Efter NPM – vänster för demokrati

april 2, 2017

Jag skrev igår om Per Molanders/ESO:s sågning av de NPM-inspirerade privatiseringarna som genomförts de senaste 25 åren. Till denna sågning av privatiseringarna ska läggas att offentliga organisationer också i övrigt har genominspirerade förändringar i styrningen och därmed påverkat hela organisationen.

NPM beskrivs på olika sätt, här ett citat från rapporten som ger hyfsad bild: Förändringarna innebär en rörelse från offentligt mot privat och har genomförts på alla nivåer – ifrågasättande av det offentliga åtagandet, nya driftsformer som bolag och stiftelser, ökade privata inslag i finansiering och produktion av offentliga tjänster, kvasimarknader och import av styrmetoder, begrepp och personer i ledande ställning från den privata sektorn.”

Det har inneburit stora förändringar som ”vänstern” i huvudsak varit kritiska till men hur ser en bra väg ur NPM ut. Jag tycker mig inte se någon genomtänkt väg och dessvärre finns en hel del resonemang/förslag som knappast kommer att leda till en minskning av den byråkrati som växt i NPM-spåren.

En stark effekt av NPM har varit att det demokratiska inflytandet minskat. Det har skett genom kundval men också genom att styrningen gått i en riktning där anställda tjänstemän fått och tagit alltmer beslut.

Motiven har varit effektivitet och ”garantier mot ovidkommande hänsyn i beslutsfattandet skapas genom noggrant utformade regler och distans mellan politiker och tjänstemän”.

Jag anser att detta lett till tappad trovärdighet hos den offentliga förvaltningen och det har också utarmat det politiska arbetet som på sikt är riskabelt. Dessutom har nya styrformer lett till en betydande byråkratisering av offentliga verksamheter. Jag tycker inte att en återgång till den tidigare, ibland, alltför detaljstyrda formen är önskvärd och därför måste vi hitta en form som både tillgodoser flexibilitet och demokratisk påverkan.

Jag känner ett behov av att förklara ” utarmat det politiska arbetet”. Jag menar att det skett på två sätt. Dels har funnits många exempel på minskade kontakter mellan politiskt förtroendevalda och verksamheterna (”styrningen ska vara mer indirekt”) och det har minskat kunskaper och förmåga att styra. Dels innebär NPM:s styrformer ibland en så enorm tröghet att det kan vara svårt att motivera engagerade människor att ta förtroendeuppdrag.

En viktig del i utrensningen av NPM måste vara att upprätta ett nytt självförtroende i offentliga verksamheter. Ingen ska längre säga ”vi ska vara lika bra som privata företag” som det ibland låter. ESO-rapporten skriver så här i förordet:

”Han kommer till slutsatsen att betydande delar av NPM-reformerna bör omprövas och reverseras. Inte minst beror det enligt författaren på den offentliga sektorns särart, där såväl graden av öppenhet som drivkrafter skiljer sig från den privata sektorn.”

 Drivkrafterna är ”för elevens bästa” eller ”allas bästa” och inte för ägarnas vinst och det är drivkrafter som vi ska vara stolta att framhålla. Öppenhet är en viktig demokratisk tillgång men också ett sätt att förbättra verksamheten till exempel genom att skolor delar med sig till varandra och förstås genom att missförhållanden och brister redovisas.

En lite viktig notering om öppenheten och uppdragets art är att det alltför ofta i den allmänna debatten ställs olika krav på olika typer av verksamheter också där det borde vara samma krav. Jag har till och med hört fackliga företrädare anse att det inte är självklart att kräva kollektivavtal på en privatägd skola! Många fler exempel men dom kommer inte här. Men; det kan ibland ge en skevhet i upplevelsen hur bra en verksamhetsutövare är när den ene har total öppenhet och andra kan dölja missförhållanden.

Vi måste komma ifrån en stor del av de granskningar och kontroller som nu faktiskt håller på att bryta ner många verksamheter. Så här skrivs i rapporten:

”ser också risker med utvecklingen – dels hotet mot den professionella autonomin, dels risken att granskningsaktiviteterna trots de resurser som läggs på dem förlorar sitt egentliga syfte och övergår till ritual eller i värsta fall en fasad för att dölja faktiska missförhållanden.”

 Jag tror att det många gånger är ännu värre. Jag tror att det många gånger finns mycket tveksamma ”pinnar” som ska mätas och att det riskerar att ta överhanden. Styrningen har helt enkelt havererat i jakten på ”mätbarhet” av komplexa verksamheter. De som kan mest och är näras verksamheterna få alldeles för lite utrymme att tänka själva.

