurser men också för att det direkt kan påverka verksamheten negativt. Inte sällan är det ”rättssäkerhet” som Läs hela inlägget här »


Vinstintresse och samhällsansvar

september 27, 2015

Sedan nyliberala idéer fick vind i seglen för några decennier sedan har privatiseringar haft en framskjuten plats i den politiska debatten och de politiska striderna. Högerns tidigare position var i första hand att stat (och kommuner) skulle lägga sig i så lite som möjligt. Låga skatter och lite regler skulle istället lämna utrymme för individer och idérika, ”fria” företag.

Den positionen höll högern fast vid men vänstern/mitten vann de flesta slagen och samhället blev mer och mer socialiserat och civiliserat. Utvecklingen var inte alls varken problemfri eller spikrak men i stora delar av den mer industriellt utvecklade världen fick välfärdsstaten ökad betydelse.

Nyliberalismen gav utrymme för nya idéer som syftade till att företagen skulle få ett ökat samhällsansvar genom utvecklandet av nya former för att driva gemensamt finansierade verksamheter men också mycket sofistikerade/komplicerade styrsystem och relationer mellan det offentliga och företagen.

Tydligast har detta märkts inom de offentliga styrsystem där New Public Management (NPM) kom att utvecklas. Ett system som byggdes upp för att kunna passa oavsett om verksamheten bedrevs i offentlig eller privat regi. Resultatet har blivit en komplexitet och byråkratisering som troligen överträffar de värsta farhågorna. Men resultatet visar också hur illa det fungerat.

Exemplen på hur illa det har fungerat har varit många. Rena bluff och bedrägerier har avslöjats, kanske mest inom LSS (personliga assistenter) men fler områden har varit med i detta. Lika allvarligt är förstås de olika former av anpassningar och friseringar av verksamheten och redovisningarna som gjorts. Vilka patienter och elever har blivit målgruppen? Vilken omfattning har insatserna egentligen haft?

Misstänksamheten från vänsterhåll har givetvis varit stor men systemen har varit svåra och insynen har ofta varit väldigt begränsad, av högst rimliga sekretesskäl. Samtidigt har kompetensen succesivt flyttat över till de privata verksamheterna.

Mycket av debatten har haft fokus på tilltron till företagens förmåga, vilja och trovärdighet inom områden som traditionellt varit i offentlig drift. Men det borde också gällt andra områden, till exempel miljöområdet, där de företag som agerar, i princip, alltid varit i privat ägo. Stålföretag, cementindustri, bilföretag för att nämna några.

Genom till exempel utsläppsrättigheter och bonussystem har företagen fått ett mer tydligt samhällsansvar, ett samhällsansvar som de ofta mycket villigt tagit på sig och använt i sin marknadsföring. Och systemen och mätmetoderna har blivit mer komplexa och de pengar som står på spel har ökat kraftigt. Som gjort för fusk och ”tillrättalägganden” men ändå;

Volkswagens fuskmetoder har överträffat de flestas fantasi. Hur många kunde ens tänka sig att det var möjligt att programmera 11 miljoner bilar så att de skulle känna av när de är i laboratoriemiljö? Hur kan ett företag komma på tanken att fixa en avgasrening med bra effekt som kopplas bort när bilen åker ut på vägen? Och detta i ett av världens största företag med huvudkontor ett industriland som verkligen ansträngt, framgångsrikt, att stå för trovärdighet och kvalité!

Motsättningen mellan vinstintresse och samhällsansvar kan knappast framstå tydligare.


Demokrati, marknad eller byråkrati.

juli 7, 2013

New Public Management hade som ett tydligt syfte att göra det demokratiska inflytandet mindre klåfingrigt. Kanske fanns det anledning att diskutera klåfingrigheten men lösningen blev, i New Public Management, att mätningarna och kontrollerna skulle öka. Med den metoden skulle den viktiga offentliga/demokratiska kontrollen öka men ändå lämna över besluten till den enskilda skolan, akutmottagningen eller vårdcentralen.

Nu har mätningarna och metoderna genomgått många varv av ”förfiningar” och nya tekniska lösningar (IT) har gett oanade ”möjligheter”. Resultatet är det väl knappast någon som tycker är rimligt.

Idag finns intressanta debattinlägg både i DN och SvD som, med lite olika utgångspunkter, tar upp effekterna av kontrollen. Det är dels informationsarkitekten och författaren Jonas Söderström som hävdar att ”New public management, NPM, har definitivt perverterat den offentliga verksamheten, och måste förkastas”. Och det är Rebecka Kitzing Ivarsson, civilekonom som jobbat med uppföljningsarbete inom statsförvaltningen och förälder på Maria Elementar, som tydligt belyser svårigheterna att använda den kontroll som anses så grundläggande i NPM.

NPM har också haft stor betydelse för att den omfattande privatiseringen av skolan och vården skulle kunna genomföras. Det är (eller borde vara) självklart att är ökade kontroller behövs när många miljoner överlämnas till privata företag för att de ska bedriva vård eller skola.

Frågan nu borde förstås vara om ytterligare ”förfiningar” av systemet är möjliga eller om en helt ny väg ska väljas. Det nuvarande systemet har ”utvecklats” under lång tid (över 20 år), med stor kraft och till stora kostnader. För mig finns absolut ingen trovärdighet kvar. Den kritik som vi var många som förde fram, redan i slutet av 80-talet, har överträffats rejält.

Kanske trodde ingen riktigt att privatiseringen skulle ske med sådan kraft och kanske framförallt att det offentliga systemet, med bland annat flera nivåer av rättsliga prövningar, skulle ge en sådan enorm byråkrati. Som enskild kund i en butik kan vi ju när som helst välja en ny butik men för att en kommun ska få bryta samarbetet med en leverantör kan det krävas omfattande ”rättsäker” dokumentation och månader (kanske år) av rättsliga prövningar. Titta bara på hur upphandlingar (enligt LOU) har komplicerats, byråkratiserats och ändå ofta hamnar i domstolar.

Vi borde inse att verksamheter som finansieras offentligt också mår bäst av att drivas offentligt. Öppenhet och debatt om innehållet och effektiviteten i verksamheterna borde vara de instrument vi använder. Demokrati!

Jag ska medge (?) att jag för min del har en del andra, minst lika avgörande, invändningar, mot privatisering av offentligt finansierad verksamhet. Inom skolan är till exempel den ökade segregationen den viktigaste frågan.

Jag har skrivit tidigare om detta.

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2012/10/26/marknad-eller-demokrati/