Avsluta det mer än 20-åriga fiaskot

augusti 19, 2017

För ett tag sedan uppmärksammade jag att FTI grovs missköter en återvinningsstation i Klintehamn. Här några bilder.

 

 

 

 

 

 

 

 

Men genom det här inlägget vill jag understryka att det handlar inte om någon enstaka händelse eller nåt sommarfenomen i en turistkommun. Det är en del av ett sätt att agera som präglat FTI och deras samarbetspartner sedan de bildades för drygt 20år sedan.

När det så kallade producent­ansvaret för förpackningar infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Den grundläggande idé som presenterades var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar.

Som enskilda konsumenter har vi framför allt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, över 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt. Producenterna/materialbolagen har inget emot att det fungerar dåligt eftersom det sätter press på bostadsföretag och andra att göra egna lösningar så att kostnaden en gång till hamnar på hyresgästerna/konsumenterna.

Och den grundläggande idén fick inget genomslag alls. Företagen började inte alls att anpassa sina produkter som det påstods att de skulle göra.

Istället organiserade sig producenterna i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade någon verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Material­bolagens satsade istället på att hitta kryphål i regel­verket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknads­logik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

Under den tid som producent­ansvaret gällt för förpackningar har mängden förpackningar ökat med över 50 procent. Dessutom så har flera retursystem med återanvändning försvunnit och det som finns kvar har kraftigt minskat sin andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Ett tydligt exempel är återanvändningen av förpackningar för drycker som 1994 utgjorde över 50 procent (returglas + returpet). 2011 var den andelen cirka 10 procent, nu bara returglas eftersom returpet försvann 2007. (Jo, siffrorna är några år gamla men det beror på att ingen ordnad statisk över detta redovisas och inget pekar på att utvecklingen vänt, tvärtom fortsätter minskningen av returglas.

Styrande för producent­ansvaret ska vara den så kallade avfallshierarkin, som finns bland annat i EU:s avfallsdirektiv men som fanns med i riktlinjerna redan 1994. Avfallshierarkin syftar till största möjliga miljöhänsyn och innebär att i första hand ska förpackningsmängden minska och i andra hand ska förpackningar återanvändas. Men utvecklingen har gått åt helt fel håll på båda dessa punkter. Först i tredje hand ska sortering för materialåtervinning bli aktuell men för producenterna och tydligen för vissa debattörer verkar det vara enda möjliga lösningen. Och inte ens det klarar producenterna.

Hela systemet bör göras om och framförallt måste vi inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor. Tills systemet ändrats är det inte fel att sortera på, men det räcker inte.

2012 kom en lovande utredning som föreslog ett ökat ansvar för kommunerna. Det räcker inte men det är ett bra och helt nödvändigt första steg. Men i mars 2016 beslutade en riksdagsmajoritet av blåbruna partier (C, L, M, KD och SD) om ett sk tillkännagivande till regeringen att utredningens förslag till kommunalisering och demokratisering inte ska genomföras. Detta efter krav från företagen, till exempel FTI som ”sköter” insamlingen.

I februari i år deklarerade miljöminister Karolina Skog att regeringen ska göra ett försök med en ny lagstiftning. Då talades om blocköverskridande samtal som skulle ske i april. Nåt resultat har ännu inte redovisats, jag förmodar att de blåbruna kommer att fortsätta att gå företagens ärenden.


20-årigt fiasko

augusti 1, 2012

När det så kallade producentansvaret infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Producentansvaret omfattande inledningsvis förpackningar och tidningspapper och har sedan utökats något.

Syftet var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar. Därför skulle hela ansvaret läggas på producenterna och kommunerna skulle hålla sina fingrar borta.

Som enskilda konsumenter har vi framförallt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, nästan 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt.

Producenterna organiserade sig snabbt i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade nån verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Istället blev materialbolagens uppgift att hitta kryphål i regelverket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknadslogik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

Tyvärr har också den centrala tillsynsmyndigheten, Naturvårdsverket, hjälpt producenterna att slippa undan. Naturvårdsverket har framförallt varit alltför passivt men också aktivt bidragit till misslyckandet. Jag ska här bara nämna två tydliga exempel:

2004 började Naturvårdsverket redovisa plast som förbränns blandad med övriga hushållssopor som återvunnet genom energiutnyttjande. Detta var ett helt nytt synsätt som troligen inte föresvävade nån när producentansvaret infördes. Det innebär att de förpackningar som är sämst ur återvinningssynpunkt gynnas i systemet dvs tvärtemot själva syftet. (Numera har det ändrats igen).

Den förändring av insamlingen som riksdagen beslutade om 2003, med insamling mer nära de boende, struntade Naturvårdsverket i att försöka få producenterna att genomföra. Istället uteslöt Naturvårdsverket de organisationer som företrädde de boende ur det centrala kretsloppsrådet eftersom de hävdade riksdagens beslut.

Och det är inte alls bara insamlingsorganisationen som inte fungerat. Det kanske rentav är det som fungerat bäst! Under den tid som producentansvaret gällt för förpackningar så har mängden förpackningar ökat med 75 procent. Under den tid som producentansvaret har gällt så har flera retursystem försvunnit och det som finns kvar fått en kraftigt minskat andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Nu verkar det finnas en chans att det kommer en utredning som kommer att föreslå en förändring av producentansvaret och det är verkligen på tiden. DN rapporterar kort om detta idag. Det är bara att hoppas att förändringen blir tillräckligt omfattande genom att:

Inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor.
Ta itu med hela frågan, inte bara insamlingen.
Ge kommunerna en verklig chans att bygga in detta i en samhällsstyrd infrastruktur.
Lägg inte några viktiga frågor hos Naturvårdsverket.