Om just detta skriver rapporten:

”Tillsättning av chefer med ringa kännedom om verksamheten försvårar också den professionella dialogen i en organisation.
Det finns alltså argument för att professioner bör återfå en del av den auktoritet som kan ha gått förlorad. Samtidigt måste man ta hänsyn till att också professioner representerar ett egenintresse.”

 Mer tillit kombinerad med demokratiskt inflytande tror jag är formeln vi behöver och som kanske inte är helt enkel att hitta. Men vi vill väl inte ha en armé styrt helt av militärer, eller en polismakt helt styrd av poliser och inte heller en sjukvård styrd av läkare. För att bara ta några exempel.

Givetvis krävs mer än ovanstående men detta är ett litet försök att ringa in några av de viktigaste principerna.

 

Annonser

Rejäl sågning av privatiseringar

april 1, 2017

För några dagar kom ESO med en rapport om styrning av offentlig verksamhet som skrivits av Per Molander.

Varken ESO eller Per Molander är kända för vänstersympatier… men;

Det är en rejäl sågning av de senaste 25 årens privatiseringar. Tydligast är rapporten när det gäller skolan men också för de andra områdena; socialförsäkringar, äldreomsorgen och sjukvården kommer rapporten fram till att det inte fungerat som förespråkarna påstått.

Det är inte något vänsterperspektiv, snarare tvärtom, i rapporten. De skriver t ex: I den liberala teorin för staten är utgångspunkten att privata aktörer – hushåll, företag, organisationer – löser sina problem utan statlig medverkan och att bevisbördan ligger på den som förordar statliga initiativ i någon form. Det är ungefär så de resonerar men kommer ändå fram till att staten/kommunerna bör återta en hel del av det som privatiserats.

Det är också en intressant genomgång av NPM och en del andra marknadsinspirerade inslag som ”tagit sig in” i den offentliga verksamheten.

Visst finns det anledning att jubla lite när kritiken mot de stora systemförändringarna också kommer från liberalt håll men vi får inte gå i fällan att vi därför börjar använda just de argument som framförs därifrån. Vi ska fortsätta använda våra egna skäl som har ett tydligt vänsterperspektiv och en del av dessa finns också i Molanders/ESO:s rapport men rapporten är ganska teknokratiskt och handlar väldigt lite om demokrati. Med teknokratisk menar jag att rapporten försöker räkna ut vad som är effektivast utifrån traditionella nationalekonomiska kalkyler och där är ju just marknadslösningen per definition den rätta, precis som framgår av citatet ovan.

Jag menar att det måste vara ett brett medborgarperspektiv som ska vara styrande och då kan jag mycket väl tänka mig att det offentliga kan gå betydligt längre än vad ESO-rapportens modeller leder till. Det kan vara frågor som handlar om hur vi ska klara den lokala servicen, det kan också handla om vad kommunerna bör få för möjligheter att konkret agera inom andra (än ovan nämnda) grundläggande områden som handlar vatten, avlopp, avfallshantering där kommunerna utför viss service direkt åt medborgarna (mot avgift) men där det också finns begränsningar hur långt servicen få gå med hänsyn till att kan finnas ett företag som vill tjäna pengar.

Vi ska fortsätta tänka själva men rapporten är läsvärd, den finns här (sammanfattningen säger en hel del):

http://eso.expertgrupp.se/rapporter/politiken-forvaltningen/

ESO betyder Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi och det är en myndighet.

Och en sak till. Hittills har det varit uppseendeväckande tyst i media om rapporten. En kortis i DN annars hittar jag inget i riksmedia.


Demokrati mot byråkrati

januari 28, 2017

När välfärden började byggas upp efter andra världskriget valde arbetarrörelsen att satsa på kommunerna. Det berodde delvis på att kommunernas verksamhet fanns nära de människor som det handlade om men också på att staten och statliga tjänster bedömdes som alldeles för byråkratiska.

Till stor del var uppbyggnaden av välfärden en framgångssaga, fler kunde börja leva värdiga liv, tryggheten ökade, orättvisorna utjämnades och demokratin stärktes. Men givetvis gjordes också misstag, en del mycket allvarliga som bland annat många fosterhemsplacerade barn har upplevt och berättat om.

Striden om ansvaret för verksamheterna och synen på hur styrningen ska ske har fortsatt och jag tror att den frågan flyttat fram i debatten sedan new public management trädde i på arenan. Den var ett instrument för högern att försöka börja återta tappade positioner.

New public management (NPM)är ett sätt att avdemokratisera offentligt finansierade verksamheter. Jag tycker att det är tillräcklig skada men en minst lika allvarlig skada är den byråkratisering som är en följd av NPM. Istället för öppenhet, debatt och demokratiska beslut ska styrningen ske med regler och mätningar.

Nu, sådär 25 år efter NPM:s introduktion, verkar alla vara överens om att regelstyrningen och mäthysterin fått orimliga proportioner framförallt för att det tar stora resurser men också för att det direkt kan påverka verksamheten negativt. Inte sällan är det ”rättssäkerhet” som Läs hela inlägget här »


Utvidga demokratin

januari 22, 2017

Idag, 22 januari, skriver DN i sin huvudledare om svårigheten att reglera och begränsa avarter av verksamheter i privatägda och vinstdrivande företag. Deras syfte är att stoppa förslaget om vinstbegränsning av företag inom välfärdssektorn men det självklart går det att dra helt andra slutsatser av deras påståenden, som jag faktiskt delvis kan hålla med om!

Det är svårt att reglera och begränsa avarter inom vinstdrivande företag utan att nya problem och avarter riskerar att dyka upp. Det kan handla om en omfattande byråkrati som krävs men det kan också leda till att innovationskraften inom företagen mest ägnas åt att hitta kryphål i regelverket. Det ser vi redan inom friskolor som försöker hitta alla möjliga knep för att slippa en del elever eftersom det är den viktigaste delen av affärsidén. Massor av sådana exempel finns också inom assistansföretagen som snabbt började utnyttja systemet och som hela tiden hitta nya metoder när lagen ändrats och kontrollerna skärpts. Läs hela inlägget här »


Privatiseringsfanatikerna

februari 21, 2015

Jag gillar politik som drivs av ideologisk övertygelse. Det innebär ju att ideologin verkligen prövas när den konfronteras med verkligheten. Reinfeldts alliansregering var ideologiskt övertygad om att privatiseringar var en bra metod – och nu kan vi se resultaten.

Mest aktuellt idag är den katastrofala privatiseringen av arbetsförmedlingen för nyanlända som genomfördes 2010 genom de sk etableringslotsarna. Fiaskot kunde knappast vara större. Länge har det varit uppenbart att verksamheten gett dåligt resultat, alltså få ”etableringar” har kommit och kostnaderna har varit höga.

Nu visar det sig dessutom att det varit omfattande inslag av mycket tveksam karaktär och rentav brottslighet. Arbetsförmedlingen bestämde därför igår (20 februari) att omgående upphöra med verksamheten trots att riksdagens beslut fortfarande gäller.

Och Elisabeth Svantesson (M) som var ansvarig minister när reformen genomfördes är tyst. En naturlig reaktion från henne borde väl åtminstone vara att ifrågasätta om Arbetsförmedlingen kan sätta sig över riksdagen. Men Svantesson håller helt tyst genom att hålla sig undan. Ynkligt förstås men också ett medgivande om det totala fiaskot!

Visst kan vi privatiseringsmotståndare gotta oss lite när högerförslag så totalt misslyckas men det är framförallt tragiskt att just flyktingmottagningen skulle drabbas av detta fiasko. Redan tidigare har det ju tydligt visat sig att privatiseringen av boendet har slagit hårt mot möjligheterna att driva ett bra flyktingmottagande.

Två slutsatser borde vi dra:

För det första: Ändra mottagandet av flyktingar och avskaffa de privata vinstintressena i flyktingmottagande. Kanske låter det tråkigt att återkommunalisera ansvaret men det är troligen de enda rimliga. Det är i kommunerna de reella möjligheterna finns att lösa bostad, utbildning, arbetsintroduktion och i många fall en hel del omsorgsbehov. Enkelt kommer det inte vara heller i kommunerna. Ett grundläggande problem är att i de kommuner där det går att lösa bostadsfrågan där finns inte jobben – och tvärtom. Flytta jobben och bygg bostäder.

För det andra: Öka vår offensiv mot privatiseringarna. Vi ska inte vika undan utan försöka återta redan gjorda privatiseringar och vi ska ständigt påpeka bristerna och problemen. Jag inser att det kan komma att kännas tungt efter så lång tid där privatiseringsivrarna haft ett opinionsmässigt övertag – för så har det varit. Problem som uppmärksammas sätts sällan i sitt rätta sammanhang utan betraktas som avvikelser fån det normala.

Nu senast här på Gotland (16 februari, Radio Gotland) som skrev (om att fler startade bilprovning): men trots konkurrens går priserna snarare upp än ner…  Formuleringen visar just på den totalt överdrivna tilltron till ”konkurrensen” välgörande effekter. Vi borde påpeka denna felaktiga slutsats varje gång den förekommer.


Svaret heter demokrati!

januari 18, 2015

Det är ett framsteg att näringslivets forskare nu erkänner att välfärden inte ska vara en arena för marknaden.  De gör det i en artikel på DN-debatt idag där det skriver ”Vård, omsorg och utbildning är till för att hantera grundläggande mänskliga behov. De utmärks också av ”samproduktion”, det vill säga att brukarna själva är involverade i produktionen av välfärdstjänsterna, ett faktum som i hög grad glöms i debatten.”

De framhåller i artikeln att den ökade regelstyrningen hindrar utveckling och anpassning av verksamheten. Det är lätt att instämma i deras beskrivning. Men märkligt nog verkar deras insikter på något sätt vara väldigt begränsade.

Forskarna/artikelförfattarnas utger sig för att vara ”forskare inom statsvetenskap, nationalekonomi och offentlig förvaltning” och det stämmer nog men desto märkligare att de verkar totalt främmande för att det finns nånting som heter demokrati. Deras enda alternativ till styrning, enligt artikeln, är ”antingen byråkrati eller marknad”.

Och förstås missar de totalt att den ökade byråkratin inom välfärdssektorn till mycket stor del är ett svar på den vinstjakt som uppstått när privata aktörer tillåtits driva välfärdsverksamheter enligt de så kallade valfrihetsmodellerna. Alla har insett att det varit nödvändigt att begränsa möjligheten att roffa åt sig pengar och då har alltfler regler konstruerats.

Svaret borde förstås heta just demokrati. Med möjlighet till stort lokalt inflytande från de professionella men också från ”brukarna” (jag gillar inte det ordet). En viktig del av det lokala inflytandet ska förstås handla om vilka verksamheter som ska finnas var. Kanske en självklarhet men det som var en självklarhet för ett något decennium sedan gäller inte längre.

När den privatägda gymnasieskolan för ett halvår sedan flyttade sin verksamhet härifrån Klintehamn var vi som bor i Klintehamn inte informerade, mer än skvallervägen. Och vilka skolor som kommer att finnas i området när mina barnbarn ska börja skolan är inte resultatet av en demokratiskt organiserad planering utan överlämnat till marknadens nycker. För mig är det en gåta att föräldrarna i Stockholm inte revolterar mot den otrygghet som ”valfrihetssystemet” skapat.

Dagens artikel på DN-debatt har flera viktiga poänger men svaret är inte privat drivna verksamheter. Svaret måste vara demokrati. Det inser förstås forskarna som skrivit artikeln men deras uppdrag har varit ett annat och därför finns inte ordet ”demokrati” överhuvudtaget nämnt i deras artikel. Ett annat skäl till att demokrati inte nämns är förstås att demokratin är för svagt förankrad. Här finns ett viktigt uppdrag för vänstern i Sverige!


Samma missbruk igen och igen! Om assistansbolagen.

januari 12, 2015

Idag tar startar Sveriges Radio en granskning av assistansbranschen. Det är nödvändigt! Dessvärre.

Det var en viktig reform när den kom, för över 20 år sedan, men märkligheterna och avarterna har funnits där hela tiden. Företagens möjligheter att tjäna pengar på olika sätt inom det här området har lett till avarter som förstås drabbar de som behöver assistansen men det drabbar också synen på viktiga välfärdssatsningar.

Rätt väg för det här området skulle förstås vara att helt avskaffa vinstintresset. Det kan göras på olika sätt men knappast någon kan väl tycka att nuvarande ordning är rimlig.

I sitt första inslag uppmärksammar SR ” Så mutar assistansbolagen till sig nya kunder”.

Och det är inget nytt! Det var heller inte nytt när jag bloggade om detta sommaren 2007 (över 7 år sedan). Då skrev jag ” det Nerikes Allehanda skriver inte alls är några nyheter.” just med anledning av en liknande granskning som gjordes av assistansbolagen.

Mitt inlägg från sommaren 2007 är värt att läsa igen. Några av kryphålen har täppts till lite men så länge vinstintresset finns kvar kommer systemet att utnyttjas.

Här finns mitt inlägg från juni 2007:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2007/06/12/debattklimat-privatiseringar/

Och här inslaget i Sveriges Radio: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6064772